Leiph Berggren

Min vision av en liberalt formad framtid

Visionen är att skapa ett samhällsklimat där de flesta kan säga: Jag kan, jag får, och framför allt – jag vill. Den ideologiska kampen måste föras mot ”någon-annan-ismen” – det tragiska arvet efter en lång tid av socialistiskt inspirerade regimer.

Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

Jag listar några exempel från tidigare bloggpostningar – detta är ingen dagslända för mig.

• På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Jag vill därför att vi ska argumentera för att “alla friska vuxna ska försörja sig själva “, inte dystert sia om att “vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring. (1 aug 2005)
• Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (6 nov 2005)
• Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas. (14 sep 2005)
• Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (1 jan 2004)
• Samhället är tillgängligt för alla. “Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp. (27 jul 2005)

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.

• För byggärenden kan det uttryckas så, att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas. (9 aug 2009)

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

• Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Marknadsekonomins styrka ligger inte i det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar.(14 sep 2005)
• Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (14 sep 2005)
• Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna. Flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten har inget stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. (6 april 2010)

• … och så är det ju det där med FRA. Ett liberalt samhälle avstår från vapen som riskerar att göra mer skada än nytta; atombomber, klusterbomber och massavlyssning av egna folket tex.

————
Fler visionärer
Amanda Brihed
Per Petterson
Per Altenberg
Andreas Froby
Victor Zetterman
Daniel Rhodin

Ord är viktiga. Om ekonomiskt utanförskap

Ord är viktiga. Det vet skickliga retoriker. Det är i det ljuset man bör läsa Lena Sommestads DN-Debattartikel om fattigdomsbegrepp. Hon menar att regeringen försöker mörka något genom att vilja styra EU:s fattigdomsbegrepp. Hon argumenterar för att begreppet “fattig” bör vara detsamma som att ha mindre än 60% av jämförelsegruppens medianinkomst.

Bloggarna Daniel Waldenström och Mattias Lundbäck problematiserar detta på ett bra sätt.

Jag vill slå ett slag för ett nygammalt ekonomiskt begrepp: Ekonomiskt utanförskap

Ett populärt begrepp i andra sammanhang är “utanförskap”. Innan det klatschigare “relativ fattigdom” slog igenom så användes begreppet “ekonomiskt utanförskap” ofta för de som hade mindre än 60% av medianinkomsten.

Det går lätt att förstå känslan av ekonomiskt utanförskap för den som tvingas avstå från Porche i Monaco. Det går också att förstå att det i överförd betydelse kan vara samma känsa hos den som inte har råd med cykel med fotbroms i Rumänien. Att dessa två individer däremot skulle uppleva samma slag av fattigdom är obegripligt.

Om man vill göra debatten begriplig, den om inkomstskillnaders påverkan på individens framtida möjligheter i det samhälle hon lever i, så är begreppet “ekonomiskt utanförskap” mycket bättre.

Men en skicklig retoriker vet att om folk begriper vad man säger, så kanske de inte gillar det som sägs. Det bör man minnas när debatten börjar handla om ords definitioner.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom

”Buller – icke önskat ljud och en icke önskad fråga” – jodå

Många är starkt störda av buller. WHO:s långsiktiga mål för nattbuller utanför sovrumsfönster är högst 40 dBA. Den verkliga nivån för många är 60-65 dBA eller mer. Det går att minska bullret, men det tar tid och kräver en politisk vilja som hittills inte funnits, skriver Tor Kihlman, professor emeritus i teknisk akustik i en artikel i DN.

Jodå, den politiska vilja finns numera. I FP:s miljöprogram för Stockholms län så står det bland annat:

5 Minska bullernivåer

5.1 Buller är ett växande problem i samhället. För enskilda människor är olika bullerkällor olika påfrestande. Det är välbelagt att buller bidrar till hälsoproblem som i värsta fall leder till hjärt- kärlsjukdomar och högt blodtryck. Kommunerna, landstinget, Trafikverket och Luftfartsverket har ett särskilt ansvar för att minska trafikbullret.

5.2 Minska väg- och järnvägsbullret

I bullriga trafikmiljöer är det prioriterat att åtgärder riktas mot att minska bullernivåerna, snarare än att riktas in på att skydda mot buller. Försök pågår runtom i regionen med modern tyst vägbeläggning (”tyst asfalt”). Dessa försök ska utvärderas och om de visar sig effektiva är det värt att satsa på denna metod.

5.3 Minska flygbullret

Flygbullret är ett problem för alla som bor under inflygningsvägar eller i närheten av flygplatser. Stora ansträngningar måste göras för att minska flygbullret, exempelvis genom satsning på ny teknik, som ger möjlighet till bättre utnyttjande av befintliga inflygningskorridorer.

5.4 Förbättra bullermålen för bostäder

I stället för att kräva samma bullernivå utanför alla fönster i en bostad bör man införa ett alternativ med en tystare och en bullrigare sida. I stadsmiljö med stora trafikleder är det ofta mycket svårt att uppfylla det generella bullermålet på alla sidor av en bostad, medan det går att få en sida av bostaden tystare än gränsvärdet. Om bostaden tillgodoses med en tyst sida bör man kunna acceptera en bullrig sida där bullret överstiger gränsvärdet.

Det är visserligen bara en början, och inte ett heltäckande “bullerprogram”, men frågan har fått fokus inom Folkpartiet. Folkpartiet anser att bullret ska minska, och att det ska minskas vid källan – inte dämpas bort genom vallar eller tjocka fönster.

Läs även andra bloggares åsikter om buller