Om kulturpolitik och yttrandefrihet

Lite nu och då så bryter det ut en debatt om huruvida det är rimligt att med skattemedel subventionera olika former av kulturyttringar. Nu senast så såg jag två bloggposter (här och här) hos Henrik Alexanderson i ämnet. Henrik menar (tolkar jag) att eftersom all kulturpolitik i landar i en subjektiv värdering om vad som är skyddsvärt, så bör kulturpolitiken avskaffas. Alla kulturyttringar bör stå på sina egna ben. ”Varför skall alla tvingas betala för somligt, samtidigt som annat får klara sig på egen hand?”

Initialt så är det förföriskt enkelt att hålla med Henrik. Det går inte att hävda att klassisk balett är en bättre kulturyttring än luftgitarrövningar. Dagens kulturpolitik är ett arv från den tiden då de som hade råd höll ”salonger” för att underhållas av artisten på modet. Den folkliga kulturen fick alltid klara sig på egen – kommersiell – kraft. Därför bör dagens kulturpolitik kritiseras och reformeras.

Men jag menar att de som vill avskaffa kulturpolitiken helt, utifrån en nyliberal eller libertianistisk ståndpunkt, misstar sig.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med ”man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Det motsatta gäller också: Bland de första som drabbas av ett hårdare ”yttrandeklimat” är konstnärerna. Man behöver inte gå till trettiotalet, det räcker med december 2005: Wiens borgmästare konstaterar att EU-kritiska målningar bör tas bort, det är inte konst; danska tecknare hotas efter att ha målat bilder som är misshagliga för religiösa fanatiker.

Eftersom ”samhället” idag blir nästan synonymnt med den politiska sfären, så menar jag att det finns ett behov av en kulturpolitik. Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar. Kulturpolitikens främsta syfte bör vara att göra det möjligt för många att utöva sin yttranderätt. Därför anser jag att det behövs kulturpolitik.