Lita på individerna

I en artikel så skissade jag på två möjligheter att avpolitisera vardagen, att återföra beslutsrätten till de som skulle beröras av ett beslut:

  • Varför ska vi engagera politiker och tjänstemän i vanliga bygglovsärenden? Om byggrätten för ett villaområde är definierad, och samtliga grannar med gräns mot det aktuella bygget givit sitt godkännande – skulle det inte kunna räcka med att byggherren åläggs att spara grannarnas godkänande i tio år. Annars betraktas det som svartbygge. Byggnadsnämnden reduceras till att hantera strategiska frågor och besvär.
  • Vilket behov har vi av lokala skolpolitiker? Om nationell skolpeng och nationella kvalitetskrav införs, och alla offentliga skolor omvandlas till friskolor – till exempel stiftelser, med tung föräldra- och lärarrepresentation i styrelsen – vad tillför då politikerna för värde?

Reaktioner uteblev naturligtvis inte. Många nickar och tycker att det är självklarheter – klart att vuxna människor ska betraktas som myndiga.

Men alltför mågna reagerar med den Jante-präglade ryggmärgen: Hur skulle det gå om alla…, Gatans parlament…, Det är inte alla som vill engagera sig i…

Hur det går om individen känner sig maktlös och oförmögen att påverka annat än val av färdiga produkter, det vet vi. Det ser vi varje dag: Vuxna som inte orkar säga ifrån när barn sparkar sönder en busskur. Kollegor som hukar inför mobbing på jobbet. Medmänniskor som tar en omväg förbi en utslagen människa. Det är alltid ”någon annan” som ska ordna eller ta ansvar.

Om vi som kallar oss liberaler, verkligen menar allvar med att vilja skapa ett liberalt samhälle, med starka och ansvarstagande individer, så måste vi lita på individerna. Då måste vi tilltro vanliga människor förmågan att samarbeta inom villakvarteret, och kunna prata med varandra. Då måste vi tro på att föräldrar vill och kan ta ansvar för sina barns skolgång. Då måste vi sluta att tänka och agera som ”goda socialdemokrater”, som hellre vill se en stark politisk stat än stärkta individer.

För hur skulle det gå om byggloven reglerades av grannarna? Det skulle nog gå riktigt bra. De flesta människor är inte kufar. Väldigt få är illasinnade bråkmakare.

Hur skulle det gå för de barn vars föräldrar inte bryr sig om skolan? Samma sak där. De föräldrar som verkligen struntar i barnens skolgång är försvinnande få, och med verkligt inflytande i varje skola kommer det nog att finnas tillräckligt många kloka föräldrar och lärare för att det ska bli bra.

Vi måste lita på individerna.