Gotland som klanvälde?

Försäljningen i Sandviken upprör, fel sorts människor har köpt marken. Vill de klagande verkligen att klansamhället ska komma tillbaka?

I de gotländska tidningarna har vi kunnat läsa om försäljningen av fastigheten Östergarn Falhammars 1:22. I oktober berättade man om det formella beslutet, och i april i år var man lite mer utförlig: ”Sedan 2006 har Östergarns IK, fram tills nyligen ensamma ägare till Östergarn Strand AB, drivit kafé och vandrarhem på den aktuella fastigheten….[Bolaget] fick nyligen in nya ägare som har de ekonomiska musklerna som behövs”

Dessa ’nya ägare’ har nu tagit över kontrollen av bolaget, och detta upprör. Det är fel sorts människor som nu har kontrollen i bolaget. Ledaren i Gotlands Folkblad är tydligast: ”holdingbolag … inte alls bra”.

Försäljningen är en så kallad direktförsäljning. Det betyder att politiken redan från start beslutat om vem som ska få chansen att köpa. Bakgrunden i just detta fall tycks vara att man då ville involvera den lokalt förankrade aktören när det gällde att ta fram den plan som ska gälla för området. Lokal förankring är bra. (Direktförsäljning däremot är principiellt mindre bra – men det är ett annat ämne.)

Såvitt jag kan bedöma är planen varsam med befintlig miljö. Kommunstyrelsen oktober 2009: Syftet med planläggningen är bl.a. att förhindra att fastigheten förändras genom avstyckning”. Byggnadsnämnden april 2010: ”… föreslagen detaljplan får anses ha stöd i den fördjupade översiktsplanen…”

Notera den sista meningen – detaljplanen har stöd i översiktsplanen. För en liberalt sinnad så är detta ljuv musik. Byråkratiskt, långsamt och stelt. Mycket bra! Genom att i breda samråd ta fram långsiktiga planer – tänk ’Vårt Gotland 2040’ – och ur dessa ta fram översikts- och detaljplaner så skapar man ett demokratiskt arbetssätt där alla medborgare får och kan vara delaktiga. (Som politiskt aktiv önskar jag att fler dessutom skulle vilja vara delaktiga. Men det är också ett annat ämne.)

Det är inte planen och den därmed förväntade exploateringen som kritiseras av Folkbladet och andra. Nej, nu är det tydligen fel sorts människor som ska bygga enligt den beslutade detaljplanen. Planer, lagar och reglementen räcker inte för de klagande, det ska också vara personer med rätt bakgrund som genomför exploateringen.

Jag tror inte att de som, i likhet med Gotlands Folkblads ledarsida, säger ’inte alls bra’ förstår vilket samhälle deras resonemang skulle leda till. Om politikerna tilldelar sina favoriter förmånliga upphandlingar blir det ett klan- och korruptionssamhälle. Vi ska vara glada att Axel Oxenstierna i början av 1600-talet började vår resa bort från godtyckets regemente. Land ska med lag byggas. Liberal demokrati är långsam och byråkratisk, men alternativen förskräcker.

Tillhör Gotland egentligen Sverige?

HelaGotland.se hade i torsdags (30/7) en rubrik ’…i Sverige – men inte på Gotland’. Rubriken andas att något har hänt därborta i Sverige, men inte här på Gotland. Artikeln handlar om livräddare på stränder och man intervjuar Toftas livräddare.

Samma vinkling – att Gotland inte tillhör Sverige – hade SVT Nyheter 21/7 i samma ämne. Rubriken var att ”Sveriges östkust saknar livräddare”. (Och – nej, Sveriges östkust är inte detsamma som fastlandets strandlinje. Fråga försvaret.)

Men jag är inte upprörd. Jag tycker att det är näpet.

Jag var ny på Gotland 2007 och åkte till det då likaledes ganska nya ICA Maxi. Jag frågade efter morötter, och fick svaret att – Jo, naj de är tyvärr slut. Tröst fanns dock: ’…men vi har svenska morötter, om det går bra?’

Sedan dess har jag lärt mig. Från Gotland åker man ’till Sverige’.

Stockholmare kan också ta en lång resa kort bort. Kryssningar med taxfree går till Visby. Därefter vänder båten hem mot Sverige.

Främlingskapet är ömsesidigt. Några år efter morötterna var jag på vikingamuseet vid Gamla Uppsala högar. En tavla visade vikingarnas resrutter; centrum var Mälaren och man åkte till Miklagård. Det var en vackert målad tavla med hela Nordens vikingarutter. Hela Norden? Nej – Gotland fanns inte med. Inte som resrutt, inte ens som geografiskt faktum!

Staten genom Transportstyrelsen håller med, Gotland är något som katten (kung Kristina!) släpat in. När det jämförelsevis lika stora Trollhättan drabbades av företagskris var det viktigt att bygga bra förbindelser till omvärlden. Motorväg och dubbelspårig järnväg, klar för några år sedan.

Trollhättan ligger i Sverige, men anses Gotland göra det? När nu förspelet till upphandlingen av gotlandstrafiken startar så är det lägsta möjliga kostnad som tycks gälla.

Att Transportstyrelsen ser freden vid Brömsebro som ett misstag, blir vi alltför ofta påminda om. Men att nu både Norge (och Danmark) ger dem rätt var lite överraskande. Norrmän fick inte åka till Sverige, men de fick ett tag åka till Gotland. (Dagsnoteringen från Christiansborg är att svenskar inte får åka till Danmark heller, men väl de som bor i landsdelarna som byttes bort vid Brömsebro.)

Näpet, var ordet. Men vi bör vara mindre näpna gentemot Transportstyrelsen, och påminna dem om att Brömsebro faktiskt fortfarande gäller.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 1 augusti 2020.

Avveckla inte Almedalsveckan

De som inte är huvudattraktioner under Almedalsveckan brukar ofta klaga på veckans längd och omfattning. Just nu är några trötta partisekreterare och politiska skribenter ute och upprepar mantrat att Almedalsveckan blir bättre om färre får möjlighet att delta. Eftersom detta är personer som har god tillgång till media så får bilden av en onödigt stor Almedalsvecka en omfattande spridning. Almedalsveckan blir ett avvecklingsprojekt.

Men Almedalsveckan behövs, och den behöver utvecklas. Det breda politiska samtalet måste värnas i akt och mening för att fler ska vilja aktivera sig politiskt. Det är som med kulturpolitiken, den politiska basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av – och under Almedalsveckan träffas de.

Det kan vara värt att påminna lite om Almedalsstatistiken, siffrorna är från 2019: En knapp tredjedel (31%) av besökarna är ’vanligt folk’. En dryg tredjedel (34%) är unga eller unga vuxna. Nio av tio rekommenderar andra att besöka veckan. Av de medverkande ideella organisationerna svarade sju av tio att de skulle medverka kommande år, de stod också för 20% av alla evenemang.

En uppgift är särskilt viktig att komma ihåg när Almedalsveckan diskuteras. I den officiella utvärderingen av Almedalsveckan 2019 står: ”Totalt medverkade 1480 namngivna politiker från något av de åtta riksdagspartierna”. Valåret 2018 var de ytterligare ett tusental. Det finns maximalt 349 riksdagsledamöter, så den viktiga informationen är att Almedalsveckan är de lokalt aktiva politikernas vecka. Det som förvånar är att deras respektive riksorganisation inte orkar höja blicken över stockholmshorisonten.

Även Almedalsveckans arrangörsgrupp måste lyfta blicken över stockholmshorisonten. Hur ska Almedalsveckan utvecklas för att bli en än bättre demokratisk mötesplats – för hela Sverige? En plats för dialog, utbyte och oväntade möten som bidrar till att utveckla vårt samhälle.

Veckans sista dagar måste bli mer värdefulla. En komprimering av veckan till måndag – fredag, kanske är bra. Då blir det två partiledartal onsdag till fredag, och det kanske är bra. Temadagar kanske är bra. Att låta statsministern slippa linjetalet, men få hen att öppna veckan, kanske är bra. Jag vet att det finns många fler idéer.

Men att tidigarelägga veckan är inte bra. Den tredjedel besökare som inte är där i tjänsten skulle troligen utebli om det inte ligger i anslutning till semesterperioden. Första veckan i juli är en utmärkt kompromiss, precis i skarven mellan arbete och semester.

En publik mötesplats där över trettiotusen medborgare möter mellan en och två tusen lokalpolitiker plus hundra riksdagsledamöter (och halva regeringen) är något som verkligen måste försvaras i dessa populismens tider. Almedalsveckan är hela Sveriges festival för det sansade samtalet. Den behövs!

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 juni 2020

Rädda fritidspolitikern

Jag har länge varit oroad över vår demokratis långsiktiga utveckling.

Den pågående pandemin gör nu gamla synder plågsamt tydliga. Många frågar med rätta varför det inte fixats tidigare. Då våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten!

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att lösa bristerna (och stoppa populister) är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det bli rimligt att vara fritidspolitiker. Så är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse det omöjliga för en normalt anställd. Då blir det fler proffspolitiker, och det är ett demokratiproblem.

Fritidspolitikerns uppdrag är omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på mötena. Ibland blir det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen(!) hur skolmat ska tillagas. Samma iver att engagera sig i djupa detaljer finns i alla nämnder. Detta är inte bra. Politiker bör besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt, Riksdagen stiftar lagar, professionella domstolar och myndigheter tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå. Kommunerna styrs fortfarande enligt samma koncept som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se lagen ändrad så att kommunerna kan styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Däremot tillåter lagen att den operativa verksamheten separeras från den beställande. Men – det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte ansvarsbördan för fritidspolitikern förändrats. En nämndledamot riskerar fängelse för brister i verksamheten. En avskiljning är nödvändig.

Man måste bolagisera verksamheterna. (Bolagisera, inte privatisera.) Först då försvinner den politiska detaljstyrningen och fritidspolitikerns arbetsbörda krymper. Men det politiska ansvaret försvinner inte. Ansvaret för vad som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ ingår även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och liknande krav.

Detta är inte bara ’bra’, det är nödvändigt. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 16 maj 2020.

(Detta är en tidningsanpassad version av blogg-posten ’Överlever den kommunala socialliberalismen’)

Överlever den kommunala socialliberalismen?

Jag är allvarligt oroad över den långsiktiga samhällsutvecklingen. Den pågående pandemin gör vissa av bristerna plågsam tydliga, men det är gamla synder som är orsaken. Många frågar sig varför det inte fixats tidigare.

I kristider våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Populistiska demagoger tar och får plats, och menar att enkla, drastiska åtgärder löser problemet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten.

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att stoppa både populister och att lösa bristerna är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det vara praktiskt möjligt att vara fritidspolitiker, att orka kombinera civilt heltidsarbete med ett politiskt uppdrag. Det är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse uppdragets omöjlighet för en heltidsarbetande.

Fritidspolitikerns uppdrag blir omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på sammanträdet. Ibland är det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen hur skolmat ska tillagas (RS 2019/958). Liknande iver att engagera sig i djupa detaljer finns hos varje nämnd jag undersökt. Detaljengagemanget kräver ett ökat inslag av hel- och halvprofessionella politiker.

Professionaliseringen av politiken är ett demokratiproblem. Lösningen är att minska arbetsbördan för de förtroendevalda. Men samtidigt måste de förtroendevalda ha full kontroll över de skattefinansierade verksamheterna. Att överlåta allt till tjänstemannaorganisationen är att avhända sig rådighet över det man har ansvar för. Det betyder inte att man misstror sina förvaltningar, men en nämndordförande riskerar fängelse för brister i förvaltningens verksamhet. Man måste ha fortsatt beslutsförmåga över sitt ansvarsområde. Därför måste själva ansvarsområdet minska. Politiker ska besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt i den politiska världen, riksdagen stiftar lagar och professionella domstolar tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå, kommunerna styrs fortfarande enligt samma principer som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se en kommunal författningsreform, där kommunerna skulle styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Vad nuvarande lagar tillåter däremot är att separera den operativa verksamheten från den beställande/uppföljande. Men det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte det formella ansvaret för fritidspolitikern förändrats. Därför är en avskiljning av de operativa verksamheterna nödvändig. Man måste bolagisera verksamheterna.

Jag repeterar: Jag har landat i att separeringen är nödvändig – inte bara ’bra’ – för att det liberala demokratiska välfärdsbygget ska kunna överleva.

Genom ett tydligt uppdragsavtal kan politiken styra över vad som ska levereras till medborgarna, utan att behöva engagera sig i detaljer. Ansvaret för ’vad’ som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ inkluderas även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och andra så kallade mjuka krav. Men ansvaret för tillämpningen stannar i verksamheten. Den politiska detaljstyrningen försvinner och då minskas fritidspolitikerns arbetsbörda.

Vi måste alltså ta oss ur denna direktstyrning. Men att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag, en resa som tog fem år. Delar av tiden gick åt till att lyfta verksamhetens kvalitet till den miniminivå som IVO kräver.

Det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara bättre eller snabbare. Men resan är nödvändig. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin.

Beklagligt beslut om inställd utmaning

Hälso- och sjukvårdsnämnden har beslutat att inte gå vidare med en utmaning om att upphandla röntgen- och laboratorieverksamhet. Så här i Corona-tider är det helt rätt beslut; inför en befarad anstormning av svårt sjuka patienter ska man inte komma med administrativa nyheter. Men det är ett djupt beklagligt beslut. Det är den inställda processen, inte en eventuell privatisering, som är det beklagliga.

Alla förlorar på en inställd process, men största förlorare är personalen som arbetar i verksamheten.

Vid ’vanlig’ offentlig verksamhet drivs allt som en kommunal förvaltning. Det kommande årets budget för verksamheten fastställs vid ett fullmäktigebeslut i slutet av året. I – för verksamheten – bästa fall så finns det en stabil majoritet så att de tidiga signalerna går att använda som planeringsunderlag. I sämsta fall så blir det en ny, motsatt inriktning som vinner. Några kanske minns den oreda som drabbade Arbetsförmedlingen verksamhetsåret 2019, med en budget beslutad tjugo dagar innan årsskiftet. Denna inbyggda systemosäkerhet lever alla landets kommunala förvaltningar med, inklusive sjukhuset på Gotland.

För att göra situationen ännu besvärligare för de i verksamheten, så är det inget plus att hushålla med resurserna. Kommunala förvaltningar får som grundregel inte behålla något över årsskiftet.

Vid en bolagiserad verksamhet är det precis tvärtom. Notera ’bolagiserat’, inte privatiserat. Ett uppdragsavtal beskriver vad som ska utföras, och vilken ersättning verksamheten ska få. Seriösa beställningar ger långa avtal, vilket ger stabilitet och trygghet åt de som arbetar i verksamheten. Det politiska direktstyret är minst en avtalslängd bort. Detta gäller även om det är den egna verksamheten som får uppdraget. Det regelverk som omgärdar upphandlingarna ger trygghet även åt upphandlad egenverksamhet.

Det är därför beslutet är så beklagligt (men – just nu helt rätt). Arbetet med att beskriva verksamheten och dess förutsättningar blir nu inte gjort. Personal och politiker sitter fortsatt fast i den politiska direktstyrningens oordning.

Vi behöver ta oss ur denna direktstyrning. Det är inte bara sjukhusets verksamhet som kan och bör få tydliga uppdragsavtal. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag.

Att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I Höganäs tog det fem år att gå från förvaltning till bolag, och det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara snabbare. Men det är nödvändigt. Dagens oordning är förödande för personal, politiker, ekonomi och tilltron till demokratin.

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 april 2020.

Rekonstruera mera

Det är tätt mellan drastiska besked nu i Coronatider. Almedalsveckan ställer in. BRA ställer in. Kryssningstrafiken ställer in. Nittio procent av påskturisterna har ställt in. Det dröjer nog inte länge innan de drabbade företagen ställer in betalningarna.

Samtidigt agerar och reagerar lokala och nationella myndigheter. Regionen betalar räkningar så fort det går, och förlänger sina egna räkningars betalningstider. Lokalt och nationellt lanseras krispaket. Mycket av regeringens tidiga paket var ’anstånd’ och lån, men de senare paketen innehåller riktiga utbetalningar. Regionen har svårare att skicka direkta bidrag. Hittills är det några enstaka miljoner, och det lär inte finnas utrymme för så väldigt mycket mer.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att än så länge slår coronakrisen väldigt ojämnt över både land och företagande. Stockholm är än så länge hårdast drabbat, troligen för att det är den enda storstaden i Sverige. Väldigt många miljömedvetna kollektivtrafikresenärer ger ett smörgåsbord av möjligheter för ett nytt Coroanavirus. Gotlands usla kollektivtrafiknät blev denna gång till fördel.

Det slår också olika mellan branscher och företagsstorlekar. Talesättet ’den enes död blir den andres bröd’ får en högst konkret innebörd när jag hör att livsmedelsbutikerna går bra samtidigt som jag stödköper lunch på öde restauranger.

De olika stödpaketen är generella. Även om Regionens beslut att inte ta ut avgift för uteserveringar är bra, så hjälper det inte de lunchserveringar som just nu står utan kunder, eller de eventbolag som ser hela sommarens bokningar försvinna. Något än mer träffsäkert behövs om de ska kunna tro på ett liv efter coronan.

Flygbolaget BRA och restaurang Konstnärsbaren (KB) i Stockholm kan visa vägen. Båda har ansökt om rekonstruktion. Det är konstruktivt. ’Företagsrekonstruktion innebär ett förfarande där en juridisk person, som bedöms ha en god affärsidé men som av någon anledning har råkat i ekonomiskt trångmål, kan rekonstrueras utan konkurs.’ (Wikipedia)

Mycket kort kan man säga att verksamheten fryses, staten går in med en lönegaranti, och alla fordringsägare samlas och tar ett beslut om skulderna. Om majoriteten tror på företagets överlevnad, att svackan är tillfällig, så kan skulderna prutas eller ges långt anstånd. Detta är bra, medelstora företag kan som synes välja denna väg.

Men mikroföretag kan inte utnyttja denna möjlighet. Att rekonstruera ett företag är inte gratis, en rekonstruerare – vanligtvis en jurist – ska ha lön under tiden.

Här kanske Regionens pengar kan göra multiplikativ nytta. Näringslivets organisationer kan detta bäst, det vore intressant att höra om inte en kollektivt upphandlad rekonstruerare skulle kunna bli ett substantiellt stöd till de mikroföretag som just nu bara ser enstaka månader kvar av existens.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 april 2020

Alliansen – frisk på Gotland men död i riksdagen

Det är bra för Gotland att Alliansen fortfarande fungerar lokalt. Det är dåligt för Sverige att Alliansen inte fungerar i riksdagen. Nyckeln till en fungerande Allians vilar hos Moderaterna.

Alliansen är inte bara ett samarbete kring utvalda sakfrågor, det är ett samarbete som vilar på en gemensam värdegrund med två ben. Det första benet rör ekonomisk politik: Vi i Alliansen tror på att marknadsekonomi är en bättre förutsättning för ett välfärdssamhälle, än politisk styrd ekonomi. Det andra benet rör det liberala samhällsbygget, med solidariskt ansvar för utbildning, hälsa och individens egenmakt.

Det gamla Moderaterna kunde inte ingå i sådan allians. Det var ett parti som baserades på bilden av den starka entreprenören. När Bohman kom puttrande till sina sommartal fanns morakniven alltid tillhands – ett behändigt verktyg för den som reder sig själv. Ett ’solidariskt ansvar’ fanns inte på kartan. Däremot en stark solidaritet mot de egna idealen. Aldrig att man skulle rösta mot ett förslag som fanns i det egna programmet. Och – för att citera Växjömoderaternas Bo Frank – ”Han hade aldrig tillåtit att ett annat parti med grumligt förflutet fått lägga beslag på den svenska flaggan.”

När Reinfeldt styrde Moderaterna hade de utvecklats till ett liberal-konservativt parti. Man delade den liberala idén om välfungerande socialförsäkringar, försvarade yttrandefrihetens förutsättningar, och delade liberalismens uppfattning om att egenmakt inte bara gällde företagare. Framstegen inom till exempel HBTQ-lagstiftningen, arbetskraftsinvandring och minoritetspolitiken var möjliga just genom Alliansens liberala grundsyn.

På Gotland drivs i första hand kommunal politik, de ideologiska skillnaderna syns inte alltid. Men det jag hör från de moderata nämndordförandena gör mig trygg. Resonemang och beslut ligger i linje med vad som kan förväntas från en moderat allianskollega. Den gemensamma värdegrunden finns där, även om jag inte alltid delar deras uppfattning i alla detaljer.

I Riksdagen däremot är det sorgligt nog tvärtom. Moderaterna övergav Alliansen den 5 november 2018 men ännu vid Kristerssons jultal samma år sa han: ”Kommer anstränga mig för bra samtalsklimat” ..”Moderaterna har ett särskilt ansvar för den svenska politiken”.

Nu har han kastat detta överbord för att istället bli springpojke mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. I 2019 års jultal gällde att Moderaterna är beredda att fälla regeringen ”på vilken fråga som helst”. Detta gäller även om regeringen för Alliansens politik. På Alliansens hemsida (jo – den finns fortfarande) har Ulf Kristersson skrivit under den reformagenda som de liberala partierna nu ser till att genomföra. Men då väljer Moderaterna i Riksdagen att samarbeta med partier som uttryckligen vill avskaffa den liberala staten. Tragiskt.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 25 februari 2020

Allmännyttiga ägarlägenheter

I stora delar av världen finns olika program för att hjälpa unga människor att köpa en bostad. Men inte i Sverige. Det finns förstås förslag på politik för att hantera detta: Från höger till vänster diskuterar man sänkta skatter eller ökade bidrag. Alla förslag landar dock på en statlig nivå. Men så behöver det inte vara, även kommunerna kan göra mycket för att hjälpa unga in på marknaden för ägda bostäder.

Att äga sin bostad har många fördelar, inte bara att det blir ett långsiktigt billigare boende. Till exempel är ett amorterat boende den entydigt bästa pensionsförsäkringen.

Men den svenska statliga politiken har gjort det extra svårt att komma in på marknaden för ägda bostäder. Hårdast har nog kravet på en stor kontantinsats slagit. Däremot är amorteringskravet sunt, ingen mår bra under ett skuldberg.

Här kan de kommunala och övriga allmännyttiga bostadsbolagen göra nytta. Genom att bygga hus med ägarlägenheter kan man hjälpa de som saknar rika släktingar att komma in på marknaden för ägda bostäder. En ägarlägenhet kan enklast jämföras med att äga ett radhus. Detta skiljer sig från en bostadsrätt, där man kollektivt äger ett flerfamiljshus men inte sin enskilda lägenhet. I ägarlägenheten äger man själva lägenheten. Övriga delar av stamfastigheten ägs gemensamt, på samma sätt som mellanväggen och garagelängan till ett radhus.

Det allmännyttiga bostadsbolaget bör bygga hus med ägarlägenheter, och sedan erbjuda hyrköp av dessa lägenheter. Systemet finns i Finland och flera länder på kontinenten. Under de första åren efter nybygget är det som en vanlig hyreslägenhet, man hyr av bostadsbolaget. Efter några år erbjuds man att köpa en andel av bostaden och hyr resten. Därefter ökar man sin andel allt eftersom man har möjlighet. Den som inte vill köpa fortsätter att hyra av allmännyttan, man blir aldrig hyresgäst hos sina grannar.

Ägarlägenheter där allmännyttan tillsammans med lägenhetsägarna förvaltar stamfastigheten är på många sätt tryggare än bostadsrätter och ger möjlighet till blandade upplåtelseformer inom närområdet. Social segregering undviks. Det är bra för de boende.

Men det är även bra för de allmännyttiga bolagen. Genom att successivt kunna sälja delar av sitt bestånd så får man ett kontinuerligt flöde av nytt kapital. Man kan fortsätta att bygga nya, bra bostäder utan att i halv panik vara tvungen att sälja stora kvarter. Dessutom ger det en möjlighet att få rimlig ekonomi i nybyggen på orter med en svagare marknad. Ägarlägenheter är alltså bra även för landsbygden.

Så, kära allmännytta: Bygg ägarlägenheter för hyrköp! Det är bra för boende, bolag och bygden.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 3 december 2019

Bränn pengarna, låt nästa generation betala

Under budgetdebatten i måndags så fanns det en tydlig inriktning från Socialdemokraterna: Bränn pengarna nu, låt nästa generation betala. Lyckligtvis vann inte den linjen.

Gotlands Folkblad skriver i en ledartext att det i den ekonomiska debatten är bättre med kompass än miniräknare. För den socialistiskt inspirerade debattören är det förstås en självklar liknelse.

Skattemedel är en närmast obegränsad resurs, det är ju alltid någon annan som ska betala. Om det då finns obegränsat med pengar så blir det väl lite von Anka över världsbilden. Pengabingen kräver en inomhuskompass. För oss andra, som måste räkna efter så att pengarna ska räcka, är en miniräknare utmärkt.

Kommunallagen är också tydlig. Ekonomikapitlet inleds med att ”Kommuner och landsting ska ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet”.

De som yrkesmässigt arbetar med kommunal ekonomi samlas i Kommunalekonomernas Förening. De förklarar att ”En väsentlig utgångspunkt är att varje generation själv ska bära kostnaderna för den service som den konsumerar. Detta innebär att ingen kommande generation ska behöva betala för det som den nuvarande generationen förbrukar.”

Det som budgetdebatten alltså handlade om, var frågan om vem som ska betala för dagens välfärd. Alliansens svar var: Inte nästa generation, därför behöver vi ett överskott.

Revisionsfirman PwC skriver att ”[en kommun] som har stora investeringsbehov, hög extern upplåning och stor pensionsskuld behöver troligen ha ett resultat som är högre än två procent av skatter och statsbidrag för att klara god ekonomisk hushållning, det vill säga inte vältra över på kommande generationer att betala dagens konsumtion”.

Notera att man räknar på skatter och statsbidrag, inte på tillfälliga försäljningar. Redan i den förra, närmast urgamla lagen från femtiotalet så skrev man i förarbetena att ”en generation inte hade rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.

Den goda principen har Socialdemokraterna högaktningsfullt struntat i de senaste åren, när man sålt de fastigheter som bland annat var tänkta som säkerhet för kommunens pensionsåtaganden. Man sålde säkerheten, men betalade inte av skulden.

Bränn pengarna nu, låt nästa generation betala – det är detta som Gotlands Folkblad argumenterar för när man kallar god ekonomisk hushållning för ”en teoretisk budgetmall tillverkad av någon ekonom”.

Lyckligtvis vann inte den linjen. Barnen ska inte betala för vår konsumtion. Tack och lov för goda ekonomer med miniräknare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 21 november 2019

Jag hyllar verkligen valfrihetsvinsterna

I en ledartext den 8 oktober kritiserar Erik Fransson på Gotlands Folkblad mig när jag argumenterar för att det är rätt att skilja på rollerna som beställare och utförare, och att låta den fria marknaden leverera välfärdstjänster.

Jag hävdade att det är god politik att fokusera på medborgarnas behov, och inte lockas att leka företagare med andras pengar.

Erik Fransson håller inte med. Han skriver i en nyckelmening: ”Det är inte (—) optimalt ur kostnadssynpunkt att ha (—) den organisation som regionen måste bygga upp för att ha kontroll på utförarna”.

Läs gärna den citerade meningen en gång till. Det är alltså en onödig kostnad att se till att medborgarna verkligen får de välfärdstjänster som de har rätt att förvänta sig.

Det är här de socialistiskt inspirerade politikerna skiljer ut sig. Kvaliteten i välfärdstjänsterna är inte det viktigaste, utan det är vilka som styr som är huvudsaken.

Detta är faktiskt en gammal ”god” socialdemokratisk tradition. Jag minns Olof Palmes agitation från 80-talet. Barn på privata daghem riskerade att bli behandlade som sopsäckar. Så nyss som 2017 hävdade Socialdemokraterna att ägarformen för skolor var långt viktigare än att följa upp kvalitén.

Och nu Gotlands Folkblad som menar att det skulle kosta för mycket med kvalitetsuppföljning – som om det inte redan görs. I en påstådd vurm för ekonomin skulle det alltså vara bättre att driva verksamhet i egen regi utan att kontrollera vad som levereras. Jag rekommenderar en studie i vad kvalitetsbristkostnader innebär.

Jag har som bekant en annan uppfattning: Det viktigaste är att fokusera på medborgarnas behov. Därför ska den förtroendevalde hålla sig till att agera som medborgarnas ombudsman, prioritera mellan behoven, och följa upp krav. Inte leka företagare.

Ett annat påstått fel hos mig är att ”Berggren hyllar också valfriheten och den fria marknaden”. Här har Fransson däremot helt rätt analys – jag hyllar verkligen valfrihetsvinsterna inom välfärden.

De Pysslingdaghem som Palme motarbetade blev några år senare modell för hur kommunala daghem kunde ge mer inflytande åt personalen. Utan föräldrars rätt att välja Pysslingen hade inte den utvecklingen blivit av. Att socialdemokrater feltolkar Wigforss när han säger ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla” och därför vill förstöra fungerande valfrihetssystem är bara dumt.

Men ibland kan en slumrande marknad behöva hjälp, Socialdemokraterna bör konsultera regeringskollegorna i Miljöpartiet. De ville få fart på en trög privat elcykelmarknad, och såg till att det blev så. Rätt metod, vad man än tycker om elcyklar.

Om det inte finns några valmöjligheter inom hemtjänsten på Fårö så bör politikerna fokusera på hur detta kan ändras, inte på försämringar för Visbyborna. Valfrihet och kvalitetskontroll ger välfärdsvinster för alla.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 15 oktober 2019

Ideologiska skygglappar – helt rätt

Delar av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på Gotland bedriver just nu någon slags samordnad kampanj mot valfrihet i välfärden och ’icke-offentliga’ välfärdsleverantörer.

Lagen om valfrihet är en styggelse och att vilja skilja på rollerna som beställare och utförare är odemokratiskt och livsfarligt. Någon menar att Alliansen försvarar detta enbart på grund av ideologiska skygglappar.

I just det sista så har de socialistiskt inspirerade för en gång skull helt rätt. Liberaler och de anständiga konservativa bildar Alliansen och är här helt eniga: Valfrihet, outsourcing, utmaningsrätt och utnyttjande av den fria marknaden för välfärdstjänster är god borgerlig politik, ger god ekonomi och är väl förankrad i en ideologisk övertygelse.

I det hittills längsta socialistiska experimentet trodde man att politiken skulle kunna forma en ny slags människa, av satirikerna kallad Homo Sovjeticus.

Utan övriga likheter så verkar de socialistiskt inspirerade debattörerna fortfarande tro att politiker kan eller bör vara någon slags bättre sort. Homo Politicus som övermänniska?

Särskilt Vänsterpartiet menar att det vore bättre om beslut fattas av politiker än av dem som berörs av beslutet. De vill avskaffa Lagen om valfrihet, LOV.

Det skulle alltså vara bättre om beslutet om vem som ska vara personlig assistent fattas av en vänsterpartist i stället för av den som behöver assistansen. Politikerns åsikt blir då mer värd än brukarens.

Det må vara deras tro. Jag tror på alla människors lika värde.

Om man följer deras linje så får politikern två roller: Dels rollen som förtroendevald, dels en roll som ”företagsledare”.

Den förtroendevalde ska bevaka medborgarens intresse och ställa krav inom skola, vård, omsorg, och övriga välfärdstjänster. Företagsledaren ska försvara sin organisation gentemot ”kunden” när man inte sköter sig.

Alltså: politikern blir både kravställare, och den som ska uppfylla kraven. Det är att bädda för fusk med kraven. Inte bra.

Bättre då att renodla rollerna. Den förtroendevalde ska agera som medborgarnas ombudsman, prioritera mellan behoven, ställa och följa upp krav.

Men också hålla sig borta från den utförande organisationen. Det finns alltid en risk för korruption när man hanterar andras pengar, och risken för vänskapskorruption blir överhängande om alla är i samma organisation.

Därför är det god borgerlig politik att skilja på rollerna som beställare och utförare. Det är god borgerlig politik att låta den fria marknaden leverera välfärdstjänster. Det är god borgerlig politik att systematiskt fokusera på medborgarnas behov, och inte lockas att leka företagsledare med andras pengar.

Alltså är det helt rätt om Alliansen har ideologiska skygglappar. Dessa skygglappar är bra om man vill fokusera på medborgarnas intresse, och inte snegla åt några andra håll.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 5 oktober 2019