Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?

Under Almedalsveckan 2012 så arrangerade jag och Nätverket Kulturliberaler ett seminarium under rubriken ”Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?”. På podiet fanns Anna Steele – riksdagsledamot Folkpartiet, Mattias Svensson Sandell – Utbildningsledare Gotlands Tonsättarskola och Mattias Wandler – Kulturproducent En Bild & Tusen ord. Seminariet var välbesökt och givande. Tyvärr finns det inte inspelat, så jag återger här mina högst personliga reflektioner från seminariet.

Några typiska frågor:

* Utbildning genom debatt: Skatter och pengar engagerar i varje valrörelse, och debatten gör att många har en rimligt god uppfattning om tankarna bakom olika förslag och kan på ett mer kvalificerat sätt ta del och delta i debatten. Den offentliga kulturpolitiken handlar till mycket stor del om resursfördelning. Trots detta diskuteras inte ‘varför kulturpolitik’ i någon bredare kontext. Vad kan det bero på?

* Debattpedagogik: Många kulturdebattörer framhåller att kulturen har ett eget värde, att den måste få vara onyttig. Kan detta vara kontraproduktivt, och bör debatten istället bli  ‘instrumentell’ för att låna styrka av andra områden? (Exempel: Kultur som medicin, Kultur i unga år för att öva i kreativitet, Kultur som försäljningsargument för besöksnäringen)

Inledningsvis så reflekterade deltagarna över rubriken, och konstaterade alla att kulturpolitik nästan aldrig diskuteras ‘utanför’ de kultrupolitiska kretsarna. Man spekulerade kring om det beror på att det är en så liten ekonomisk fråga – siffran 0.8% av de offentliga utgifterna nämndes. En alternativ teori var att de som väl diskuterar kulturpolitik är alltför inriktade på sin egen arbetssituation – i en annan debatt hade det uttalats att ‘staten måste garantera en långsiktig försörjning’. För vilka andra grupper gäller det?

För att lyfta själva den kulturpolitiska debatten behöver den bli mer ‘instrumentell’, dvs nyttan med kulturen måste framhållas. Att debatten måste bli mer instrumentell, betyder inte att den ska vara enbart instrumentell. De ‘enbart kulturella’ frågorna om till exempel kvalitet eller tillgänglighet måste också diskuteras. Men, som sagt, mer instrumentell behöver den bli.

Några av de nyttoaspekter som lyftes fram var
– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kultrupengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.
– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.
– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.
(För de två sista nyttoaspekterna hänvisades också till några andra seminarier där Gunnar Bjursell, professor, Göteborgs universitet berättat om hjärnforskningens senaste resultat vad avser kultur. De seminarierna finns inte heller på nätet, men ett bra substitutär ett TV-program från utbildningsradion. )

Så långt mina betraktelser. jag hoppas att kunna återkomma i ämnet.