Anförande i P1

Jag fick möjlighet att göra ett anförande i P1-prgrammet OBS, i deras serie ”Dags att pensionera välfärdsstaten?” Det sändes den 17 februari 2005.

___________________________________
Inslagets presentation: ”Leiph Berggren anser att välfärdsdebatten blivit för polariserad och försöker hitta en medelväg – med hjälp av John Stuart Mill.”
___________________________________

Debatten om dagens offentliga välfärd har blivit rätt polariserad, det tycks bara finnas två alternativ. Höjda skatter, som vänstern förespråkar, eller minskat offentligt åtagande som de konservativa förordar. Det är synd, eftersom det inte är sant. Det finns fler alternativ. Det går att utveckla välfärden, utan att höja skatterna.

Problemet är i korthet att vi inte får ut det som vi tycker att vi betalar för. ”Vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa sjukvård”, är ett klassiskt uttalande. Alldeles sant dessutom. Men problemet är varken för lite resurser, eller för dålig personal. Problemet är vi politiker, och framförallt vår vilja att styra och ställa. De konservativas lösning blir därför charmerande enkel. Bort med politikerna, in med marknadslösningar.

Heja Milton Friedman?

Nej. Man kan visserligen resonera i termer av att inte styra välfärden alls genom politiska beslut. Men mycket av det som idag utförs är verksamheter med känsliga prioriteringar. Jag tror att den mest lyhörda formen för att styra dessa prioriteringar är genom demokratiskt direktvalda församlingar. Därför ligger socialisternas svar om kollektivt ägande nära till hands.

Heja Marx?

Nej. Det går att resonenera i termer av solidariskt ansvar för medmänniskor, utan att vara socialist. För en liberal är den solidariska finansieringen av den offentliga välfärden odiskutabel. Den enskildes aktuella inkomstläge ska inte avgöra vilken insats som ska göras.

Men allt måste inte vara politiserat. Framför allt ska politikerna inte pilla i verksamheterna. Politikerna ska definiera samhällsuppdraget, och följa upp verksamheten – men låta entreprenörer utföra uppdragen.

Jag ska ge två exempel. Mitt första exempel rör styrningen:

Politiskt, så innebär en arrendering till fria entreprenörer att flexibiliteten ökar. Inte därför att det blir lättare att sparka en leverantör i stället för egen personal. Utan därför att entreprenören har ett eget intresse av att utveckla och bredda sin bas. Därför blir en eventuell minskning av det offentliga uppdraget i dåliga tider inte samma katastrof som idag. Personalen behöver inte gå.

”Men produktiviteten kan ju inte stiga.” sägs det. ”‘-Hur mår du?’ kan inte sägas snabbare, bara för att det är en privat arbetsgivare.”

Visst, just det exemplet är oantastligt. Men produktiviteten inom exempelvis sjukvården har ökat rent explosionsartat de senaste femton åren. Operationer som då krävde veckors konvalecens, görs idag med titthålskirurgi över en dag. Så vitsen är inte att ställa frågan snabbare under fjorton dagar – vitsen är att det räcker med att fråga under en (1) dag.

Vad har då detta med fria entreprenörer att göra. Jo eftersom de riskerar att förlora uppdraget, så kommer de anstränga sig att utföra uppdraget så bra som möjligt. Konkurrens stimulerar. Och fungerande företag de investerar delar av sin vinst i utveckling, för att vinna även nästa upphandling. Det är vanlig hederlig kapitalism. Detta låter ju enkelt.

Men det är här som dagens borgerlighet har kört i diket. Bara för att en tjänst har konkurrensutsatts, så blir det inte automatiskt bättre. Om man bara stirrar på prislappen, och inte ser hela kostnaden för samhället, så blir det dyrt i slutändan.

Det är här som politikerna måste återinträda på scenen. De måste definiera vad som verkligen är samhällsuppdraget, och sedan vara allas våra revisorer och kolla att samhällsuppdraget verkligen levereras.
Mitt andra exempel rör de utförande organisationerna.

Vi tänker ofta på stora organisationer, landsting, kommuner med mera när vi ser den offentliga välfärden framför oss.

Men de stora organisationerna svarar ofta mot ett maktbehov hos politikerna. Ett annat perspektiv är möjligt.

Vilket behov har vi till exempel av lokala skolpolitiker? Om nationell skolpeng och nationella kvalitetskrav införs, och alla skolor omvandlas till friskolor – till exempel stiftelser, ledda av föräldrar och lärare – vad tillför då politikerna för värde?

Hjälp säger vänstern. Hur skulle det gå, det är inte alla som vill engagera sig?

Hur det går när individen känner sig maktlös, det vet vi. Det ser vi varje dag: Vuxna som inte orkar säga ifrån när barn sparkar sönder en busskur. Medmänniskor som tar en omväg förbi en utslagen människa. Det är alltid ”någon annan” som ska ordna eller ta ansvar.

Hur skulle det gå för de barn vars föräldrar inte bryr sig om skolan?

De föräldrar som verkligen struntar i barnens skola är försvinnande få, och med faktiskt inflytande i varje skola kommer det nog att finnas tillräckligt många kloka föräldrar och lärare för att det ska bli bra.

Av var och en efter dess förmåga. Allt måste inte styras av politiker. Man kan lita på individerna, utan att för den skull hänfalla åt rå egoism.

Poängen i mina båda exempel är att de som utför updraget ska känna ett verkligt inflytande och ansvar för verksamheten. Inga ”herrelösa” organisationer.

Det personalägda aktiebolaget känner både piska och morot för att utveckla verksamheten. Den föräldrastyrda skolan lär inte prioritera bort elevernas framtid.

I båda fallen kommer bästa möjliga effektivitet att bli fallet. Då blir det pengar över till det som inte kan rationaliseras.

Genom att både tro på en fortsatt utveckling av verksamheterna, men också inse politikerrollens begränsningar, så kan man tro på ett fortsatt solidariskt och ansvarsfullt samhälle.

Man behöver inte – som vänstern – håglöst prata om stagnation och ökade skatter.

Men inte heller – som de konservativa – abdikera från tanken på ett solidariskt samhälle.

Man kan tro på framtiden.

Heja Bertil Ohlin, och John Stuart Mill!

——————————–
Leiph Berggren
Landstingspolitiker för Folkpartiet i Stockholm