Ett försvar för kollektivavtalen

”Den svenska modellen” är i grunden en bra, liberal form för att hantera arbetsmarknadsfrågor: Staten håller sig borta. Att (s) sedan tidigt sjuttiotal gått i från den modellen, för att skapa dagens korporativistiska samhälle, betyder inte att modellen var fel. Jag anser att kollektivavtal är bättre än lagstadgade minimilöner.

O-liberalt att vara anitfacklig

Det finns en ryggmärgsreaktion hos oss som kallar oss borgerliga, att se med misstro på allt som kan kopplas till socialdemokraterna. Det ger att en sund kritik mot den korporativistiska samhällsmodell som socialdemokraterna skapat, lätt leder till en kritik mot kopplingen mellan LO och SAP. Det i sin tur slår ibland över till en osund antifacklig inställning.

Grunden till (det intellektuella) problemet är konflikten mellan å ena sidan föreningsfriheten och yttrandefriheten, och å andra sidan den korporativistiska samhällsmodell som socialdemokraterna skapat. Vill man bli något i ”staten Sverige” så gäller det att ha rätt partibok – öppet eller dolt.

Det är svårt att säga att kopplingen mellan LO och SAP är fel, i betydelsen att den borde förbjudas. Samarbete mellan organisationer som har likartade intressen, för att gemensamt stärka varandra, är ju fullt naturligt. Att några som vill sparka boll, går samman med några andra som vill åka speedway, och kallar sig för tex Hammarby IF för att stärka sina positioner kan ju inte vara fel. Samma med LO och SAP.

Begränsa konflikträtten – något litet

På samma sätt med anställda och fack. Samarbete ger större styrka, och otvetydigt är arbetsgivaren per definition starkare än en enskild anställd. Men ett stort fack är på samma sätt starkare än ett litet företag. Minns vandrarhemmet på Gotland.

Om någon part på en marknad utnyttjar sin maktställning på ett otillbördigt sätt, så bör lagstiftaren stå på den svagares sida. I Sverige av idag, så betyder det ibland att fackets maktmedel måste begränsas.

Det jag i det här fallet vill se, är begränsningar i ”fackets maktmedel”. Men jag medger att jag inte har någon färdigformulerad åsikt i frågan. En uppställning kanske kan vara lite åskådliggörande:

* Att agera mot det ”egna” företaget i en konflikt tycker jag är helt acceptabelt: Strejk på ”eget” företag, begära det ”egna” företaget i blockad, begära sympatiåtgärder mot ”koncernsystrar” – OK.
* Att agera mot ett företag som inte befinner sig i en facklig tvist tycker jag däremot är förkastligt – i de flesta fall. Rätten att försätta företag i blockad måste begränsas.

(En lång parentes:
Det problematiska undantaget är de fall där det finns skäl att anta att företaget inte respekterar föreningsfriheten. Hur ska ”man” veta att det inte finns något lokalt fack därför att de anställda verkligen inte vill vara anslutna, i jämförelse med de fall där de anställda skräms till att inte vara anslutna?

Det som jag problematiserar, är att det bör råda samma legala villkor på den svenska marknaden, som det vi förordar på alla andra marknader – Kina, Zimbabwe, Vitryssland tex. (Alla andra jämförelser exkluderade.)

* Anställda ska ha rätt att bilda fackförening.
* Om företaget motarbetar detta, så har facket rätt att agera mot företaget.

Slut parentes.)

Kollektivavtal är liberalism i praktiken

”Den svenska modellen” är i grunden en bra, liberal form för att hantera arbetsmarknadsfrågor: Staten håller sig borta. Att (s) sedan tidigt sjuttiotal gått i från den modellen, för att skapa dagens korporativistiska samhälle, betyder inte att modellen var fel.

Som politiker i rollen opinionsbildare så bör vi engagera oss, och vara tydliga med var vi står. Men som politiker i rollen lagstiftare så ska vi vara extremt sparsmakade i vad vi gör. En sak ser jag som självklar: Politiker ska inte sätta arbetsmarknadens löner. Inte ens minimilöner.

Sverige måste avsocialiseras. Då bör inte politiker blanda sig i sådant som kan skötas utanför den politiska sfären.