Bloggpausen på ett år är nu över, det kliar i tangentbordsfingrarna. Den politiska tillvaron är full av dumheter som bara kräver min kommentar. (OBS: Ironi!)

I Folkpartiet pågår just nu arbetet med att ta fram kandidaterna till 2010 års val. Vi (stockholmare) som vill vara med har uppmanats att beskriva oss och vår politiska profil. Det som skrivs ska sedan preseneras för medlemmarna i en intern valbroschyr inför den interna omröstningen.

Gott så. Problemet är bara att vi förväntas göra det på 200 (två-hundra !) tecken. Ett politiskt manifest i Twitter-storlek. Det i sin tur ger naturligtvis att ingen tar texterna på allvar, utan internomröstningen blir en kompismätning. Den som lyckas mobilisera flest kompisar, eller är mest känd, får flest röster. Så är det, och det tar några år innan man förstått detta spels regler, vilket ger att många förstagångskandidater är naivt förhoppningsfulla, och lagom till valet blir lika resignerat besvikna.

Den interna maktkampen är tämligen likartad mellan alla större organisationer som jag sett inifrån, oavsett om det varit företag, politiska partier eller idellea organisationer. Det är ett nollsummespel, där någon vinner på någon annans bekostnad. Tacka vet jag den “riktiga” världen, där samarbete kan öka storleken på bådas kaka, utan att någon tredje behöver få en mindre del.
Nå – min 200-teckenstext blev denna gång:

Leiph levererar: medborgarmakt, miljö och kultur. Politiker och tjänstemän tilldelar sig allt mer makt. Inte bara FRA, även bostäder och sjukvård mm – genompolitiserat! Makten åter till MEDBORGARNA!