Liberala blocket större än SD

Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara ‘det tredje blocket’.

Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.

På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framförallt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ‘ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centern och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.

Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.

Samtidigt funderas det över hur Centern och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämstora med moderaternas 70 mandat.

Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Lövens omstöpning av (s) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.

Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna. Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framförallt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.

Landsbygden har nyckeln till Sveriges framtid

Storstädernas splittring i centrum och periferi kan ha sin lösning i landsbygdspolitiken. Stockholms förorter har precis som Gotlands och övriga Sveriges landsbygder problem, och flera av dem är besläktade. En god politik för landsbygderna kan i många fall vara till god hjälp även för de större städerna. Och – nej, jag talar inte om livsmedelsförsörjning.

Ett gemensamt problem är att det byggs för få bostäder till rimliga kostnader. De större bostadsbolagens rent orimliga avkastningskrav (JM redovisade 22% i Stockholm 2016) har lett till att kostnaderna tillåtits skena. Det dyraste blir normen. Idag ligger kostnaden, inte priset, för att producera bostäder nära 40.000 kr per kvadratmeter – marken oräknad.. Det är jämförbart med en bil i premiumklass, och då är bilen proppad med avancerad teknik. En bostad är faktiskt mest luft.

För att skapa prispress måste kostnadsgolvet sänkas. Det billigaste måste bli billigare, det sätter prispress på det ‘näst billigaste’ och så vidare i hela kedjan. Här kan landsbygdspolitiken gå före. En normalhändig person kan själv bygga sig ett hem för en bråkdel av kostnaden – om bara byggnadsnämnden tillåter. En friare byggrätt för självbyggeri utanför planlagt område bör prövas. När man hittat en rimlig regelnivå bör även de planlagda områdena befrias.

Ett annat gemensamt problem är de kriminella ligorna. ‘Gängens’ narkotikahandel i storstäderna och ligornas diesel- och maskinstölder i landsbygderna har samma grundorsak – den frånvarande polisen. På de tjugo år som jag varit politisk aktiv tror jag att det går nästan lika många närpolissatsningar. Det slutar alltid med att något annat anses viktigare. En kommunalisering av närpolisen bör allvarligt prövas.

Kulturen är ett redje område som har likartad styvmoderlig behandling. Kulturpolitikens mål bör vara att så många som möjligt får möjlighet att gestalta sig kulturellt. Då behövs det småscener i närområdet. I Stockholm hade man på sjuttio- och åttiotalet ett system där det lokala föreningslivet fick en inte oanselig del av stadens kulturbudget att gemensam besluta om. Systemet kallades ‘Kulturkommiteer’, ett inte så upphetsande namn men det fungerade. Förorterna blomstrade – ni som är gamla nog minns kanske Ebba Grön, som debuterade på Oasen i Rågsved. I Vällingby var jag med och drev ett galleri. Det fanns där och då ett tiotal lokala kommitteer. Här på Gotland bör de olika serviceorterna (eller vad de nu kallas i den senaste utredningen) kunna få egna kulturkommiteer med egen budget.

Förorterna och landsbygderna har många besläktade och likartade problem. Lösningarna bör också kunna vara likartade, eller åtminstone inspirerade av varandra. Gotland skulle i vissa fall kunna lära Stockholm vad som kan göras, och vice versa.

För övrigt kan en gammal man från Stånga vara lika obegriplig som en rappare från Rinkeby. Med ömsesidig respekt kan man ändå samtala med varandra. När samtalet väl är igång kommer vi att hitta lösningarna. Vi möts på torgen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 augusti 2018

Olyckligt att Gotlands Allehanda sprider falska nyheter

I Gotlands Allehandas ledare den 8 augusti (2018) skriver Mats Linder om polishusbygget i Rinkeby (Stockholm) att ”bygget har försenats eftersom man hade svårt att hitta något byggbolag som var dumdristigt nog att ta uppdraget”.

Eftersom jag ofta är i Tensta – granne med Rinkeby – så har denna ryktesspridning intresserat mig. Ursprungligen kom påståendet från Sveriges Television i mars 2017. Redan veckan efter kunde Sveriges Radio i ‘Medierna’ visa att detta var en falsk nyhet, och i juli 2017 tilldelades NCC uppdraget och de bekräftade att de varit med hela tiden. Även Skanska har öppet bekräftat att de var intresserade av projektet. PEAB förstod inte påståendet om ‘farligt i Rinkeby’- ”inte en punkt på agendan”, de hade flera andra pågående projekt i Rinkeby. SVT:s påstående var fel på alla punkter.

Stockholms förorter har precis som Gotlands landsbygder problem, flera av dem är besläktade. Men att låna sig till falsk ryktesspridning hjälper inte de som verkar eller bor där. Jag hoppas förstås att detta var ett enstaka misstag.

 

Publicerat som kommentar på Gotlands Allehandas ledarsida 10 aug 2018

En tredjedel vill ha ‘öppna hjärtan’

Migrationsdebatten förvånar.

Gotlands folkblads ledarsida är ‘mycket förvånad över SD:s stöd bland LO-förbundens medlemmar’ (12 juni) och en kolumnist frågar sig den 21 juni vad som lockar med Sverigedemokraterna. Denna förvåning förvånar.

LO har allt sedan slutet av andra världskriget hävdat att invandring är av ondo för LO:s medlemmar. Dock inte av rasistiska skäl, utan som en ren konkurrensbegränsning. (För övrigt samma skäl som gjorde att man länge motarbetade kvinnlig arbetskraft.) När nu LO i 70 – 80 år har argumenterat för närmast stängda gränser, så borde det inte förvåna att ett parti som hävdar samma sak får stöd av många LO-medlemmar. LO:s indirekta eldunderstöd har legitimerat Sverigedemokraternas politik på ett sätt som inte får underskattas. Att nu även (s) för den av LO önskade gränspolitiken förvånar inte heller. De båda partier som kan förkortas s-demokraterna för nu en närmast identisk migrationspolitik.

De nuvarande moderaterna har, till skillnad från Reinfeldts ‘Nya Moderater’, även de närmat sig SD:s migrationspolitik. De som minns ‘valstugereportagen‘ från 2002, eller har koll på skånemoderaternas inställning till SD förstår denna vändning. Ändringen förvånar inte. Ulf Kristersson är också tydlig med att han vill se en uppgörelse före valet, utanför Alliansen, med s-demokraterna om migrationspolitiken.

Det som däremot förvånar mig är att det saknas ett relevant politiskt motstånd mot dessa isolationistiska idéer. Det finns en betydande andel av väljarna som idag inte har något alternativ för sina åsikter i migrationsdebatten. SOM-institutet (Göteborgs Universitet) visar att bara drygt hälften tycker att ”ta emot färre flyktingar” är en bra idé. Aftonbladets undersökning i maj visar att fyra av tio tycker att SD är ett hemskt parti.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av väljarna tycker alltså att den nuvarande migrationspolitiken är fel. Men vem för dessa väljares talan?

Både höger- och vänsterpopulister ser liberalismen som sin huvudmotståndare. I allmänt hållna fraser säger de liberalt inspirerade partierna samma sak – de ska konfrontera populismen. Men var finns det artikulerade motståndet i riksdagen? Miljöpartiet lämnar (gråtande) walk over och pratar om andra saker. Centern gör några spretiga försök, och Liberalerna fokuserar på integration men är på hemmaplan ett svagt kort inom migration.

Men bra svenskt motstånd finns. I Europaparlamentet finns den liberala gruppen ALDE, med L och C som medlemmar. De kör en tydlig, rak och konstruktiv linje mot de migrationsfientliga partierna. Cecilia Wikström (L) är en av populisternas mest uttalade motståndare, och samtidigt en av Europas mest aktade politiker. Wikipedia skriver ”Sveriges mest seniora Europaparlamentariker någonsin”.

Migrationsdebatten visar att det finns en potentiell väljarbas på minst 30% för de liberalt inspirerade partierna. Det verkligt förvånande är varför de inte försöker vinna dessa väljare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 7 juli 2018

På torget ryms många åsikter

Lönelördag och solsken, en bra dag för politisk aktivitet på Östercentrum. Lite förvånande är vi (Liberalerna) det enda politiska partiet som bjuder upp till diskussion. Men vi är inte de enda opinionsbildarna på plats: ‘Nej till Nato’ har med sig banderoller och högtalare och håller vad man kallar appellmöte.

Det som förenar våra två grupper är att vi tror på möten med människor. Både de och vi går runt med budskap skrivna på A5-blad, och det förefaller som om de har samma typ av trevliga samtal som vi har. Båda tillämpar vi den föreningsfrihet som liberaler kämpade fram på1800-talet. Det är inte alla förunnat.

På ett avstånd från Gotland som motsvarar Visby – Nynäshamn tur och retur råder en annan ordning. (När – Sovjetsk i Kaliningrad, 320 km). Med president Putins goda minne mördas politiska motståndare på öppen gata. Sådana som vi på torget, som båda menar att den nuvarande regeringen gör fel, förföljs i Ryssland av hela statsapparaten. Förhoppningarna från 90-talet, att Ryssland skulle bli ett ‘normalt’ europeiskt land, har helt kommit på skam. När liberala strömningar motarbetas slutar det med ofrihet och våld. Ryssland startar idag krig i sina grannländer.

Samarbete skapar fred. Även militärt samarbete skapar fred. Inom ramen för Nato så samarbetar ärkerivalerna Grekland och Turkiet. Inom EU så samarbetar länder som tidigare hade ‘olösliga’ gränskonflikter. Europaparlamentet ligger i franska Strasbourg. Det är en placering med djup symbolik, få regioner har varit så krigshärjade som Alsace / Elsass. Den franske eller tyske härskare som just då hade starkast här ‘återtog’ området genom att bränna byar och mörda folk. Idag träffas deras efterträdare i parlamentsbyggnaden och röstar om framtiden. Samarbete ger fred.

Gruppen ‘Nej till Nato’ ser inte Nato som ett samarbetsprojekt. Under ett trevligt samtal med en av företrädarna kunde vi enas om vår oenighet. De ser Nato-medlemmarna som lydiga undersåtar till USA.

USA:s utrikespolitik blir i deras agitation att ‘Nato har gjort’ än det ena eller det andra. På många sätt sprider de felaktiga fakta. Totalt fel blir det när de hävdar att Nato invaderade Irak 2003. Tvärtom – i själva verket så vägrade Nato att invadera, så USA fick kriga på egen hand. I stort sett så har ‘Nej till Nato’ fel i allt. Men de har rätt till sin åsikt.

I ett långsiktigt samarbete över tid så kan en partner förändras, och man gillar inte alltid förändringen. Polen och Ungern ingår i EU, och deras respektive regeringar för en förkastlig politik. Men genom att de är med i EU går det att påverka dem med mjuk makt. På samma sätt med USA och Turkiet i Nato. Möjligheten att hålla dem på mattan ökar. Samarbete ger fred.

Vi liberaler gillar demokrati, öppenhet och samarbete. Om EU är fredsbygget, så är Nato försäkringen. Tack vare båda så tillåts många åsikter på torget. Vi i Liberalerna säger ja till både Nato och EU, och behöver inte förvanska fakta för att försvara oss.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 maj 2018

‘Nej till Nator’ replikerade  på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018, se kommentarsfältet nedan

Repliken besvarad på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018

Love is liberal

Nu är Gotland Pride avslutad. Pride-arrangemangen över hela landet är numera en självklarhet, och det är svårt att beskriva den känsla av glädje och stolthet jag känner över att tillhöra ett samhälle där HBTQ-frågor behandlas som vilken politisk fråga som helst.

Som Christer Lindarw säger i slutreplikerna på sin senaste show: Dagens ungdomar tycker att ‘Pride – ja, men det har ju alltid funnits’. Men när vi [AD] startade var det på mörka klubbar, och heteropubliken tyckte det var lite hemligt och förbjudet.

Numera flaggar kyrkorna med regnbågar, och det är bara ett fåtal elaka mörkervänner som har svårt att anpassa sig. I Sverige och några andra länder måste tilläggas. Globalt så är det vi som är extremisterna, vi som tycker att alla ska bedömas utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån sin sexuella preferens.

Detta var från början en liberal kamp. Det är ingen slump att Selma Lagerlöf var aktiv liberal för hundra år sedan. Dåtidens arbetarrörelse fokuserade på vad vi idag skulle kalla heteronormativa män. Andra och andras frågor fick vänta. Men det var då; sedan några decennier tillbaka är även de socialistiskt inspirerade partierna med på barrikaderna. Mycket välkommet.

När HBTQ-frågorna nu blivit mer alldaglig politik finns det skäl att titta på några särskiljande frågor.

Från socialistiskt håll så vill man gärna fortsätta att prata om gruppegenskaper. I stället för att ställa ‘klass mot klass’ som vill man nu ställa andra grupper mot varandra. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Förra året argumenterade Feministiskt initiativ för att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Intersektionalitet handlar om att gruppera människor utifrån vissa påstådda egenskaper, och F! vill att dessa grupper ska behandlas på olika sätt. På vanlig svenska kallas detta för diskriminering.

En oväntad annan inbrytning kommer från det konservativa hållet. Den ärkekonservativa åsikten att det endast är barn med biologisk koppling till föräldern som är ‘riktiga barn’ har internationellt lett till en växande industri kallad surrogatmödraskap. I korthet handlar det om en avtalad adoption, där surrogatmodern adopterar bort sitt nyfödda barn. Detta kan hjälpa manliga par att få barn, och därför hävdar delar av HBTQ-rörelsen att ‘eftersom insemination är tillåtet för lesbiska, borde surrogatmoderskap vara tillåtet för bögar’.

Här vill jag förtydliga: Jag är en varm anhängare av nuvarande adoptionslagar. Jag ser inga politiska problem med att någon adopterar eller adopterar bort sitt barn.

Problemet ligger i delar av argumentationen. Förespråkarna för surrogatmödraskap menar att det endast är den genetiska biologin som räknas. En kvinna sägs kunna vara gravid med någon annan kvinnas barn. Smaka på det uttrycket – barnet hon bär är inte hennes. Extremkonsekvensen blir att någon, så fort navelsträngen är klippt, kan hävda äganderätt till barnet. På vanlig svenska kallas detta för människohandel.

HBTQ-rörelsen präglas av mångfald, även i åsikter. Love is liberal – men man måste inte älska alla åsikter inom HBTQ-rörelsen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 november 2017

Replik

Replik från Feministiskt Initiativ, publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 28 november 2017

Svar till Fi

Feministiskt Initiativ reagerar på att jag visar att de vill diskriminera. Men i sin text så visar de att det jag skriver är korrekt.

Först frågan om vilka som har rätt att uttala sig i olika frågor. FI påstår att jag far med osanning när jag påminner om att FI argumenterade för att det endast är de som tillhör hbtq-gruppen som har rätt att motionera om hbtq-frågor.

Verkligen? Olof Lindqvist (FI): ’”Ett parti som inte har representation bör inte uttala sig eller lägga motioner eller liknande i den frågan”.

Uttalandet kan höras cirka 40 minuter in på P4 Gotlands inspelning av hbtq-debatten den 16 november 2016, inslaget finns fortfarande tillgängligt.

Läsare och lyssnare får avgöra om det är jag eller FI som far med osanning.

FI protesterar också mot att jag visar hur de vill göra åtskillnad mellan påstådda grupptillhörigheter.

Samtidigt är hela svaret uppbyggt på ”representation”, att den som anses tillhöra en viss grupp ska ges en särskild hantering. På svenska kallas detta för diskriminering.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 november 2017

Facit efter sju (s)-år: underskott

Det är bra att Filip Reinhag och jag är överens om att regionens ekonomi fortfarande inte är bra. Det är en välkommen balansering av uttalandet om ett ”överskott på 60 miljoner”.

Jag återkommer till budgeten, men först ett förtydligande om Uppsala universitet: Min text gick tydligen att tolka som att Uppsala universitet just nu argumenterar för ett extra bidrag. Det jag refererade till rörde diskussionen kring den statliga budgeten 2015.

Med exemplet vill jag visa att det inte är ”av Gud givet” att Uppsala universitet alltid kommer att bedriva verksamhet på Gotland.

Men det borde vara en självklarhet – även för Socialdemokraterna – att Region Gotland vill att det ”för alltid” ska bedrivas kvalificerad utbildning i Campus Gotlands lokaler. Därför är Socialdemokraternas ambition att sälja den strategiska fastigheten obegriplig. Har man väl sålt en fastighet har man ingen rådighet över den.

Vad gäller Socialdemokraternas förslag till regional budget för 2018 så finns det mycket att säga om både siffror och argumentation. Filip Reinhag skriver korrekt att nämnderna fortfarande går med förlust. Det betyder att regionens dagliga verksamhet inte går runt, ekonomin blöder. Det är försäljningar och skicklig bokföringsteknik som ger ”överskott på 60 miljoner”.

Det är lätt att tro att all verksamhet då skulle vara misskött, men så är det inte. Den nu tragiskt nedlagda kulturnämnden (under Filip Reinhags ledning) visade till exempel ett litet överskott nyligen.

Det är oförmågan att hantera sjukvården som är det stora problemet. Av skäl som inte går att förstå väljer man att misshushålla med både personal och primärvård. Tidningen Vårdfokus, sjuksköterskornas fackliga medlemstidning skriver ”Lägst löneökningar och lägst medellön redovisas från Region Gotland”. Det är inte sjuksköterskornas löner som ger sjukvårdens problem. Det är den politiska oförmågan att skapa ett modernt sjukvårdssystem med patientnära vård.

Oförmågan att styra en komplicerad verksamhet visar sig i en svag ekonomi.

Bokföringsteknik i all ära, men sanningen är att efter sju års socialdemokratiskt styre går verksamheten fortfarande back. Även där är Filip Reinhag och jag överens. Men jag tycker inte att det är bra.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 23 oktober 2017

(S) misslyckas återigen med ekonomin

Just nu presenteras den ena valfläskbudgeten efter den andra. På både riks- och regionplan står socialdemokrater och gör sig breda över ”satsningar” och ”ordning och reda”. I en ledarkrönika antyder Filip Reinhag att de skulle ha lyckats vända regionens ekonomi.

Antyder – för han vet att de inte har fått ordning på ekonomin. Att sälja ärvda tillgångar för att betala hyran är inte att ha ordning på ekonomin.

Erik Fransson skriver i en ledare att kompetensförsörjningen är ett växande problem. Detta gäller förstås också på Gotland. Det är då rimligt att fråga sig varför Socialdemokraterna av valtaktiska skäl vill äventyra kompetensförsörjningen på Gotland. Varför vill (S) sälja Campus Gotland (de byggnader som inrymmer högskolan), när man vet att Uppsala universitet ligger snubblande nära att lämna verksamheten.

Uppsala universitet kräver ett riktat bidrag för att driva verksamheten på Gotland. Det lär röra sig om något tiotal miljoner kronor. För något år sedan skulle det statliga bidraget dras in, och Uppsala meddelade att man i så fall avsåg att lämna ön. Bidraget blev kvar.

Den tilltänkta köparen är direkt underställd Uppsala universitet, och om Uppsala universitet flyttar så försvinner behovet av fastigheterna på Gotland. Med stor sannolikhet så kommer de då att säljas, igen. Region Gotland kommer att ha noll möjligheter att styra över användningen, till exempel ett nytt samarbete med något annat lärosäte.

Campus Gotland är en strategisk fastighet. Strategiska fastigheter bör man behålla rådigheten över. Men för Socialdemokraterna är en hägrande valvinst tydligen viktigare än långsiktig kompetensförsörjning på Gotland. Man säljer allt som går att sälja. Det bör man ha minne när de olika regionråden skryter över sin budget.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 20 oktober 2017

Replik

Replik från Filip Reinhag publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 21 oktober 2017

Svar

Facit efter sju (s)-år: underskott

‘Ingen riktig mor’

Handel med människor förbjöds i Sverige år 1845. Drivande kraft var Erik Gustaf Geijers liberala idéer.  Det förefaller som om Liberalernas partistyrelse nu vill öppna för en ändring av detta.

I en motion till landsmötet 2017 (J15) har jag föreslagit att Liberalerna ska stå fast vid att en mor aldrig ska kunna forceras att adoptera bort sitt barn, oavsett eventuella kontrakt om surrogatmödraskap. (Surrogatmödraskap handlar om adoption.) Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Det finns idag inga lagliga hinder för en kvinna att hjälpa ett barnlöst par att få ett barn. De vanliga adoptionslagarna står inte i vägen. Det är bra. Modern har dock alltid rätt att ändra sig och behålla sitt nyfödda barn. Det är också bra.

Men detta vill förespråkarna för en ny lag ändra på. Ett barn blir en handelsvara vars ‘tillhörighet’ regleras i kontrakt.

Dagens adoptionslagar ger modern en rätt att efter förlossningen få en rimlig betänketid innan adoptionen fastställs. Jag tycker det är bra och ville att Liberalerna skulle uttala sitt stöd för denna del av lagen.  (Föräldrabalken, 4 kap §5a)

Partistyrelsen håller inte med. De menar att en kvinna som blir gravid genom äggdonation inte är en riktig mor. Man skriver att hon ‘är gravid med någon annans barn’ (sid 356). ”Gravid med någon annans barn’ – vad innebär det? Får abort göras? Ska moderskapet utredas? För mig är det en människosyn som känns helt absurd.

Med partistyrelsens linje blir barn en handelsvara. Det är inte bra. Det är hur dåligt som helst.

Dags för ny upphandling

Dags för ny upphandling

Trångt på båten? Liberalernas gruppledare Johan Thomasson tog under Almedalsveckan från Almedalsscenen upp frågan om färjetrafiken och Trafikverkets ansvar för kapaciteten. Han refererade då till att det under midsommarveckan var fullt för bilar fyra dygn i rad och att det är statens ansvar.

Vissa riktade då kritiken mot Destination Gotland (DG) och deras planering. Situationen de senaste veckorna visar dock att deras kapacitet inte räcker till.

DG är duktiga på att köra båtarna. Väl ombord har vi passagerare inte mycket att klaga på. Maten är god och jag imponeras av hur köket klarar att betjäna en fullastad sommartur. Färska blommor på toaletterna är trevligt. Men det är inte alla som kommer ombord.

Färjorna är vår ‘landsväg’. Allt som händer här är beroende av att färjorna fungerar. DG gör sitt men det är staten som har det yttersta ansvaret. Vår landsväg är alldeles för ofta fullbokad, och staten smiter från sitt ansvar. När kapaciteten inte räcker till på landbaserade vägar så gör staten genom Trafikverket upp en plan för när kapaciteten ska byggas ut. Så inte för vår förbindelse, den betraktas som olönsam kollektivtrafik och kapacitetsproblem lämnas till operatörens godtycke.

Alla kan inse vad det betyder för företagande och tillväxt om det inte finns en fungerande förbindelse. Det finns olika uppgifter om hur mycket Gotlands näringsliv har förlorat på dagens situation, men trovärdiga beräkningar pekar på att det rör sig om många miljarder.

Både det nuvarande och det nya avtalet mellan staten och DG gör att DG rimligen får båtarna betalda fullt ut. Det säger sig självt att det blir närmast omöjligt att konkurrera med en sådan aktör. Statliga båtar i nästa upphandling borde vara en självklarhet. Men redan nu bör Region Gotland begära att Trafikverket gör en tilläggsupphandling för att öka kapaciteten under de viktiga sommarmånaderna.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 9 augusti 2017

(s) hotar fackföreningsfriheten

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.

På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.

På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.

Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.

Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.

Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.

LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.

Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.

Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.

Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.

(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ‘svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 augusti 2017

Någon-annan-ismen regerar

I spåren av samarbetshaveriet inom ‘samarbetsregeringen’ så förs just nu diskussionerna kring de olika ministrarnas lämplighet, formella ansvar och vilket förtroende man bör ha för deras agerande.

Givet det som är allmänt känt så verkar det som om Anna Johansson (fd infrastrukturministern) är den som är minst klandervärd. Hon får gå därför att hennes organisation på departementet inte fungerade. Men på det personliga planet verkar hon ha gjort allt rätt, den felande generaldirektören fick sparken när ministern fick reda på ärendet.

Ministrarna Ygeman och Hultqvist däremot verkar inte förstå vad ‘personligt ansvar’ innebär. Mest anmärkningsvärt är Anders Ygemans agerande. Ministern med Säpo inom sitt område. Ministern som enligt egen utsago undertecknade ett julkort med  Ainornas Aina. Den ministern reagerade med en gäspning när han fick information om ett pågående brott mot rikets säkerhet.

Det har vid olika tillfällen kommit förslag om att stifta en lag om civilkurage. Mest konkret var en utredning tillsatt 1996 av den dåvarande s-regeringen. Det skulle vara straffbart att underlåta att avslöja en straffbelagd gärning om avslöjandet hade lett till att gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras. Även alliansregeringen tillsatte en liknande utredning. Hittills har det dock inte blivit någon civilkuragelag.

Hade s-regeringens utredningsförslag blivit lag hade nog Ygeman fällts. Men ministrar bör inte bara hålla sig inom lagens råmärken, vi bör förvänta oss mer av dem – oavsett om vi tycker om deras politik eller ej. Det rimliga agerandet från Ainornas Aina hade varit att försäkra sig om att det pågående brottet stoppades. Inom ‘samarbetsregeringen’ borde det ha varit fullt naturligt att lyfta luren och kontakta en ministerkollega, och åtminstone fråga vad de håller på med. Ygeman borde ha fått gå alldeles oavsett hot om misstroendeförslag eller ej.

Detsamma gäller för Peter Hultqvist. Statsminister Löfven försvarar sin försvarsminister med att Hultqvist inte hade formellt ansvar för varken Transportstyrelsen eller Säpo. Det är korrekt. Men i själva ordet ‘ansvar’ ligger också betydelsen ‘ansvarskänsla’. Hultqvist säger själv att han redan i mars 2016 fick reda på att en annan myndighets verksamhet utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Vad gör han då? Jo, kollar den egna taburetten och säger sedan att resten är inte hans bord. Någon-annan-ismen personifierad!

En person som får reda på ett hot mot riket, och inte agerar för att försvara riket mot det hotet bör rimligen inte vara försvarsminister. Oppositionen gör helt rätt som kräver att Hultqvist avgår.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 augusti 2017