Kapital för världens fattiga

(Ibland händer det – någon annan formulerar en text som är så bra att man vill göra den till sin egen. Jag hade gärna velat vara upphovet till hela denna text – men stora delar är ett citat ur SvD den 23 mars 2003.)

Hernando de Soto har ett förslag till lösning som tycks fungera.

I västvärlden uppfattas Hernando de Soto som högerman. Wall Street Journal har berömt hans analys av äganderättens betydelse för världens fattiga och kallat honom ”libertariansk populist”.

I utvecklingsländerna finns inte den laddningen när idéerna presenteras, konstaterar han själv. Där noterar man bara att det finns vissa problem och att Hernando de Soto har ett förslag till lösning som tycks fungera.

Efter publiceringen av boken The Mystery of Capital har Hernando de Soto rest världen runt och berättat om hur dolda tillgångar kan bli synliga, genom att de förs över från den synnerligen omfattande informella (”svarta”) sektorn, till den legala (”vita”).

Dödligt farligt med konstruktiva förslag

Det hela började med de Sotos engagemang i hemlandet Perus problem, vilket han har skildrat i en tidigare bok: Den andra vägen (Ratio). Boken byggde på omfattande fältstudier av de fattigas villkor, utförda av de Soto och hans medarbetare på Instituto Libertad y Democracia (www.ild.org.pe).

Resultatet blev så revolutionerande att analysen uppfattades som ett akut hot mot rekryteringsbasen för den maoistiska gerillarörelsen. På morgonen den 20 juli 1992 angrep maoistgerillan ILD:s kontor. Tre människor dödades. Men institutet har fortsatt sitt arbete. Det krävs uppenbarligen betydligt mer än 400 kilo dynamit för att döda en god idé.

Det budskap som skrämde vettet ur gerillan var följande:

Det proletariat som maoisterna sade sig vilja befria utgjorde enligt ILD:s uppskattning endast 4,8 procent av befolkningen. Majoriteten skulle bättre kunna beskrivas som entreprenörer inom en gigantisk informell sektor (60-80 procent av befolkningen, om familjer inkluderades). Dessa entreprenörer stod sammantaget för 56 procent av landets affärsverksamhet.

ILD:s slutsats blev att det skulle ligga i både statens och folkets intresse att den svarta marknaden blev vit. Genom att lyssna till vad människor inom den informella sektorn själva hade att säga utformade ILD ett system för en reformprocess, som sedan också påbörjades i Peru, med kraftigt stigande tillväxt som följd.

De fattiga besitter ett betydande kapital

I The Mystery of Capital redovisade de Soto fortsatta fältstudier från andra delar av världen samtidigt som han utvidgade analysen. Grundtanken är att utvecklingsländerna måste ta det steg som västvärlden tog redan för hundratals år sedan, när vi lämnade feodalismen bakom oss och den privata äganderätten spreds till en successivt allt större del av befolkningen.

Tanken är också att processen inte ska behöva ta flera hundra år, utan att det finns genvägar. Exempelvis kan man se till att legalisera de tillgångar som fattiga människor på många håll har i form av bostäder på den svarta marknaden; bostäder som de äger i praktiken, men inte i juridisk mening. De tillgångarna kan sedan fungera som säkerhet för lån, vilket kan vara grundplåten för att få fotfäste i de legala delarna av ekonomin.

ILD:s studier visar att det rör sig om högst betydande tillgångar, även om man kanske intuitivt inte skulle kunna föreställa sig det. Enligt uppgifterna i The Mystery of Capital bedöms värdet av de fattigas egendom sammantaget vara i nivå med värdet på samtliga börsnoterade företag i världens 20 rikaste länder.
Det handlar i praktiken om att bekämpa byråkratiskt krångel, korruption och maktkoncentration, genom att verka för demokratisering och näringsfrihet och genom att införliva den informella sektorns existerande sedvanerätt i lagarna och rättsväsendet.

Det unika med ILD:s ansats är att detta görs med utgångspunkten att fattiga människor har en potential som gör att de kan lyfta sig själva ur armodet, om bara de juridiska och politiska förutsättningarna är de rätta: De fattiga måste få formell äganderätt till det som de facto är deras tillgångar, så att resurserna kan utnyttjas lagligt med allt vad det innebär i form av ökad trygghet och minskade kostnader för beskydd, mygel och mutor. Politikerna får för sin del ökade skatteintäkter och minskade sociala problem.

I dag planerar både Brasilien och Thailand att kopiera delar av ILD-idéerna för inhemskt bruk. Hernando de Soto och hans medarbetare är själva engagerade i bland annat Afghanistan, Egypten, Haiti och Mexico.

Nya idéer hos SIDA?

Under de närmaste två åren kommer de Soto att besöka Sverige en gång i halvåret. Han ingår nämligen numera i UD:s expertgrupp för utvecklingsfrågor, The Expert Group on Development Issues. Där kommer han att delta i arbetet med att göra analyser och formulera nya idéer inom biståndsområdet. Det blir spännande att se vad detta kan resultera i. Världens fattiga behöver sannolikt i första hand mera kapital som de själva kan förfoga över, inte mera bistånd som tar omvägen via makthavarnas djupa fickor. ILD har visat hur det kan göras.

”In most countries, including my own, the idea is – We the government will tell you what is good for you.”

”In this case, the responsibility of carrying out the administration has been thrown at the people themselves. That trust in people is essentially what characterizes Europe in the 18th and 19th centuries going from being elite-led nations to those of nations that have grass-root economies,” Hernando de Soto.

En reaktion på ”Kapital för världens fattiga

Kommentarer inaktiverade.