Att ägandet av de egna bostaden är bra, det har vi vetat länge. Men det gäller inte bara för oss relativt rika i Sverige, det gäller i lika hög grad i de fattiga slumområdena världen över.

I en artikel från mars 2003 så tog jag upp Herman de Sotos arbete, som redovisades i boken The Mystery of Capital.

Grundtanken är att utvecklingsländerna måste ta det steg som västvärlden tog redan för hundratals år sedan, när vi lämnade feodalismen bakom oss och den privata äganderätten spreds till en successivt allt större del av befolkningen.

Tanken är också att processen inte ska behöva ta flera hundra år, utan att det finns genvägar. Exempelvis kan man se till att legalisera de tillgångar som fattiga människor på många håll har i form av bostäder på den svarta marknaden; bostäder som de äger i praktiken, men inte i juridisk mening. De tillgångarna kan sedan fungera som säkerhet för lån, vilket kan vara grundplåten för att få fotfäste i de legala delarna av ekonomin.

Nu kommer det hållas en internationell lantmäterikonferens i Stockholm, som fortsätter det resonemanget. Dessutom tar man sikte på hur det praktiska arbetet skulle kunna genomföras.

Ur inbjudan:

De fattigas boendemiljöer, användning av och ägande till mark och fastigheter, miljö- och klimatförändringar är några av de frågor som tas upp vid en stor internationell konferens i Stockholm den 14-19 juni. Cirka 700 deltagare från ett 80-tal länder väntas till konferensen.

Det är Internationella lantmätarfederationen (FIG) som ordnar en Working Week i Stockholm. Det är den största konferensen inom lantmäteriområdet på 30 år och det är Sveriges lantmätarförening som är arrangör. Konferensen sker i samverkan med UN-Habitat som är FN:s organ för boendefrågor, med huvudkontor i Nairobi i Kenya.

SvD skriver bra om konferensen, tyvärr online endast bakom en betaltjänst:

Utgångspunkten är uppfattningen att välordnade fastighetsregister, säkrade markrättigheter och möjligheter att få bolån betyder oerhört mycket för att förbättra de ekonomiska villkoren i städernas slumområden. Centralt är också att sluminvånarna kan få del i den långsiktiga värdestegringen på fastigheter och mark, i stället för att leva i en osäker och informell ekonomi där de besuttna tar hem vinsterna och de egendomslösa får betala dyrt för uselt och otryggt boende.

Kanske får vi se en ny samaritorganisation bildas: “Lantmätare utan gränser”?