En väl fungerande marknadsekonomi sörjer för att samhällets resurser används på de områden där de gör bäst nytta.

Det är inte det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar, som ger marknadsekonomin dess styrka.

Som ledande princip bör gälla att politiker inte bör gå in och försöka påverka en fungerande marknad, annat än för att skapa jämbördiga förutsättningar för marknadens aktörer.

Det är inte en marknad på enbart den starkes villkor som önskas, utan en marknad där även den enskilde individen har det liberala rättssamhällets stöd.

Detta gäller även för markanvändning i såväl tätort som glesbygd. Den som önskar använda en bit mark för något syfte, bör betala det pris som för stunden sätts på marknaden. Detta gäller för såväl köp, som vid arrenden, och för både enskilda tomtägare som för flygplatser. Detta måste vara huvudprincipen i en fungerande liberal marknadsekonomi.

Men alla intresseområden kan inte värderas i pengar, och ibland står två likvärdiga intressen mot varandra. Ett samhälleligt intresse av en ny väg eller bebyggelse kan krocka mot ett lika angeläget intresse av att bevara något orört. I dessa fall så måste en politisk avvägning göras, och den mest lyhörda församlingen är den som har ansvaret över det område som berörs; lokalintressen av lokalpolitiker, riksintressen av rikspolitiker.

I vissa – förhoppningsvis mycket sällsynta – fall, så måste samhällsintresset gå före det individuella intresset. I det yttersta fallet handlar det om expropriering, att det offentliga löser in privat egendom. Det är i dessa fall viktigt att den enskilde skadelidande blir ersatt på ett rimligt sätt. Egendomsvärdet ska baseras på den oförädlade egendomens värde efter exproprieringen, om detta kan anses vara högre än det tidigare värdet. Den enskildes idéella skada – lidandet – måste också ersättas generöst. Att se sitt ärvda familjehem nermalt under en angelägen motorväg, kan inte bara ersättas med markvärdet.

När marken ägs av individer, och värdesätts efter attraktionskraft, är det rimligt att anta att en förtätning av tätorterna kommer att ske. Därför bör kommunal mark för bostäder säljas, inte upplåtas med tomträtt. Även de “glömda plättarna” kommer att utnyttjas – ett så kallat restmarkstänkande. Detta är en önskvärd utveckling. Folkpartiet har länge förordat att staden ska “växa inåt”, detta ger goda förutsättningar för ett modernt miljövänligt urbant liv. Att leva och bo i en modern stad ger många möjligheter till ett resurssnålt liv, men med hög komfort.