Det är tråkigt att något så bra som materialåtervinning blivit så dåligt skött i form av sopsortering. Men det är inte principen det är fel på, det är tillämpningen.

Det finns idag en berättigad kritik mot sopsorteringen, åtminstone här i Stockholm. Det är fult och skräpigt vid de olika inlämningsställena. Överfulla återvinningsstationer och soptunnor skapar otrivsel, obehag och lockar fram råttor.

Tyvärr så har detta fått många att ifrågasätta sopsorteringen i sig. Eftersom återvinningsstationerna inte fungerar, så har man förletts att tro att det är återvinningen som bör ifrågasättas, inte metoden. Det är trist, eftersom det är fel.

I dag vet eller inser de flesta att naturens resurser ska brukas, inte missbrukas. Det är inte bara “miljönissar” som talar om detta, inom industrin så har materialåtervinning varit standard sedan urminnes tider. Till exempel så används fortfarande omkring 80% av all koppar, som någonsin brutits; nästan allt som lämnas in på bilskroten återanvänds, plasten granuleras och plåten smälts om.

Att återbruka materialet i stället för att förbruka det är god ekonomi för både företag och samhälle. Och det är återanvändning av själva materialet som normalt är det mest lönsamma, att utvinna energi ur avfallet innebär oftast sämre ekonomi.

En av det moderna samhällets största industrigrenar är framställningen av dagligvaror. Det är naturligtvis ingen udda industrigren med egna ekonomiska teorier, utan det som gäller för den övriga industrin gäller också för dagligvaruindustrin. Men när det gäller just materialåtervinning så har den industrin ett besvärligare läge, än den tyngre industrin – varorna sprids till väldigt många slutkunder. Dessutom var materialet ofta skitigt, och krävde en tung insats innan det kunde återvinnas. Det har gjort att materialåtervinning länge ansågs som omöjligt, eller åtminstone som onödigt dyrt. Materialet betraktades som sopor, och tippades eller brändes.

Det är först med det moderna stadslivets intåg som materialåtervinning ur dagligvaror blivit ekonomiskt möjligt. Tillräckligt många människor bor samlat för att det ska bli möjligt att samla in olika sorters material (fraktioner av sopor) i separata kanaler på ett billigt sätt.

När återvinningsindustrin nu kunnat etablera sig, så blir det möjligt att ta hand om separerat avfall även från städernas omland. De gamla bränntunnorna på landet var kanske pitoreska, men ur samhällsekonomisk synvinkel är det bättre om tidningar och plastburkar blir nya tidningar och burkar, inte hamnar som kemikalier i luften.

Men sorteringen är fortfarande den svaga länken i kedjan. Många debattörer, framförallt inom vänsterblocket, tenderar att undervärdera kostnaderna för att hantera soporna i hemmet. (Det är lite som den gamla synen på kvinnoarbete, eftersom det var oavlönat så var det inte värt något.) Men vi människor är ekonomiska varelser även i hemmen: Det som “kostar på” undviks gärna.

Om det blir mer än lovligt besvärligt så förenklar vi gärna våra betéenden. Det ger att om våra sorterade sopor inte ryms i den anbefallda behållaren, så hamnar de ofta på sidan om. Skräpiga uppställningplatser för återvinningsbehållare ger krav på mer resurser – någon måste hålla efter antingen medborgarna eller behållarna. Och snart så blir det inte längre en självklar sammhällsekonomisk vinst att återvinna materialet ur hushållssopor.

Men det måste inte vara så.

Det är lätt medeltida att ställa soporna på gatan, idag finns det modernare system. På den internationella markanden finns flera företag som säljer moderna sorteringssystem. Ett av dem är det svenska företaget Optibag, vars system bygger på att man slänger soporna i sitt vanliga sopnedkast, men sorterat i olikfärgade påsar. (Det finns fler internationella aktörer, sök på ‘Sorting “Municipal Solid Waste” ‘.)

Med en modern, marknads- och teknikvänlig syn på miljöarbetet så kan man få både ekonomiska och smidiga system för sopsortering. Det är inte principen det är fel på, det är den omoderna tillämpningen.