Sverigedemokraterna och demokratin

De senaste veckorna har några av riksdagens moderater och kristdemokrater blivit upprörda när Jimmie Åkesson har påmint om vilken politik hans parti vill föra. Märkligt. Åkesson är konsekvent, han förvånar inte. Det som däremot förvånar är att moderater och kristdemokrater inte tycks vara läskunniga.

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.” Citatet kommer från Sverigedemokraternas principprogram, både utgåvan 2011 och den senaste från 2019. I båda fallen står texten i första kapitlet, ’Sverigedemokraterna och demokratin’. Man måste orka läsa en (1) minut för att komma dit.

Sverigedemokraterna hymlar inte med att de vill behandla invånarna i vårt land olika, beroende på vilket ’folk’ eller ’nation’ de anses tillhöra. Längre fram i programmet resonerar man kring att ’man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur’.

I kapitlet ’Sverigedemokraterna och människan’ beskrivs partiets teori ’om den mänskliga naturens beskaffenhet’. Man erkänner individuella egenskaper men man menar också att det finns kollektiva egenskaper som beskriver en person, och att till exempel etnicitet är en kollektiv egenskap.

Där skriver man visserligen att etnicitet är irrelevant – men endast i en (1) mening. Sedan dementeras det av att man ägnar hela kapitlet ’Sverigedemokraterna och nationen’ åt att beskriva hur viktigt det är med känslan av tillhörighet till en viss folkgrupp och dess uppfattning om gruppens gemensamma kultur och språk. Wikipedia kallar denna ’tillhörighet’ för etnicitet.

Att vilja behandla människor olika, baserat på påstådda egenskaper kallas diskriminering. Att bygga stater med lagar som diskriminerar baserat på påstådd tillhörighet till folk eller nation kallas apartheid.

Man behöver inte ha varit vaken på historielektionerna för att se exempel på när traditionella konservativa partier har trott sig kunna tygla en framsmygande fascistisk rörelse. Det räcker med att se på tv. I söndags så visade SvT en film som ur ett Trump-kritiskt perspektiv visade hur ’Lincolns parti’ hamnat i händerna på en antidemokratisk despot. Trump är alltjämt en stark inspiration för de fascistiskt inspirerade rörelserna. Några av dem nominerade hans regim till Nobels fredspris.

Att moderater och kristdemokrater tror sig ha starkare nypor än åsiktsvännerna i USA är kanske näpet. Men farligt. Konservativa partier misslyckas alltför ofta med att tygla icke-demokratiska rörelser som de ger makt. Varför vill de ens försöka?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 mars 2021

Den dysfunktionella bostadsmarknaden

Det är intressant att följa Folkbladets resonemang kring bostadsmarknadens problem. Helt korrekt konstateras att ”Gotlands allmännyttiga bolag inte [får] bygga, om kostnaden inte täcks av hyrorna”. Men istället för att diskutera vad som drivit upp kostnaderna, så presenteras ”den universallösning som finns till vänster”. Socialisera marknaden! Jo tjena!

Vi som är gamla nog att minnas ’Statens Järnvägar’, ’Televerket’ eller för all del ’Statsföretag AB’ har en del att berätta. När SJ betydde Statens Järnvägar härskade järnvägsdöden. Det var dyrt, folk slutade åka tåg, rälsen revs upp. Efter omregleringen 2010 har resandet ökat, nya spår behövs. Inget talar för att ett statligt bostadsbyggarmonopol skulle fungera bättre.

Problemet är kostnaderna för byggandet. Idag ligger kostnaden (utan vinst för mellanhänder) för en kvadratmeter bostad långt över priset (med vinst för mellanhänder) för motsvarande yta medelstor bil. Fundera över det en stund – vad upplevs som mest avancerat? Klinkergolv eller kraftlina? Dessutom tillkommer markkostnaden för bostaden.

På en fungerande marknad finns en kostnadskontroll hos kunden, dessutom finns det regler som balanserar styrkeförhållandena mellan svaga och starka aktörer. Konsumentköplagen är ett bra exempel, leverantören måste svara för produkten i upp till tio år efter köpet. I teorin finns också samma eller likartade regler på bostadsmarknaden där den privatperson som köper en bostadsrättslägenhet direkt av byggaren omfattas. Men så går nästan inga köp till.

Det förhärskande är att en byggare bildar sin egen förening och låter denna förening agera som kund. Så här gör både ’rörelsens’ bostadsbolag och de privata byggarna. Alla avtal är formellt korrekta mellan byggaren och den av byggaren skapade föreningen. Men eftersom föreningens styrelse sitter på dubbla stolar så bevakas inte de kommande bostadsrättsinnehavarnas intressen på förväntat sätt. Det finns skräckexempel där rena målvakter placerats på styrelseposter. De flesta är dock inte skurkar, bara lojala anställda.

Alla inblandade, från LO-fackens medlemmar via byggbolag och finansmiljardärer till kommunernas konto för markförsäljning, tjänar på detta system. Alla utom de boende. Det som en gång började bra, med 1920-talets bosparkassor, har idag blivit de bostadssökandes gissel.

”Den universallösning som finns till vänster” har testats många gånger, och aldrig fungerat. Det som fungerar är vanlig hederlig kapitalism. Men det kräver att politikerna vårdar marknaden genom att balansera styrkeförhållandena. Idag är köparen av en nyproducerad bostadsrätt nästan rättslös mot byggaren. Lagar måste ändras.

Här är jag pessimist. Så länge som vänstern behåller de ideologiska skygglapparna på, kommer vi aldrig att kunna få till ens en fungerande debatt om bostadsförsörjning.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 10 februari 2021.

Framtidens förskola

Den gotländska skolutredningen heter ’Framtidens förskola och grundskola’. Utredningen har många förtjänster, men jag tycker inte att den berättar särskilt mycket om framtidens förskolor. Låt mig berätta om en utredning som gör det.

Januariavtalet stipulerade en utredning om förskolan, och regeringen har nyss tagit emot den. ’Förskola för alla barn SOU 2020:67’. Utredare var förra liberala skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm. De första reaktionerna på utredningen har varit mycket positiva. Jag gissar att utredningens förslag till stor del kommer att bli genomförda.

Tyngsta förslaget är att skolplikten från och med 2023 ska infalla vid fem års ålder.

Vi som började skolan före 2018 har gått i en max 9-årig obligatorisk skola, nu blir det snart 11-årig skolplikt. Jag tolkar detta som en forskningsbaserad förändring, det informella lärandet har uppgraderats och får en allt viktigare plats inom skolan. Man skriver att ’det finns en bred samsyn i forskningen om att förskolan har störst betydelse för barn med svag socioekonomisk bakgrund. Förskolan har också en större potential än andra skolformer att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor och förhindra tidiga kunskapsklyftor som senare är svåra att överbrygga.’

Det liberala hjärtat klappar också lite extra när det liberala perspektivet om starka individer landar i en utredningstext: ’Språk, lärande och identitetsutveckling hänger nära samman. Förskolan ska därför lägga stor vikt vid att stimulera barnens språkutveckling’. Det är mycket bra, språket är i många länder en markör som klassar människor. Att nu slåss för att motverka detta är helt rätt.

Att kvaliteten i lärandet är viktigt syns också i utredningsmaterialet. ’Hög kvalitet i de pedagogiska relationerna mellan barn och personal är det viktigaste för barns utveckling och lärande.’

Men hög kvalitet kommer inte bara av att anställa någon som en gång har examinerats. Den kunskapsinvestering som både individ och arbetsgivare gör, måste ges ett periodiskt underhåll. På samma sätt som diskussionerna kring LAS pekat på arbetsgivarens ansvar för fortbildning, pekar förskoleutredningen på huvudmannens ansvar för kontinuerlig kompetensförsörjning: ’…ökad personaltäthet inte är det som ger störst effekt för verksamhetens kvalitet. … mer [effektivt] att satsa på högskoleutbildad personal och fortbildning av existerande personal’. I detta sammanhang lyfter man också fram yrkesrollen barnskötare som en viktig del i det kvalitetsfrämjande arbetet.

Fokus på kvalitet och lärande. Förskolans viktiga roll. Liberalerna Gotland har det i sina förslag, vi ser det i den liberalt ledda förskoleutredningen, och det syns i Liberalernas riksdagsmotioner. Liberalerna är på väg tillbaka som det framåtriktade skolpartiet. Hoppas fler ser det i god tid inför valet.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 december 2020

Ge politikerna rätt arbetsgivare

I GT kunde vi i torsdags (26/11) läsa om de ”partipolitiskt öronmärkta” som är anställda av regionen. Artikeln handlade om politiska sekreterare, men även Regionråden är politiker som arbetar och får lön från Region Gotland.

Jag är (när nu systemet finns) anställd som politisk sekreterare, men jag tycker genuint illa om systemet. De politiska tjänsterna borde avskaffas! Det är stötande att se hur toppolitiker i olika partier tilldelar sig själva löner och förmåner, utan att någon motprestation efterfrågas.

Det mest uppseendeväckande är väl rollen som ’råd’ i opposition. Det ansvar som den rollen har gentemot uppdragsgivarna/väljarna är att författa texter som opponerar mot den styrande majoriteten. Inget ytterligare formellt ansvar. Inte ens största kommunens (Stockholms) tyngsta ’råd’ har ett formellt ansvar mer än för några politiska assistenter – inget mer.

’Ansvar’ har en tydlig definition. Den som är ansvarig kan dömas till straff. Någon som är ansvarig för en verksamhet kan tex dömas till fängelse om ett allvarligt miljöbrott begås av organisationen. En styrelseledamot i ett bolag kan dömas till att betala skadestånd för bolagets misskötta ekonomi. En förtroendevald ledamot i en nämnd kan också dömas till ansvar. Men rollen som ’råd’ innehåller inget ansvar.

Jag tycker inte att yrkespolitikernas löner ska sänkas. Jag tycker att deras nuvarande tjänster i kommun och region ska avskaffas! Istället borde partierna själva anställa och avlöna sina portalfigurer.

Jag menar vidare att det finns ett stort demokratiskt värde i partiväsendet, som går förlorat om topparna kan barrikadera sig inom en offentlig förvaltning. Därför bör all ersättning (inklusive lön till politiska sekreterare, resor, prenumerationer och allt annat som finns runt ’rådet’) tillfalla de politiska partierna direkt, som en utökad del av dagens partistöd. Hur partierna sedan vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, är upp till dem att bestämma. Sjukersättningar, pensionsavsättningar och andra förmåner blir en sak mellan arbetsgivaren ”partiet” och den anställde.

Förslaget ger också partierna möjlighet att om man så önskar locka högavlönade personer till politiska uppdrag – individuell lönesättning är namnet. Alternativt kan man ge en extra slant till alla de ersättare som är fritidspolitiker på riktigt.

Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt inget behov av att parkera politiker som tappat sin roll.

Det är också en förändring som är politiskt möjlig att genomföra – det innehåller ju inget omedelbart krav på sänkt lön. Vi har på Gotland en arvodeskommitté som nu börjar titta på nästa mandatperiods regelverk. De bör städa bort alla oss ’råd’ och politiska sekreterare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 december 2020.

Trist tystnadskultur

Det är trist med alla dessa chefer och ledare som vill tysta sina medarbetare, av missriktad omsorg om bilden av den egna organisationen. Det är dåligt för samhället som helhet, och det är dålig ekonomi för den egna organisationen.

Nyss kunde vi läsa om en privat arbetsgivare som överreagerade när en engagerad medarbetare pekade på brister. Men det är verkligen inte bara privata småföretag som flitigt lägger på locket. Några minns kanske när Destinationen krockade med sig själv. En tillfälligt ledig sommaranställd blev uppringd av tidningen, och berömde sina kollegor. Det var enligt DG så fel att hen inte var välkommen tillbaka. Förra året kunde vi läsa om hur Google skapade ett internt angiverisystem för att märka politiskt aktiva anställda.

Utrikesdepartementet under Margot Wallström blev ju en visa genom sitt överflitiga användande av sekretesstämpeln. Mest känt är väl Dagens Nyheters och riksdagens försök att få ut de offentliga handlingarna kring kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd. De tjatade i över ett år innan UD följde lagen.

Region Gotlands kommande – offentliga – upphandling om busstrafik är just nu föremål för politiskt förberedelsearbete. Men förberedelserna är sekretessbelagda. Senaste protokollet (RS 2020/63 §320) är bara tom sida. Vi som vill diskutera och försöka få denna upphandling att bli bättre än den förra har inga att prata med. Politikerna är bakbundna av en sekretesstämpel. För bussprinciper?

Denna trista tystnadskultur finns överallt. Ideella föreningar utser ’talespersoner’, offentliga verksamheter har ’kommunikatörer’, privata företag försöker skrämma anställda till tystnad. Det är inte bara fel ur politisk eller ideologisk synvinkel. Det är också dålig ekonomisk hushållning.

MIT Sloan, en del av MIT i Boston, har just publicerat en studie hur tystnadskulturen nöter sönder organisationer. Studien är förstås gjord i USA-relaterade sammanhang, men det gör bara resultaten än tydligare. Att tillåta frispråkiga medarbetare gav bättre kundservice, minskad personalomsättning och högre effektivitet. Detta gällde framförallt om organisationen främjade engagemang inom många områden, inte bara det egna.

Men det kräver trygga chefer. Chefer som tolkar ’diskussion’ som synonymt med ’gräl’ eller ser förbättringsförslag som påhopp behöver lära om. I högtidstalen så hyllas frispråkigheten; förslagslådor och visselblåsarfunktioner inrättas. Men organisationen måste även läras att göra rätt. Ändrat beteende leder till ändrad attityd. Själva uppträdet är alltså också viktigt.

De offentliga organisationerna är viktigast i detta. De sätter normen. Därför är det särskilt skadligt när UD konstrar, eller Region Gotland hemligstämplar något som bör debatteras. UD är långt bort, men Regionen är nära: Gör om, gör rätt och gör er till ett föredöme.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida  5 december 2020

Berätta om Bygdeskolor

Ett har vi lärt oss under skoldebatten: Om vi inte gör något alls, så blir det dåligt. Skolbyggnader med eftersatt underhåll, och lärarkollegier som inte mäktar att fortbilda sig, ger barnen dåliga förutsättningar för ett bra liv. Samtidigt instämmer många i en ledande politikers yttrande ’– Nej, vi vill inte lägga ner någonting’. Men skrapar man på ytan så ser man att de flesta politiska partier inser behovet av en förändrad och hållbar skolorganisation.

Liberalerna vågar fråga ’hur skulle det fungera om..’ och presenterar på webben konkreta tankar kring hur Bygdeskolor och Ämnesskolor skulle kunna organiseras. I andra ord gör även socialdemokraterna det på sin webbplats. Båda partierna har tagit fasta på skolutredningens skrivning om ett utökat samarbete mellan förskola och lågstadium – det som liberalerna kallar Bygdeskola. Här finns en möjlighet till hållbar överenskommelse.

Liberalerna vill dessutom undersöka om en samlokalisering av mellan- och högstadium skulle kunna vara bra för den framtida kompetensförsörjningen. Man kallar detta Ämnesskolor eftersom lärarkåren mest skulle vara ämneslärare.

Både Bygdeskola och Ämnesskola är lätta att sälja in politiskt. Ämnesskolan får dessutom anekdotiskt stöd i GT 3/11. Där berättade några elever om sin skolflytt, att ’om vi fortsatt ända till sexan i en liten skola, då hade omställningen varit svårare’. Även skolledare uttrycker sig positivt, dessutom är ju redan Solbergaskolan i Visby en Ämnesskola.

När det gäller Bygdeskolan är allmänheten positiv. Däremot är skolfolket mer njugga, och det vore intressant att få veta mer om varför.

Personligen har jag svårt att förstå varför högskoleutbildade pedagoger inte kan ha professionellt utbyte av varandra. I lågstadiet samverkar de med olika inriktningar, och det ifrågasätts inte någonstans. Mest oväntat för oss utanför skolan, är kanske fritidshemslärarnas pedagogiska bidrag genom ’informellt lärande’. GT beskrev 26/10 hur informellt lärande kan fungera i praktiken. Barnen har byggt ett samhälle (Stånga) i Minecraft, och SO-läraren har fått en mycket lättare uppgift.

Om tre högskoleutbildade pedagoger (förskole- , fritidshems- och grundskolelärare) kan samverka kring sex och sjuåringar, varför skulle de inte kunna samverka kring femåringar? Jag får olika svar när jag pratar med ’skolfolk’. Någon pratade om skillnaden mellan ’lärare’ och ’barnskötare’. Det kändes just mest som prat. En annan talade om skillnaden i läroplanerna, förskolan saknar uppnåendemål. Detta kändes mer relevant och intressant.

Eskelhems skola fungerar som en Bygdeskola med ca 70 barn. Vad har man sett för pedagogiska konsekvenser av samarbetet mellan förskola och lågstadium?

Jag menar att professionen fortfarande är svaret skyldig kring Eskelhem och Bygdeskolor. Berätta – många – vi vill lyssna.

Bygdeskolor – håller det pedagogiskt?

Torsdag kväll, webbsändningen om skolutredningen är just avslutad. Utredarna ska ha en eloge för en välskriven rapport. Även webbsändningen var bra. Det går i de flesta fall att förstå hur utredarna har resonerat och kommit fram till en viss ståndpunkt. Särskilt gäller detta när man belyser lärarnas arbetssituation.

Men som flera av de politiska debattörerna framhöll, så hade det varit bra att belysa olika handlingsalternativ, och vilka olika konsekvenser de olika förslagen kan ge. Till exempel så skriver utredningen att ”Samarbete mellan förskola och grundskola (främst förskoleklass till år tre med tillhörande fritidshem) måste beaktas” men sedan blir det inte mer. Det hade varit intressant om utredningen med sin kompetens hade utvecklat detta, nu blir det till oss lekmän att fundera om detta skulle kunna vara en modell för ’Bygdeskolor’.

Låt mig först säga att jag ännu inte vet om detta är en bra idé. Politiskt är det inte svårt att bära fram detta förslag, många skulle bli glada. Men frågan är om förslaget är bra ur ett skolpedagogiskt perspektiv?

Det skulle handla om samverkan mellan förskola, fritidshem och grundskola F-3. I förskolan finns en (1) legitimerad lärarroll: förskollärare. I F-3 finns tre legitimerade lärarroller: förskollärare, lärare med behörighet för grundskola och lärare med behörighet för fritidshem. Frågan är om dessa roller kan samverka för att skapa en god pedagogisk miljö, och om så är fallet – hur många lärare måste det vara för detta.

Det blir lättare att diskutera om det ges några ståndpunkter att ta ställning till. Vad sägs om följande:
* Bygdeskolan är en (1) organisatorisk enhet som inrymmer förskola, förskoleklasser och lågstadium.
* Bygdeskolan ska bygga på bärkraften för legitimerade lärare med behörigheter inom förskola, fritidshem och grundskola 1-3.
* Bygdeskolan ska ha ett stabilt kollegium på minst sju legitimerade lärare, vilket kan tolkas som ett barn/elevunderlag på minst ca 40 barn (3 avd) i förskolan och ’1 parallell’ i F-3.
* Förutsättningar för Bygdeskola skall utredas när en förskola prognostiseras att passera ett stabilt underlag motsvarande 40 barn i förskola. Passera genom att överstiga 40 – utred utveckling. Passera genom att understiga 40 – utred avveckling.

Minns nu att detta är ett förslag för att ha något att diskutera, inte något som är klart som beslutsunderlag. Men om – säger om – det är ett bra förslag så skulle de små skolorna på landsbygderna få förutsägbara förutsättningar, i stället för de återkommande utredningarna. Det räddar dock inte samtliga av de nuvarande skolorna. Öja och Kräklingbo klarar inte kravet på 40 barn i förskola, där behövs ytterligare åtgärder om skolorna ska säkras.

Men – som sagt – frågan är om förslaget är bra ur ett skolpedagogiskt perspektiv? Vad säger skolpedagogerna?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 oktober 2020

Det behövs en ny sorts polispolitik

Polispolitik

”Polismyndigheten söker en leverantör för bevakning av myndighetens huvudkontor i Stockholm” stod det i rubriken till en offentlig upphandling.

I en ytterst torr och korrekt mening samlas den grundläggande orsaken till varför gängbrottsligheten har lyckats växa sig så stark. Polisen sköter inte de polisiära uppgifterna. Det har de har inte gjort på decennier. Organisationen får hållas därför att den formella uppdragsgivaren, justitieministern, inte förmår att ta polischeferna i örat.

Detta är en oförmåga som åtminstone i tjugo år har burits av samtliga som haft posten. Det har haglat av fantasifulla förslag. Alltid mer resurser, strängare straff, mer integritetskränkande teknik till polisen. Aldrig några krav på de utförande organisationerna. Aldrig några krav på att polisen som organisation har ett uppdrag som ska levereras.

Våra ledande politiker borde sluta flumma kring diaboliska straff och medeltida tänkande – Kristdemokraterna föreslår inrättande av svenska kolonier i Somalia och Afghanistan, och Moderaterna vill återinföra arvsyndstänkandet i lagen. För att citera Carl Bildt: Vad har de rökt?

Det blir ju meningslöst med krav på stränga straff om polisen inte fångar några bovar. Däremot är krav på ökad effektivitet inom den befintliga poliskåren fullt relevant.

Den liberale debattören Olle Wästberg har sedan minst tio år tillbaka skrivit om hur New York-polisen halverade antalet brott genom gediget polisarbete. ”New Yorks framgång handlar om att de lokala polischeferna hålls ansvariga för en enda sak: Att själva brottsligheten inte ökar. Alltså inte uppklarning, utan just att människor inte ska bli utsatta för brott. Det viktiga var att de lokala polischeferna ställdes till ansvar. Det blev deras ansvar att se till att brottsligheten minskade. De lokala polischefer som inte klarade det byttes ut.”

När det gäller siffror är New York och Sverige jämförbara. Ungefär lika många invånare och polisanställda. Men New York har dubbelt så många i yttre tjänst. Plus några tusen ordningsvakter, vakter på skolorna och särskilda trafikvakter – alla i polisorganisationen. Dessutom publicerar de statistik varannan vecka, lätt tillgänglig nedbruten på små delar av staden. Var och en kan se utvecklingen. (Sök på Precinct Crime Statistics.) Från BRÅ här i Sverige går det inte att se hur det ser ut där jag bor. Lokalt polisarbete redovisas inte.

Den svenska polisen måste sköta de polisiära uppgifterna. Att som nu abdikera från delar av polisuppdraget, och därmed tvinga kommunerna att privatisera delar av rättsväsendet genom vaktbolag, är som alla kan se katastrofalt.

Det behövs en ny sorts polispolitik. Den liberala devisen ”Att ställa krav är att bry sig” passar sällsynt väl in i detta sammanhang. Vi måste börja ställa krav på polisen – som organisation – att leverera.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 september 2020

Lagen är sträng därför att buller är hälsofarligt

Försvarsmakten har lagt en våt filt över södra Visbys utveckling. Lagen tvingar dem! Men sedan maj förra året arbetar Liberalerna Gotland med att försöka ändra lagen så att filten kan lyftas. Det är ett långsamt och grå-tråkigt arbete, men vill man påverka på riktigt så räcker det inte med webbkampanjer. Jag skrev om det här i tidningen förra augusti och nu är det dags att berätta om vad som hänt sen sist.

För att förstå vidden av problemet, så måste man inse att det är inte bara skjutbuller som i lagens mening anses som störande. Det kan vara barnfotboll, eller kyrkklockors ringning. Det kan också vara gårdar med gamla tjänstebostäder som skulle kunna säljas: Den befintliga jordbruksverksamheten hotas om de nya grannarna hävdar upplevd störning. Likadant för skjutfältets övningsverksamhet.

Kyrkklockor, jordbruk och skjutfält är helt skilda verksamheter (som alla finns på Gotland), men det är likartade ändringar i lagarna som behövs.

Lagen är sträng därför att buller är hälsofarligt. Någon måste ta ansvar för bullerstörningen, och det normala är att det är den som stör som ska göra det. Men det kan i vissa fall vara rimligt att den som väljer att bosätta sig vid en känd störning, då också övertar ansvaret för att skydda bostaden. Till exempel om man väljer att bo bredvid en kyrka som har ringt på samma sätt i århundraden, eller bygga vid ett välkänt militärt skjutfält.

Lagändringar blir enklare om man hittar bra förlagor. För mildare störningar är uttrycket ’ortens sed’ användbart. Det används i både Plan- och bygglagen och för ordningsregler i Bostadsrättslagen. Det finns också en skrivning kring skadestånd i Miljöbalken som har bäring: ”[- -] skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.” Delar av våra lagförslag bygger på detta.

För skjutfältet tillkommer att de har rätt att störa rejält, och att någon annan är villig att stå ut med det. Nyckelordet här blir ’negativa officialservitut’. Men man bör inte tillåtas att tolerera hälsofarliga störningar, därför måste någon myndighet granska rimligheten i denna störningsvilja. Flera lagar måste ändras, det viktigaste förslaget är att ’Kommunen kan för fastighet som lyder under negativt servitut med gränsvärden för tolererade störningar, i bygglov besluta om skyddsåtgärder för att motverka dessa störningar’. På så sätt skulle skjutfältets grannar kunna få nya bygglov.

Tillsammans med den liberale riksdagsledamoten Robert Hannah prövar Liberalerna Gotland om detta är en framkomlig väg. Nästa steg är en motion i Riksdagen, och om allt går bra kanske vi kan se fram mot ett lagförslag om något år eller två.

Som sagt, långsamt och grå-tråkigt. Men väldigt tillfredsställande om det blir bra. Jag hälsar fler välkomna in i fritidspolitikerns vardag.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 26 augusti 2020

Gotland som klanvälde?

Försäljningen i Sandviken upprör, fel sorts människor har köpt marken. Vill de klagande verkligen att klansamhället ska komma tillbaka?

I de gotländska tidningarna har vi kunnat läsa om försäljningen av fastigheten Östergarn Falhammars 1:22. I oktober berättade man om det formella beslutet, och i april i år var man lite mer utförlig: ”Sedan 2006 har Östergarns IK, fram tills nyligen ensamma ägare till Östergarn Strand AB, drivit kafé och vandrarhem på den aktuella fastigheten….[Bolaget] fick nyligen in nya ägare som har de ekonomiska musklerna som behövs”

Dessa ’nya ägare’ har nu tagit över kontrollen av bolaget, och detta upprör. Det är fel sorts människor som nu har kontrollen i bolaget. Ledaren i Gotlands Folkblad är tydligast: ”holdingbolag … inte alls bra”.

Försäljningen är en så kallad direktförsäljning. Det betyder att politiken redan från start beslutat om vem som ska få chansen att köpa. Bakgrunden i just detta fall tycks vara att man då ville involvera den lokalt förankrade aktören när det gällde att ta fram den plan som ska gälla för området. Lokal förankring är bra. (Direktförsäljning däremot är principiellt mindre bra – men det är ett annat ämne.)

Såvitt jag kan bedöma är planen varsam med befintlig miljö. Kommunstyrelsen oktober 2009: Syftet med planläggningen är bl.a. att förhindra att fastigheten förändras genom avstyckning”. Byggnadsnämnden april 2010: ”… föreslagen detaljplan får anses ha stöd i den fördjupade översiktsplanen…”

Notera den sista meningen – detaljplanen har stöd i översiktsplanen. För en liberalt sinnad så är detta ljuv musik. Byråkratiskt, långsamt och stelt. Mycket bra! Genom att i breda samråd ta fram långsiktiga planer – tänk ’Vårt Gotland 2040’ – och ur dessa ta fram översikts- och detaljplaner så skapar man ett demokratiskt arbetssätt där alla medborgare får och kan vara delaktiga. (Som politiskt aktiv önskar jag att fler dessutom skulle vilja vara delaktiga. Men det är också ett annat ämne.)

Det är inte planen och den därmed förväntade exploateringen som kritiseras av Folkbladet och andra. Nej, nu är det tydligen fel sorts människor som ska bygga enligt den beslutade detaljplanen. Planer, lagar och reglementen räcker inte för de klagande, det ska också vara personer med rätt bakgrund som genomför exploateringen.

Jag tror inte att de som, i likhet med Gotlands Folkblads ledarsida, säger ’inte alls bra’ förstår vilket samhälle deras resonemang skulle leda till. Om politikerna tilldelar sina favoriter förmånliga upphandlingar blir det ett klan- och korruptionssamhälle. Vi ska vara glada att Axel Oxenstierna i början av 1600-talet började vår resa bort från godtyckets regemente. Land ska med lag byggas. Liberal demokrati är långsam och byråkratisk, men alternativen förskräcker.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 augusti 2020

Tillhör Gotland egentligen Sverige?

HelaGotland.se hade i torsdags (30/7) en rubrik ’…i Sverige – men inte på Gotland’. Rubriken andas att något har hänt därborta i Sverige, men inte här på Gotland. Artikeln handlar om livräddare på stränder och man intervjuar Toftas livräddare.

Samma vinkling – att Gotland inte tillhör Sverige – hade SVT Nyheter 21/7 i samma ämne. Rubriken var att ”Sveriges östkust saknar livräddare”. (Och – nej, Sveriges östkust är inte detsamma som fastlandets strandlinje. Fråga försvaret.)

Men jag är inte upprörd. Jag tycker att det är näpet.

Jag var ny på Gotland 2007 och åkte till det då likaledes ganska nya ICA Maxi. Jag frågade efter morötter, och fick svaret att – Jo, naj de är tyvärr slut. Tröst fanns dock: ’…men vi har svenska morötter, om det går bra?’

Sedan dess har jag lärt mig. Från Gotland åker man ’till Sverige’.

Stockholmare kan också ta en lång resa kort bort. Kryssningar med taxfree går till Visby. Därefter vänder båten hem mot Sverige.

Främlingskapet är ömsesidigt. Några år efter morötterna var jag på vikingamuseet vid Gamla Uppsala högar. En tavla visade vikingarnas resrutter; centrum var Mälaren och man åkte till Miklagård. Det var en vackert målad tavla med hela Nordens vikingarutter. Hela Norden? Nej – Gotland fanns inte med. Inte som resrutt, inte ens som geografiskt faktum!

Staten genom Transportstyrelsen håller med, Gotland är något som katten (kung Kristina!) släpat in. När det jämförelsevis lika stora Trollhättan drabbades av företagskris var det viktigt att bygga bra förbindelser till omvärlden. Motorväg och dubbelspårig järnväg, klar för några år sedan.

Trollhättan ligger i Sverige, men anses Gotland göra det? När nu förspelet till upphandlingen av gotlandstrafiken startar så är det lägsta möjliga kostnad som tycks gälla.

Att Transportstyrelsen ser freden vid Brömsebro som ett misstag, blir vi alltför ofta påminda om. Men att nu både Norge (och Danmark) ger dem rätt var lite överraskande. Norrmän fick inte åka till Sverige, men de fick ett tag åka till Gotland. (Dagsnoteringen från Christiansborg är att svenskar inte får åka till Danmark heller, men väl de som bor i landsdelarna som byttes bort vid Brömsebro.)

Näpet, var ordet. Men vi bör vara mindre näpna gentemot Transportstyrelsen, och påminna dem om att Brömsebro faktiskt fortfarande gäller.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 1 augusti 2020.

Avveckla inte Almedalsveckan

De som inte är huvudattraktioner under Almedalsveckan brukar ofta klaga på veckans längd och omfattning. Just nu är några trötta partisekreterare och politiska skribenter ute och upprepar mantrat att Almedalsveckan blir bättre om färre får möjlighet att delta. Eftersom detta är personer som har god tillgång till media så får bilden av en onödigt stor Almedalsvecka en omfattande spridning. Almedalsveckan blir ett avvecklingsprojekt.

Men Almedalsveckan behövs, och den behöver utvecklas. Det breda politiska samtalet måste värnas i akt och mening för att fler ska vilja aktivera sig politiskt. Det är som med kulturpolitiken, den politiska basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av – och under Almedalsveckan träffas de.

Det kan vara värt att påminna lite om Almedalsstatistiken, siffrorna är från 2019: En knapp tredjedel (31%) av besökarna är ’vanligt folk’. En dryg tredjedel (34%) är unga eller unga vuxna. Nio av tio rekommenderar andra att besöka veckan. Av de medverkande ideella organisationerna svarade sju av tio att de skulle medverka kommande år, de stod också för 20% av alla evenemang.

En uppgift är särskilt viktig att komma ihåg när Almedalsveckan diskuteras. I den officiella utvärderingen av Almedalsveckan 2019 står: ”Totalt medverkade 1480 namngivna politiker från något av de åtta riksdagspartierna”. Valåret 2018 var de ytterligare ett tusental. Det finns maximalt 349 riksdagsledamöter, så den viktiga informationen är att Almedalsveckan är de lokalt aktiva politikernas vecka. Det som förvånar är att deras respektive riksorganisation inte orkar höja blicken över stockholmshorisonten.

Även Almedalsveckans arrangörsgrupp måste lyfta blicken över stockholmshorisonten. Hur ska Almedalsveckan utvecklas för att bli en än bättre demokratisk mötesplats – för hela Sverige? En plats för dialog, utbyte och oväntade möten som bidrar till att utveckla vårt samhälle.

Veckans sista dagar måste bli mer värdefulla. En komprimering av veckan till måndag – fredag, kanske är bra. Då blir det två partiledartal onsdag till fredag, och det kanske är bra. Temadagar kanske är bra. Att låta statsministern slippa linjetalet, men få hen att öppna veckan, kanske är bra. Jag vet att det finns många fler idéer.

Men att tidigarelägga veckan är inte bra. Den tredjedel besökare som inte är där i tjänsten skulle troligen utebli om det inte ligger i anslutning till semesterperioden. Första veckan i juli är en utmärkt kompromiss, precis i skarven mellan arbete och semester.

En publik mötesplats där över trettiotusen medborgare möter mellan en och två tusen lokalpolitiker plus hundra riksdagsledamöter (och halva regeringen) är något som verkligen måste försvaras i dessa populismens tider. Almedalsveckan är hela Sveriges festival för det sansade samtalet. Den behövs!

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 juni 2020