I mitt yrke har jag att resa omkring en hel del i Sverige. Det är trevligt, Sverige är på många sätt ett fantastiskt land.
Men om man avviker från allfarvägen (Stockholm – Malmö/Göteborg) så är vägarna långt från fantastiska. Särskilt irriterad blir jag över riksvägarna – de som anges med två siffror. Riksvägar är vägar som anses så betydelsefulla att de är hela rikets vägar – Riksvägar.
Som bilist är det inga större problem. Visserligen stämmer beskrivningen “landsväg, förhållandevis smal och bitvis krokig” lite väl ofta, men de flesta tjälskott är lagade och på vintern är snön oftast bortplogad.
Men som medtrafikant är det illa ställt. Riksvägarna har ju fått sin klassificering därför att de är viktiga vägar. Ofta är de viktiga även för den mest lokala trafiken också, inklusive gång och cykeltrafik. Men att cykla på en riksväg är att leka med livet. Obefintliga vägrenar tillsammans med höga farter är ingen bra kombination. Senast idag har ett cyklande barn körts ihjäl på en riksväg.
Vi måste ändra prioordningen för vägbyggena:
- Riksvägarna bör omgående byggas ut så att kompletterande cykel- och gångbanor finns längs hela riksvägnätet.
- Samtliga riksvägar bör så snart som möjligt få en standard av 2+1-vägar med 100 km/h i hastighetsbegränsning
- …prio “sist” bör vara att bygga motorvägar. Nästan ingenstans utanför storstäderna motiverar trafikflödet en sådan kapacitet. Det som möjligtvis kan behövas är planskilda korsningar, men däremellan räcker oftast 2+1 med 100km/h.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om vägar