Leiph Berggren

Policy för utrikespolitik

Folkpartiet startar inom kort ett arbete med att revidera sin policy för utrikespolitik. Så just nu är ett bra tillfälle för att föra yviga, ideologiskt baserade diskussioner kring vad som bör styra en liberal utrikespolitik.

Detta debattinlägg är ett försök till start av den diskussionen, och jag vill fokusera på vad Folkpartiet skulle kunna göra för att ’exportera liberal demokrati’.

Tanken är att demokrati måste byggas underifrån, det måste finnas en grundläggande trygghet för medborgarna samt fungerande institutioner. Jag tror dessutom att man måste välta tron på en stark ledare, till förmån för en tro på styrka genom samarbete.

Den viktigaste frågan är förstås hur vi (Folkpartiet/Sverige) ska kunna bidra till att de mänskliga rättigheterna respekteras överallt och alltid. Men detta brukar resultera i floskelfyllda högtidstal, med alltför lite konkretion.

Jag gör därför ett försök att bryta ner allt detta till lite mer handfasta frågeställningar:

Utrikespolicyn bör kunna besvara några grundläggande frågor:

Hur kan vi bidra till att

- alla får god utbildning?
- alla har samma rättsliga ställning?
- alla har tillgång till god hälsovård?
- alla omfattas av fungerande socialförsäkringar?
- yttrandefriheten respekteras?
- jordbrukare skyddas mot baggböleri och exproprieringar?
- småföretagare skyddas mot korruption och trakasserier?
- människor, natur och andra resurser inte utsätts för rovdrift?
- stärka lokala kooperativ och sekulära föreningar?
- lokala företag inte drabbas av handelshinder?

Är dessa frågor tillräckliga? Finns det något nödvändigt som saknas?

/Leiph

Girige Juholt – berömvärde Berggren

Det finns mycket som skiljer mig från Juholt…

När jag för många, många år sedan (tio år innan jag blev fritidspolitiker) – som ensam pappa med småbarn på heltid – blev särbo med X, så sade jag upp mitt bostadsbidrag eftersom jag inte tyckte att jag borde ha det. Rent formellt så kunde jag ha fortsatt, våra bostäder låg flera mil isär och var varken gifta eller hade barn ihop. Men jag tyckte att ‘nu var vi ju två’, och då ska man väl inte ha bidrag.

Juholt tyckte tydligen tvärtom.

Subsidiaritetsprincipen ska inkludera den enskilda individen

Det är motionstider i Folkpartiet. Detta är en av de motioner jag lämnat in.
——————————
Förslag till landsmötesbeslut:
1. Landsmötet bör uttala att “Det kommande partiprogrammet ska fastslå att Folkpartiets tolkning och tillämpning av subsidiaritetsprincipen inkluderar den enskilda individen som lägsta beslutsnivå”.

Motiverande text:
Sedan urminnes tider har makthavare tilldelat sig rätten att styra över de individer som bosatt sig inom deras maktsfär. När svärdet inte räckte som argument så hävdade makthavarna sin tillgripna rätt genom att påstå att den var tilldelad från Gud eller någon annan högre makt. Först med den (utmärkta) sociala uppfinningen liberal demokrati så har makten motiverats genom att den sägs vara sprungen ur de som makthavarna beslutar över.

Fortfarande tror sig dock majoriteten av dagens makthavare ha rätt till oinskränkt beslutsrätt över ”sina” medborgare. I Sverige är detta inte så förvånande, efter nära en mansålder av socialistiskt inspirerade regimer. Precis som gårdagens kungar talar många politiker om sig själva i formen pluralis majestatis – vi…

Sanna liberaler vet bättre. Redan de tidiga liberala filosoferna insåg att politikernas makt måste begränsas, och de levde ändå på en tid då denna maktutövning rent praktiskt inte kunde vara lika allomfattande som idag.

Ett modernt namn på denna princip om maktbegränsning är den sk subsidiaritetsprincipen. I Wikipedia så förklaras den som att “En vanlig sammanfattning av subsidiaritetsprincipen är att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå.”

Tyvärr så glömmer många politiker bort att den lägsta beslutsnivån är den enskilda individen. Man tror att principen ska göra halt vid en politisk instans. Till exempel så beskriver den av Riksdagen tillsatta EU-upplysningen att “Principen brukar förklaras som att beslut ska fattas på den politiska nivå som kan fatta det mest effektiva beslutet, så nära medborgarna som möjligt”.

Folkpartiet har historiskt sett skillnaden, och hävdat individnivån. Ett väl känt exempel är beslutet om Friggebodar. Folkpartiet bör i det nya partiprogrammet fortsätta på denna linje, och i en portalparagraf bekräfta att subsidiaritetsprincipen inkluderar den enskilda individen.