Det går inte att bedriva en seriös skolverksamhet om det fattas barn. Men om man bara räknar hälften av barnen blir det falsk matematik. Det är vad som hänt i Eskelhem, och håller på att hända i Vänge: Förskolan ska slitas bort från skolorten.

Om det bara vore ekonomin som var den gotländska skolans problem, så är lösningen enkel: Lägg ner alla enheter i orter med mindre än tusen invånare. Det blir i princip bara dagens högstadieorter plus Visbys när-orter. De ’ansvarsfulla’ politikerna lär lägga huvudet på sned, och beklaga.

Men det är inte ekonomi eller minskande barnkullar som är det stora problemet.

Det största problemet är att skolan inte lyckas med huvuduppdraget – att utbilda barn och ungdomar. Regionens egna siffror visar att nära hälften av barnen i årskurs fem inte kan läsa ordentligt. Kan man inte läsa ordentligt så kan man inte heller lära sig ordentligt. Det är farligt – folkhälsomyndigheten pekar på att svaga skolprestationer är en risk för psykisk ohälsa. Några kanske minns att till förra höstens intagning till gymnasieskolan var det ett tråkigt rekord i icke behöriga. Den årskullen hade också ett tråkigt rekord i antalet med dålig läsförståelse i femman.

Det som långsiktigt behövs är ett ordentligt fokus på tidiga insatser, alltså fokus på förskola och lågstadium. Det har varit vår politik ända sen förra skolutredningen, och den gäller fortfarande.

Om det bara ska vara den kommunala ekonomin som räknas, så visar utredningar från Sveriges Kommuner och Regioner att det är lönsamt med tidiga, samlade och kontinuerliga insatser. Kommunen minskar sina kostnader genom att satsa på förskola och lågstadium. Den kvartalsekonomi som den nuvarande majoriteten driver är förödande. (Sista kvartalet 2024 skulle skolan ’effektivisera’, första kvartalet 2025 har man kommit på att det inte håller.)

Men det är inte bara ekonomin som räknas. Elever är inte bara ’underlag’, de bär den största bördan när skolan inte klarar huvuduppdraget. De flesta klarar trots allt grundskolan utan att bli underkända, men alltför många ges inte förutsättningen för att bli den de kunde ha blivit. Ett knäckt självförtroende från skolan kan skada livslångt.

Det är därför vi vill se ett fokus på förskola och lågstadium. Under barnets första tio år utvecklas färdigheter för livet. Språklekar i förskolan gör nytta för barnen i högstadiet när de väljer gymnasium. Här har landsbygdens skolor fantastiska förutsättningar för att ge en bra start.

Fokus på de tidiga åren måste bli tydligt, och kräver ett närvarande ledarskap. En och samma rektor för hela skolgården är en lågt hängande frukt. Då blir det också gemensamma möten med alla lärare – inklusive lärarna i förskolan. Där startar den tidiga fokuseringen på hela skolan

Falsk matematik hjälper ingen. Alla barn på skolgården ska räknas.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 februari 2025

Visst, det kan vara frustrerande jobbigt med jul. Som att stå i en evighetslång kö, bara för att få köpa det där omistliga som glömdes.

Men ändå, jag tycker att det finns något upplyftande i tron på att vi fortfarande beter oss glatt lyckligt på samma sätt som när bronsålderns nybyggare ristade sina solhjul på berget. Samt att vi fortfarande kallar festen för jul – precis som de eventuellt gjorde. Någon har kommit fram till att de nog sade “Yehwla”.

Orden ‘hjul’ och ‘jul’ kanske inte hänger ihop, det finns en en skojig teori om att ordet ‘jul’ (yule) kommer från tiden före indo-européerna och är äldre än ordet ‘hjul’. Det skulle i så fall vara besläktat med ‘jubla’. Stolleprov? Den här gången väljer jag att gilla det.

Det känns ganska lätt att tänka sig in i gamla tiders umbäranden så här års. Mörkt – riktigt mörkt utan snö, kallt, inga frukter eller bär att plocka. Rå-kallt och blött. Tjälen, eller framförallt isen på sjöarna, har ännu inte kommit på allvar, så det går inte att ta sig någonstans. Tillvaron kändes säkert lika dyster för dem som för oss.

Vad göra? Jo, skaka fram någon präst/stjärntydare som förkunnar att ”Nu vänder det”, och ordna med fest! Samla släkt och vänner. Bjud in nya bekanta – det är många festdagar. Häng upp en mistel och våga starta pusskalas (men fråga först).

De kristna hade inget emot detta festande, tvärtom. De placerade ju Jesus födelsedagsfest till julen. Glöm för övrigt bort allt som sagts om Luther och asketism. En katolsk präst som gängar sig med en nunna och får sex barn vet hur man förlustar sig, tro inte annat. Det var maktens män på 1600-talet som ville göra Sverige tråkigt.

Dessutom är ju julen en sanslöst lång fest – sex veckor. Generationers klokskap har sett till att regissera den så att partystämningen verkligen toppar på ‘dan’. Officiellt börjar julfesten med första advent, även om det nog händer att man tjuvsmakar på glöggen lite tidigare. Mitt under förfesten så kommer Lucia svepande. Egentligen så vill vi ju alla ha glitter i håret – eller hur? Den första dokumenterade lucian med ljus i håret var för övrigt en man. (Sic!)

Sedan blir det tolv dagar av klimax: julafton, juldag, annandag, nyårsafton, nyårsdag, trettondagsafton, trettondag… försök inte att påstå att mellandagarna är produktiva arbetsdagar för andra än handlarna. Efterfesten blir naturligen lite loj, men ända fram till tjugondag Knut så är det officiellt jul, och alltså helt OK att gå och snatta gris- eller gräskorv ur kylskåpet.

Jul har vi firat i norden i två- tre- kanske fyratusen år, långt före alla nutida nationer, påvar, profeter och politiska partier. Bara det är skäl nog för att gilla julen.

Jag önskar alla(!) en God Jul!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 27 december 2024

Det är uppfriskande att Gotlänningens ledarsida (26/11) uppmärksammat Liberalerna Gotlands ställningstagande från valet 2022 när förslag om små modulära kärnkraftverk i Slite kom. Vi skrev då att ”Vi är positiva till att frågan […] ska kunna utredas. Kunskap om risker och möjligheter är aldrig fel.” Det står vi fortfarande för.

Just när det gäller inlägget om Slite så rekommenderar jag att läsa kommentarsfältet Det tycks vara en hel del kunniga debattörer, men många väljer att bara se halva perspektivet.

”Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt än ett helt: det uppfattar allt som enklare än det är och gör därför sin uppfattning mer begriplig och övertygande.” (Menschliches, Allzumenschliches – #578, Nietzsche, 1878)

Det tål att upprepas: Kunskap är aldrig fel. Men att hämta in den tar tid, och anses ofta vara tråkigt.

Den som följt debatten om ishallen har nog förstått att oppositionen är de tråkiga, när vi vill veta vad kalaset verkligen kostar. Som Anna Hrdlicka (L) konstaterar (GT 29/11), synen är att ’Liberalerna är så ”tråkiga” när det gäller stora satsningar’.

Men kunskap kan uppfattas som politiskt farligt också. Under hösten har vi i Liberalerna fått ett antal motioner om kunskapsinhämtning avslagna av Regionfullmäktige. De gällde dels att utreda en stabilare struktur för de minsta skolorna, dels öka kunskapen om hur man kan öka medborgares delaktighet i regionens arbete.

Jag har läst och stånkat över många motionssvar under mina år som fritidspolitiker. Ofta är svaren välskrivna, man förstår att den som svarar verkligen inte vill ha förändringen som föreslås. Men aldrig tidigare har jag sett att man aktivt använder felaktiga fakta för att tysta en debatt.

I svaren på motionerna hänvisade man tre gånger till att lagen inte tillät våra förslag. Det var naturligtvis inte sant, vi hade kollat det. I ett fall hänvisade man till och med till en lag, som faktiskt sade precis det motsatta – lagen beskriv hur man skulle göra, om man ville göra, som vi ville i vårt förslag.

Det blev uppenbart att den kunskap vi ville utreda fram, upplevdes som skrämmande.

”Ett halvt vetande blir mera framgångsrikt, [det gör] sin uppfattning mer begriplig och övertygande”. Ibland ser man hur okunnigheten lyser igenom i en hånfull ton: Frans Brozén (L) ville förra året att klimatanpassningsplanen också borde omfatta ’stora nederbördsmängder’, i debatten hånades han för detta. Kort därefter uppmanades Visbyborna att koka dricksvattnet. Stora nederbördsmängder hade gjort vattnet otjänligt. Bonden hade kunskap och erfarenhet av stora nederbördsmängder. Men de halv-vetande kunde raljera – för på TV hade de bara lärt sig om skyfall.

Så, nej – jag har inget emot att man utreder kärnkraftverk i Slite. Om man sedan kommer fram till att berget håller, att det är ofarligt, och att avfallsfrågan är löst – är det då så illa?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 4 december 2024.

Det är budgettider, och nu håller nästan alla partier med om det vi sade redan i maj: ”Det offentliga behöver fokusera på sin kärnverksamhet, göra den effektivare, och sänka ambitionerna för skattefinansiering av sådant som ligger utanför”. Håglöshet och sänkta ambitioner borde däremot inte prägla kärnverksamheterna, men dessvärre förefaller det vara melodin för samboskapet mellan (s) och (m). Jag ser detta på nära håll från min plats i Barn- och Utbildningsnämnden.

I en insändare skriver de att ’Skolan står inför många utmaningar med brist på både pengar och lärare. Dessutom ser vi att elevkullarna blir allt färre och en del skolor både på landet och i stan står med tomma platser.’ Men det är inte minskande barnkullar som är skolornas största problem. Det kan hanteras, värre är att skolan inte klarar grunduppdraget.

“Svensk skola står inför en rad utmaningar. Inte minst att alltför få elever idag får grunderna – att lära sig läsa, skriva och räkna – på plats tidigt.” (Skolminister Lotta Edholm, Vi Lärare 14/10 2024)

Liberalerna, både på utbildningsdepartementet och här på Gotland, fokuserar på att skolan ska klara grunduppdraget att utbilda barn och ungdomar. Skolministern genom lagar och förordningar, vi genom att slåss lokalt för en skolstruktur som ger bättre förutsättningar för elever och lärare.

I vår skolpolitik så lägger vi stor vikt vid förskolans roll. För de som inte på länge har haft kontakt med någon förskola av klass kan det vara svårt att förstå förändringen från ‘dagis’ till vad den kan vara idag. Därför rekommenderar jag att söka efter ’Vi Lärare’ och artikeln om förskolan Kabyssen på Gråbo. Eller läs på Region Gotlands webbplats: ’Språk och matematik är två viktiga grundstenar i förskolans arbete. Vi vill ge alla barn på Förskolan Kabyssen möjligheten att utveckla ett rikt och välutvecklat språk och en god matematisk grundförmåga’.

På Gotland kan bara hälften av eleverna i årskurs fem läsa ordentligt. Övriga behöver särskilda insatser för att inte misslyckas i skolan. Den som inte kan läsa ordentligt kan inte lära ordentligt. Men sena insatser kostar, och när skolförvaltningen ger förslag för att frigöra medel, så säger de stora partierna nej. Några läsare kanske minns vinterns cirkus om norra Gotlands högstadier, endast Liberalerna Gotland hade ett konkret förslag.

Tidiga insatser är både bättre och billigare, men även här säger de stora partierna nej. Förskola och lågstadium måste komma mycket närmare varandra, det ger barnen bästa möjliga förutsättningar för att lära sig läsa. Men det vågar majoriteten inte ens utreda.

Det är kärva budgettider. Men att bara sitta och vagga med huvudet och ropa efter mer pengar från andra är inte att visa ledarskap. Tur att regeringens skolpolitik har en liberal ledning. Det borde vi ha på Gotland också.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 oktober 2024

Ärlighet är bäst: Pengarna räcker inte! Efter att deltagit på flera av årets budgetdiskussioner inom Region Gotland så blir det tydligare än på länge. Pengarna räcker inte till allt som ’vi’ vill att Region Gotland ska göra.

Eva Bofride tar upp detta i sin ledare 23 april. Den 27 april beskriver Filip Reinhag bra den produktivitetsökning som skett inom vårdsektorn.

Samma dag skriver Erik Fransson på sin ledarsida ”det är inte någon brist på resurser i samhället [det] som behövs [är] att fördela samhällets resurser på ett bättre sätt”. Strikt matematiskt så har han rätt. Skattetrycket är ungefär 50%, det finns i teorin alltså lika mycket kvar att taxera ut. Men de politiker som vill uttaxera mer brukar rätt snart bli ersatta av något skattesänkande parti. Så – de pengar som idag finns inom den offentliga ekonomin, är nog de som vi även framöver kommer att ha.

Det finns gott om tyckare som minns att ’det gick minsann förr’. Men ingen vill tillbaka till gigantiska sinnessjukhus eller låga kvinnolöner. Med all rätt har vi ökat våra ambitioner, men då också det offentligas kostnader. Därför behöver det offentliga fokusera på sin kärnverksamhet, göra den effektivare och sänka ambitionerna för skattefinansiering av sådant som ligger utanför.

Jag ska visa hur vi inom Liberalerna Gotland har gjort några vägval:

• Ambitionen att ha en röntgenmottagning i Hemse har vi tvingats skrota. Den höga ambitionen om bekvämlighet kan inte motiveras av kostnaden för specialister och special-lokaler.
• Ambitionen om ny ishall i Visby vill vi minska. Det som ska finansieras offentligt ska motsvara ungdomsidrottens behov. Har ambitiösa klubbar andra önskemål får de betala själva med egna medel.
• Ambitionen om välfungerande skolor på landsbygden hyllar vi. Men vi ser att skolorganisationen kan bli effektivare, t.ex genom att de små landsbygdsskolorna har en (1) hel rektor på plats, i stället för två halva som måste flänga omkring.

Den sista punkten om skolorna får också belysa hur olika partier kan ha ’höga ambitioner’ för samma verksamhet men ändå landa i olika prioriteringar. Några kanske hörde att jag i frågan om högstadier på norra Gotland förklarade att ’barnen går före bygden’. Vi i Liberalerna har höga ambitioner när det gäller elevernas rätt till god undervisning. Det gjorde att vi landade i att ett (1) fungerande högstadium (i Fårösund) med rimliga restider för barnen är det bästa. De tre största partierna S, M och C hade istället höga ambitioner för något annat – som de själva får beskriva – och valde modellen med två haltande högstadier. Kvaliteten fick stå tillbaka.

Att med höga ambitioner ’satsa’ är också att låta något annat stå tillbaka. Pengarna räcker inte till allt ’vi’ vill göra. Fråga dina politiker vad de vill låta stå tillbaka. Liberalerna Gotland vågar svara.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 2 maj 2024

Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan bostadsutvecklare skapa projekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men redan då ger det en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden även i storstäderna när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan aktörerna och ledande politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Som sägs om ett besläktat ärende i Bopolpodden den 4 mars: “Alla ropar på … staten … vilket branschen är rätt ensam om”. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.

Nej, jag tillhör inte något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men med ett yrkesliv inom verkstadsindustrin blir jag beklämd när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett politiskt uppdrag för Liberalerna i ett allmännyttigt bolag på Gotland har givit tråkiga insikter, och det är inte bolaget som står för tråkigheterna.

Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys magasin på 1200-talet nog känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.

Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. En bra platschef förväntas hålla reda på hur många ändringar det blivit – varje vecka. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket brister att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv.

Boverket uppskattade 2018 att felaktigheter, slöseri och ineffektivitet vid dagens arbetssätt ökar produktionskostnaden med runt 20%. I lågkonjunktur motsvarar det minst 2.000 lägenheter som skulle kunna ha byggts ’gratis’.

Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Kostnaden ska bäras av ’någon annan’. De allmännyttiga bolagen – som förväntas ha ett långsiktigt perspektiv – har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot den samlade branschen ha. Att den inte kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är sorgligt. Var finns de standardiserade kraven på byggsätt, och måttanvisningar för större komponenter som väggelement?

Tillverkare inom verkstadsindustrin har data ned till minsta komponent, och vet ofta på halvminuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Bostadsbranschens aktörer tycks aldrig ens fått frågan.

Så därför ställer jag frågan här: För ett flerbostadshus, hur många minuter arbetstid (inklusive montering av golv- och väggelement, men exklusive eventuell torktid) tar det att göra ett kök inflyttningsklart?

Publicerat på debattsidan bostadspolitik.se den 11 mars 2024

”Liberalerna anser att yttrandefriheten är det nav kring vilket kulturpolitiken roterar” sa jag. ”Jag måste protestera, det är alltför instrumentellt” sa han. Ungefär så föll orden i den korta meningsväxling jag indirekt refererade till här i GT den 26 februari, och som Oscar Lindster reagerat på. Han menar att referatet påstår att han ifrågasätter yttrandefriheten.

Det är fel, och felet är mitt. Det är det alltid när mottagaren missförstår budskapet. ’Om du inte förstår, har jag förklarat dåligt’ gäller.

Jag tror inte för en sekund att han inte försvarar yttrandefriheten. Däremot var vi mycket o-överens om att kulturpolitiken ska vara instrumentell i att stärka medborgarnas förmåga att använda yttrandefriheten. Jag gör ett nytt försök att förklara hur detta hänger ihop:

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna yttrandefriheten.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Alla måste också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan individen och resursstarka grupperingar, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet varierar. Men alla går de tillbaka till någon av konstarternas former.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Och basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver historiska referenser och erfarenheter.

Den liberala kulturpolitiken måste se till att alla dessa aktörer finns och har arenor där de kan verka. Men utan att några politiker ska kunna komma dit och försöka påverka. Det räcker inte med bara armlängds avstånd. Även politikerna måste tränas i att förstå begreppet ’delaktighet’.

Begreppet delaktighet har en bra akademisk beskrivning: Arnsteins delaktighetsstege. Längst ner på stegen är det makthavaren som bestämmer allt – medborgaren är icke-deltagande, högst upp har makthavaren avstått från makt – medborgarmakt.

Vi vill därför att en del av makten över kulturbudgeten ska ges till lokala kulturföreningar. Under ordnade former ska de få en påse pengar att fritt förfoga över. Gissa hur många partier som tycker det är en bra idé. Just därför behöver de övas. Kulturpolitiken måste vara instrumentell.

Avslutningsvis så läser Lindster in en värdering i att jag anser att kommersiellt framgångsrik kultur inte behöver offentliga bidrag. Helt rätt!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 4 april 2024

Jag intervjuades av P4 Gotland om situationen för högstadierna på norra Gotland.

I korthet: Det fattas lärare (se bilden) , och det tycks omöjligt att rekrytera nya. Förvaltningens utredning pekade mot att de båda små högstadierna bör slås samman för att något förbättra situationen.

I nämnden har vi diskuterat detta flera gånger, och när majoriteten återigen inte orkade samla sig till beslut gjorde jag en protokollsanteckning. Den lästes av radion som därefter bjöd in mig.

På morgonen intervjuades jag (ca 8:15).

Det blev senare till ett redigerat inslag till nyhetssändningar.

Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan byggmästare skapa bostadsprojekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men det ger en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan byggmästarna och ledande LO/s-politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.

Nej, jag har inte bytt till något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men som industrigubbe blir jag förtvivlad när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett uppdrag som suppleant i Gotlandshem har givit tråkiga insikter, och det är inte Gotlandshem som står för tråkigheterna.

Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys gamla magasin nog snabbt känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.

Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket fel att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv. Fundera på vad som skulle ha hänt om en halvkomplicerad produkt, t.ex en diskmaskin, hade byggts utan fungerande underlag.

Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Gotlandshem har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot branschorganisationen Allmännyttan ha. Att inte den samlade offentliga upphandlingen av bostäder kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är ynkligt.

Tillverkaren av en diskmaskin har data ned till minsta skruv, och vet ofta på minuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Allmännyttans leverantörer har aldrig ens fått frågan – klart att de sitter proppmätta och väntar på statliga pengar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 12 februari 2024

Skolpolitik är alltid aktuellt. Nyss var Endre upp till debatt, nu är det högstadierna på norra Gotland. Vänge skola pekas alltid ut som nedläggningskandidat. ”Det är år 2024. och alla politiker är ockuperade av tanken på nedläggning… Alla politiker? Nej! En litet parti, som befolkas av envetna liberaler, vägrar att ge upp.” *

Liberalerna Gotland framhärdar inom politiken närmast ensamma i att förskola och lågstadium har ett av samhällets viktigaste uppdrag: Att lära barn att läsa. Tyvärr fungerar det inte bra, inte ens på Gotland. Bara hälften av barnen i årskurs fem kan läsa med god förmåga. Det är inte ’tråkigt’, det är en katastrof. Det spelar ingen roll hur engagerade och duktiga ämneslärare det finns på mellan- och högstadium om barnen inte förstår vad de läser.

Lyckligtvis har vi gott sällskap, stora delar av skolprofessionen tycker likadant. Läs gärna tidningen Vi Lärare, sök efter synonymer till läsförståelse. I måndags var vi några som besökte Vänge skola, och i tisdags hade vi nämndsammanträde. Skolan arbetar med detta. När jag ställer frågor om läsförståelse och kvalitet lyser det i ögonen på skol- och förvaltningspersonal. Men bland de politiker jag ser ögonen på, och på grund av möbleringen är det bara socialdemokrater och moderater, ser många mest besvärade ut.

Besöket i Vänge var upplyftande. Med reservation för att man inte kan se allt på ett tretimmarsbesök, så ser Vänge ut som ett föredöme. Förskola och lågstadium arbetar mycket nära med läsförstärkande arbete, ibland har man till och med grupper med elever från både lågstadium och förskola. De föräldrar som har sina barn där är att gratulera.

Jag blir förstås glad av att det vi i Liberalerna Gotland länge förespråkat, redan tillämpas framgångsrikt i Vänge – så långt det går med nuvarande organisation. Det vi redan sedan den stora skoldiskussionen har framfört är att förskola och lågstadium måste komma närmare. Dagens administrativa gräns måste rivas, vi förslår att de ska ha en och samma rektor.

Motståndet kommer från de som låser sig till artonhundratalets skolstruktur. Folkskolan var visserligen en reform framdriven av dåtidens liberaler, men samhället har ändrats sedan dess. ’Det krävs en by för att fostra ett barn’, problemet idag är att byn är tom på dagtid. Ingen står vid spisen och grälar på andras ungar. De vuxna runt barnen är lärare med förskole-, fritids- eller lågstadiekompetens och övrig personal. För barnen under tio år gäller att de ska lära sig färdigheter – till exempel att förstå vad de läser. Över tio år gäller ett livslångt lärande i olika ämnen.

Min politiska dröm är att hundra procent av barnen i lågstadiet ska rusa in i skolbiblioteket, slänga sig om halsen på skolbibliotekarien och hungra efter många nya böcker. Och att detta sedan håller i sig resten av skoltiden.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 9 februari 2024

Det är budgettider, och vi partier i Regionfullmäktige presenterar våra förslag till förändring i budgeten för Region Gotlands verksamhet. Alla markerar sina fokusområden, vi i Liberalerna Gotland visar vår ambition genom att öka Barn- och Utbildningsnämndens budget med fem miljoner och en extra miljon som ska stötta Gotlands eko-bönder.

Någon miljon här eller där kan betyda mycket för den verksamhet som berörs, men det motsvarar inte ens en halv promille av totalen. Region Gotland ’kostar’ nära sex och en halv miljarder kronor. Därför fokuserar vi i Liberalerna Gotland mer på goda exempel och förslag när det gäller att finna effektivare arbetsformer, än att jaga halva promillen i november.

Detta ger beredskap även när nya frågor hamnar på agendan. Låt oss använda det brottsförebyggande arbetet som exempel:

* För att förhindra att barn sugs in i dåliga mönster, så behövs tidiga insatser, ibland redan i förskolan. Vi vill – och har motionerat om – att förskola och lågstadium ska samorganiseras. Det gäller även det förebyggande hälsoarbetet. Det skapar inte bara förutsättningar för bättre och tidigare insatser, det frigör på sikt också något tiotal miljoner kronor årligen som kan användas till att än mer förbättra verksamheten.

* För att motverka de kriminella gängens välfärdsbrott, så måste offentliga verksamheter vara väldigt mycket bättre på att granska leverantörerna. Inte ens de största kommunerna klarar att metodutveckla detta själva; samarbeten behövs. Vi vill – och har motionerat om – att Regionstyrelsen aktivt ska leta efter kvalificerade partners för kompetens- och kapacitetsutbyte. Lärande exempel finns, där jämförbara kommuner inte bara räddar miljontals kronor, utan också ger medarbetarna en bättre arbetssituation. Då räddas inte bara pengar.

* Men de flesta leverantörer är verkligen inte kriminella, utan en viktig resurs för att skapa det goda samhället. Vi vill – och har motionerat om – att Region Gotland ska skapa ett särskilt utskott för att bevaka näringslivsfrågor. Gotland ligger alltför lågt vad avser företagsklimat, så det behövs verkligen ett utskott som bevakar företagandets förutsättningar i det Region Gotland kan besluta om. Det sunda företagandet ska stöttas.

Detta är exempel på vårt arbetssätt, både nu och under tidigare mandatperioder. Under förra mandatperioden ledde Liberalerna Gotland Hälso- och sjukvårdsnämnden. Det regeländringar som vi då införde, gör att nämnden nu fått lättare att rekrytera kompetent personal som stannar kvar.

Tyvärr har vår äldsta motion legat för ’politisk beredning’ i mer än fem år nu. De ledande i de olika majoriteterna har valt att satsa på mer rubrikskapande aktiviteter. Vårt arbetssätt ger inte oss några braskande rubriker, men när det väl genomförs ger det resultat. Vi tycker det är det viktigaste.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 november 2023