Svensk migrationspolitik = avskräckande exempel

Doug Sanders gör en betraktelse över vilka länders migrationspolitik som leder till integration, respektive segregation. Sverige lyfts fram som ett avskräckande exempel.

All refugees are also, on some level, regular immigrants: They are seeking a safer and more stable place for their families, which entails having a job, a secure house, and the ability to affect their surroundings. Some countries, such as Sweden, have left refugees in dangerous limbo by forbidding them from seeking work until they’ve learned the language, if at all. They’re left with little to do but hang around public squares and malls, creating a negative public image that helps spread anti-refugee rhetoric, all because the newcomers are barred from normal life.

Det går ju inte att komma ifrån att jag tycker att han ger mig rätt.
Efterlyses: En tokliberal migrationspolitik
Om försörjningskrav

Serviceboende för alla generationer

Region Gotland har beslutat att upphöra med matserveringen på Åkermanska. Även på andra håll har man dragit in på matserveringar och gemensamhetslokaler. Kortsiktigt kanske man sparar några kronor, men på sikt betyder detta ökade kostnader. Gemenskap och umgänge är bästa medicinen mot ensamhet och begynnande depression.

Tänk om, men tänk också nygammalt.

Jag växte upp i en kollektivistisk idyll – Hässelby Familjehotell. Ett boende av det slag som paret Myrdal förespråkade och med ett rikt serviceutbud. Men byggt av en privat byggherre på god kommersiell grund.

Jag saxar ur en jubileumsskrift: Matsalen – Familjehotellets nerv – hölls öppen måndag – fredag kl. 16.30 – 19.30. Hade man inte möjlighet äta under öppettiden kunde man erhålla dagens mat om man lämnade ner en korg med matkärl och kuponger. Korgen lämnades och hämtades välfylld i ett kylrum vid uppgången till matsalen.

Ville man ha dukning och kanske en speciell meny, eventuellt med gäster, gick detta också bra, mot ett mindre tillägg. Det dukades i den ”tropiska” delen av matsalen. De drycker man ville ha fick man ta med själv.

Det fanns daghem och för skolbarn fanns ett fritidshem. Vi hade även en anställd sjuksköterska som kunde lämna första hjälpen och ge injektioner i hemmen eller i ett qärskilt behandlingsrum.En hobbysektion fanns for snickeri, vävning, bridge, gymnastik (jo, vi hade egen gymnastiksal) och jazzbalett.

Som ett bevis på att Familjehotellet verkligen var något extra på den tiden var att byggmästare Olle Engkvist ofta åt i matsalen. Han planerade att själv flytta in, men avled dessförinnan 1968. [Slut urklipp]

Det är lätt att fastna i stuprörstänkande, ‘servicehus ska byggas för äldre och lägenheter nära förskola för barnfamiljer’. Familjehotellet skulle idag kallas för servicehus men var definitivt inte endast för årsrika. Mina syskon sprang i strumplästen till dagis. En skön dröm för småbarnsföräldrar, dagar som denna.

Kalla det för servicehus, familjehotell eller trygghetsboende. Men idén med ett boende som är mer än en samling lägenheter håller än i dag. Ett generationsboende är inte bara trevligt, det finns stora vinster att hämta också.

Mycket har hänt i Familjehotellet men man äter fortfarande tillsammans, idag kostar en vuxenportion ca trettio kronor. Detta bör jämföras med kostnaden för kommunala matpaket. De sociala vinsterna kommer förstås alla tillgodo, men de ekonomiska vinsterna kan skattebetalarna räkna hem omgående.

Bror Lindahls (L) gamla motion om trygghetsboende avslogs med motiveringen att detta bör inarbetas i den generella bostadsförsörjningsplanen. Men sedan har inget hänt på fem år. Stuprörstänkandet leder till stängda matsalar och njugg inställning till trygghetsboende.

Segregation är inte bra någonstans, inte ens om den baseras på ålder. En uppmaning till alla progressiva hyresvärdar: Våga tänk nygammalt och pröva tanken med servicehus för generationsboende. En fungerande marknad för serviceboende skulle underlätta för många, inklusive biståndshandläggare.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 19 januari 2016

Liberalisera kulturpolitiken

I februari släpper Region Gotland den första versionen av nästa Kulturplan. Kulturförvaltningen har bedrivit ett gott arbete med dialoggrupper och förstudier. Något hundratal privatpersoner har deltagit i detta arbete, som utgått från frågan ”Vad behöver kulturplanen innehålla för att stimulera medborgare till ökad kulturell aktivitet?”.

Man diskuterar mycket ‘vad’ och lite mindre ‘hur’. Detta är bra, riktigt bra.

Men var är politikernas diskussion kring ‘varför’?

Det är lätt att tro att alla tycker lika: En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Sedan står striden mellan socialister och konservativa om mecenaten ska vara det offentliga, eller en privat sponsor.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

En av liberalismens viktigaste uppgifter är att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas och uppmuntras i att utnyttja sin yttrandefrihet.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet kan ju variera. Men alla går tillbaka till någon av konstarternas former.

Kulturpolitiken är den enda politiska grenen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld. Den liberala staten måste därför aktivt uppmuntra sina medborgare att bli obstinata, ifrågasättande och kunniga gentemot både stat och andra maktcentra.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Men även kulturens direkta nytta måste lyftas. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Pengarna räcker inte till allt. Men den liberala kulturpolitikens mål måste vara många obstinata, ifrågasättande och kunniga medborgare. Jippon och ‘trevligheter’ får då marknaden sköta.

Grip tillfället, låt oss diskutera detta nu när den nya Kulturplanen kommer.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

Publicerad i Gotlands Tidningar 12 februari 2016

Gotlands kollektivtrafikpolitik: Aktiv passivism

På Gotland är resandet med kollektivtrafiken på en generande låg nivå. Ingen är förvånad, Region Gotland är nog Sveriges sämsta huvudman vad avser kollektivtrafik. (I motsats till de som kör, de trevligaste bussförarna har jag mött här.)

För ett år sedan skrev jag i Gotlands Tidningar att ”Det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken.” Något litet bättre har det blivit, nu har åtminstone stomlinjernas hållplatser markerats med skyltar.

Men sedan verkar ambition ha gått på semester. Den som vill åka från Kappelshamn eller Stenkumla får fortfarande gissa var bussen ska stanna. Dessutom är det obegripligt långt mellan hållplatserna på landsbygden. På vissa sträckor ligger de med tre till fem kilometers avstånd. Det borde förstås vara minst en hållplats per kilometer. Landsbygden är trots allt ingen ödebygd. Än.

I Regionfullmäktige diskuteras nedsläckningen av landsbygdens vägbelysning, och vem som har det formella ansvaret. Men för busshållplatser är det kommunala ansvaret entydigt. Om man menar allvar med att sprida elljus över landsbygden borde det vara självklart att föregå med gott exempel. Belys hållplatserna!

Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade Resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200kr för taxiresa räcker knappt till framkörningen. Dessutom är alla händelser som normalt kan inträffa undantagna. Om bussen krockar, halkar, går sönder eller åker förbi på grund av fullbeläggning gäller inte resegarantin. Vad vill man säga? Undvik buss för viktiga resor?

Denna inställning från de styrande straffar sig. Det blir en sanning att kollektivtrafiken inte fungerar. Nyss var jag på bjudning där någon skröt över att hen aldrig (på 51 år) hade åkt kollektivt på Gotland. I helgen blev värdparet i Slite förvånade över att ingen av oss från Visby behövde förarranson. Men bussarna går trots allt. Slite – Visby på 35 minuter. Den som söker ska finna, trots aktiv passivism från de styrande.

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Heder åt Gotlands Folkblad

I Riksdagen finns det två partier som kan förkortas s-demokraterna. I höstens och vinterns mest brännande politiska fråga, migration, så går det inte att se någon skillnad på de båda partiernas politik, varken i retorik eller praktik.

  • Det ena partiets ledare hyllar Ungern för att det landet bygger järnstängsel för att hålla flyktingar borta.
  • Det andra partiets ledare stiftar lagar som tvingar fram järnstängsel i Danmark för att hålla flyktingar borta.
  • Det ena partiet skickar budskap till flyende genom att dela ut flygblad i Grekland.
  • Det andra partiet skickar budskap till flyende genom att ställa formalistiska krav på barn.

Båda partiernas migrationspolitik är en skam för Sverige.

Därför är det befriande att läsa Gotlands Folkblads ledarsida i dessa dagar. Chefredaktören, ledarskribenter och debattörer markerar tydligt avstånd från den förda politiken. Heders!

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Kommer du från Hemse eller Homs?

Det är tråkigt att få rätt när man är pessimist. S-demokraternas (senaste) bottennapp om att stänga Öresundsbron månadsvis var rent sanslöst. Till slut var det just bara s-demokraterna som tyckte att det var en bra idé.

Jag är av diametralt motsatt uppfattning. Den nuvarande svenska migrationspolitiken är en skam och en olycka.

En skam därför att den gör nationalitet eller andra påstådda gruppidentiteter till en viktig egenskap när det gäller att bedöma en person.

En skam därför att den bygger på en grund som lagts av despoter som ville kontrollera sina undersåtar.

En skam därför att besluten i våra parlament aktivt driver människor i döden i sin högst rättmätiga strävan efter en bättre tillvaro.

Men också en olycka för Sverige som nation. Om inte landet innanför kustremsorna ska bli ett säsongsbefolkat sommarland så måste vi bli fler invånare. Många fler invånare som utvecklar och stärker vårt samhälle. Region Gotland har förstått och uttryckt detta i ambitionen ‘65.000’, fastlandets s-demokrater förstår ingenting.

Jag anser att gränser bör vara öppna och migration närmast helt fri. EU:s regler för vistelse- och uppehållsrätt bör utvidgas till att omfatta alla människor, utan hänsyn till börd eller nationalitet.

I korthet innebär det att den som bevisar att hen arbetar eller på annat sätt klarar av att försörja sig får uppehållsrätt i landet. Men – och detta är ett viktigt förbehåll – försörjningskravet är absolut. Person med uppehållsrätt ska inte ha rätt till försörjningsstöd, men får gärna ansluta sig till de vanliga socialförsäkringarna med samma kvalificeringskriterier som idag. (Kriterierna är olika beroende på försäkring, men i princip gäller att man ska vara bosatt, varaktigt arbeta och betala skatter och avgifter i Sverige.)

Försörjningskravet måste hyllas. Alla ska vara välkomna att försöka skaffa sig en bättre tillvaro i Sverige. Men om det inte går måste personen återvända eller försöka någon annanstans.

Därför är det besvärande att konstatera att även företrädare för de två av de tre liberala partierna i regionstyrelsen går vilse i beslut som rör migranter. Nu var det inte så mycket pengar, 59.000 till Vinternatt välter ingen kommun, men Johan Thomassons (L) principiella invändning är viktig. I försörjningskravet ingår att bekosta eget boende.

Samtidigt visar just namnet ‘Vinternatt’ att det inte går att rida på principer in absurdum. Ett sista stöd denna vinter är rätt. Som en annan partibroder sa ”Vad ska man göra, det krävs ju för f*n bygglov för tält!”

Vi liberala migrationsvänner måste visa på alternativ.

I Regionfullmäktige gör Centern ett försök. De skriver ”Regionen borde […] ta initiativ till att undersöka möjligheterna för någon form av modulhus / enklare boenden som snabbt kan byggas upp [tillfälligt]”. Rätt så, men varför bara tillfälligt?

Regionen kan redan nu följa rådet från Liberalernas landsmöte om typgodkända hus och husritningar. Den som kan och vill försörja sig på Gotland bör få chansen att också bygga sig sitt hem. Till rimlig kostnad. Oavsett om hen kommer från Hemse eller Homs.

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 11 dec 2015

Föräldraförsäkringen

Folkpartiet (fd) har just diskuterat föräldraförsäkringen. Tredje dedikerad månad, tredelad uppdelning eller 50/50 mellan föräldrarna.

Det finns goda argument för alla åsikter. ‘Familjen måste få bestämma själv.’ ‘Jämställdheten behöver hjälp från lagstiftaren.’ ‘Mammorna måste släppa in papporna.’

Det blir ju inte lättare om en – som jag – håller med alla tre argumentationslinjerna. Klart att subsidiaritetsprincipen ska omfatta familjen, men också klart att jämställdheten behöver all hjälp den kan få.

Samtidigt handlar klassisk liberalism om att stärka den svagare parten. När det gäller småbarn är män den svagare parten.

För min egen del krävdes det en liten intellektuell övning för att landa i en försvarbar position.

Först: Har vi som politiker överhuvudtaget rätt att ha synpunkter på hur föräldraförsäkringen tas ut?

Svar: Ja. Det är den som betalar som bestämmer vem som ska få pengarna. Innan skatt betalats är det inte ‘politikernas pengar’, och skatter bör hållas så låga som möjligt. Men när de väl är uttagna som skatt är det politikerna som styr över dem.

Nästa fråga: Vem ska anses vara förmånstagare för bidraget? (Det är ju egentligen inte en försäkring, att bli förälder är vanligen inte plötsligt och oförutsett.)

Jag landar i att det i normalfallet finns tre förmånstagare; två föräldrar och ett barn. Bidraget ska stötta föräldrarna som vårdnadshavare, men också ge barnet en bra start i livet.

Med tre förmånstagare blir det slutgiltiga svaret rätt självklart, föräldraförsäkringen bör vara tredelad. (Fd) Folkpartiets landsmöte valde fel väg.

Insändare under Gotland Pride

I skrivande stund pågår Gotland Pride som bäst, och det är roligt att delta i så många viktiga och positiva sammanhang. Men det är inte många mil från Gotland till länder där HBTQ-frågor betraktas som något kriminellt.

Med bedrövelse ser vi hur egenskaper klistras på påstådda gruppidentiteter som klass, kön, sexualitet, nationalitet och etnicitet. Lika bedrövande är att se hur dessa gruppegenskaper får allt större utrymme även i den svenska samhällsdebatten.

Liberaler anser att människor varken kan eller bör bedömas utifrån påstådda gruppegenskaper, utan att envar ska bemötas utifrån sina individuella egenskaper. Vårt ‘motverkande arbete’ har blivit allt viktigare.

I den svenska debatten kan det låta som alla partier i stort är överens i denna fråga. Men det är fel, det är bara när det suttit liberaler i styret som det levererats trendbrytande regeländringar. Det var en liberal – Barbro Westerholm – som såg till att sjukdomsstämpeln försvann, och nu senast var det när FP ingick i regeringen som steriliseringskravet vid könskorrigering togs bort.

I Sverige har vi kommit en bra bit. Men även vi har en lång väg kvar att gå innan det överallt är självklart att alla människor får vara den de verkligen är.

Individer som på något sätt anses bryta mot rådande normer bemöts ofta på ett exkluderande sätt. Särskilt utsatta har de som anses bryta mot heteronormativiteten (HBTQ-personer) varit.

En viktig del för att motverka detta är kunskap om hur normer styr vårt beteende och om hur sociala mekanismer kan verka uteslutande. Kunskapen ska leda till förändrat beteende och förhoppningsvis även till förändrad attityd.

Vårdpersonal vet detta särskilt väl, och därför vill vi stödja dem med vår senaste motion. I motionen lyfter vi fram behovet av HBTQ-kompetens, både hos individ och organisation.

Ett annat förslag är att den vårdsökande inte ska behöva ‘komma ut’ i kontakten med bokningar eller genom att gå till särskilda mottagningar. Vid webb-bokning ska HBTQ kunna markeras som kriterium. Då ska endast visas de tider där den mottagande har HBTQ-kompetens.

Motionen innehåller förstås fler förslag, läs den gärna på vår eller regionens hemsida.

För Folkpartiet Liberalerna Gotland

Johan Thomasson
gruppledare regionfullmäktige

Leiph Berggren


 

Insändaren publicerad i Gotlands Tidningar den 14 november 2015, ej tillgängligt på webben

Länk till fullmäktiges protokoll, med motionen på sid 73

”Det är fullt – stanna i Syrien!”

”Det fanns inte plats i gästrummet, så {hon] fick föda i allrummet och lägga barnet i den skål där djuren brukade få krubb”. Fritt översatt, men det är så det står i originaltexten. Inte ‘det är fullt, kom inte hit’.

Den yttersta konsekvensen just idag av ‘det är fullt, kom inte hit’ är att det betyder ‘stanna i Syrien’. Det är förstås inte så de uttrycker sig, det lindas in i fraser om att andra måste också ta sitt ansvar. Men om ‘de andra’ inte gör sitt så återstår att antingen röja plats i allrummet, eller skicka signalen om att stanna i Syrien.

På en gobeläng hos en bekant i Barlingbo stod det ‘”Fem voro bjudna men tio är komna. Slå vatten i soppan och hälsa välkomna!” Man skulle vilja höra lite mer av det hos de som har tillgång till de breda mediekanalerna. När det kärvar till sig så får man bjuda till. Jag har tre sängplatser över, de har ställts till förfogande.

Att det blir påfrestningar om det helt plötsligt kommer flyktingar motsvarande ett helt nytt Uppsala är väl självklart. Men det som nu händer visar också att de politiskt styrda verksamheterna inte är skapta för förändringar. Vi inom IT-industrin brukar tala om skalbarhet. Det politiskt styrda är inte skalbart. Modellen bygger på att allt måste gå genom nämnder och politiskt styrda tjänstemän. Medborgaren eller den som sitter i verksamheten är inte betrodd.

Asylsökande barn ska gå i skola även innan de fått uppehållstillstånd. Det är bra. Men skolans rektor får inte anställa kompetenta asylsökande vuxna som resurs i skolorna. Det är inte tillåtet.

Migrationsverket betalar för begagnade vinterkläder till barnen. Det är bra. Men varje barn måste hanteras genom en separat ansökan. Man får inte ge till samtliga barn samtidigt, trots att man vet att alla ska ha vinterkläder. Det är inte tillåtet.

Asylsökande får inte gå på SFI, trots att det skulle underlätta den kommande integreringen. Det är inte tillåtet.

Listan kan göras hur lång som helst. De som är i verksamheterna vet vad som behövs, och vilka förenklingar som skulle kunna göras utan att äventyra rättssäkerhet eller budget. Det är bra. Men det är inte tillåtet.

Det goda, som de ogina ropen om att ‘det är fullt’ skulle kunna medföra, vore om vi kunde öppna strukturerna så att all migration kan bejakas.

Min vädjan till de (tre?) tveksamma företagarna i Fårösund och alla andra som har att hantera den nuvarande flyktingströmmen: Säg inte att det är fullt. Tala istället om för oss politiskt aktiva vad som skulle behövas för att göra just er verksamhet skalbar. Tillfälligtvis något utspädd soppa eller sovplats i allrummet? Jag lovar att åtminstone jag och de liberala vännerna i Folkpartiet Gotland kommer att lyssna, och lyssna noga.

——————————–
Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 21 nov 2015

Ideologitriangeln förklarad

Ideoligitriangeln_v2

  • En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men den hjälper en att orientera sig
  • Denna karta visar de globalt huvudsakliga ideologierna
  • Inget parti är renlärigt, men de håller sig oftast inom en ideologisk huvudriktning
  • Det som förenar socialister och konservativa är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.
  • Mot detta står liberalernas tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.
  • Det som förenar socialister och liberaler är deras uppfattning om samhällelig solidaritet, att hela samhället har ett gemensamt ansvar för alla ‘svaga’.
  • Mot detta står de konservativas korporativism, att man först måste ta hand om ‘de egna’ innan hjälp kan spridas till fler.
  • Det som förenar liberaler och konservativa är tron på kapitalism, att det ekonomiska systemet ska bygga på avtal mellan fria parter, och att dessa avtal är bindande för parterna.
  • Mot detta står socialisternas tro på planekonomi, att ekonomin ska styras genom politiska beslut och att dessa beslut kan omprövas

Efterlyses: En tokliberal migrationspolitik

(Motion till Folkpartiets Landsmöte 2015)

Den nuvarande svenska migrationspolitiken är en skam och en olycka.

En skam därför att den gör börd, nationalitet eller andra påstådda gruppidentiteter till en viktig egenskap när det gäller att bedöma en person.

En skam därför att den bygger på en grund som lagts av despoter som vill kontrollera sina undersåtar.

En skam därför att besluten i våra parlament aktivt driver människor i döden i sin högst rättmätiga strävan efter en bättre tillvaro.

Men också en olycka för Sverige som nation. Om inte landet innanför kustremsorna ska bli ett säsongsbefolkat sommarland så måste vi bli fler invånare. Många fler invånare som utvecklar och stärker vårt samhälle.

Därför behövs det en radikal omläggning av migrationspolitiken. En omläggning som leder till de öppna gränser som många liberaler säger sig kämpa för.

Denna motion vill lägga grunden för en sådan omlagd migrationspolitik genom att markera några grundstenar. Den bygger på grundtesen att ‘Den som kan och vill arbeta i Sverige, ska få göra det’.

Det vanligaste motargumentet från socialistiskt och konservativt håll är att ‘Vi kan inte ta emot alla’.

Det liberala svaret är att – Jo det kan vi. Den fysiska/geografiska ytan finns. Vi kan ta emot alla som kan och vill arbeta i Sverige, eftersom varje sådan individ i krassa ekonomiska termer innebär ett nettotillskott.

Den enda återstående frågan är om vi vill. Mitt svar är: Ja!

En första grundsten gäller rätten till att vistas på svensk mark. Här ska regler motsvarande EU:s regler för uppehållsrätt tillämpas för alla utlänningar som saknar uppehållstillstånd. I korthet innebär det att den som bevisar att hen arbetar eller på annat sätt klarar av att försörja dig får vistas i landet. Person med uppehållsrätt har inte rätt till försörjningsstöd, men omfattas i stort av övriga socialförsäkringar med samma kvalificeringskriterier som idag. Dagens regler för uppehållstillstånd tillämpas för de som önskar ett sådant.

En andra grundsten gäller för asylsökande. Med det förändrade begreppet uppehållsrätt så behövs inte uppehållstillstånd. Beviljandet av asyl ska då innebära att kravet på egen försörjning tas bort, försörjningsstöd kan beviljas. Avslag av asyl innebär att den asylsökande ses som en ‘vanlig’ migrant, med uppehållsrättens krav på egen försörjning. Dagens regler för uppehållstillstånd tillämpas för de som önskar ett sådant.

Med den önskade ökade invandringen behövs det liberaliseringar inom fler politikområden än ‘Migration’. Grundsten tre är ett exempel på en sådan följdförändring, kanske den viktigaste.

En tredje grundsten gäller bostäder. Med den önskade ökade invandringen behövs det massivt fler bostäder och därför måste reglerna för byggande av bostäder förändras i grunden. Ett första steg är att ta bort det generella förbudet mot att bygga. (För att få bygga krävs bygglov. Utan bygglov är det olagligt att bygga.) En anmälningsplikt där fastighetsägaren visar hur detaljplanen uppfylls ska räcka. För byggande utanför detaljplanelagt område ska generella regler finnas. För den som vill bygga utanför dessa regler eller planer tillämpas dagens system för ‘frimärksplaner’.

Yrkande:

  • Folkpartiet Liberalerna ska arbeta för att regler motsvarande EU:s regler för uppehållsrätt ska tillämpas för alla utlänningar utan uppehållstillstånd
  • Folkpartiet Liberalerna ska arbeta för att ett avslag på asylansökan ska innebära en frist på tre månader för att ordna egen försörjning för att därefter kunna uppfylla den nya uppehållsrättens regler
  • Folkpartiet Liberalerna ska arbeta för att avskaffa dagens förbud mot byggande

Medlemmarna är Folkpartiet Liberalernas viktigaste resurs

”Personalen är vår viktigaste resurs! Har du hört det förut? Uttrycket som stundtals kan upplevas som en klyscha som företag och dess ledningar tar till för att betona att de värdesätter sina anställda. Dessa ord sätts på pränt i verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Men det är ju faktiskt så det är – ingen personal ingen verksamhet. För vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera kundnytta, utveckla idéer eller producera varor? ” (Detta var ett citat från Ledarna.)

Så är det – nästan – också inom Folkpartiet. För med all respekt för det arbete som våra anställda ombudsmän genomför, utan medlemmarna så stannar Folkpartiet. För att travestera citatet ovan: vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera i fullmäktige, utveckla idéer eller producera kampanjer?

Men den som inom Folkpartiet längtat efter att få höra att ”Medlemmarna är vår viktigaste resurs!” har hittills fått vänta förgäves. Varken som direkt citat, eller i omskrivna former har det klart och otvetydigt uttalats. Tvärtom fanns det under det tidiga 2000-talet till och med en partisekreterare som menade att medlemskapet i FP borde omvandlas till ett medlemskap i en fanclub-liknande organisation. Medlemmarna behövdes inte i det egentliga Folkpartiet.

Det vore därför befriande att någon gång då och då höra vår partiordförande uttala att ”Medlemmarna är Folkpartiet Liberalernas viktigaste resurs”.