Ordvalets makt: Vi måste alla arbeta mer – eller ..?

Jag värjer mig mot de argument som idag hörs, som går ut på att vi alla måste arbeta mer för att betala den offentliga konsumtionen – och då framförallt våra kommande pensioner. Jag menar att det är principiellt felaktigt uttryckt, därför att vad vi liberaler egentligen menar är att vi – samtliga samhällsmedborgare – måste försörja oss själva, hela vuxna livet.

Det finns ett betydande inslag av ”någon annan-ism” i det socialdemokratiska samhällbygget. Det är alltid någon annan som ska ”ansvara”, ”trygga” eller ”finansiera” våra verksamheter.

Från början var välfärdssamhället en liberal idé, formulerad av John Stuart Mill. Solidaritet med de svagare skulle vara en samhällelig självklarhet, inte baseras på godtycke och allmosor. Men individens rätt – och skyldighet – att ta ett eget ansvar för sitt liv var också en viktig grund för samhällsbygget. Detta gällde även för de tidiga socialdemokraterna.

Med den solidariska finansieringen som argument så utökade socialdemokraterna – och fortsätter att utöka – det politiska omhändertagande av folket. ”Det starka samhället” slutade man snart motivera. I stället började de kalla motståndarna för högerspöken.

Efter 65 års ideologisk hegemoni så är det idag många svenskar som verkligen tror att välfärd i första hand kommer ur statskassan.

Det är här som själva ordvalet blir viktigt. I uttrycket ”Vi måste alla …” ligger en förrädisk avpersonifiering. Det ligger en latent möjlighet till smitning i uttrycket: I det socialdemokratiska samhället så har ”vi alla” ofta kommit att betyda ”alla andra – men inte jag”.

Ett vanligt exempel rör pensionen. Vi förväntas arbeta mer och längre, för att kunna betala in mer skatt och avgifter, för att senare få tillbaka delar av detta i form av pensioner. I grunden beror detta på det positiva faktum att vi idag blir äldre, än när pensionsåldern sattes till 65 år.

Men om vi istället för det opersonliga ”vi måste alla arbeta mer”, börjar tala om att ”vi vuxna måste försörja oss själva, hela livet” så blir diskussionen tydligare.

  • Dels blir det tydligt att det är det produktiva arbetet som tillför nytta. Utan jobb kan man inte försörja sig, inte heller spara till pensionen. Om politikerna kväver förutsättningarna för näringslivet, försvinner jobben.
  • Dels så öppnar det för individuella livsval: En mindre kostnadskrävande livsstil gör att den som vill kan sluta arbeta tidigare, utan att åka snålskjuts på andra.
  • Men förhoppningsvis uppstår också en debatt om vad skatter verkligen ska gå till. När den egna – livslånga – försörjningen är ordnad, och det självklart gemensamma (vård, skola, socialtjänst, säkerhet o.dyl.) är finansierat – då syns de politiska skiljelinjerna tydligare.

Ordval kan betyda mycket. Om vi med rätt ordval kan vrida debatten i en mer liberal riktning är mycket vunnet.

Jag vill därför att vi ska argumentera för att ”alla friska vuxna ska försörja sig själva ”, inte dystert sia om att ”vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring.

En reaktion på ”Ordvalets makt: Vi måste alla arbeta mer – eller ..?

Kommentarer inaktiverade.