Vårdkvalitet – för komplicerat för (s)?

Socialdemokraterna i både region och regering är väldigt tydliga när det gäller sjukvård: Patientens behov kommer i andra hand! I första hand kommer att tillfredsställa de egna politiska behoven.

Tydligast är Socialdemokraterna i sin presentation av Välfärdsutredningen. Man avvisar tanken på omsorg om patienten med formuleringen ‘ställa mer kvalitetskrav är komplicerat’. Häpp! För Socialdemokraterna är det viktigare att visa omsorg om de politiska idealen, än att bry sig om vårdkvalitet.

Jag delar inte den uppfattningen. Nej, hellre en vårdföretagare som blivit rik på att leverera god vård, än en patient som blivit skadad för att Socialdemokraterna inte orkar bry sig.

Fler exempel: Regeringen föreslår i  ‘Driftsformer för universitetssjukhus‘ att det som en gång har hamnat i ett universitetssjukhus för alltid måste finnas kvar där. Landstingen får inte ens flytta vårdverksamheter till andra av landstingen ägda verksamheter. Man är rädd för privata vårdgivare. Det man skapar är ett  svart hål. Allt som finns i och i närheten av ett universitetssjukhus blir uppslukat. Det gäller förstås också pengar, alla tankar på att samordna och effektivisera blir förbjudna.

På något sätt har samma ideologiska kortslutning också drabbat den gotländska sjukvårdspolitiken. Av skäl som inte går att förstå så tror många, även flera inom den borgerliga oppositionen, att politikerna är bättre än professionen när det gäller att detaljstyra verksamheten.

Exemplet med Pjäsen är tydligast. En välfungerande verksamhet överfördes till egen regi därför att den gick med vinst. Idag går verksamheten med förlust. Problemet är dock inte förlusten i sig, det kan finnas goda skäl till kostnadsökningen. Problemet är att man inte har koll på kostnaderna. Varje gång frågan diskuteras så dyker nya fantasifulla förklaringar upp. Min favorit just nu är ‘Maten har blivit bättre’.

Det mest effektiva sättet att få koll på kostnader är att konkurrensutsätta dem. Men då måste man veta vad som ska beställas. Att köpa vård är inte som att köpa en påse potatis. Det krävs en kvalificerad beställare som tar fram ett kvalificerat underlag. I just detta avseende har Reepalu rätt, att ställa kvalitetskrav är komplicerat. Men komplicerat betyder bara att de som ska utföra uppdraget måste vara kompetenta, inte att det är orimligt svårt eller dyrt. Kompetens får man genom utbildning och erfarenhet. Det finns gott om relevant kunskap inom förvaltningen, bara politikerna tillåter den att blomma.

Det som måste till är att restaurera begreppet beställare. En tydlig linje måste dras mellan beställarna, och de som ska utföra uppdraget. Politikerna, och förmodligen även större delen av förvaltningen, måste stå på beställarsidan. Utförarna måste få förtroende att själva utforma verksamheten, inom ramen för beställningen.

Detta gäller förstås även för lasarettet. När nu äntligen diskussionen om landstingsgränser verkar vara borta så måste regionledningen sluta drömma om en rik moster från storstan. Den gotländska sjukvårdens problem är huvudsakligen skapad av gotländska politiker. Det finns en hemläxa att göra – våga vara beställare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 dec 2016

Villkorat fri invandring

Vi har just antagit ett bra integrationsprogram. Men det är viktigt att inse att behovet av ett så omfattande integrationsprogram kommer ur en misslyckad migrationspolitik.

Den av LO och de (numera) två s-demokratiska partierna dikterade politiken går ut på att det ska vara förbjudet att invandra till Sverige. Så är det – den som kan och vill arbeta och leva i Sverige och på eget bevåg invandrar begår ett brott. S-demokraternas politik visar sig nu vara ett kapitalt misslyckande, med byråkratisk kollaps, kostnader som skenar för både det offentliga och privatpersoner. Och inte minst en djupt skamlig signalpolitik gentemot flyktingar – ‘stanna i Syrien’.

Den politiska motsatsen behöver inte var helt fri och oreglerad invandring, men grundsatsen måste ändå vara: Det ska INTE vara ett brott att försöka bo i Sverige. Låt oss kalla det ‘villkorat fri invandring’.

Villkorat fri invandring – det är vad som gäller för ca en halv miljard EU-medborgare idag. Det viktigaste, och i stort sett enda villkoret är att man ska kunna försörja sig. Inga konstiga krav på att vara anställd av en (1) LO-godkänd arbetsgivare utan just bara försörja sig. De som kan och vill försörja sig i Sverige, får göra det. Alla får försöka, men de som inte lyckas får göra ett nytt försök någon annanstans.

Den migrationen fungerar utmärkt utan belastning av våra offentliga system.

Däremot har det visat sig att andra delar av lagstiftningen inte fungerar bra. Att till exempel avhysa husockupanter är svårt. Det har funnits en överslätande syn från lagstiftarna, kanske ett minne från när några av dem deltog i sjuttio- och åttiotalets husockupationer. Det finns förstås fler lagar som behöver justeras, men de hade behövt justeras under alla omständigheter. Problemen som syns vid migrationen är problem som redan finns, och som migrationen hjälper oss att se. Det är inte migrationen i sig som är problemet.

Låt oss därför utgå ifrån att det inte ska vara brottsligt att vilja bo och leva i Sverige, och låt oss med det som utgångspunkt föreslå de ändringar som behövs för att få en modern migrationspolitik. Det blir ett bättre samhälle för alla, det blir en mer human politik, och inte minst så blir det väsentligen mycket billigare än dagens s-demokratiska murbygge.

Leiph Berggren

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ‘Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ‘vi’ mot ‘de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016

Regeringen vill att Gotland blir utan LSS-assistans

Detta handlar om LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).

För drygt 20 år sedan – 1993 – genomförde dåvarande Folkpartiet rätten till personlig assistans, den största frihetsreformen i svensk historia.

Den (S)-ledda regeringen minskar nu människors frihet genom nedskärningar och åtstramningar i både budget och direktiv. Det ofta vackra talet från socialister om solidaritet omfattar tydligen inte de allra svagaste.

Det är precis hur fel som helst. Vi har i Sverige råd att låta alla ha frihet att bestämma över sitt eget liv.

LSS är en rättighetslagstiftning, inte en försäkringsförmån. Det är ungefär som med skolan eller sjukvården, alla har rätt till dem.

Det är just detta som konstituerar ett välfärdssamhälle, vi visar varandra solidaritet. Det handlar om frihet i den egna vardagen.

Tack vare personlig assistans har fler människor makten över sin privata tillvaro och sitt sociala liv. För en del betyder assistans också möjligheten att ha ett jobb, eller möjligheten för de anhöriga att ha ett jobb eftersom de vet att vardagen för familjemedlemmen fungerar tack vare assistansen.

Region Gotland har fattat det kloka beslutet att all assistans ska utföras av privata assistansbolag. Det blir minst lika bra och samtidigt blir det billigare eftersom mindre enheter är mer produktiva än stora. (Gäller för övrigt såväl privata som offentliga verksamheter.)

Med start 2017 räknar men med en besparing på runt sex miljoner kronor. Utan att det på något sätt påverkar brukarna, det är i byråkratin som besparingen görs.

Regeringens budget innebär nu att assistansbolagen återigen inte får ersättning för de avtalsenliga löneökningarna. På något sätt så vill de socialistiska partierna att de privatanställda vårdarna ska straffas.

Jag känner flera som arbetar i dessa bolag, och även några som driver dem här i Visby. Det är definitivt inga kalla kapitalister, utan de brinner för sitt yrke och för de människor de assisterar. Men att alltid motarbetas från Socialdemokraterna är tungt, och flera har aviserat att de snart kastar in handduken.

Detta är helt i linje med vänsterns önskemål. Jonas Sjöstedt är glasklar: Bolagen ska bort. Socialdemokraterna håller med, hellre en dålig och dyr offentlig arbetsgivare än välfärdsvinster från privata utförare. Får de som de vill lär Gotland bli utan LSS-assistans.

Men det är inte bara genom ersättningen som Socialdemokraterna slår mot de svagaste. I direktiv till Försäkringskassan så är man tydlig med att de som har behov inte ska få dessa tillgodosedda. ”Timmarna ska minskas”.

Den som klarar att hålla i en gaffel, får sköta köket själv.

En del säger att försämringarna handlar om att strama upp kostnadskontrollen och minska fusk och överutnyttjande. Men i så fall är regeringens strategi mycket märklig.

I stället för att rikta in arbetet mot det fåtal oseriösa aktörer som finns, slår man mot de behövande.

Det är fusk som ska bekämpas, inte personer med funktionsnedsättning.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 20 okt 2016

Tack och lov för vinster i välfärden

De senaste turerna kring de rödgrönas hantering av de skenande underskotten hos framförallt lasarettet visar nästan övertydligt hur fel socialisterna har när de vill förbjuda välskötta verksamheter.

Liberaler i flera partier drev kampen för företagande inom välfärdssektorn. Vinsterna för välfärden är imponerande och visar vad mångfald och valfrihet ger i form av bättre förskolor, skolor, sjuk- och äldrevård. Det vore en nåd att stilla be om, att lasarettet skulle drivas på samma sätt som S:t Görans sjukhus i Stockholm. Vårdkvalitet, patienternas och personalens nöjdhet, löner, kostnadskontroll och effektivitet ligger i topp på privatägda S:t Görans sjukhus.

Det finns två tydliga huvudorsaker till detta. Internt har S:t Göran korta beslutsvägar och tydligt ansvar ute i verksamheten. Ingen politiskt beslutad organisation. Det externa är minst lika viktigt: Ett tydligt avtal med huvudmannen om vad som ska levereras. Om landstinget/politikerna vill ändra avtalet kommer omedelbart en kvalificerad dialog om kostnad, kvalitet och kvantitet.

Denna dialog förefaller saknas på Gotland. Här drömmer majoriteten om att en storregion ska komma som en räddande rik moster och lösa allt. Men oavsett vem som är lasarettets huvudman så måste båda parter ha en tydlig bild av vad som förväntas. Det som behövs är en tydlig uppdelning mellan beställare och utförare. Men motståndet mot detta är grundmurat.

En beställar/utförarorganisation riskerar ju att leda till att en privat utförare kommer in. För socialisterna vore detta förfärligt. Tänk om lasarettet skulle gå med vinst!

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 6 september 2016

Erik Fransson har i ledaren den 22 augusti problem eftersom en (1) debatt handlar om två (2) ämnen: arbetskraftsinvandring och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att det var han som introducerade det senare ämnet i debatten.

I grunden handlar det om olika tolkning av uttrycket ”alla människors lika värde”.

Min tolkning av det första ledet är att uttrycket gäller just – alla – människor. Ingen skillnad på civilingenjörer från Hemse eller Homs alltså. Den som kan och vill arbeta i Sverige på de avtal och villkor som gäller här bör få göra det!

LO har historiskt och ända fram till i dag haft en avvikande uppfattning. Nu lär jag knappast uppfattas som ett sanningsvittne av Erik Fransson i dessa frågor, så jag hänvisar till forskningen vid Statsvetenskapliga institutet, Uppsala universitet och doktorsavhandlingen ”Facklig gränspolitik” från Örebro universitet: LO har i denna fråga styrts av en etnonationell norm. Dock inte rasistisk, det ledande ordet är konkurrensbegränsning, utländska arbetstagare ska hindras från att konkurrera om svenska jobb. Det ska vara svårt att komma ”in”, och det ska vara svårt att anställa utlänningar.

Mitt omdöme om människosynen i artiklarna ”Fri arbetskraftsinvandring ett hot” (1) (2) står fast. Utomeuropeiska arbetare som viljelösa djur. Förfärlig.

När det gäller tolkningen av det andra ledet så kan ”lika värde” mycket väl översättas till ”schysta villkor”. Jag har inga problem med den tolkningen, lika lite som jag har problem med epitetet tokliberal när det gäller alla – alla – människors lika värde.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 9 september 2016

Halmgubbar hör hemma på museum

Erik Fransson tycker inte om att jag beskriver den verkliga verkligheten för de utomeuropeiska migrantarbetarna, och att LO är en av orsakerna till deras situation. Han tycker så illa om debatten att han inte drar sig för att fabricera åsikter i mitt namn. Han skriver ”Leiph Berggren menar […] att en avreglerad arbetsmarknad främjar alla människors lika värde” och fortsätter med att insinuera att jag förordar den starkes rätt och avtalslösa arbetsförhållanden.

Ingenstans i mina texter förordas en avreglerad arbetsmarknad.  Det jag bekämpar är synen på utomeuropeiska arbetstagare som viljelösa förbrukningsvaror. Jag skrev ”Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren” och fortsätter sedan att argumentera för varför detta är dåligt. Man får överge alla krav på sanningshalt om man ska få det till att önska ett avtalslöst arbetsliv.

Jag har tidigare skrivit att den liberala politiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen. Helt klart är arbetsgivaren resursstark gentemot den anställde. Det var därför liberaler redan på 1800-talet såg till att fackföreningar fick skapas. Själv slogs jag 160 år senare i Stockholms läns landsting för att offentliga upphandlingar inte skulle gå till företag som inte uppfyllde ILO:s kärnkonvention (SLL motion 2006:11).

Det finns starka ord för när vuxna hittar på och påstår oriktigheter om andra personer. Inom den politiska debatten är vi hövliga och kallar det för att knyta halmgubbar. Debattekniken med halmgubbar är försåtlig. Debattmotståndaren blir upptagen med att dementera lögnen och hinner inte argumentera för sina verkliga åsikter.

För när det gäller det jag verkligen skrev om LO och politiken kring arbetskraftsinvandring så ger Erik Fransson mig rätt. Han skriver ”Leiph Berggren ger i sin artikel den 15/7 två exempel på problem som jag håller med om att de måste rättas till” och bekräftar bilden av LO som motståndare till arbetskraftsinvandring.

Halmgubbar hör inte hemma i en seriös debatt. Förra sommaren besökte jag Bengtsfors i Dalsland, där har de nordens enda museum för halmkonst. Den som har halmgubbar över bör åka dit, inte lämna dem på ledarsidorna.

Publicerad på Gotlands tidningars ledarsida 18 augusti 2016

Tokliberal – javisst!

Erik Fransson på Gotlands Folkblads ledarsida går i taket när jag och andra kritiserar de två nyligen publicerade inläggen om arbetskraftsinvandring. Att bli placerad tillsammans med åsiktsfränder gillas inte, då kallas debattekniken för oseriös och debattören för tokliberal.

Nå, tokliberal när det gäller alla människors lika värde utan hänsyn till deras börd är inget dåligt tillmäle. Det bär jag med stolthet. Motsatsen till detta heter korporativism, att man först ska se till ‘de egna’ och eventuellt därefter visa solidaritet med omgivningen. Det är anhängare av den strömningen som drömmer sig tillbaka till den tid då LO hade vetorätt rörande vilka arbetare som skulle få passera den svenska gränsen. Gör gärna en webbsökning för att se vilket sällskap korporativisterna utgör. Jämför gärna GT:s två ledarsidor och se var uttrycket ‘Vi svenskar’ förekommer.

Dagens svenska migrationspolitik för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring är tyvärr inte tokliberal. Tvärtom.

Jag exemplifierar med fallet Ahmadi från december 2015, som straffas för att arbetsgivaren inte uppfyllt kollektivavtalets villkor. ”Om till exempel lönen har varit lägre [än kollektivavtalet] har man inte uppfyllt villkoren. Då får man avslag på arbetstillståndet. Eftersom arbetstillståndet är grunden för tillståndet att vara i Sverige får man heller inte vara i Sverige, säger Johan Arvidsson Wemmert som är enhetschef på Migrationsverket.” (Citat från Expressen.)

Jag exemplifierar också med fallet ‘Sara’, som drabbades av kravet på en (1) arbetsgivare. Sara utvisades eftersom hon inte fick arbetstillstånd. Orsaken var att hon haft två arbetsgivare för samma jobb – eftersom den första arbetsgivaren gick i konkurs. ”Det står inte att man ska ha haft anställning, utan att man ska ha haft en anställning, säger Arvid Hessén, rådman på Migrationsdomstolen.” Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Det finns ingen som idag förespråkar ett snabbt införande av fri arbetskraftsinvandring, samhället är inte rustat för en sådan ordning. Men just problemen med oseriösa arbetsgivare skulle elimineras med en sådan politik. Hotet om utvisning om arbetstagaren krånglar skulle försvinna.

‘Go home’ gäller fortfarande, och ingen från ‘rörelsen’ slåss för att de utnyttjade arbetarna ska få reella möjligheter gentemot de arbetsgivare som uppträder skurkaktigt. De förslag som LO framför handlar främst om att försvåra invandringen genom att slå mot arbetsgivarna. När hördes någon från ‘rörelsen’ slåss för migrantarbetarnas rätt att byta arbetsgivare utan att riskera sitt uppehållstillstånd? När lades en sådan motion i Riksdagen?

Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren. Den arbetare som påtalar dåliga arbetsförhållanden straffas av den svenska staten genom utvisning. Arbetsgivaren går helt skadeslös. Det är denna modell som Folkbladet numera försvarar.

Publicerat på Gotlänningens ledarsida 15 juli 2016

Kommenterad av Gotlands Folkblads ledare den 11 augusti 2016

Almedalsveckan en befrielse

För nästan exakt sex månader sedan, den 7 januari, berömde jag Folkbladets ledare för att de konsekvent tog avstånd från de stängda gränsernas politik. Mycket hinner hända på ett halvt år, en ledarsida kan till exempel byta åsikt. Nu grasserar de brunsolkigare delarna av ‘rörelsen’ på samma sida. Botten kanske inte är nådd, men det kan inte vara långt från när man läser vad Jan Karlsson skrev i förra veckan. Tesen är att ‘Fattiga människor bygger inte starka välmående stater’ och söker jobb ‘utan krav på anständiga anställningsvillkor ‘. Så skriver den som inte har lärt den svenska historien, hur fattigsverige reste sig genom liberala reformer och blev en välfärdsstat.

Det var inte länge sedan Byggnads skrek ‘Go Home!’ till vad de ansåg vara underbetalda lettiska arbetare. Alternativet att gå med i och få stöd av den svenska fackföreningen fanns aldrig.

Att fattigare människor också vill få anständiga villkor och vill kunna skapa sig bättre levnadsvillkor ses av Jan Karlsson och de dåvarande ombudsmännen från Byggnads som ett hot. Solidariteten stannar hos ett tänkt ‘oss’. Skillnaden mellan de två partier som kan förkortas s-demokraterna är hårfin. Sorgligt.

Det blir då en befrielse att gå på seminarier under Almedalsveckan. Parken bakom residenset kallas denna vecka för TCO-parken, där bland annat globaliseringens och migrationens utmaningar diskuteras. Ett av ämnena handlade om hur man ska klara integrationen trots införandet av tillfälliga uppehållstillstånd.

Problemet är att flyktingar som är högutbildade inte hinner få sina utbildningar validerade och kompletterade under den anbefallda tiden, och därför inte tillåts ta hit barn och partner. Om de däremot omedelbart tar de jobb där de är uppenbart överkvalificerade säkras även deras anhörigas tillvaro. Vem skulle inte välja en säker och legal möjlighet att trygga sin familj framför egen karriärmöjlighet?

Detta är dubbelt dålig politik. Den är dålig för de skyddssökande eftersom de högutbildade genom att ta enklare jobb tränger bort de som bara har dessa jobb som alternativ. Den är dålig för landet eftersom dessas höga kompetens förslösas.

Lyckligtvis har de klokare delarna av fackföreningsrörelsen insett detta, och genom seminarier så skapar de opinion för att ändra den s-demokratiska politiken. Samt berättar om hur de tillsammans med arbetsgivarna och arbetsförmedlingen arbetar för att mildra effekterna av den förda politiken. Detta kan man lära under Almedalsveckan, på ett helt politikerfritt seminarium.

I andra änden i en tänkt lobbyhierarki hittar man de små och fattiga organisationerna. Men genom smarta metoder så når de också framgång i sitt arbete. Jag gjorde ett av mina pass i Liberalerna Gotlands tält och blev bokstavligen ställd mot tältväggen av två medlemmar i Djurrättsalliansen. De har ett imageproblem, metoderna har skymt budskapet. För att ändra den bilden så besöker de nu de politiska partierna och ställer skarpa frågor på ett trevligt sätt. Så kan man också använda Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 8 juli 2016

Använd Almedalsveckan

Besök Almedalsveckan, gå på seminarier!

Läxan alla borde lära sig av Brexit är att de enkla lösningarna på komplexa problem inte finns. Jimmy Åkessons politiske frände i England, Nigel Farage, tvingades efter segern i folkomröstningen erkänna att ett av de tyngsta argumenten hans linje framfört var lögn. När trollen hamnar i solen så spricker de. Men det betyder inte att de problem de pekar på inte finns.

På samma sätt är det i den svenska debatten. När populisten ställs inför komplexa frågor blir svaret infantilt. En syndabock pekas ut, och lösningen är att eliminera/straffa/beskatta den utpekade. En viktig beståndsdel i argumentationen är att håna motståndaren, och vinna skrattarna på sin sida. Många var de som skrattade åt ‘major Björklund’ och hans skolreformer. Gustav Fridolin skulle ‘fixa skolan på 100 dagar’. Idag ges Björklund ett tyst erkännande, alla viktiga reformer ligger fast. Fridolin däremot har tappat trovärdighet på alla områden.

Tyvärr är det också på samma sätt i den gotländska debatten. När Liberalerna genom Johan Thomasson och Lena Grund pekar på att det finns ett systematiskt fel i sjukhusorganisationen, blir ryggmärgsreaktionen uttalanden om att ‘de vill slakta vården’. Där sätts debattnivån, och tyvärr faller många ner i käbbelträsket. De snärtiga uttalandena om slakt och avgångskrav hamnar på rubrikplats, samtidigt som Lena Grunds kvalificerade resonemang om organisationer och ekonomistyrning inte ens nämns.

Jag känner till Lenas resonemang eftersom vi tillhör samma parti. Jag vet att liknande kvalificerade resonemang, men med andra förtecken och slutsatser förs inom de andra partierna. Vi är olika partier därför att vi har olika grundvärderingar. Där vi i Liberalerna till exempel menar att kvaliteten är viktigast inom vården, menar Vänsterpartiet att ägarformen är viktigast. Därför landar vi olika i debatten kring vinster i välfärden. Klart att det blir hård debatt.

Ibland är skillnaden hårfin, men resultaten skiljer sig drastiskt. Både Liberalerna och Miljöpartiet håller kretsloppsresonemanget högt i VA-planen. Det var dåvarande FP som genom Mats-Ola Röden som fick in ordet ‘kretslopp’ i planen. Färskvattenslöseriet måste upphöra, där är båda överens. Men där Miljöpartiet förlitar sig på omställningsarbetet vill Liberalerna komplettera med ett stort avsaltningsverk. Nyansskillnaden landar i skilda ståndpunkter i ett 100-miljonerbeslut. Det blir en hård debatt även här, trots att man är nästan överens.

Därför blir uppmaningen till alla: Använd Almedalsveckan. Med långt över tretusen seminarier, extremt kvalificerade deltagare, och hur många ämnesområden som helst är det ett gyllene tillfälle att fortbilda sig. Dessutom ger det en bild av hur man trots skilda intressen kan samverka för att nå goda resultat.

Särskilt till de tvärsäkra: Världen är inte svart eller vit. Motståndaren kan ha fel, men måste inte vara ond. Det finns en regnbåge av många olika förslag till lösningar på de komplexa frågorna. Se dem under Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 29 juni 2016

Ansvar – att ha och att ta

Förra helgen marscherades det flitigt under de röda fanorna. Jag måste ge den socialistiskt inspirerade arbetarrörelsen ett erkännande: De är väldigt duktiga på att framställa sig som ‘opposition’, oavsett vem som sitter vid makten. Ingen är så oskyldig till sakernas tillstånd som en socialdemokratisk makthavare. Det gäller såväl stor som smått.

Till de små ärendena hör nog ändå hanteringen av Visbys parkeringsregler. Vi som är gamla nog att minnas några år tillbaka fick då veta av att det system som tillämpade på fastlandet (p-skiva + avgift) egentligen nog var olagligt. Fast det var det inte, och efter några förgävesinvesteringar så hade även nämndordföranden lärt sig lagen rätt.

Nu senast var det ett dumt beslut som helt korrekt effektuerades av förvaltningen. Men att de beslutsfattande skulle vara ansvariga förespeglade inte nämndordförande. Ryggmärgsreaktionen var att någon annan hade gjort fel.

Tyvärr smittar någonannan-ismen av sig till maktkollegorna. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att nämndens skenande underskott kommer oväntat och beror på  yttre faktorer som de inte kan påverka. Bottennappet är väl ändå uttalandet om ‘flera stora fakturor som inte gick att förutse’.

Inte gick att förutse? Om gotlänningar hamnar på akutsjukhus kommer möjligtvis en oväntad faktura. Men alla andra fakturor kommer från något som man har beställt. Alla som någon gång har arbetat i en fungerande organisation vet att beställningar ska godkännas av den som har kostnadsansvaret.

Nyckelordet är fungerande organisation. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden har det politiska ansvaret för att organisationen fungerar. Det gör den inte, och det räcker med att få en kort dragning av strukturen för att förstå varför – den är helt enkelt obegriplig. Det finns en bild som visar hur sjukhuset är organiserat. Fel – det behövdes två bilder. Ett myller av små rutor där varje ruta styrs av en egen chef.

Även om ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte personligen önskar kaos i organisationen, så ligger det till hundra procent inom hans ansvarsområde att åtgärda det. Trappor städas uppifrån, och om ordföranden inte vill städa så bör ordföranden själv städas bort.

Därför var Liberalernas ställningstagande genom Klas Nysell om att inte bevilja ansvarsfrihet för ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte bara helt korrekt. Det var en helt nödvändig markering. Den som påstår sig ha ansvar, och vill ha lön för uppdraget, måste också ta ansvar. En chef som skyller på andra är en dålig chef.

Liberalerna skiljer ut sig när det gäller analys och konsekvenstänkande. Den som tycker att debatten om sjukvården blir snårig och tror att alla partier är lika, kan gärna gå tillbaka till parkeringsfrågan. De andra partiernas vindflöjlande går att se även i det ärendet. Liberalerna/FP gjorde en ordentlig analys (levande innerstad) och har varit konsekventa i alla år med gratis korttidsparkering. På samma sätt med sjukvården – organisationen fungerar inte, städa uppifrån.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida den 6 maj 2016
Replik från Stefan de Maecker 9 maj 2016

Repliksvar 10 maj 2016