Ansvar – att ha och att ta

Förra helgen marscherades det flitigt under de röda fanorna. Jag måste ge den socialistiskt inspirerade arbetarrörelsen ett erkännande: De är väldigt duktiga på att framställa sig som ‘opposition’, oavsett vem som sitter vid makten. Ingen är så oskyldig till sakernas tillstånd som en socialdemokratisk makthavare. Det gäller såväl stor som smått.

Till de små ärendena hör nog ändå hanteringen av Visbys parkeringsregler. Vi som är gamla nog att minnas några år tillbaka fick då veta av att det system som tillämpade på fastlandet (p-skiva + avgift) egentligen nog var olagligt. Fast det var det inte, och efter några förgävesinvesteringar så hade även nämndordföranden lärt sig lagen rätt.

Nu senast var det ett dumt beslut som helt korrekt effektuerades av förvaltningen. Men att de beslutsfattande skulle vara ansvariga förespeglade inte nämndordförande. Ryggmärgsreaktionen var att någon annan hade gjort fel.

Tyvärr smittar någonannan-ismen av sig till maktkollegorna. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att nämndens skenande underskott kommer oväntat och beror på  yttre faktorer som de inte kan påverka. Bottennappet är väl ändå uttalandet om ‘flera stora fakturor som inte gick att förutse’.

Inte gick att förutse? Om gotlänningar hamnar på akutsjukhus kommer möjligtvis en oväntad faktura. Men alla andra fakturor kommer från något som man har beställt. Alla som någon gång har arbetat i en fungerande organisation vet att beställningar ska godkännas av den som har kostnadsansvaret.

Nyckelordet är fungerande organisation. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden har det politiska ansvaret för att organisationen fungerar. Det gör den inte, och det räcker med att få en kort dragning av strukturen för att förstå varför – den är helt enkelt obegriplig. Det finns en bild som visar hur sjukhuset är organiserat. Fel – det behövdes två bilder. Ett myller av små rutor där varje ruta styrs av en egen chef.

Även om ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte personligen önskar kaos i organisationen, så ligger det till hundra procent inom hans ansvarsområde att åtgärda det. Trappor städas uppifrån, och om ordföranden inte vill städa så bör ordföranden själv städas bort.

Därför var Liberalernas ställningstagande genom Klas Nysell om att inte bevilja ansvarsfrihet för ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte bara helt korrekt. Det var en helt nödvändig markering. Den som påstår sig ha ansvar, och vill ha lön för uppdraget, måste också ta ansvar. En chef som skyller på andra är en dålig chef.

Liberalerna skiljer ut sig när det gäller analys och konsekvenstänkande. Den som tycker att debatten om sjukvården blir snårig och tror att alla partier är lika, kan gärna gå tillbaka till parkeringsfrågan. De andra partiernas vindflöjlande går att se även i det ärendet. Liberalerna/FP gjorde en ordentlig analys (levande innerstad) och har varit konsekventa i alla år med gratis korttidsparkering. På samma sätt med sjukvården – organisationen fungerar inte, städa uppifrån.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida den 6 maj 2016
Replik från Stefan de Maecker 9 maj 2016

Repliksvar 10 maj 2016

Manligt vs. kvinnligt i Gotlands regionfullmäktige

I helgen som var träffades Liberalerna Gotland och diskuterade politik. Bland mycket annat handlade det också om likheter och skillnader mellan de tre grundläggande politiska ideologierna socialism, konservatism och liberalism.

Det finns sådant som förenar, och det finns sådant som skiljer. Den största skillnaden mellan liberaler och de andra är hur man ser på grupperingar av människor:

Det som förenar socialister och konservativa är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

Mot detta står liberalernas tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Samma helg bryter debatten om ‘manligt‘ och ‘kvinnligtbeteende i regionfullmäktige ut. Det är nästa som på beställning från Fårö, de ideologiska grundtonerna kunde inte ha varit tydligare. I ena ringhörnan står liberalen Eva Bofride och vägrar låta sig klassas utifrån påstådda gruppegenskaper. I den andra hörnan står de socialistiskt inspirerade och försvarar gruppepiteten.

Denna debatt är som ett skolboksexempel. De finns de som vill klistra på gruppegenskaper på människor. Och det finns liberaler som vill se människor som individer.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 15 april 2016

Regionbildning fel svar på sjukvårdens problem

Den föreslagna reformen med storlandsting (som i utredningen kallas regioner) löser inga problem. Men svaren finns på Gotland.

Till att börja med: Det som utredningen föreslår är att ett antal landsting ska slås ihop, och att motsvarande länsstyrelser också ska reduceras. Dessutom ska det regionala utvecklingsansvaret flyttas från länsstyrelserna till landstingen. Det är allt, inget annat föreslås.

Man har pratat om att de interna gränsdragningarna inom olika statliga myndigheter ska justeras, men det finns inga förslag om detta. Så de nya regionerna är just bara – stora landsting.

Här kan det vara på plats att påminna om att landstingen inte är överordnade kommunerna. Sverige har två politiska nivåer: stat och kommun. Tidigare hette det landstingskommun och primärkommun, men de beteckningarna är numera borttagna. Landstingen är i formell mening en kommun med särskilt ansvar för sjukvård. Och kollektivtrafik – om (primär)kommunerna vill. Detta kvarstår även om utredningens förslag blir verklighet.

De problem som utredningen adresserar handlar om sjukvårdens problem. Man pratar även om annat, men det handlar om sjukvården. Eller riktigare – det politiska problemet med att styra sjukvården.

Samtliga nuvarande landsting, inklusive Stockholm, är för små för att klara att erbjuda all den vård som efterfrågas. Staten får då och då gripa in och peka ut var i landet viss vård ska  utföras. Den lokala prestigen är för stor för att landstingen självmant ska kunna samarbeta över länsgränserna, vilket leder till stora risker för patienterna. På samma sätt riskeras patienthälsan genom lokalpatriotiska  sjukvårdsprogram.

Detta vill nu utredningen lösa genom att skapa större landsting. Dock kommer inget av de nya landstingen vara större än Stockholm – som alltså fortfarande är för litet för att kunna hantera all sjukvård inom sig.

Sjukvårdens politiska problem är att det inte behövs lika många sjukhus som idag, men det behövs väldigt mycket mer primärvård, dvs vårdcentraler och närakuter. Men alla landstingspolitiker med självaktning vill ha ett potent sjukhus att basa över. Och eftersom utredningen riktigt konstaterar att landstingspolitikerna inte klarar att samarbeta över gränserna, så får man utöka territoriet.

Svaret på de frågor som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén. Men de finns i utredningen ‘Effektiv vård’ som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare. Utredningen är inte nådig mot landstingspolitikerna: Landstingen ska med lag tvingas att samarbeta.

Här kan Gotland och Halland agera som goda föredömen. Genom sin litenhet har man tidigt tvingats att samarbeta med andra. Den gotländska sjukvårdens samarbete sker med Stockholm, sjuksköterskeutbildningen sker i samarbete med Uppsala.

Gotlands position bör vara mer än att söka en särlösning på grund av öläget. Man bör också peka på att de problem som de övriga landstingen har bottnar i oförmåga att samarbeta över länsgränser – och att de små landstingen redan har löst detta.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 24 mars 2016

Debattunderlag för regionaliseringsdebatten

Indelningskommitténs utgångspunkter, kommenterade

Jämnstarka regioner

  • Skattekraft, ekonomisk styrka en viktigt utgångspunkt
    • Skattebärkraften per capita är nästan identisk för alla nuvarande landsting, Stockholm, Uppsala och Gotland undantaget. ‘Betalningsförmågan’ per patient ökar inte med större landsting.
  • Underlätta samverkan mellan regioner och mellan stat och regionalt självstyre
    • Ingen förändring för staten kommer att föreslås, endast diskuteras. Varför fungerar inte dagens samverkan? På vilket sätt underlättas den samverkan mellan regioner som idag inte fungerar mellan landsting?
  • Balans i ”planerings- och förhandlingsmakten”
    • Statens budget är mer än 10 ggr så stor som Stockholms Läns Landsting, som i sin tur blir dubbelt så stor som närmsta övriga föreslagna region. Var syns balansen?

Kapacitet att bygga strukturer för regional utveckling

  • Robusta strukturer
    • De mest robusta strukturerna består av många, små, samverkande enheter, tänk fackverk .
  • Forskningsmiljöer och kompetenscentra
    • Forskning är huvudsakligen ett statligt och privat intresse. Kompetenscentra är beroende på verksamhet. I vissa fall anses tom. EU vara för litet.
  • Möjlighet att kraftsamla och genomföra nödvändiga investeringar
    • Vilka investeringar avses? Ingen förändring mellan stat och kommun/region föreslås – alltså avses inte infrastruktur. Kraftsamling sker bäst genom samarbeten, annars risk för suboptimering
  • Arbetsmarknadsregionerna
    • Verklig arbetsmarknadsregion är ca 45 – 60 minuters resväg från centralort. Knappast troligt med arbetspendling mellan Gävle och Kiruna eller Nyköping – Mora.
  • Agera i internationell konkurrens
    • Internationella regioner är tex Bayern, Katalonien. Inom EU jämställs ofta regioner och kommuner, dvs i formell mening ingen fördel med region.

Förmåga att ansvara för regionsjukvård

  • Regionen bör inom sig klara av att hantera regionalt högspecialiserad vård
    • Begreppet ‘regionalt högspecialiserad vård’ är ett diskussionsförslag från utredningen om nationellt högspecialiserad vård. Inom diskussionen ligger också att minska antalet akutsjukhus och istället satsa på ambulanshelikopter. Grundfrågan kvarstår, varför större territorier istället för  samarbete?
  • Regionsjukhusens betydelse för kunskapsuppbyggnad och kompetensförsörjning i hela vårdkedjan
    • Kunskapsuppbyggnad sker genom samverkan, inte genom ägarstruktur. Utbildning är statligt och kommunalt ansvar, inte landsting. Kompetensförsörjning handlar mest om arbetsgivaransvar och bör inte hanteras av fullmäktige.

Utgå från befintliga samverkansmönster

  • I befolkningen förankrade samband
    • Svårt att se att ökad centralisering ökar förankringen.
  • Gemensamt ägande – legitimitet
    • I grunden en socialistisk syn, liberala politiker bör se till medborgarnyttan, inte politikermakten.


 

Särskilt om det regionala utvecklingsansvaret

SKL beskriver det särskilda utvecklingsansvaret som har flyttats från olika organ till de nuvarande regionerna:

Sammanfattning av lagen om regionalt utvecklingsansvar

Lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län  ger landstingen i Skåne, Hallands och Västra Götalands län samt Gotlands kommun ansvaret för en rad uppgifter, som i andra län sköts av kommunala samverkansorgan eller länsstyrelsen. Dessa är att:

  • Utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin.
  • Besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete.
  • Följa upp, låta utvärdera och årligen till regeringen redovisa resultaten av det regionala tillväxtarbetet.
  • Utföra uppgifter inom ramen för EU:s strukturfondsprogram.
  • Upprätta och fastställa länsplaner för regional transportinfrastruktur.
  • Samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter samt med företrädare för berörda organisationer och näringslivet i länet.

Ett exempel på Länsplan för regional transportinfrastruktur, Gotland 2014 – 2025 *här*


 

Jag tolkar:

I et landsting med flera kommuner förfaller uppdraget mest att vara samordnare för ett antal kommunala uppgifter. Undantaget är EU-strukturfonder, och ‘vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete’.

Den sk ‘länsplan för regional transportinfrastruktur’ verkar vara ett passivt dokument – önskelista och uppföljning av vad man fick. Det är de statliga myndigheterna som beslutar.


Min slutsats

Indelningskommitténs direktiv och de förslag som där ska ges är dåliga för hela Sverige därför att kraft och energi förslösas på geografiska gränser.

Lösningen på de problem som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén.

Men de finns i utredningen ‘Effektiv vård’ (SOU 2016:2) som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang för sjukvården, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare.

Intervjuad i P4 Gotland

Jag blev intervjuad i P4 Gotland inför det kommande årsmötet:

57-årige företagaren Leiph Berggren, Visby och Lavarö, föreslås bli ny ordförande i länsförbundet och dess styrelse alltså. Med Johan Thomasson som vice och Lena Grund som andre vice ordförande.

Leiph Berggren säger till P4 Gotland att han kom till Gotland 2006. Han har i dag inga förtroendeuppdrag för Liberalerna, men ett förflutet som landstingspolitiker. Han satt för Folkpartiet i Stockholms läns landsting 2002-2010, säger han.

– Jag kom in i politiken som vuxen, säger han och förklarar att han inte är uppvuxen som ”valp i FPU”. Han brinner för kulturfrågor, uppger han, med ett tidigare engagemang för Stockholms läns museum.

Första halvan av inslaget *här*, inklusive webbtext. Hela inslaget *här*.

Svensk migrationspolitik = avskräckande exempel

Doug Sanders gör en betraktelse över vilka länders migrationspolitik som leder till integration, respektive segregation. Sverige lyfts fram som ett avskräckande exempel.

All refugees are also, on some level, regular immigrants: They are seeking a safer and more stable place for their families, which entails having a job, a secure house, and the ability to affect their surroundings. Some countries, such as Sweden, have left refugees in dangerous limbo by forbidding them from seeking work until they’ve learned the language, if at all. They’re left with little to do but hang around public squares and malls, creating a negative public image that helps spread anti-refugee rhetoric, all because the newcomers are barred from normal life.

Det går ju inte att komma ifrån att jag tycker att han ger mig rätt.
Efterlyses: En tokliberal migrationspolitik
Om försörjningskrav

Serviceboende för alla generationer

Region Gotland har beslutat att upphöra med matserveringen på Åkermanska. Även på andra håll har man dragit in på matserveringar och gemensamhetslokaler. Kortsiktigt kanske man sparar några kronor, men på sikt betyder detta ökade kostnader. Gemenskap och umgänge är bästa medicinen mot ensamhet och begynnande depression.

Tänk om, men tänk också nygammalt.

Jag växte upp i en kollektivistisk idyll – Hässelby Familjehotell. Ett boende av det slag som paret Myrdal förespråkade och med ett rikt serviceutbud. Men byggt av en privat byggherre på god kommersiell grund.

Jag saxar ur en jubileumsskrift: Matsalen – Familjehotellets nerv – hölls öppen måndag – fredag kl. 16.30 – 19.30. Hade man inte möjlighet äta under öppettiden kunde man erhålla dagens mat om man lämnade ner en korg med matkärl och kuponger. Korgen lämnades och hämtades välfylld i ett kylrum vid uppgången till matsalen.

Ville man ha dukning och kanske en speciell meny, eventuellt med gäster, gick detta också bra, mot ett mindre tillägg. Det dukades i den ”tropiska” delen av matsalen. De drycker man ville ha fick man ta med själv.

Det fanns daghem och för skolbarn fanns ett fritidshem. Vi hade även en anställd sjuksköterska som kunde lämna första hjälpen och ge injektioner i hemmen eller i ett qärskilt behandlingsrum.En hobbysektion fanns for snickeri, vävning, bridge, gymnastik (jo, vi hade egen gymnastiksal) och jazzbalett.

Som ett bevis på att Familjehotellet verkligen var något extra på den tiden var att byggmästare Olle Engkvist ofta åt i matsalen. Han planerade att själv flytta in, men avled dessförinnan 1968. [Slut urklipp]

Det är lätt att fastna i stuprörstänkande, ‘servicehus ska byggas för äldre och lägenheter nära förskola för barnfamiljer’. Familjehotellet skulle idag kallas för servicehus men var definitivt inte endast för årsrika. Mina syskon sprang i strumplästen till dagis. En skön dröm för småbarnsföräldrar, dagar som denna.

Kalla det för servicehus, familjehotell eller trygghetsboende. Men idén med ett boende som är mer än en samling lägenheter håller än i dag. Ett generationsboende är inte bara trevligt, det finns stora vinster att hämta också.

Mycket har hänt i Familjehotellet men man äter fortfarande tillsammans, idag kostar en vuxenportion ca trettio kronor. Detta bör jämföras med kostnaden för kommunala matpaket. De sociala vinsterna kommer förstås alla tillgodo, men de ekonomiska vinsterna kan skattebetalarna räkna hem omgående.

Bror Lindahls (L) gamla motion om trygghetsboende avslogs med motiveringen att detta bör inarbetas i den generella bostadsförsörjningsplanen. Men sedan har inget hänt på fem år. Stuprörstänkandet leder till stängda matsalar och njugg inställning till trygghetsboende.

Segregation är inte bra någonstans, inte ens om den baseras på ålder. En uppmaning till alla progressiva hyresvärdar: Våga tänk nygammalt och pröva tanken med servicehus för generationsboende. En fungerande marknad för serviceboende skulle underlätta för många, inklusive biståndshandläggare.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 19 januari 2016

Liberalisera kulturpolitiken

I februari släpper Region Gotland den första versionen av nästa Kulturplan. Kulturförvaltningen har bedrivit ett gott arbete med dialoggrupper och förstudier. Något hundratal privatpersoner har deltagit i detta arbete, som utgått från frågan ”Vad behöver kulturplanen innehålla för att stimulera medborgare till ökad kulturell aktivitet?”.

Man diskuterar mycket ‘vad’ och lite mindre ‘hur’. Detta är bra, riktigt bra.

Men var är politikernas diskussion kring ‘varför’?

Det är lätt att tro att alla tycker lika: En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Sedan står striden mellan socialister och konservativa om mecenaten ska vara det offentliga, eller en privat sponsor.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

En av liberalismens viktigaste uppgifter är att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas och uppmuntras i att utnyttja sin yttrandefrihet.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet kan ju variera. Men alla går tillbaka till någon av konstarternas former.

Kulturpolitiken är den enda politiska grenen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld. Den liberala staten måste därför aktivt uppmuntra sina medborgare att bli obstinata, ifrågasättande och kunniga gentemot både stat och andra maktcentra.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Men även kulturens direkta nytta måste lyftas. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Pengarna räcker inte till allt. Men den liberala kulturpolitikens mål måste vara många obstinata, ifrågasättande och kunniga medborgare. Jippon och ‘trevligheter’ får då marknaden sköta.

Grip tillfället, låt oss diskutera detta nu när den nya Kulturplanen kommer.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

Publicerad i Gotlands Tidningar 12 februari 2016

Gotlands kollektivtrafikpolitik: Aktiv passivism

På Gotland är resandet med kollektivtrafiken på en generande låg nivå. Ingen är förvånad, Region Gotland är nog Sveriges sämsta huvudman vad avser kollektivtrafik. (I motsats till de som kör, de trevligaste bussförarna har jag mött här.)

För ett år sedan skrev jag i Gotlands Tidningar att ”Det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken.” Något litet bättre har det blivit, nu har åtminstone stomlinjernas hållplatser markerats med skyltar.

Men sedan verkar ambition ha gått på semester. Den som vill åka från Kappelshamn eller Stenkumla får fortfarande gissa var bussen ska stanna. Dessutom är det obegripligt långt mellan hållplatserna på landsbygden. På vissa sträckor ligger de med tre till fem kilometers avstånd. Det borde förstås vara minst en hållplats per kilometer. Landsbygden är trots allt ingen ödebygd. Än.

I Regionfullmäktige diskuteras nedsläckningen av landsbygdens vägbelysning, och vem som har det formella ansvaret. Men för busshållplatser är det kommunala ansvaret entydigt. Om man menar allvar med att sprida elljus över landsbygden borde det vara självklart att föregå med gott exempel. Belys hållplatserna!

Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade Resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200kr för taxiresa räcker knappt till framkörningen. Dessutom är alla händelser som normalt kan inträffa undantagna. Om bussen krockar, halkar, går sönder eller åker förbi på grund av fullbeläggning gäller inte resegarantin. Vad vill man säga? Undvik buss för viktiga resor?

Denna inställning från de styrande straffar sig. Det blir en sanning att kollektivtrafiken inte fungerar. Nyss var jag på bjudning där någon skröt över att hen aldrig (på 51 år) hade åkt kollektivt på Gotland. I helgen blev värdparet i Slite förvånade över att ingen av oss från Visby behövde förarranson. Men bussarna går trots allt. Slite – Visby på 35 minuter. Den som söker ska finna, trots aktiv passivism från de styrande.

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Heder åt Gotlands Folkblad

I Riksdagen finns det två partier som kan förkortas s-demokraterna. I höstens och vinterns mest brännande politiska fråga, migration, så går det inte att se någon skillnad på de båda partiernas politik, varken i retorik eller praktik.

  • Det ena partiets ledare hyllar Ungern för att det landet bygger järnstängsel för att hålla flyktingar borta.
  • Det andra partiets ledare stiftar lagar som tvingar fram järnstängsel i Danmark för att hålla flyktingar borta.
  • Det ena partiet skickar budskap till flyende genom att dela ut flygblad i Grekland.
  • Det andra partiet skickar budskap till flyende genom att ställa formalistiska krav på barn.

Båda partiernas migrationspolitik är en skam för Sverige.

Därför är det befriande att läsa Gotlands Folkblads ledarsida i dessa dagar. Chefredaktören, ledarskribenter och debattörer markerar tydligt avstånd från den förda politiken. Heders!

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Kommer du från Hemse eller Homs?

Det är tråkigt att få rätt när man är pessimist. S-demokraternas (senaste) bottennapp om att stänga Öresundsbron månadsvis var rent sanslöst. Till slut var det just bara s-demokraterna som tyckte att det var en bra idé.

Jag är av diametralt motsatt uppfattning. Den nuvarande svenska migrationspolitiken är en skam och en olycka.

En skam därför att den gör nationalitet eller andra påstådda gruppidentiteter till en viktig egenskap när det gäller att bedöma en person.

En skam därför att den bygger på en grund som lagts av despoter som ville kontrollera sina undersåtar.

En skam därför att besluten i våra parlament aktivt driver människor i döden i sin högst rättmätiga strävan efter en bättre tillvaro.

Men också en olycka för Sverige som nation. Om inte landet innanför kustremsorna ska bli ett säsongsbefolkat sommarland så måste vi bli fler invånare. Många fler invånare som utvecklar och stärker vårt samhälle. Region Gotland har förstått och uttryckt detta i ambitionen ‘65.000’, fastlandets s-demokrater förstår ingenting.

Jag anser att gränser bör vara öppna och migration närmast helt fri. EU:s regler för vistelse- och uppehållsrätt bör utvidgas till att omfatta alla människor, utan hänsyn till börd eller nationalitet.

I korthet innebär det att den som bevisar att hen arbetar eller på annat sätt klarar av att försörja sig får uppehållsrätt i landet. Men – och detta är ett viktigt förbehåll – försörjningskravet är absolut. Person med uppehållsrätt ska inte ha rätt till försörjningsstöd, men får gärna ansluta sig till de vanliga socialförsäkringarna med samma kvalificeringskriterier som idag. (Kriterierna är olika beroende på försäkring, men i princip gäller att man ska vara bosatt, varaktigt arbeta och betala skatter och avgifter i Sverige.)

Försörjningskravet måste hyllas. Alla ska vara välkomna att försöka skaffa sig en bättre tillvaro i Sverige. Men om det inte går måste personen återvända eller försöka någon annanstans.

Därför är det besvärande att konstatera att även företrädare för de två av de tre liberala partierna i regionstyrelsen går vilse i beslut som rör migranter. Nu var det inte så mycket pengar, 59.000 till Vinternatt välter ingen kommun, men Johan Thomassons (L) principiella invändning är viktig. I försörjningskravet ingår att bekosta eget boende.

Samtidigt visar just namnet ‘Vinternatt’ att det inte går att rida på principer in absurdum. Ett sista stöd denna vinter är rätt. Som en annan partibroder sa ”Vad ska man göra, det krävs ju för f*n bygglov för tält!”

Vi liberala migrationsvänner måste visa på alternativ.

I Regionfullmäktige gör Centern ett försök. De skriver ”Regionen borde […] ta initiativ till att undersöka möjligheterna för någon form av modulhus / enklare boenden som snabbt kan byggas upp [tillfälligt]”. Rätt så, men varför bara tillfälligt?

Regionen kan redan nu följa rådet från Liberalernas landsmöte om typgodkända hus och husritningar. Den som kan och vill försörja sig på Gotland bör få chansen att också bygga sig sitt hem. Till rimlig kostnad. Oavsett om hen kommer från Hemse eller Homs.

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 11 dec 2015

Föräldraförsäkringen

Folkpartiet (fd) har just diskuterat föräldraförsäkringen. Tredje dedikerad månad, tredelad uppdelning eller 50/50 mellan föräldrarna.

Det finns goda argument för alla åsikter. ‘Familjen måste få bestämma själv.’ ‘Jämställdheten behöver hjälp från lagstiftaren.’ ‘Mammorna måste släppa in papporna.’

Det blir ju inte lättare om en – som jag – håller med alla tre argumentationslinjerna. Klart att subsidiaritetsprincipen ska omfatta familjen, men också klart att jämställdheten behöver all hjälp den kan få.

Samtidigt handlar klassisk liberalism om att stärka den svagare parten. När det gäller småbarn är män den svagare parten.

För min egen del krävdes det en liten intellektuell övning för att landa i en försvarbar position.

Först: Har vi som politiker överhuvudtaget rätt att ha synpunkter på hur föräldraförsäkringen tas ut?

Svar: Ja. Det är den som betalar som bestämmer vem som ska få pengarna. Innan skatt betalats är det inte ‘politikernas pengar’, och skatter bör hållas så låga som möjligt. Men när de väl är uttagna som skatt är det politikerna som styr över dem.

Nästa fråga: Vem ska anses vara förmånstagare för bidraget? (Det är ju egentligen inte en försäkring, att bli förälder är vanligen inte plötsligt och oförutsett.)

Jag landar i att det i normalfallet finns tre förmånstagare; två föräldrar och ett barn. Bidraget ska stötta föräldrarna som vårdnadshavare, men också ge barnet en bra start i livet.

Med tre förmånstagare blir det slutgiltiga svaret rätt självklart, föräldraförsäkringen bör vara tredelad. (Fd) Folkpartiets landsmöte valde fel väg.