Halmgubbar hör hemma på museum

Erik Fransson tycker inte om att jag beskriver den verkliga verkligheten för de utomeuropeiska migrantarbetarna, och att LO är en av orsakerna till deras situation. Han tycker så illa om debatten att han inte drar sig för att fabricera åsikter i mitt namn. Han skriver ”Leiph Berggren menar […] att en avreglerad arbetsmarknad främjar alla människors lika värde” och fortsätter med att insinuera att jag förordar den starkes rätt och avtalslösa arbetsförhållanden.

Ingenstans i mina texter förordas en avreglerad arbetsmarknad.  Det jag bekämpar är synen på utomeuropeiska arbetstagare som viljelösa förbrukningsvaror. Jag skrev ”Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren” och fortsätter sedan att argumentera för varför detta är dåligt. Man får överge alla krav på sanningshalt om man ska få det till att önska ett avtalslöst arbetsliv.

Jag har tidigare skrivit att den liberala politiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen. Helt klart är arbetsgivaren resursstark gentemot den anställde. Det var därför liberaler redan på 1800-talet såg till att fackföreningar fick skapas. Själv slogs jag 160 år senare i Stockholms läns landsting för att offentliga upphandlingar inte skulle gå till företag som inte uppfyllde ILO:s kärnkonvention (SLL motion 2006:11).

Det finns starka ord för när vuxna hittar på och påstår oriktigheter om andra personer. Inom den politiska debatten är vi hövliga och kallar det för att knyta halmgubbar. Debattekniken med halmgubbar är försåtlig. Debattmotståndaren blir upptagen med att dementera lögnen och hinner inte argumentera för sina verkliga åsikter.

För när det gäller det jag verkligen skrev om LO och politiken kring arbetskraftsinvandring så ger Erik Fransson mig rätt. Han skriver ”Leiph Berggren ger i sin artikel den 15/7 två exempel på problem som jag håller med om att de måste rättas till” och bekräftar bilden av LO som motståndare till arbetskraftsinvandring.

Halmgubbar hör inte hemma i en seriös debatt. Förra sommaren besökte jag Bengtsfors i Dalsland, där har de nordens enda museum för halmkonst. Den som har halmgubbar över bör åka dit, inte lämna dem på ledarsidorna.

Publicerad på Gotlands tidningars ledarsida 18 augusti 2016

Tokliberal – javisst!

Erik Fransson på Gotlands Folkblads ledarsida går i taket när jag och andra kritiserar de två nyligen publicerade inläggen om arbetskraftsinvandring. Att bli placerad tillsammans med åsiktsfränder gillas inte, då kallas debattekniken för oseriös och debattören för tokliberal.

Nå, tokliberal när det gäller alla människors lika värde utan hänsyn till deras börd är inget dåligt tillmäle. Det bär jag med stolthet. Motsatsen till detta heter korporativism, att man först ska se till ‘de egna’ och eventuellt därefter visa solidaritet med omgivningen. Det är anhängare av den strömningen som drömmer sig tillbaka till den tid då LO hade vetorätt rörande vilka arbetare som skulle få passera den svenska gränsen. Gör gärna en webbsökning för att se vilket sällskap korporativisterna utgör. Jämför gärna GT:s två ledarsidor och se var uttrycket ‘Vi svenskar’ förekommer.

Dagens svenska migrationspolitik för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring är tyvärr inte tokliberal. Tvärtom.

Jag exemplifierar med fallet Ahmadi från december 2015, som straffas för att arbetsgivaren inte uppfyllt kollektivavtalets villkor. ”Om till exempel lönen har varit lägre [än kollektivavtalet] har man inte uppfyllt villkoren. Då får man avslag på arbetstillståndet. Eftersom arbetstillståndet är grunden för tillståndet att vara i Sverige får man heller inte vara i Sverige, säger Johan Arvidsson Wemmert som är enhetschef på Migrationsverket.” (Citat från Expressen.)

Jag exemplifierar också med fallet ‘Sara’, som drabbades av kravet på en (1) arbetsgivare. Sara utvisades eftersom hon inte fick arbetstillstånd. Orsaken var att hon haft två arbetsgivare för samma jobb – eftersom den första arbetsgivaren gick i konkurs. ”Det står inte att man ska ha haft anställning, utan att man ska ha haft en anställning, säger Arvid Hessén, rådman på Migrationsdomstolen.” Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Det finns ingen som idag förespråkar ett snabbt införande av fri arbetskraftsinvandring, samhället är inte rustat för en sådan ordning. Men just problemen med oseriösa arbetsgivare skulle elimineras med en sådan politik. Hotet om utvisning om arbetstagaren krånglar skulle försvinna.

‘Go home’ gäller fortfarande, och ingen från ‘rörelsen’ slåss för att de utnyttjade arbetarna ska få reella möjligheter gentemot de arbetsgivare som uppträder skurkaktigt. De förslag som LO framför handlar främst om att försvåra invandringen genom att slå mot arbetsgivarna. När hördes någon från ‘rörelsen’ slåss för migrantarbetarnas rätt att byta arbetsgivare utan att riskera sitt uppehållstillstånd? När lades en sådan motion i Riksdagen?

Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren. Den arbetare som påtalar dåliga arbetsförhållanden straffas av den svenska staten genom utvisning. Arbetsgivaren går helt skadeslös. Det är denna modell som Folkbladet numera försvarar.

Publicerat på Gotlänningens ledarsida 15 juli 2016

Kommenterad av Gotlands Folkblads ledare den 11 augusti 2016

Almedalsveckan en befrielse

För nästan exakt sex månader sedan, den 7 januari, berömde jag Folkbladets ledare för att de konsekvent tog avstånd från de stängda gränsernas politik. Mycket hinner hända på ett halvt år, en ledarsida kan till exempel byta åsikt. Nu grasserar de brunsolkigare delarna av ‘rörelsen’ på samma sida. Botten kanske inte är nådd, men det kan inte vara långt från när man läser vad Jan Karlsson skrev i förra veckan. Tesen är att ‘Fattiga människor bygger inte starka välmående stater’ och söker jobb ‘utan krav på anständiga anställningsvillkor ‘. Så skriver den som inte har lärt den svenska historien, hur fattigsverige reste sig genom liberala reformer och blev en välfärdsstat.

Det var inte länge sedan Byggnads skrek ‘Go Home!’ till vad de ansåg vara underbetalda lettiska arbetare. Alternativet att gå med i och få stöd av den svenska fackföreningen fanns aldrig.

Att fattigare människor också vill få anständiga villkor och vill kunna skapa sig bättre levnadsvillkor ses av Jan Karlsson och de dåvarande ombudsmännen från Byggnads som ett hot. Solidariteten stannar hos ett tänkt ‘oss’. Skillnaden mellan de två partier som kan förkortas s-demokraterna är hårfin. Sorgligt.

Det blir då en befrielse att gå på seminarier under Almedalsveckan. Parken bakom residenset kallas denna vecka för TCO-parken, där bland annat globaliseringens och migrationens utmaningar diskuteras. Ett av ämnena handlade om hur man ska klara integrationen trots införandet av tillfälliga uppehållstillstånd.

Problemet är att flyktingar som är högutbildade inte hinner få sina utbildningar validerade och kompletterade under den anbefallda tiden, och därför inte tillåts ta hit barn och partner. Om de däremot omedelbart tar de jobb där de är uppenbart överkvalificerade säkras även deras anhörigas tillvaro. Vem skulle inte välja en säker och legal möjlighet att trygga sin familj framför egen karriärmöjlighet?

Detta är dubbelt dålig politik. Den är dålig för de skyddssökande eftersom de högutbildade genom att ta enklare jobb tränger bort de som bara har dessa jobb som alternativ. Den är dålig för landet eftersom dessas höga kompetens förslösas.

Lyckligtvis har de klokare delarna av fackföreningsrörelsen insett detta, och genom seminarier så skapar de opinion för att ändra den s-demokratiska politiken. Samt berättar om hur de tillsammans med arbetsgivarna och arbetsförmedlingen arbetar för att mildra effekterna av den förda politiken. Detta kan man lära under Almedalsveckan, på ett helt politikerfritt seminarium.

I andra änden i en tänkt lobbyhierarki hittar man de små och fattiga organisationerna. Men genom smarta metoder så når de också framgång i sitt arbete. Jag gjorde ett av mina pass i Liberalerna Gotlands tält och blev bokstavligen ställd mot tältväggen av två medlemmar i Djurrättsalliansen. De har ett imageproblem, metoderna har skymt budskapet. För att ändra den bilden så besöker de nu de politiska partierna och ställer skarpa frågor på ett trevligt sätt. Så kan man också använda Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 8 juli 2016

Använd Almedalsveckan

Besök Almedalsveckan, gå på seminarier!

Läxan alla borde lära sig av Brexit är att de enkla lösningarna på komplexa problem inte finns. Jimmy Åkessons politiske frände i England, Nigel Farage, tvingades efter segern i folkomröstningen erkänna att ett av de tyngsta argumenten hans linje framfört var lögn. När trollen hamnar i solen så spricker de. Men det betyder inte att de problem de pekar på inte finns.

På samma sätt är det i den svenska debatten. När populisten ställs inför komplexa frågor blir svaret infantilt. En syndabock pekas ut, och lösningen är att eliminera/straffa/beskatta den utpekade. En viktig beståndsdel i argumentationen är att håna motståndaren, och vinna skrattarna på sin sida. Många var de som skrattade åt ‘major Björklund’ och hans skolreformer. Gustav Fridolin skulle ‘fixa skolan på 100 dagar’. Idag ges Björklund ett tyst erkännande, alla viktiga reformer ligger fast. Fridolin däremot har tappat trovärdighet på alla områden.

Tyvärr är det också på samma sätt i den gotländska debatten. När Liberalerna genom Johan Thomasson och Lena Grund pekar på att det finns ett systematiskt fel i sjukhusorganisationen, blir ryggmärgsreaktionen uttalanden om att ‘de vill slakta vården’. Där sätts debattnivån, och tyvärr faller många ner i käbbelträsket. De snärtiga uttalandena om slakt och avgångskrav hamnar på rubrikplats, samtidigt som Lena Grunds kvalificerade resonemang om organisationer och ekonomistyrning inte ens nämns.

Jag känner till Lenas resonemang eftersom vi tillhör samma parti. Jag vet att liknande kvalificerade resonemang, men med andra förtecken och slutsatser förs inom de andra partierna. Vi är olika partier därför att vi har olika grundvärderingar. Där vi i Liberalerna till exempel menar att kvaliteten är viktigast inom vården, menar Vänsterpartiet att ägarformen är viktigast. Därför landar vi olika i debatten kring vinster i välfärden. Klart att det blir hård debatt.

Ibland är skillnaden hårfin, men resultaten skiljer sig drastiskt. Både Liberalerna och Miljöpartiet håller kretsloppsresonemanget högt i VA-planen. Det var dåvarande FP som genom Mats-Ola Röden som fick in ordet ‘kretslopp’ i planen. Färskvattenslöseriet måste upphöra, där är båda överens. Men där Miljöpartiet förlitar sig på omställningsarbetet vill Liberalerna komplettera med ett stort avsaltningsverk. Nyansskillnaden landar i skilda ståndpunkter i ett 100-miljonerbeslut. Det blir en hård debatt även här, trots att man är nästan överens.

Därför blir uppmaningen till alla: Använd Almedalsveckan. Med långt över tretusen seminarier, extremt kvalificerade deltagare, och hur många ämnesområden som helst är det ett gyllene tillfälle att fortbilda sig. Dessutom ger det en bild av hur man trots skilda intressen kan samverka för att nå goda resultat.

Särskilt till de tvärsäkra: Världen är inte svart eller vit. Motståndaren kan ha fel, men måste inte vara ond. Det finns en regnbåge av många olika förslag till lösningar på de komplexa frågorna. Se dem under Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 29 juni 2016

Ansvar – att ha och att ta

Förra helgen marscherades det flitigt under de röda fanorna. Jag måste ge den socialistiskt inspirerade arbetarrörelsen ett erkännande: De är väldigt duktiga på att framställa sig som ‘opposition’, oavsett vem som sitter vid makten. Ingen är så oskyldig till sakernas tillstånd som en socialdemokratisk makthavare. Det gäller såväl stor som smått.

Till de små ärendena hör nog ändå hanteringen av Visbys parkeringsregler. Vi som är gamla nog att minnas några år tillbaka fick då veta av att det system som tillämpade på fastlandet (p-skiva + avgift) egentligen nog var olagligt. Fast det var det inte, och efter några förgävesinvesteringar så hade även nämndordföranden lärt sig lagen rätt.

Nu senast var det ett dumt beslut som helt korrekt effektuerades av förvaltningen. Men att de beslutsfattande skulle vara ansvariga förespeglade inte nämndordförande. Ryggmärgsreaktionen var att någon annan hade gjort fel.

Tyvärr smittar någonannan-ismen av sig till maktkollegorna. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att nämndens skenande underskott kommer oväntat och beror på  yttre faktorer som de inte kan påverka. Bottennappet är väl ändå uttalandet om ‘flera stora fakturor som inte gick att förutse’.

Inte gick att förutse? Om gotlänningar hamnar på akutsjukhus kommer möjligtvis en oväntad faktura. Men alla andra fakturor kommer från något som man har beställt. Alla som någon gång har arbetat i en fungerande organisation vet att beställningar ska godkännas av den som har kostnadsansvaret.

Nyckelordet är fungerande organisation. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden har det politiska ansvaret för att organisationen fungerar. Det gör den inte, och det räcker med att få en kort dragning av strukturen för att förstå varför – den är helt enkelt obegriplig. Det finns en bild som visar hur sjukhuset är organiserat. Fel – det behövdes två bilder. Ett myller av små rutor där varje ruta styrs av en egen chef.

Även om ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte personligen önskar kaos i organisationen, så ligger det till hundra procent inom hans ansvarsområde att åtgärda det. Trappor städas uppifrån, och om ordföranden inte vill städa så bör ordföranden själv städas bort.

Därför var Liberalernas ställningstagande genom Klas Nysell om att inte bevilja ansvarsfrihet för ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte bara helt korrekt. Det var en helt nödvändig markering. Den som påstår sig ha ansvar, och vill ha lön för uppdraget, måste också ta ansvar. En chef som skyller på andra är en dålig chef.

Liberalerna skiljer ut sig när det gäller analys och konsekvenstänkande. Den som tycker att debatten om sjukvården blir snårig och tror att alla partier är lika, kan gärna gå tillbaka till parkeringsfrågan. De andra partiernas vindflöjlande går att se även i det ärendet. Liberalerna/FP gjorde en ordentlig analys (levande innerstad) och har varit konsekventa i alla år med gratis korttidsparkering. På samma sätt med sjukvården – organisationen fungerar inte, städa uppifrån.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida den 6 maj 2016
Replik från Stefan de Maecker 9 maj 2016

Repliksvar 10 maj 2016

Manligt vs. kvinnligt i Gotlands regionfullmäktige

I helgen som var träffades Liberalerna Gotland och diskuterade politik. Bland mycket annat handlade det också om likheter och skillnader mellan de tre grundläggande politiska ideologierna socialism, konservatism och liberalism.

Det finns sådant som förenar, och det finns sådant som skiljer. Den största skillnaden mellan liberaler och de andra är hur man ser på grupperingar av människor:

Det som förenar socialister och konservativa är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

Mot detta står liberalernas tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Samma helg bryter debatten om ‘manligt‘ och ‘kvinnligtbeteende i regionfullmäktige ut. Det är nästa som på beställning från Fårö, de ideologiska grundtonerna kunde inte ha varit tydligare. I ena ringhörnan står liberalen Eva Bofride och vägrar låta sig klassas utifrån påstådda gruppegenskaper. I den andra hörnan står de socialistiskt inspirerade och försvarar gruppepiteten.

Denna debatt är som ett skolboksexempel. De finns de som vill klistra på gruppegenskaper på människor. Och det finns liberaler som vill se människor som individer.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 15 april 2016

Regionbildning fel svar på sjukvårdens problem

Den föreslagna reformen med storlandsting (som i utredningen kallas regioner) löser inga problem. Men svaren finns på Gotland.

Till att börja med: Det som utredningen föreslår är att ett antal landsting ska slås ihop, och att motsvarande länsstyrelser också ska reduceras. Dessutom ska det regionala utvecklingsansvaret flyttas från länsstyrelserna till landstingen. Det är allt, inget annat föreslås.

Man har pratat om att de interna gränsdragningarna inom olika statliga myndigheter ska justeras, men det finns inga förslag om detta. Så de nya regionerna är just bara – stora landsting.

Här kan det vara på plats att påminna om att landstingen inte är överordnade kommunerna. Sverige har två politiska nivåer: stat och kommun. Tidigare hette det landstingskommun och primärkommun, men de beteckningarna är numera borttagna. Landstingen är i formell mening en kommun med särskilt ansvar för sjukvård. Och kollektivtrafik – om (primär)kommunerna vill. Detta kvarstår även om utredningens förslag blir verklighet.

De problem som utredningen adresserar handlar om sjukvårdens problem. Man pratar även om annat, men det handlar om sjukvården. Eller riktigare – det politiska problemet med att styra sjukvården.

Samtliga nuvarande landsting, inklusive Stockholm, är för små för att klara att erbjuda all den vård som efterfrågas. Staten får då och då gripa in och peka ut var i landet viss vård ska  utföras. Den lokala prestigen är för stor för att landstingen självmant ska kunna samarbeta över länsgränserna, vilket leder till stora risker för patienterna. På samma sätt riskeras patienthälsan genom lokalpatriotiska  sjukvårdsprogram.

Detta vill nu utredningen lösa genom att skapa större landsting. Dock kommer inget av de nya landstingen vara större än Stockholm – som alltså fortfarande är för litet för att kunna hantera all sjukvård inom sig.

Sjukvårdens politiska problem är att det inte behövs lika många sjukhus som idag, men det behövs väldigt mycket mer primärvård, dvs vårdcentraler och närakuter. Men alla landstingspolitiker med självaktning vill ha ett potent sjukhus att basa över. Och eftersom utredningen riktigt konstaterar att landstingspolitikerna inte klarar att samarbeta över gränserna, så får man utöka territoriet.

Svaret på de frågor som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén. Men de finns i utredningen ‘Effektiv vård’ som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare. Utredningen är inte nådig mot landstingspolitikerna: Landstingen ska med lag tvingas att samarbeta.

Här kan Gotland och Halland agera som goda föredömen. Genom sin litenhet har man tidigt tvingats att samarbeta med andra. Den gotländska sjukvårdens samarbete sker med Stockholm, sjuksköterskeutbildningen sker i samarbete med Uppsala.

Gotlands position bör vara mer än att söka en särlösning på grund av öläget. Man bör också peka på att de problem som de övriga landstingen har bottnar i oförmåga att samarbeta över länsgränser – och att de små landstingen redan har löst detta.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 24 mars 2016

Debattunderlag för regionaliseringsdebatten

Indelningskommitténs utgångspunkter, kommenterade

Jämnstarka regioner

  • Skattekraft, ekonomisk styrka en viktigt utgångspunkt
    • Skattebärkraften per capita är nästan identisk för alla nuvarande landsting, Stockholm, Uppsala och Gotland undantaget. ‘Betalningsförmågan’ per patient ökar inte med större landsting.
  • Underlätta samverkan mellan regioner och mellan stat och regionalt självstyre
    • Ingen förändring för staten kommer att föreslås, endast diskuteras. Varför fungerar inte dagens samverkan? På vilket sätt underlättas den samverkan mellan regioner som idag inte fungerar mellan landsting?
  • Balans i ”planerings- och förhandlingsmakten”
    • Statens budget är mer än 10 ggr så stor som Stockholms Läns Landsting, som i sin tur blir dubbelt så stor som närmsta övriga föreslagna region. Var syns balansen?

Kapacitet att bygga strukturer för regional utveckling

  • Robusta strukturer
    • De mest robusta strukturerna består av många, små, samverkande enheter, tänk fackverk .
  • Forskningsmiljöer och kompetenscentra
    • Forskning är huvudsakligen ett statligt och privat intresse. Kompetenscentra är beroende på verksamhet. I vissa fall anses tom. EU vara för litet.
  • Möjlighet att kraftsamla och genomföra nödvändiga investeringar
    • Vilka investeringar avses? Ingen förändring mellan stat och kommun/region föreslås – alltså avses inte infrastruktur. Kraftsamling sker bäst genom samarbeten, annars risk för suboptimering
  • Arbetsmarknadsregionerna
    • Verklig arbetsmarknadsregion är ca 45 – 60 minuters resväg från centralort. Knappast troligt med arbetspendling mellan Gävle och Kiruna eller Nyköping – Mora.
  • Agera i internationell konkurrens
    • Internationella regioner är tex Bayern, Katalonien. Inom EU jämställs ofta regioner och kommuner, dvs i formell mening ingen fördel med region.

Förmåga att ansvara för regionsjukvård

  • Regionen bör inom sig klara av att hantera regionalt högspecialiserad vård
    • Begreppet ‘regionalt högspecialiserad vård’ är ett diskussionsförslag från utredningen om nationellt högspecialiserad vård. Inom diskussionen ligger också att minska antalet akutsjukhus och istället satsa på ambulanshelikopter. Grundfrågan kvarstår, varför större territorier istället för  samarbete?
  • Regionsjukhusens betydelse för kunskapsuppbyggnad och kompetensförsörjning i hela vårdkedjan
    • Kunskapsuppbyggnad sker genom samverkan, inte genom ägarstruktur. Utbildning är statligt och kommunalt ansvar, inte landsting. Kompetensförsörjning handlar mest om arbetsgivaransvar och bör inte hanteras av fullmäktige.

Utgå från befintliga samverkansmönster

  • I befolkningen förankrade samband
    • Svårt att se att ökad centralisering ökar förankringen.
  • Gemensamt ägande – legitimitet
    • I grunden en socialistisk syn, liberala politiker bör se till medborgarnyttan, inte politikermakten.


 

Särskilt om det regionala utvecklingsansvaret

SKL beskriver det särskilda utvecklingsansvaret som har flyttats från olika organ till de nuvarande regionerna:

Sammanfattning av lagen om regionalt utvecklingsansvar

Lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län  ger landstingen i Skåne, Hallands och Västra Götalands län samt Gotlands kommun ansvaret för en rad uppgifter, som i andra län sköts av kommunala samverkansorgan eller länsstyrelsen. Dessa är att:

  • Utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin.
  • Besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete.
  • Följa upp, låta utvärdera och årligen till regeringen redovisa resultaten av det regionala tillväxtarbetet.
  • Utföra uppgifter inom ramen för EU:s strukturfondsprogram.
  • Upprätta och fastställa länsplaner för regional transportinfrastruktur.
  • Samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter samt med företrädare för berörda organisationer och näringslivet i länet.

Ett exempel på Länsplan för regional transportinfrastruktur, Gotland 2014 – 2025 *här*


 

Jag tolkar:

I et landsting med flera kommuner förfaller uppdraget mest att vara samordnare för ett antal kommunala uppgifter. Undantaget är EU-strukturfonder, och ‘vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete’.

Den sk ‘länsplan för regional transportinfrastruktur’ verkar vara ett passivt dokument – önskelista och uppföljning av vad man fick. Det är de statliga myndigheterna som beslutar.


Min slutsats

Indelningskommitténs direktiv och de förslag som där ska ges är dåliga för hela Sverige därför att kraft och energi förslösas på geografiska gränser.

Lösningen på de problem som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén.

Men de finns i utredningen ‘Effektiv vård’ (SOU 2016:2) som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang för sjukvården, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare.

Intervjuad i P4 Gotland

Jag blev intervjuad i P4 Gotland inför det kommande årsmötet:

57-årige företagaren Leiph Berggren, Visby och Lavarö, föreslås bli ny ordförande i länsförbundet och dess styrelse alltså. Med Johan Thomasson som vice och Lena Grund som andre vice ordförande.

Leiph Berggren säger till P4 Gotland att han kom till Gotland 2006. Han har i dag inga förtroendeuppdrag för Liberalerna, men ett förflutet som landstingspolitiker. Han satt för Folkpartiet i Stockholms läns landsting 2002-2010, säger han.

– Jag kom in i politiken som vuxen, säger han och förklarar att han inte är uppvuxen som ”valp i FPU”. Han brinner för kulturfrågor, uppger han, med ett tidigare engagemang för Stockholms läns museum.

Första halvan av inslaget *här*, inklusive webbtext. Hela inslaget *här*.

Svensk migrationspolitik = avskräckande exempel

Doug Sanders gör en betraktelse över vilka länders migrationspolitik som leder till integration, respektive segregation. Sverige lyfts fram som ett avskräckande exempel.

All refugees are also, on some level, regular immigrants: They are seeking a safer and more stable place for their families, which entails having a job, a secure house, and the ability to affect their surroundings. Some countries, such as Sweden, have left refugees in dangerous limbo by forbidding them from seeking work until they’ve learned the language, if at all. They’re left with little to do but hang around public squares and malls, creating a negative public image that helps spread anti-refugee rhetoric, all because the newcomers are barred from normal life.

Det går ju inte att komma ifrån att jag tycker att han ger mig rätt.
Efterlyses: En tokliberal migrationspolitik
Om försörjningskrav

Serviceboende för alla generationer

Region Gotland har beslutat att upphöra med matserveringen på Åkermanska. Även på andra håll har man dragit in på matserveringar och gemensamhetslokaler. Kortsiktigt kanske man sparar några kronor, men på sikt betyder detta ökade kostnader. Gemenskap och umgänge är bästa medicinen mot ensamhet och begynnande depression.

Tänk om, men tänk också nygammalt.

Jag växte upp i en kollektivistisk idyll – Hässelby Familjehotell. Ett boende av det slag som paret Myrdal förespråkade och med ett rikt serviceutbud. Men byggt av en privat byggherre på god kommersiell grund.

Jag saxar ur en jubileumsskrift: Matsalen – Familjehotellets nerv – hölls öppen måndag – fredag kl. 16.30 – 19.30. Hade man inte möjlighet äta under öppettiden kunde man erhålla dagens mat om man lämnade ner en korg med matkärl och kuponger. Korgen lämnades och hämtades välfylld i ett kylrum vid uppgången till matsalen.

Ville man ha dukning och kanske en speciell meny, eventuellt med gäster, gick detta också bra, mot ett mindre tillägg. Det dukades i den ”tropiska” delen av matsalen. De drycker man ville ha fick man ta med själv.

Det fanns daghem och för skolbarn fanns ett fritidshem. Vi hade även en anställd sjuksköterska som kunde lämna första hjälpen och ge injektioner i hemmen eller i ett qärskilt behandlingsrum.En hobbysektion fanns for snickeri, vävning, bridge, gymnastik (jo, vi hade egen gymnastiksal) och jazzbalett.

Som ett bevis på att Familjehotellet verkligen var något extra på den tiden var att byggmästare Olle Engkvist ofta åt i matsalen. Han planerade att själv flytta in, men avled dessförinnan 1968. [Slut urklipp]

Det är lätt att fastna i stuprörstänkande, ‘servicehus ska byggas för äldre och lägenheter nära förskola för barnfamiljer’. Familjehotellet skulle idag kallas för servicehus men var definitivt inte endast för årsrika. Mina syskon sprang i strumplästen till dagis. En skön dröm för småbarnsföräldrar, dagar som denna.

Kalla det för servicehus, familjehotell eller trygghetsboende. Men idén med ett boende som är mer än en samling lägenheter håller än i dag. Ett generationsboende är inte bara trevligt, det finns stora vinster att hämta också.

Mycket har hänt i Familjehotellet men man äter fortfarande tillsammans, idag kostar en vuxenportion ca trettio kronor. Detta bör jämföras med kostnaden för kommunala matpaket. De sociala vinsterna kommer förstås alla tillgodo, men de ekonomiska vinsterna kan skattebetalarna räkna hem omgående.

Bror Lindahls (L) gamla motion om trygghetsboende avslogs med motiveringen att detta bör inarbetas i den generella bostadsförsörjningsplanen. Men sedan har inget hänt på fem år. Stuprörstänkandet leder till stängda matsalar och njugg inställning till trygghetsboende.

Segregation är inte bra någonstans, inte ens om den baseras på ålder. En uppmaning till alla progressiva hyresvärdar: Våga tänk nygammalt och pröva tanken med servicehus för generationsboende. En fungerande marknad för serviceboende skulle underlätta för många, inklusive biståndshandläggare.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 19 januari 2016

Liberalisera kulturpolitiken

I februari släpper Region Gotland den första versionen av nästa Kulturplan. Kulturförvaltningen har bedrivit ett gott arbete med dialoggrupper och förstudier. Något hundratal privatpersoner har deltagit i detta arbete, som utgått från frågan ”Vad behöver kulturplanen innehålla för att stimulera medborgare till ökad kulturell aktivitet?”.

Man diskuterar mycket ‘vad’ och lite mindre ‘hur’. Detta är bra, riktigt bra.

Men var är politikernas diskussion kring ‘varför’?

Det är lätt att tro att alla tycker lika: En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Sedan står striden mellan socialister och konservativa om mecenaten ska vara det offentliga, eller en privat sponsor.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

En av liberalismens viktigaste uppgifter är att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas och uppmuntras i att utnyttja sin yttrandefrihet.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet kan ju variera. Men alla går tillbaka till någon av konstarternas former.

Kulturpolitiken är den enda politiska grenen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld. Den liberala staten måste därför aktivt uppmuntra sina medborgare att bli obstinata, ifrågasättande och kunniga gentemot både stat och andra maktcentra.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Men även kulturens direkta nytta måste lyftas. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Pengarna räcker inte till allt. Men den liberala kulturpolitikens mål måste vara många obstinata, ifrågasättande och kunniga medborgare. Jippon och ‘trevligheter’ får då marknaden sköta.

Grip tillfället, låt oss diskutera detta nu när den nya Kulturplanen kommer.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

Publicerad i Gotlands Tidningar 12 februari 2016