Berätta om Bygdeskolor

Ett har vi lärt oss under skoldebatten: Om vi inte gör något alls, så blir det dåligt. Skolbyggnader med eftersatt underhåll, och lärarkollegier som inte mäktar att fortbilda sig, ger barnen dåliga förutsättningar för ett bra liv. Samtidigt instämmer många i en ledande politikers yttrande ’– Nej, vi vill inte lägga ner någonting’. Men skrapar man på ytan så ser man att de flesta politiska partier inser behovet av en förändrad och hållbar skolorganisation.

Liberalerna vågar fråga ’hur skulle det fungera om..’ och presenterar på webben konkreta tankar kring hur Bygdeskolor och Ämnesskolor skulle kunna organiseras. I andra ord gör även socialdemokraterna det på sin webbplats. Båda partierna har tagit fasta på skolutredningens skrivning om ett utökat samarbete mellan förskola och lågstadium – det som liberalerna kallar Bygdeskola. Här finns en möjlighet till hållbar överenskommelse.

Liberalerna vill dessutom undersöka om en samlokalisering av mellan- och högstadium skulle kunna vara bra för den framtida kompetensförsörjningen. Man kallar detta Ämnesskolor eftersom lärarkåren mest skulle vara ämneslärare.

Både Bygdeskola och Ämnesskola är lätta att sälja in politiskt. Ämnesskolan får dessutom anekdotiskt stöd i GT 3/11. Där berättade några elever om sin skolflytt, att ’om vi fortsatt ända till sexan i en liten skola, då hade omställningen varit svårare’. Även skolledare uttrycker sig positivt, dessutom är ju redan Solbergaskolan i Visby en Ämnesskola.

När det gäller Bygdeskolan är allmänheten positiv. Däremot är skolfolket mer njugga, och det vore intressant att få veta mer om varför.

Personligen har jag svårt att förstå varför högskoleutbildade pedagoger inte kan ha professionellt utbyte av varandra. I lågstadiet samverkar de med olika inriktningar, och det ifrågasätts inte någonstans. Mest oväntat för oss utanför skolan, är kanske fritidshemslärarnas pedagogiska bidrag genom ’informellt lärande’. GT beskrev 26/10 hur informellt lärande kan fungera i praktiken. Barnen har byggt ett samhälle (Stånga) i Minecraft, och SO-läraren har fått en mycket lättare uppgift.

Om tre högskoleutbildade pedagoger (förskole- , fritidshems- och grundskolelärare) kan samverka kring sex och sjuåringar, varför skulle de inte kunna samverka kring femåringar? Jag får olika svar när jag pratar med ’skolfolk’. Någon pratade om skillnaden mellan ’lärare’ och ’barnskötare’. Det kändes just mest som prat. En annan talade om skillnaden i läroplanerna, förskolan saknar uppnåendemål. Detta kändes mer relevant och intressant.

Eskelhems skola fungerar som en Bygdeskola med ca 70 barn. Vad har man sett för pedagogiska konsekvenser av samarbetet mellan förskola och lågstadium?

Jag menar att professionen fortfarande är svaret skyldig kring Eskelhem och Bygdeskolor. Berätta – många – vi vill lyssna.

Bygdeskolor – håller det pedagogiskt?

Torsdag kväll, webbsändningen om skolutredningen är just avslutad. Utredarna ska ha en eloge för en välskriven rapport. Även webbsändningen var bra. Det går i de flesta fall att förstå hur utredarna har resonerat och kommit fram till en viss ståndpunkt. Särskilt gäller detta när man belyser lärarnas arbetssituation.

Men som flera av de politiska debattörerna framhöll, så hade det varit bra att belysa olika handlingsalternativ, och vilka olika konsekvenser de olika förslagen kan ge. Till exempel så skriver utredningen att ”Samarbete mellan förskola och grundskola (främst förskoleklass till år tre med tillhörande fritidshem) måste beaktas” men sedan blir det inte mer. Det hade varit intressant om utredningen med sin kompetens hade utvecklat detta, nu blir det till oss lekmän att fundera om detta skulle kunna vara en modell för ’Bygdeskolor’.

Låt mig först säga att jag ännu inte vet om detta är en bra idé. Politiskt är det inte svårt att bära fram detta förslag, många skulle bli glada. Men frågan är om förslaget är bra ur ett skolpedagogiskt perspektiv?

Det skulle handla om samverkan mellan förskola, fritidshem och grundskola F-3. I förskolan finns en (1) legitimerad lärarroll: förskollärare. I F-3 finns tre legitimerade lärarroller: förskollärare, lärare med behörighet för grundskola och lärare med behörighet för fritidshem. Frågan är om dessa roller kan samverka för att skapa en god pedagogisk miljö, och om så är fallet – hur många lärare måste det vara för detta.

Det blir lättare att diskutera om det ges några ståndpunkter att ta ställning till. Vad sägs om följande:
* Bygdeskolan är en (1) organisatorisk enhet som inrymmer förskola, förskoleklasser och lågstadium.
* Bygdeskolan ska bygga på bärkraften för legitimerade lärare med behörigheter inom förskola, fritidshem och grundskola 1-3.
* Bygdeskolan ska ha ett stabilt kollegium på minst sju legitimerade lärare, vilket kan tolkas som ett barn/elevunderlag på minst ca 40 barn (3 avd) i förskolan och ’1 parallell’ i F-3.
* Förutsättningar för Bygdeskola skall utredas när en förskola prognostiseras att passera ett stabilt underlag motsvarande 40 barn i förskola. Passera genom att överstiga 40 – utred utveckling. Passera genom att understiga 40 – utred avveckling.

Minns nu att detta är ett förslag för att ha något att diskutera, inte något som är klart som beslutsunderlag. Men om – säger om – det är ett bra förslag så skulle de små skolorna på landsbygderna få förutsägbara förutsättningar, i stället för de återkommande utredningarna. Det räddar dock inte samtliga av de nuvarande skolorna. Öja och Kräklingbo klarar inte kravet på 40 barn i förskola, där behövs ytterligare åtgärder om skolorna ska säkras.

Men – som sagt – frågan är om förslaget är bra ur ett skolpedagogiskt perspektiv? Vad säger skolpedagogerna?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 oktober 2020

Det behövs en ny sorts polispolitik

Polispolitik

”Polismyndigheten söker en leverantör för bevakning av myndighetens huvudkontor i Stockholm” stod det i rubriken till en offentlig upphandling.

I en ytterst torr och korrekt mening samlas den grundläggande orsaken till varför gängbrottsligheten har lyckats växa sig så stark. Polisen sköter inte de polisiära uppgifterna. Det har de har inte gjort på decennier. Organisationen får hållas därför att den formella uppdragsgivaren, justitieministern, inte förmår att ta polischeferna i örat.

Detta är en oförmåga som åtminstone i tjugo år har burits av samtliga som haft posten. Det har haglat av fantasifulla förslag. Alltid mer resurser, strängare straff, mer integritetskränkande teknik till polisen. Aldrig några krav på de utförande organisationerna. Aldrig några krav på att polisen som organisation har ett uppdrag som ska levereras.

Våra ledande politiker borde sluta flumma kring diaboliska straff och medeltida tänkande – Kristdemokraterna föreslår inrättande av svenska kolonier i Somalia och Afghanistan, och Moderaterna vill återinföra arvsyndstänkandet i lagen. För att citera Carl Bildt: Vad har de rökt?

Det blir ju meningslöst med krav på stränga straff om polisen inte fångar några bovar. Däremot är krav på ökad effektivitet inom den befintliga poliskåren fullt relevant.

Den liberale debattören Olle Wästberg har sedan minst tio år tillbaka skrivit om hur New York-polisen halverade antalet brott genom gediget polisarbete. ”New Yorks framgång handlar om att de lokala polischeferna hålls ansvariga för en enda sak: Att själva brottsligheten inte ökar. Alltså inte uppklarning, utan just att människor inte ska bli utsatta för brott. Det viktiga var att de lokala polischeferna ställdes till ansvar. Det blev deras ansvar att se till att brottsligheten minskade. De lokala polischefer som inte klarade det byttes ut.”

När det gäller siffror är New York och Sverige jämförbara. Ungefär lika många invånare och polisanställda. Men New York har dubbelt så många i yttre tjänst. Plus några tusen ordningsvakter, vakter på skolorna och särskilda trafikvakter – alla i polisorganisationen. Dessutom publicerar de statistik varannan vecka, lätt tillgänglig nedbruten på små delar av staden. Var och en kan se utvecklingen. (Sök på Precinct Crime Statistics.) Från BRÅ här i Sverige går det inte att se hur det ser ut där jag bor. Lokalt polisarbete redovisas inte.

Den svenska polisen måste sköta de polisiära uppgifterna. Att som nu abdikera från delar av polisuppdraget, och därmed tvinga kommunerna att privatisera delar av rättsväsendet genom vaktbolag, är som alla kan se katastrofalt.

Det behövs en ny sorts polispolitik. Den liberala devisen ”Att ställa krav är att bry sig” passar sällsynt väl in i detta sammanhang. Vi måste börja ställa krav på polisen – som organisation – att leverera.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 september 2020

Lagen är sträng därför att buller är hälsofarligt

Försvarsmakten har lagt en våt filt över södra Visbys utveckling. Lagen tvingar dem! Men sedan maj förra året arbetar Liberalerna Gotland med att försöka ändra lagen så att filten kan lyftas. Det är ett långsamt och grå-tråkigt arbete, men vill man påverka på riktigt så räcker det inte med webbkampanjer. Jag skrev om det här i tidningen förra augusti och nu är det dags att berätta om vad som hänt sen sist.

För att förstå vidden av problemet, så måste man inse att det är inte bara skjutbuller som i lagens mening anses som störande. Det kan vara barnfotboll, eller kyrkklockors ringning. Det kan också vara gårdar med gamla tjänstebostäder som skulle kunna säljas: Den befintliga jordbruksverksamheten hotas om de nya grannarna hävdar upplevd störning. Likadant för skjutfältets övningsverksamhet.

Kyrkklockor, jordbruk och skjutfält är helt skilda verksamheter (som alla finns på Gotland), men det är likartade ändringar i lagarna som behövs.

Lagen är sträng därför att buller är hälsofarligt. Någon måste ta ansvar för bullerstörningen, och det normala är att det är den som stör som ska göra det. Men det kan i vissa fall vara rimligt att den som väljer att bosätta sig vid en känd störning, då också övertar ansvaret för att skydda bostaden. Till exempel om man väljer att bo bredvid en kyrka som har ringt på samma sätt i århundraden, eller bygga vid ett välkänt militärt skjutfält.

Lagändringar blir enklare om man hittar bra förlagor. För mildare störningar är uttrycket ’ortens sed’ användbart. Det används i både Plan- och bygglagen och för ordningsregler i Bostadsrättslagen. Det finns också en skrivning kring skadestånd i Miljöbalken som har bäring: ”[- -] skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.” Delar av våra lagförslag bygger på detta.

För skjutfältet tillkommer att de har rätt att störa rejält, och att någon annan är villig att stå ut med det. Nyckelordet här blir ’negativa officialservitut’. Men man bör inte tillåtas att tolerera hälsofarliga störningar, därför måste någon myndighet granska rimligheten i denna störningsvilja. Flera lagar måste ändras, det viktigaste förslaget är att ’Kommunen kan för fastighet som lyder under negativt servitut med gränsvärden för tolererade störningar, i bygglov besluta om skyddsåtgärder för att motverka dessa störningar’. På så sätt skulle skjutfältets grannar kunna få nya bygglov.

Tillsammans med den liberale riksdagsledamoten Robert Hannah prövar Liberalerna Gotland om detta är en framkomlig väg. Nästa steg är en motion i Riksdagen, och om allt går bra kanske vi kan se fram mot ett lagförslag om något år eller två.

Som sagt, långsamt och grå-tråkigt. Men väldigt tillfredsställande om det blir bra. Jag hälsar fler välkomna in i fritidspolitikerns vardag.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 26 augusti 2020

Gotland som klanvälde?

Försäljningen i Sandviken upprör, fel sorts människor har köpt marken. Vill de klagande verkligen att klansamhället ska komma tillbaka?

I de gotländska tidningarna har vi kunnat läsa om försäljningen av fastigheten Östergarn Falhammars 1:22. I oktober berättade man om det formella beslutet, och i april i år var man lite mer utförlig: ”Sedan 2006 har Östergarns IK, fram tills nyligen ensamma ägare till Östergarn Strand AB, drivit kafé och vandrarhem på den aktuella fastigheten….[Bolaget] fick nyligen in nya ägare som har de ekonomiska musklerna som behövs”

Dessa ’nya ägare’ har nu tagit över kontrollen av bolaget, och detta upprör. Det är fel sorts människor som nu har kontrollen i bolaget. Ledaren i Gotlands Folkblad är tydligast: ”holdingbolag … inte alls bra”.

Försäljningen är en så kallad direktförsäljning. Det betyder att politiken redan från start beslutat om vem som ska få chansen att köpa. Bakgrunden i just detta fall tycks vara att man då ville involvera den lokalt förankrade aktören när det gällde att ta fram den plan som ska gälla för området. Lokal förankring är bra. (Direktförsäljning däremot är principiellt mindre bra – men det är ett annat ämne.)

Såvitt jag kan bedöma är planen varsam med befintlig miljö. Kommunstyrelsen oktober 2009: Syftet med planläggningen är bl.a. att förhindra att fastigheten förändras genom avstyckning”. Byggnadsnämnden april 2010: ”… föreslagen detaljplan får anses ha stöd i den fördjupade översiktsplanen…”

Notera den sista meningen – detaljplanen har stöd i översiktsplanen. För en liberalt sinnad så är detta ljuv musik. Byråkratiskt, långsamt och stelt. Mycket bra! Genom att i breda samråd ta fram långsiktiga planer – tänk ’Vårt Gotland 2040’ – och ur dessa ta fram översikts- och detaljplaner så skapar man ett demokratiskt arbetssätt där alla medborgare får och kan vara delaktiga. (Som politiskt aktiv önskar jag att fler dessutom skulle vilja vara delaktiga. Men det är också ett annat ämne.)

Det är inte planen och den därmed förväntade exploateringen som kritiseras av Folkbladet och andra. Nej, nu är det tydligen fel sorts människor som ska bygga enligt den beslutade detaljplanen. Planer, lagar och reglementen räcker inte för de klagande, det ska också vara personer med rätt bakgrund som genomför exploateringen.

Jag tror inte att de som, i likhet med Gotlands Folkblads ledarsida, säger ’inte alls bra’ förstår vilket samhälle deras resonemang skulle leda till. Om politikerna tilldelar sina favoriter förmånliga upphandlingar blir det ett klan- och korruptionssamhälle. Vi ska vara glada att Axel Oxenstierna i början av 1600-talet började vår resa bort från godtyckets regemente. Land ska med lag byggas. Liberal demokrati är långsam och byråkratisk, men alternativen förskräcker.

Tillhör Gotland egentligen Sverige?

HelaGotland.se hade i torsdags (30/7) en rubrik ’…i Sverige – men inte på Gotland’. Rubriken andas att något har hänt därborta i Sverige, men inte här på Gotland. Artikeln handlar om livräddare på stränder och man intervjuar Toftas livräddare.

Samma vinkling – att Gotland inte tillhör Sverige – hade SVT Nyheter 21/7 i samma ämne. Rubriken var att ”Sveriges östkust saknar livräddare”. (Och – nej, Sveriges östkust är inte detsamma som fastlandets strandlinje. Fråga försvaret.)

Men jag är inte upprörd. Jag tycker att det är näpet.

Jag var ny på Gotland 2007 och åkte till det då likaledes ganska nya ICA Maxi. Jag frågade efter morötter, och fick svaret att – Jo, naj de är tyvärr slut. Tröst fanns dock: ’…men vi har svenska morötter, om det går bra?’

Sedan dess har jag lärt mig. Från Gotland åker man ’till Sverige’.

Stockholmare kan också ta en lång resa kort bort. Kryssningar med taxfree går till Visby. Därefter vänder båten hem mot Sverige.

Främlingskapet är ömsesidigt. Några år efter morötterna var jag på vikingamuseet vid Gamla Uppsala högar. En tavla visade vikingarnas resrutter; centrum var Mälaren och man åkte till Miklagård. Det var en vackert målad tavla med hela Nordens vikingarutter. Hela Norden? Nej – Gotland fanns inte med. Inte som resrutt, inte ens som geografiskt faktum!

Staten genom Transportstyrelsen håller med, Gotland är något som katten (kung Kristina!) släpat in. När det jämförelsevis lika stora Trollhättan drabbades av företagskris var det viktigt att bygga bra förbindelser till omvärlden. Motorväg och dubbelspårig järnväg, klar för några år sedan.

Trollhättan ligger i Sverige, men anses Gotland göra det? När nu förspelet till upphandlingen av gotlandstrafiken startar så är det lägsta möjliga kostnad som tycks gälla.

Att Transportstyrelsen ser freden vid Brömsebro som ett misstag, blir vi alltför ofta påminda om. Men att nu både Norge (och Danmark) ger dem rätt var lite överraskande. Norrmän fick inte åka till Sverige, men de fick ett tag åka till Gotland. (Dagsnoteringen från Christiansborg är att svenskar inte får åka till Danmark heller, men väl de som bor i landsdelarna som byttes bort vid Brömsebro.)

Näpet, var ordet. Men vi bör vara mindre näpna gentemot Transportstyrelsen, och påminna dem om att Brömsebro faktiskt fortfarande gäller.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 1 augusti 2020.

Avveckla inte Almedalsveckan

De som inte är huvudattraktioner under Almedalsveckan brukar ofta klaga på veckans längd och omfattning. Just nu är några trötta partisekreterare och politiska skribenter ute och upprepar mantrat att Almedalsveckan blir bättre om färre får möjlighet att delta. Eftersom detta är personer som har god tillgång till media så får bilden av en onödigt stor Almedalsvecka en omfattande spridning. Almedalsveckan blir ett avvecklingsprojekt.

Men Almedalsveckan behövs, och den behöver utvecklas. Det breda politiska samtalet måste värnas i akt och mening för att fler ska vilja aktivera sig politiskt. Det är som med kulturpolitiken, den politiska basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av – och under Almedalsveckan träffas de.

Det kan vara värt att påminna lite om Almedalsstatistiken, siffrorna är från 2019: En knapp tredjedel (31%) av besökarna är ’vanligt folk’. En dryg tredjedel (34%) är unga eller unga vuxna. Nio av tio rekommenderar andra att besöka veckan. Av de medverkande ideella organisationerna svarade sju av tio att de skulle medverka kommande år, de stod också för 20% av alla evenemang.

En uppgift är särskilt viktig att komma ihåg när Almedalsveckan diskuteras. I den officiella utvärderingen av Almedalsveckan 2019 står: ”Totalt medverkade 1480 namngivna politiker från något av de åtta riksdagspartierna”. Valåret 2018 var de ytterligare ett tusental. Det finns maximalt 349 riksdagsledamöter, så den viktiga informationen är att Almedalsveckan är de lokalt aktiva politikernas vecka. Det som förvånar är att deras respektive riksorganisation inte orkar höja blicken över stockholmshorisonten.

Även Almedalsveckans arrangörsgrupp måste lyfta blicken över stockholmshorisonten. Hur ska Almedalsveckan utvecklas för att bli en än bättre demokratisk mötesplats – för hela Sverige? En plats för dialog, utbyte och oväntade möten som bidrar till att utveckla vårt samhälle.

Veckans sista dagar måste bli mer värdefulla. En komprimering av veckan till måndag – fredag, kanske är bra. Då blir det två partiledartal onsdag till fredag, och det kanske är bra. Temadagar kanske är bra. Att låta statsministern slippa linjetalet, men få hen att öppna veckan, kanske är bra. Jag vet att det finns många fler idéer.

Men att tidigarelägga veckan är inte bra. Den tredjedel besökare som inte är där i tjänsten skulle troligen utebli om det inte ligger i anslutning till semesterperioden. Första veckan i juli är en utmärkt kompromiss, precis i skarven mellan arbete och semester.

En publik mötesplats där över trettiotusen medborgare möter mellan en och två tusen lokalpolitiker plus hundra riksdagsledamöter (och halva regeringen) är något som verkligen måste försvaras i dessa populismens tider. Almedalsveckan är hela Sveriges festival för det sansade samtalet. Den behövs!

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 juni 2020

Rädda fritidspolitikern

Jag har länge varit oroad över vår demokratis långsiktiga utveckling.

Den pågående pandemin gör nu gamla synder plågsamt tydliga. Många frågar med rätta varför det inte fixats tidigare. Då våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten!

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att lösa bristerna (och stoppa populister) är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det bli rimligt att vara fritidspolitiker. Så är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse det omöjliga för en normalt anställd. Då blir det fler proffspolitiker, och det är ett demokratiproblem.

Fritidspolitikerns uppdrag är omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på mötena. Ibland blir det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen(!) hur skolmat ska tillagas. Samma iver att engagera sig i djupa detaljer finns i alla nämnder. Detta är inte bra. Politiker bör besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt, Riksdagen stiftar lagar, professionella domstolar och myndigheter tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå. Kommunerna styrs fortfarande enligt samma koncept som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se lagen ändrad så att kommunerna kan styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Däremot tillåter lagen att den operativa verksamheten separeras från den beställande. Men – det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte ansvarsbördan för fritidspolitikern förändrats. En nämndledamot riskerar fängelse för brister i verksamheten. En avskiljning är nödvändig.

Man måste bolagisera verksamheterna. (Bolagisera, inte privatisera.) Först då försvinner den politiska detaljstyrningen och fritidspolitikerns arbetsbörda krymper. Men det politiska ansvaret försvinner inte. Ansvaret för vad som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ ingår även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och liknande krav.

Detta är inte bara ’bra’, det är nödvändigt. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 16 maj 2020.

(Detta är en tidningsanpassad version av blogg-posten ’Överlever den kommunala socialliberalismen’)

Överlever den kommunala socialliberalismen?

Jag är allvarligt oroad över den långsiktiga samhällsutvecklingen. Den pågående pandemin gör vissa av bristerna plågsam tydliga, men det är gamla synder som är orsaken. Många frågar sig varför det inte fixats tidigare.

I kristider våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Populistiska demagoger tar och får plats, och menar att enkla, drastiska åtgärder löser problemet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten.

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att stoppa både populister och att lösa bristerna är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det vara praktiskt möjligt att vara fritidspolitiker, att orka kombinera civilt heltidsarbete med ett politiskt uppdrag. Det är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse uppdragets omöjlighet för en heltidsarbetande.

Fritidspolitikerns uppdrag blir omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på sammanträdet. Ibland är det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen hur skolmat ska tillagas (RS 2019/958). Liknande iver att engagera sig i djupa detaljer finns hos varje nämnd jag undersökt. Detaljengagemanget kräver ett ökat inslag av hel- och halvprofessionella politiker.

Professionaliseringen av politiken är ett demokratiproblem. Lösningen är att minska arbetsbördan för de förtroendevalda. Men samtidigt måste de förtroendevalda ha full kontroll över de skattefinansierade verksamheterna. Att överlåta allt till tjänstemannaorganisationen är att avhända sig rådighet över det man har ansvar för. Det betyder inte att man misstror sina förvaltningar, men en nämndordförande riskerar fängelse för brister i förvaltningens verksamhet. Man måste ha fortsatt beslutsförmåga över sitt ansvarsområde. Därför måste själva ansvarsområdet minska. Politiker ska besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt i den politiska världen, riksdagen stiftar lagar och professionella domstolar tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå, kommunerna styrs fortfarande enligt samma principer som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se en kommunal författningsreform, där kommunerna skulle styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Vad nuvarande lagar tillåter däremot är att separera den operativa verksamheten från den beställande/uppföljande. Men det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte det formella ansvaret för fritidspolitikern förändrats. Därför är en avskiljning av de operativa verksamheterna nödvändig. Man måste bolagisera verksamheterna.

Jag repeterar: Jag har landat i att separeringen är nödvändig – inte bara ’bra’ – för att det liberala demokratiska välfärdsbygget ska kunna överleva.

Genom ett tydligt uppdragsavtal kan politiken styra över vad som ska levereras till medborgarna, utan att behöva engagera sig i detaljer. Ansvaret för ’vad’ som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ inkluderas även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och andra så kallade mjuka krav. Men ansvaret för tillämpningen stannar i verksamheten. Den politiska detaljstyrningen försvinner och då minskas fritidspolitikerns arbetsbörda.

Vi måste alltså ta oss ur denna direktstyrning. Men att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag, en resa som tog fem år. Delar av tiden gick åt till att lyfta verksamhetens kvalitet till den miniminivå som IVO kräver.

Det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara bättre eller snabbare. Men resan är nödvändig. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin.

Beklagligt beslut om inställd utmaning

Hälso- och sjukvårdsnämnden har beslutat att inte gå vidare med en utmaning om att upphandla röntgen- och laboratorieverksamhet. Så här i Corona-tider är det helt rätt beslut; inför en befarad anstormning av svårt sjuka patienter ska man inte komma med administrativa nyheter. Men det är ett djupt beklagligt beslut. Det är den inställda processen, inte en eventuell privatisering, som är det beklagliga.

Alla förlorar på en inställd process, men största förlorare är personalen som arbetar i verksamheten.

Vid ’vanlig’ offentlig verksamhet drivs allt som en kommunal förvaltning. Det kommande årets budget för verksamheten fastställs vid ett fullmäktigebeslut i slutet av året. I – för verksamheten – bästa fall så finns det en stabil majoritet så att de tidiga signalerna går att använda som planeringsunderlag. I sämsta fall så blir det en ny, motsatt inriktning som vinner. Några kanske minns den oreda som drabbade Arbetsförmedlingen verksamhetsåret 2019, med en budget beslutad tjugo dagar innan årsskiftet. Denna inbyggda systemosäkerhet lever alla landets kommunala förvaltningar med, inklusive sjukhuset på Gotland.

För att göra situationen ännu besvärligare för de i verksamheten, så är det inget plus att hushålla med resurserna. Kommunala förvaltningar får som grundregel inte behålla något över årsskiftet.

Vid en bolagiserad verksamhet är det precis tvärtom. Notera ’bolagiserat’, inte privatiserat. Ett uppdragsavtal beskriver vad som ska utföras, och vilken ersättning verksamheten ska få. Seriösa beställningar ger långa avtal, vilket ger stabilitet och trygghet åt de som arbetar i verksamheten. Det politiska direktstyret är minst en avtalslängd bort. Detta gäller även om det är den egna verksamheten som får uppdraget. Det regelverk som omgärdar upphandlingarna ger trygghet även åt upphandlad egenverksamhet.

Det är därför beslutet är så beklagligt (men – just nu helt rätt). Arbetet med att beskriva verksamheten och dess förutsättningar blir nu inte gjort. Personal och politiker sitter fortsatt fast i den politiska direktstyrningens oordning.

Vi behöver ta oss ur denna direktstyrning. Det är inte bara sjukhusets verksamhet som kan och bör få tydliga uppdragsavtal. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag.

Att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I Höganäs tog det fem år att gå från förvaltning till bolag, och det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara snabbare. Men det är nödvändigt. Dagens oordning är förödande för personal, politiker, ekonomi och tilltron till demokratin.

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 april 2020.

Rekonstruera mera

Det är tätt mellan drastiska besked nu i Coronatider. Almedalsveckan ställer in. BRA ställer in. Kryssningstrafiken ställer in. Nittio procent av påskturisterna har ställt in. Det dröjer nog inte länge innan de drabbade företagen ställer in betalningarna.

Samtidigt agerar och reagerar lokala och nationella myndigheter. Regionen betalar räkningar så fort det går, och förlänger sina egna räkningars betalningstider. Lokalt och nationellt lanseras krispaket. Mycket av regeringens tidiga paket var ’anstånd’ och lån, men de senare paketen innehåller riktiga utbetalningar. Regionen har svårare att skicka direkta bidrag. Hittills är det några enstaka miljoner, och det lär inte finnas utrymme för så väldigt mycket mer.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att än så länge slår coronakrisen väldigt ojämnt över både land och företagande. Stockholm är än så länge hårdast drabbat, troligen för att det är den enda storstaden i Sverige. Väldigt många miljömedvetna kollektivtrafikresenärer ger ett smörgåsbord av möjligheter för ett nytt Coroanavirus. Gotlands usla kollektivtrafiknät blev denna gång till fördel.

Det slår också olika mellan branscher och företagsstorlekar. Talesättet ’den enes död blir den andres bröd’ får en högst konkret innebörd när jag hör att livsmedelsbutikerna går bra samtidigt som jag stödköper lunch på öde restauranger.

De olika stödpaketen är generella. Även om Regionens beslut att inte ta ut avgift för uteserveringar är bra, så hjälper det inte de lunchserveringar som just nu står utan kunder, eller de eventbolag som ser hela sommarens bokningar försvinna. Något än mer träffsäkert behövs om de ska kunna tro på ett liv efter coronan.

Flygbolaget BRA och restaurang Konstnärsbaren (KB) i Stockholm kan visa vägen. Båda har ansökt om rekonstruktion. Det är konstruktivt. ’Företagsrekonstruktion innebär ett förfarande där en juridisk person, som bedöms ha en god affärsidé men som av någon anledning har råkat i ekonomiskt trångmål, kan rekonstrueras utan konkurs.’ (Wikipedia)

Mycket kort kan man säga att verksamheten fryses, staten går in med en lönegaranti, och alla fordringsägare samlas och tar ett beslut om skulderna. Om majoriteten tror på företagets överlevnad, att svackan är tillfällig, så kan skulderna prutas eller ges långt anstånd. Detta är bra, medelstora företag kan som synes välja denna väg.

Men mikroföretag kan inte utnyttja denna möjlighet. Att rekonstruera ett företag är inte gratis, en rekonstruerare – vanligtvis en jurist – ska ha lön under tiden.

Här kanske Regionens pengar kan göra multiplikativ nytta. Näringslivets organisationer kan detta bäst, det vore intressant att höra om inte en kollektivt upphandlad rekonstruerare skulle kunna bli ett substantiellt stöd till de mikroföretag som just nu bara ser enstaka månader kvar av existens.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 april 2020

Alliansen – frisk på Gotland men död i riksdagen

Det är bra för Gotland att Alliansen fortfarande fungerar lokalt. Det är dåligt för Sverige att Alliansen inte fungerar i riksdagen. Nyckeln till en fungerande Allians vilar hos Moderaterna.

Alliansen är inte bara ett samarbete kring utvalda sakfrågor, det är ett samarbete som vilar på en gemensam värdegrund med två ben. Det första benet rör ekonomisk politik: Vi i Alliansen tror på att marknadsekonomi är en bättre förutsättning för ett välfärdssamhälle, än politisk styrd ekonomi. Det andra benet rör det liberala samhällsbygget, med solidariskt ansvar för utbildning, hälsa och individens egenmakt.

Det gamla Moderaterna kunde inte ingå i sådan allians. Det var ett parti som baserades på bilden av den starka entreprenören. När Bohman kom puttrande till sina sommartal fanns morakniven alltid tillhands – ett behändigt verktyg för den som reder sig själv. Ett ’solidariskt ansvar’ fanns inte på kartan. Däremot en stark solidaritet mot de egna idealen. Aldrig att man skulle rösta mot ett förslag som fanns i det egna programmet. Och – för att citera Växjömoderaternas Bo Frank – ”Han hade aldrig tillåtit att ett annat parti med grumligt förflutet fått lägga beslag på den svenska flaggan.”

När Reinfeldt styrde Moderaterna hade de utvecklats till ett liberal-konservativt parti. Man delade den liberala idén om välfungerande socialförsäkringar, försvarade yttrandefrihetens förutsättningar, och delade liberalismens uppfattning om att egenmakt inte bara gällde företagare. Framstegen inom till exempel HBTQ-lagstiftningen, arbetskraftsinvandring och minoritetspolitiken var möjliga just genom Alliansens liberala grundsyn.

På Gotland drivs i första hand kommunal politik, de ideologiska skillnaderna syns inte alltid. Men det jag hör från de moderata nämndordförandena gör mig trygg. Resonemang och beslut ligger i linje med vad som kan förväntas från en moderat allianskollega. Den gemensamma värdegrunden finns där, även om jag inte alltid delar deras uppfattning i alla detaljer.

I Riksdagen däremot är det sorgligt nog tvärtom. Moderaterna övergav Alliansen den 5 november 2018 men ännu vid Kristerssons jultal samma år sa han: ”Kommer anstränga mig för bra samtalsklimat” ..”Moderaterna har ett särskilt ansvar för den svenska politiken”.

Nu har han kastat detta överbord för att istället bli springpojke mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. I 2019 års jultal gällde att Moderaterna är beredda att fälla regeringen ”på vilken fråga som helst”. Detta gäller även om regeringen för Alliansens politik. På Alliansens hemsida (jo – den finns fortfarande) har Ulf Kristersson skrivit under den reformagenda som de liberala partierna nu ser till att genomföra. Men då väljer Moderaterna i Riksdagen att samarbeta med partier som uttryckligen vill avskaffa den liberala staten. Tragiskt.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 25 februari 2020