Ordvalets makt: DAMP, ADHD och andra bokstavkombinationer – vem är normal?

I takt med att allt fler neurologiska funktionsstörningar upptäcks och kan diagnostiseras allt tidigare, så blir det allt fler betéenden som kan klassificeras som sjukliga. Detta är naturligtvis bra, de som behöver hjälp kan få detta på rätt sätt och i rätt omfattning.

Men samtidigt är jag djupt skeptisk till att allt fler personer ska betraktas som ”sjuka”. Spannet för vem som är frisk eller normal blir allt trängre.

Vi som är politiskt intresserade, och alltså ägnar oss åt samhällsbyggande, måste fundera på hur vi ska kunna inkludera dem som idag exkluderas genom olika diagnoser.

Ett sätt att förändra tankemönster, ligger i själva valet av ord. Hur vi väljer att beskriva varandras betéenden säger en del om hur vi ser på dessa betéenden. Minns att ordet invalid ursprungligen betydde ”utan värde”. Hur kul är det att bli betraktad som ”störd”.

I dessa sammanhang så gillar jag ordet ”funktionshindrad”.

Som vi skrev i ett trafikprogram för något år sedan: ‘”Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp.’

Om vi tänker i termer av funktionshinder, och att vi som samhällsbyggare ska försöka ta bort dessa hinder, så utökas skaran av de som kan fungera ”normalt” i samhället.

För fysiskt funktionshindrade så blir det ganska tydligt. Om det finns några trappsteg på vägen, så kan inte den som behöver stöd av rollator nyttja vägen. De hindras. Men om hindren elimineras så kan de verka med full funktion, i butiken, på kontoret eller var det nu är någonstans.

Vi bör tänka oss samma bild för de som är psykiskt funktionshindrade. Om det som upplevs som hindrande kan elimineras, så kan den som har ett psykiskt funktionshinder, åter verka fullt ut.

För detta krävs det kunskap, och därför är framstegen kring de olika bokstavsdiagnoserna bra. Men vi får inte nöja oss med att diagnostisera, och absolut inte automatiskt sjukförklara och avskilja.

Vi – politiker – måste gå vidare och fundera på hur samhället ska kunna utformas så att fler, inte färre, kan fungera ”normalt”. I den bästa av världar blir diagnosen ADHD inte värre än ett konstaterande att man har en matallergi. Vi socialliberaler har ett ansvar för att den världsbilden sätts som mål. Ett litet steg på den vägen är att undvika benämningar som i sig är värderande.