Ambitionsminskning behövs

Ärlighet är bäst: Pengarna räcker inte! Efter att deltagit på flera av årets budgetdiskussioner inom Region Gotland så blir det tydligare än på länge. Pengarna räcker inte till allt som ’vi’ vill att Region Gotland ska göra.

Eva Bofride tar upp detta i sin ledare 23 april. Den 27 april beskriver Filip Reinhag bra den produktivitetsökning som skett inom vårdsektorn.

Samma dag skriver Erik Fransson på sin ledarsida ”det är inte någon brist på resurser i samhället [det] som behövs [är] att fördela samhällets resurser på ett bättre sätt”. Strikt matematiskt så har han rätt. Skattetrycket är ungefär 50%, det finns i teorin alltså lika mycket kvar att taxera ut. Men de politiker som vill uttaxera mer brukar rätt snart bli ersatta av något skattesänkande parti. Så – de pengar som idag finns inom den offentliga ekonomin, är nog de som vi även framöver kommer att ha.

Det finns gott om tyckare som minns att ’det gick minsann förr’. Men ingen vill tillbaka till gigantiska sinnessjukhus eller låga kvinnolöner. Med all rätt har vi ökat våra ambitioner, men då också det offentligas kostnader. Därför behöver det offentliga fokusera på sin kärnverksamhet, göra den effektivare och sänka ambitionerna för skattefinansiering av sådant som ligger utanför.

Jag ska visa hur vi inom Liberalerna Gotland har gjort några vägval:

  • Ambitionen att ha en röntgenmottagning i Hemse har vi tvingats skrota. Den höga ambitionen om bekvämlighet kan inte motiveras av kostnaden för specialister och special-lokaler.
  • Ambitionen om ny ishall i Visby vill vi minska. Det som ska finansieras offentligt ska motsvara ungdomsidrottens behov. Har ambitiösa klubbar andra önskemål får de betala själva med egna medel.
  • Ambitionen om välfungerande skolor på landsbygden hyllar vi. Men vi ser att skolorganisationen kan bli effektivare, t.ex genom att de små landsbygdsskolorna har en (1) hel rektor på plats, i stället för två halva som måste flänga omkring.

Den sista punkten om skolorna får också belysa hur olika partier kan ha ’höga ambitioner’ för samma verksamhet men ändå landa i olika prioriteringar. Några kanske hörde att jag i frågan om högstadier på norra Gotland förklarade att ’barnen går före bygden’. Vi i Liberalerna har höga ambitioner när det gäller elevernas rätt till god undervisning. Det gjorde att vi landade i att ett (1) fungerande högstadium (i Fårösund) med rimliga restider för barnen är det bästa. De tre största partierna S, M och C hade istället höga ambitioner för något annat – som de själva får beskriva – och valde modellen med två haltande högstadier. Kvaliteten fick stå tillbaka.

Att med höga ambitioner ’satsa’ är också att låta något annat stå tillbaka. Pengarna räcker inte till allt ’vi’ vill göra. Fråga dina politiker vad de vill låta stå tillbaka. Liberalerna Gotland vågar svara.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 2 maj 2024

Hantverksmässighet driver byggnadskostnaderna

Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan bostadsutvecklare skapa projekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men redan då ger det en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden även i storstäderna när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan aktörerna och ledande politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Som sägs om ett besläktat ärende i Bopolpodden den 4 mars: “Alla ropar på … staten … vilket branschen är rätt ensam om”. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.

Nej, jag tillhör inte något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men med ett yrkesliv inom verkstadsindustrin blir jag beklämd när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett politiskt uppdrag för Liberalerna i ett allmännyttigt bolag på Gotland har givit tråkiga insikter, och det är inte bolaget som står för tråkigheterna.

Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys magasin på 1200-talet nog känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.

Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. En bra platschef förväntas hålla reda på hur många ändringar det blivit – varje vecka. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket brister att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv.

Boverket uppskattade 2018 att felaktigheter, slöseri och ineffektivitet vid dagens arbetssätt ökar produktionskostnaden med runt 20%. I lågkonjunktur motsvarar det minst 2.000 lägenheter som skulle kunna ha byggts ’gratis’.

Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Kostnaden ska bäras av ’någon annan’. De allmännyttiga bolagen – som förväntas ha ett långsiktigt perspektiv – har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot den samlade branschen ha. Att den inte kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är sorgligt. Var finns de standardiserade kraven på byggsätt, och måttanvisningar för större komponenter som väggelement?

Tillverkare inom verkstadsindustrin har data ned till minsta komponent, och vet ofta på halvminuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Bostadsbranschens aktörer tycks aldrig ens fått frågan.

Så därför ställer jag frågan här: För ett flerbostadshus, hur många minuter arbetstid (inklusive montering av golv- och väggelement, men exklusive eventuell torktid) tar det att göra ett kök inflyttningsklart?

Publicerat på debattsidan bostadspolitik.se den 11 mars 2024

Re: Kulturpolitik

”Liberalerna anser att yttrandefriheten är det nav kring vilket kulturpolitiken roterar” sa jag. ”Jag måste protestera, det är alltför instrumentellt” sa han. Ungefär så föll orden i den korta meningsväxling jag indirekt refererade till här i GT den 26 februari, och som Oscar Lindster reagerat på. Han menar att referatet påstår att han ifrågasätter yttrandefriheten.

Det är fel, och felet är mitt. Det är det alltid när mottagaren missförstår budskapet. ’Om du inte förstår, har jag förklarat dåligt’ gäller.

Jag tror inte för en sekund att han inte försvarar yttrandefriheten. Däremot var vi mycket o-överens om att kulturpolitiken ska vara instrumentell i att stärka medborgarnas förmåga att använda yttrandefriheten. Jag gör ett nytt försök att förklara hur detta hänger ihop:

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna yttrandefriheten.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Alla måste också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan individen och resursstarka grupperingar, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet varierar. Men alla går de tillbaka till någon av konstarternas former.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Och basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver historiska referenser och erfarenheter.

Den liberala kulturpolitiken måste se till att alla dessa aktörer finns och har arenor där de kan verka. Men utan att några politiker ska kunna komma dit och försöka påverka. Det räcker inte med bara armlängds avstånd. Även politikerna måste tränas i att förstå begreppet ’delaktighet’.

Begreppet delaktighet har en bra akademisk beskrivning: Arnsteins delaktighetsstege. Längst ner på stegen är det makthavaren som bestämmer allt – medborgaren är icke-deltagande, högst upp har makthavaren avstått från makt – medborgarmakt.

Vi vill därför att en del av makten över kulturbudgeten ska ges till lokala kulturföreningar. Under ordnade former ska de få en påse pengar att fritt förfoga över. Gissa hur många partier som tycker det är en bra idé. Just därför behöver de övas. Kulturpolitiken måste vara instrumentell.

Avslutningsvis så läser Lindster in en värdering i att jag anser att kommersiellt framgångsrik kultur inte behöver offentliga bidrag. Helt rätt!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 4 april 2024

Intervjuad i P4 Gotland om skolpolitik

Jag intervjuades av P4 Gotland om situationen för högstadierna på norra Gotland.

I korthet: Det fattas lärare (se bilden) Ämnesbehörighet för åk 7–9 personal som undervisar på norra Gotlands högstadier HT-23, och det tycks omöjligt att rekrytera nya. Förvaltningens utredning pekade mot att de båda små högstadierna bör slås samman för att något förbättra situationen.

I nämnden har vi diskuterat detta flera gånger, och när majoriteten återigen inte orkade samla sig till beslut gjorde jag en protokollsanteckning. Den lästes av radion som därefter bjöd in mig.

På morgonen intervjuades jag (ca 8:15).

Det blev senare till ett redigerat inslag till nyhetssändningar.

Kaxiga medborgare önskas

Eva Bofride frågar vad partierna tycker om att Region Gotlands praxis om öppenhet har ändrats. Ett första steg var att handlingar till regionstyrelsens arbetsutskott inte skulle vara tillgängliga för allmänheten förrän efter mötet.

Vi (Liberalerna Gotland) hade en större konferens förra helgen, där vi kom att diskutera detta i en paus. Diskussionen landade i enighet: Praxisändringen är ett steg i helt fel riktning.

Visserligen kan det vara bekvämt för makthavare att preliminära underlag inte offentliggörs, men den bekvämligheten överväger inte nackdelen med att försvåra för medborgare och journalister att informera sig om vad som är på gång.

Under veckan kom vi också att diskutera liknande frågor i ett helt annat sammanhang. Alla partier var inbjudna att lämna synpunkter på ett kulturpolitiskt underlag. (Kulturpolitik handlar om den del av kulturen som får offentligt stöd. Väldigt stor del av kulturen klarar sig utmärkt på egen hand, tänk Spotify och ‘Svenska deckarundret’.) Högt och nära blandades, principer såväl som ömmande projekt.

Liberalernas kulturpolitik bygger på yttrandefriheten. Vårt lokala program inleds med ‘En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det behövs för att varje dag återerövra demokratin.’

Liberalerna vill alltså ha kaxiga medborgare som kan, vill och vågar använda sin yttrandefrihet – även när de säger emot oss!

Naturligtvis blev jag motsagd. En ledande socialdemokrat reagerade tvärt och hävdade att detta var fel. Andra menade att kulturpolitiken tvärtom skulle skapa harmoni och samling kring gemenskap och gemensamma värden. Detta lät som ett eko från förr – bröd och skådespel håller folket lojt och lydigt.

Att yttrandefrihet är kulturpolitik visades också genom ett utskick som kom från – både – kultur- och justitiedepartementet. Yttrandefriheten ska åter begränsas. Makt berusar, och dessvärre har även grundaren av ’Centrum för rättvisa’ numera svårt att se nyktert på yttrandefriheten. Från att ha varit en kämpe för den enskildes rätt gentemot makten, så försvarar han nu som justitieminister att förbud mot vissa obehagliga åsikter ska införas.

Det är väldigt långt mellan att förbjuda åsikter och att dölja halvfärdiga underlag till ett utskottsmöte. Men för den som vill försvara idén om kaxiga medborgare (och journalister) som ska kunna utmana och granska makten, gäller det att försvara öppenheten och agera mot alla tendenser av slutenhet.

Den liberala demokratin måste försvaras, överallt, hela tiden, i såväl stort som smått. Gör om, gör rätt: Lägg tillbaka handlingarna på webben.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 26 februari 2024

De ohemula byggkostnaderna

Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan byggmästare skapa bostadsprojekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men det ger en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan byggmästarna och ledande LO/s-politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.

Nej, jag har inte bytt till något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men som industrigubbe blir jag förtvivlad när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett uppdrag som suppleant i Gotlandshem har givit tråkiga insikter, och det är inte Gotlandshem som står för tråkigheterna.

Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys gamla magasin nog snabbt känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.

Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket fel att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv. Fundera på vad som skulle ha hänt om en halvkomplicerad produkt, t.ex en diskmaskin, hade byggts utan fungerande underlag.

Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Gotlandshem har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot branschorganisationen Allmännyttan ha. Att inte den samlade offentliga upphandlingen av bostäder kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är ynkligt.

Tillverkaren av en diskmaskin har data ned till minsta skruv, och vet ofta på minuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Allmännyttans leverantörer har aldrig ens fått frågan – klart att de sitter proppmätta och väntar på statliga pengar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 12 februari 2024

Vänge ett föredöme

Skolpolitik är alltid aktuellt. Nyss var Endre upp till debatt, nu är det högstadierna på norra Gotland. Vänge skola pekas alltid ut som nedläggningskandidat. ”Det är år 2024. och alla politiker är ockuperade av tanken på nedläggning… Alla politiker? Nej! En litet parti, som befolkas av envetna liberaler, vägrar att ge upp.” *

Liberalerna Gotland framhärdar inom politiken närmast ensamma i att förskola och lågstadium har ett av samhällets viktigaste uppdrag: Att lära barn att läsa. Tyvärr fungerar det inte bra, inte ens på Gotland. Bara hälften av barnen i årskurs fem kan läsa med god förmåga. Det är inte ’tråkigt’, det är en katastrof. Det spelar ingen roll hur engagerade och duktiga ämneslärare det finns på mellan- och högstadium om barnen inte förstår vad de läser.

Lyckligtvis har vi gott sällskap, stora delar av skolprofessionen tycker likadant. Läs gärna tidningen Vi Lärare, sök efter synonymer till läsförståelse. I måndags var vi några som besökte Vänge skola, och i tisdags hade vi nämndsammanträde. Skolan arbetar med detta. När jag ställer frågor om läsförståelse och kvalitet lyser det i ögonen på skol- och förvaltningspersonal. Men bland de politiker jag ser ögonen på, och på grund av möbleringen är det bara socialdemokrater och moderater, ser många mest besvärade ut.

Besöket i Vänge var upplyftande. Med reservation för att man inte kan se allt på ett tretimmarsbesök, så ser Vänge ut som ett föredöme. Förskola och lågstadium arbetar mycket nära med läsförstärkande arbete, ibland har man till och med grupper med elever från både lågstadium och förskola. De föräldrar som har sina barn där är att gratulera.

Jag blir förstås glad av att det vi i Liberalerna Gotland länge förespråkat, redan tillämpas framgångsrikt i Vänge – så långt det går med nuvarande organisation. Det vi redan sedan den stora skoldiskussionen har framfört är att förskola och lågstadium måste komma närmare. Dagens administrativa gräns måste rivas, vi förslår att de ska ha en och samma rektor.

Motståndet kommer från de som låser sig till artonhundratalets skolstruktur. Folkskolan var visserligen en reform framdriven av dåtidens liberaler, men samhället har ändrats sedan dess. ’Det krävs en by för att fostra ett barn’, problemet idag är att byn är tom på dagtid. Ingen står vid spisen och grälar på andras ungar. De vuxna runt barnen är lärare med förskole-, fritids- eller lågstadiekompetens och övrig personal. För barnen under tio år gäller att de ska lära sig färdigheter – till exempel att förstå vad de läser. Över tio år gäller ett livslångt lärande i olika ämnen.

Min politiska dröm är att hundra procent av barnen i lågstadiet ska rusa in i skolbiblioteket, slänga sig om halsen på skolbibliotekarien och hungra efter många nya böcker. Och att detta sedan håller i sig resten av skoltiden.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 9 februari 2024

Det är budgettider

Det är budgettider, och vi partier i Regionfullmäktige presenterar våra förslag till förändring i budgeten för Region Gotlands verksamhet. Alla markerar sina fokusområden, vi i Liberalerna Gotland visar vår ambition genom att öka Barn- och Utbildningsnämndens budget med fem miljoner och en extra miljon som ska stötta Gotlands eko-bönder.

Någon miljon här eller där kan betyda mycket för den verksamhet som berörs, men det motsvarar inte ens en halv promille av totalen. Region Gotland ’kostar’ nära sex och en halv miljarder kronor. Därför fokuserar vi i Liberalerna Gotland mer på goda exempel och förslag när det gäller att finna effektivare arbetsformer, än att jaga halva promillen i november.

Detta ger beredskap även när nya frågor hamnar på agendan. Låt oss använda det brottsförebyggande arbetet som exempel:

* För att förhindra att barn sugs in i dåliga mönster, så behövs tidiga insatser, ibland redan i förskolan. Vi vill – och har motionerat om – att förskola och lågstadium ska samorganiseras. Det gäller även det förebyggande hälsoarbetet. Det skapar inte bara förutsättningar för bättre och tidigare insatser, det frigör på sikt också något tiotal miljoner kronor årligen som kan användas till att än mer förbättra verksamheten.

* För att motverka de kriminella gängens välfärdsbrott, så måste offentliga verksamheter vara väldigt mycket bättre på att granska leverantörerna. Inte ens de största kommunerna klarar att metodutveckla detta själva; samarbeten behövs. Vi vill – och har motionerat om – att Regionstyrelsen aktivt ska leta efter kvalificerade partners för kompetens- och kapacitetsutbyte. Lärande exempel finns, där jämförbara kommuner inte bara räddar miljontals kronor, utan också ger medarbetarna en bättre arbetssituation. Då räddas inte bara pengar.

* Men de flesta leverantörer är verkligen inte kriminella, utan en viktig resurs för att skapa det goda samhället. Vi vill – och har motionerat om – att Region Gotland ska skapa ett särskilt utskott för att bevaka näringslivsfrågor. Gotland ligger alltför lågt vad avser företagsklimat, så det behövs verkligen ett utskott som bevakar företagandets förutsättningar i det Region Gotland kan besluta om. Det sunda företagandet ska stöttas.

Detta är exempel på vårt arbetssätt, både nu och under tidigare mandatperioder. Under förra mandatperioden ledde Liberalerna Gotland Hälso- och sjukvårdsnämnden. Det regeländringar som vi då införde, gör att nämnden nu fått lättare att rekrytera kompetent personal som stannar kvar.

Tyvärr har vår äldsta motion legat för ’politisk beredning’ i mer än fem år nu. De ledande i de olika majoriteterna har valt att satsa på mer rubrikskapande aktiviteter. Vårt arbetssätt ger inte oss några braskande rubriker, men när det väl genomförs ger det resultat. Vi tycker det är det viktigaste.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 november 2023

Sverige ska med svensk lag byggas

”USA: Svenska åklagare kommer inte tillåtas att förhöra två amerikanska soldater”

USA och Sverige ska skriva ett samarbetsavtal avseende tillgång till svenska militärbaser, troligen även på Gotland. Det är bra, och en rimlig förberedelse inför NATO-inträdet. Om vi (Sverige) solidariskt ska kunna stötta ett av Ryssland angripet grannland måste det finnas material tillgängligt, och soldaterna måste vara tränade i att nyttja materialet. Det gäller för såväl svenska som utländska soldater, inklusive de från USA. Nu sägs det att förhandlingarna kring Defense Cooperation Agreement (DCA) är slutförda. Avtalet ska utgöra ett ramverk för det fortsatta försvarssamarbetet genom att reglera de juridiska förutsättningarna för amerikanska styrkors närvaro i Sverige.

Dagens Nyheter skriver: ”Avtalet […] blir offentligt när det undertecknats av den svenska och amerikanska regeringen. Det väntas ske före årsskiftet. […] USA:s militärer kommer att lyda under amerikansk lag när de är här.”

Detta är problematiskt, det handlar inte bara om att körkort från USA ska vara giltiga här. Vi har en justitieminister som börjat införa lagar som ger staten rätt att utan brottsmisstanke genomföra hemlig rumsavlyssning, husrannsakan och kollektiva tvångsåtgärder. Svenska medborgare ska alltså utsättas för tvångsmedel utan brottsmisstanke, men USA-soldater ska inte kunna förhöras av svenska åklagare om de verkligen misstänks för brott.

Rubriken överst är hittepå, den riktiga rubriken var att ”USA meddelade [att värdlandets] åklagare kommer tillåtas att förhöra två amerikanska soldater.” Åklagarna kunde alltså inte förhöra de brottsmisstänkta utan att USA först i nåder hade godkänt detta.

Fallet i rubriken ovan avslutades med att USA ambassadör i landet förklarade de misstänkta skulle flygas till USA för att ställas inför militärdomstol. Värdlandets parlamentariker hade krävt att de skulle ställas inför rätta lokalt, men det beviljades inte. Endast förhör godkändes.

Precis som med lagförslagen om en långtgående övervakningsstat riktade mot svenskar, så förutsätter förslaget till DCA att det finns en anständig regim i USA. Det är inte givet. USA vägrar redan idag att dess soldater prövas i internationell domstol för krigsbrott. Den som gör en webbsökning ser att det inte har varit oproblematiskt med denna soldat-immunitet i andra länder. Framförallt är det länder i sydasien som har drabbats när soldater har misstänkts för våldtäkt och dödskörningar. Det senaste klippet jag hittade var från september i år när soldater misstänktes för narkotikasmuggling.

Jag har inget principiellt mot soldater från USA. Men med ett moderat-parti som driver andra integrationsfrågor in absurdum är flatheten mot USA ett tråkigt eko från 60-talets gamla Högerparti.

Det duger inte. I Sverige ska svenska lagar gälla.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 5 november 2023

…men jag har ju rent mjöl i påsen

Innan Facebook, Twitter eller TikTok tog över fanns ’Bloggosfären’. Innan den nu närmast uteblivna debatten om avlyssning och fängslande utan brottsmisstanke, eller Kinainspirerad kameraövervakning med ansiktsigenkänning, så fanns FRA-debatten om FRA-lagen. Lärdomar från då är nyttiga nu.

FRA-lagen antogs slutligen i september 2009. I korthet ges den statliga myndigheten rätt att på regeringens uppdrag övervaka all kommunikation som går över den svenska gränsen. I praktiken innebär det att all kommunikation i Sverige kan bli föremål för signalspaning, eftersom ’nätet inte känner några gränser’.

Debatten var hård, vi i bloggosfären var många som varnade för att svenska myndigheter nu fick ett alldeles för starkt vapen gentemot sina medborgare. Det går att läsa mycket om detta på Wikipedia. Jag är stolt över att där hitta mig som motståndare till lagen.

En tyngre motståndare var Centrum för rättvisa. De anmälde lagen till Europadomstolen eftersom de ansåg att lagen bryter mot de mänskliga rättigheterna. De fick rätt, domstolen fällde lagen i sitt utslag 2021. FRA-lagen uppfyller inte kraven på skyddsgarantier och ger inte skydd mot godtycklighet och missbruk.

En av de som låg bakom anmälan var Gunnar Strömmer.

Justitieminister Gunnar Strömmer har nu börjat införa lagar som ger staten rätt att utan(!) brottsmisstanke genomföra hemlig rumsavlyssning, husrannsakan och kollektiva tvångsåtgärder. Syftet är – som med FRA-lagen – lovvärt. Medborgarna ska skyddas mot hot.

Men lagarna är inte tillfälliga. Begränsningar beslutas ytterst av regeringen. Det vill säga: Med en anständig regim tillämpas lagarna anständigt.

De flesta som uttalar sig om dessa nya lagar tycker att det är bra att myndigheterna stärks i arbetet mot de på alla sätt vidriga gängen. Jag är också för förstärkningar, men då utan naivitet.

Förändringarna förutsätter att vi har en anständig regim. Det är inte längre givet. Under FRA-debatten kallade dåvarande FRA-chefen en sådan farhåga för ”vidrig tanke” och undrade ”Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?”

Idag har vi Sverigedemokraterna som näst största parti. De vill kunna låsa in människor utan att de är misstänkta för brott, att militär ska kunna sättas in på gatorna och ge trettonåringar livstidsstraff. Partiet uttrycker fascistiska ambitioner. Deras regim-idé är inte anständig.

Det är viktigt att veta vem som avgör om ’mjölet i påsen är rent’. Vi vet inte idag vem som gör det framöver, därför ska vi inte vara naiva när det gäller myndigheterna maktambitioner. FRA-lagen fälldes, men svaret blev utökad godtycklighet. Vi som var mot FRA-lagen fick dessvärre rätt i våra farhågor om det sluttande planet. Låt oss slippa få rätt igen. Tvångsmedel utan brottsmisstanke är fel, sådana lagar ska vi inte ha.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 23 oktober 2023.

Politiska karteller

Politiska samarbeten är ett populärt samtalsämne just nu. Låt mig beskriva hur det fungerar i praktiken här på Gotland.

Med nästan alla gotländska partier är Liberalerna Gotland öppna för samarbete, av varierande djup förstås. Med de fyra borgerliga partierna bildade vi förra mandatperioden en avtalad allians. Vi kom överens dels om politikens innehåll, några viktigare politiska ambitioner samt vilket parti som skulle besätta vilken post. Det sista är viktigt, för det är postfördelningen som är själva grunden för samarbetet.

Politik är, till skillnad från andra verksamheter, ett sant nollsummespel. I t.ex affärsvärlden kan kakan växa genom kloka samarbeten, utan att samhället förlorar på det. Globalt samarbete har gjort att hela världen har gått från global fattigdom för bara några sekler sedan, till nästan utrotad fattigdom nu. Konflikter förstör för alla.

I politiken är det tvärtom. Inte ens om hela fullmäktige samarbetar så bra som fotbollslandslaget just gjort, undviker man förlorare. Kakan kan inte växa, mandaten blir inte fler. Om en vinner, förlorar en annan. Partierna söker därför konfliktlinjer, och bildar karteller bakom den linjen.

Grunden för hur partierna filar på olika karteller kan hämtas ur ’Lag om proportionella val i kommuner och regioner’. Den ger hur man ska räkna röster om lagen tillämpas vid val till nämnder och styrelser. Det som är viktigt här, är att lagen talar om ’valsedelsgrupper’, inte partier. Lagen förutsätter alltså att partierna inför omröstningen har bildat karteller. Förra mandatperiodens ’Allians för Gotland’ var en sådan kartell, och tillsammans fick den fler nämndplatser än vad summan av de enskilda partierna skulle ha fått, på oppositionens bekostnad. Det lönar sig alltså även för en majoritet att bilda karteller.

Alla tjänar alltså på att bilda karteller, därför är det troligt att de flesta partier i Regionfullmäktige alltid söker ingå i någon form av kartell. Inom dessa karteller har man enats om vilket parti som får en viss post, och detta hyllas så långt som möjligt. Om ett enskilt parti tillsätter en post med någon komplett omöjlig, så försöker man inom kartellen att förmå det partiet att byta ut ledamoten. Det ska mycket till för att utåt kritisera kartellpartnern, det kommer att försvåra kommande förhandlingar med alla partier. ’Man måste kunna lita på varandra’.

Liberalerna Gotland kan samarbeta med nästan alla gotländska partier, dock inte Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett öppet rasistiskt parti (läs deras principprogram, kapitel 1 och 5) med fascistiska ambitioner (”läs” deras kultursyn) och med tydliga nazistiska rötter (läs deras vitbok). Liberalerna Gotland tog därför för några år sedan enhälligt ställning för att inte söka samarbete med Sverigedemokraterna. Det gäller förstås fortfarande.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 22 augusti 2023

Reflektion över ett möte i Bottarve

Jag deltog som åhörare i ett möte arrangerat av Hoburgs Hembygdsförening, där Anna Hrdlicka förtjänstfullt representerade Liberalerna Gotland. Utöver Anna så deltog Thomas Karlström (s), Tomas Rådkvist (mp) och Johan Malmros (c). Ledande företrädare för föreningen var Jan Thiele som ledde diskussionen, och Harald Stjerne vice ordförande i föreningen.

Hoburgs Hembygdsförening ville på mötet presentera en kartläggning av markägarnas folkbokföringsadresser, och diskutera vad detta kunde innebära för jordbruket och självförsörjning på södra Gotland. Enligt en beskrivning så har man markerat fastigheter ägda av personer folkbokförda på Gotland med grön färg, är ägaren folkbokförd på fastlandet så blev det röd färg. Kyrkans mark markerade också, med gul färg.

Anna Hrdlicka inledde diskussionsdelen med att fråga vilka jordbruksrelaterade problem som kunde gestaltas med hjälp av kartan. Ingen av studiecirkelföreträdarna kunde besvara frågan. Kartstudiecirkeln skulle enligt uppgift fortsätta att arbeta, och Anna menade att en kartläggning av hur mark klassad som jordbruksmark verkligen användes, skulle vara av intresse.

Genom publikinlägg och frågor vreds därefter samtalet till att kritisera Länsstyrelsens tillämpning av jordförvärvslagen. Flera debattörer menade med hänvisning till ett (1) exempel att det var väl känt att just fastlandsägda jordbruksfastigheter lämnades för fäfot, och att det visade att Länsstyrelsen inte skötte sin uppgift.

(Under debatten ’informerades’ också om att jordbruksföretagare inte kan få hypotekslån på arrenderad mark.)

REFLEKTION

Debatten saknade en moderator, framförallt en av de ledande företrädare var mycket hätsk i sina kommentarer både mot ‘fastlänningar’ och de närvarande politikerna. Exempelvis försökte centerpartiets Johan Malmros starta en diskussion kring ett samhällsbygge som kunde stärka de lokalboende. Men detta avfärdades som en flykt från ämnet. Markägarens bostadsadress var huvudfrågan. Med enstaka undantag föreföll detta vara en åsikt som delades av de övriga närvarande.

Detta var ett havererat möte. De lokalpolitiska företrädarna, framförallt Mp + C + L, försökte få debatten att handla om vad som var politiskt möjligt och rimligt, men möttes av hån och förklenande omdömen. Majoriteten av mötesdeltagarna hade en ‘färdig lösning’ och önskade en entydig acceptans av denna lösning. Att inte bejaka denna lösning tolkades som elitens förakt för folket.

Detta är ett problem. Vi som är lokalpolitiskt intresserade blir allt färre, och med stämningarna från möten som dessa lär vi inte bli fler. För att bli fler, vilket är nödvändigt om inte demokratin ska haverera, behöver vi lära oss att möta debatter där orimligt förenklade lösningar presenteras. Frågan är hur detta kan göras, utan att samtidigt göra problemlösningen så komplex att den skrämmer bort de som skulle kunna ha varit intresserade av politiskt arbete. Jag har just nu inget svar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 augusti 2023