Jag reagerade på ett inslag i morgonens P1. Schlingman och Baylan förklarade samfällt att orsaken till att de har så stor andel högavlönade på sina valsedlar är att de har stor andel heltidspolitiker.
De stora partierna har högst andel höginkomstagare bland sina kandidater. Det visar en granskning av alla 55000 kandidater i valet till kommuner och riksdag som Statistiska centralbyrån gjort för Ekots räkning.
I ett inslag i P1 Morgon så förklarar både moderaternas och socialdemokraternas partisekreterare att detta beror på att de har så stor andel heltidspolitiker på sina listor.
Det är detta som borde vara den stora nyheten. Den politiska klassen beter sig som romarrikets konsuler och berikar sig och de sina på skattebetalarnas bekostnad.
Jag har inga problem med höga löner, den som utför ett kvalificerat arbete bör kunna få bra betalt. Men det är stötande att se hur toppolitikerna i respektive parti tilldelar sig själva löner och förmåner, utan att någon motprestation efterfrågas. (Mina exempel kommer från landstingen eftersom det är där jag varit verksam de sensate två mandatperioderna.)
Det mest uppséendeväckande är väl rollen som oppositionsledare, i till exempel Västerbottens läns landsting så premieras den rollen med 60.000kr/mån. Det ansvar som den politikern har gentemot uppdragsgivarna/väljarna är att författa elaka insändare i opposition mot den styrande majoriteten. Inget ytterligare formellt ansvar!
Ett finanslandstingsråd i Stockholm har långt över 80.000 kr/mån. Då har man ett formellt ansvar för några anställda politiska sekreterare – inget mer. Det görs ibland liknelser med näringslivsledare, men en vd har operativt ansvar för verksamheten och kan göras personligen ansvarig för fel som någon i organisationen har gjort. Inget landstingsråd är operativt ansvarig för verksamheten, det är landstingsdirektörens roll. En politiker kan bara göras formellt ansvarig för sitt personliga agerande, inget annat.
Landstingsråden är nyttiga för det egna politiska partiets arbete, man samordnar internt, förhandlar om kompromisser och så vidare. Man har ett stort politiskt ansvar, men inte något operativt ansvar.
Jag tycker inte att de heltidsavlönade politikernas löner ska sänkas. Jag tycker att deras tjänster ska avskaffas! Istället bör de anställas av partierna.
2005 skrev jag följande, och jag tycker fortfarande likadant, trots att det nu är ‘vi’ som sitter vid köttgrytorna:
Några av mina partivänner får ursäkta: I de fall yrkespolitikerna inte har operativt ansvar – dvs inte är chef – så tycker jag att de har stötande höga ersättningar.
Däremot kanske dessa politiker är nyttiga för sina partier, i sin egenskap av frontfigurer. Det är därför som jag menar att partierna ska anställa och avlöna sina portalfigurer, utöver arvodet. Det ger också partierna möjlighet att locka högavlönade personer till politiska uppdrag. Men själva det politiska uppdraget blir i princip inte bättre utfört, bara för att man är duglig inom andra samhällsområden.
Jag menar alltså att det finns ett värde i partiväsendet. Därför bör resterande del [utöver det vanliga mötesarvodet] av dagens ersättningar (inklusive lön till politiska sekreterare, studieresor, kaffebryggare och allt annat som finns runt politikern) tillfalla de politiska partierna allt efter antal mandat. Om de vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, så må de göra så. Sjukersättningar, pensionsavsättningar och andra vanliga löneförmåner blir en sak mellan arbetsgivaren “partiet” och den anställde “yrkespolitikern”.
Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt kanske mindre behov av att skapa nya myndigheter för att parkera politiker som tappat sin plats.
Slutligen så menar jag att detta kanske också är en förändring som är politiskt möjlig att genomföra. Det vanliga försvaret från många yrkespolitiker för att de inte ska uppföra sig som normala anställda är att de är “anställda av folket”. Gott så, men då till en rimlig kostnad. Om de i nästa andetag skulle hävda att partierna skulle vara dåliga arbetsgivare, och därför inte borde få den resterande ersättningen, så vore ju det ett präktigt självmål.