Liberalisera kulturpolitiken

I februari släpper Region Gotland den första versionen av nästa Kulturplan. Kulturförvaltningen har bedrivit ett gott arbete med dialoggrupper och förstudier. Något hundratal privatpersoner har deltagit i detta arbete, som utgått från frågan ”Vad behöver kulturplanen innehålla för att stimulera medborgare till ökad kulturell aktivitet?”.

Man diskuterar mycket ’vad’ och lite mindre ’hur’. Detta är bra, riktigt bra.

Men var är politikernas diskussion kring ’varför’?

Det är lätt att tro att alla tycker lika: En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Sedan står striden mellan socialister och konservativa om mecenaten ska vara det offentliga, eller en privat sponsor.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

En av liberalismens viktigaste uppgifter är att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas och uppmuntras i att utnyttja sin yttrandefrihet.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet kan ju variera. Men alla går tillbaka till någon av konstarternas former.

Kulturpolitiken är den enda politiska grenen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld. Den liberala staten måste därför aktivt uppmuntra sina medborgare att bli obstinata, ifrågasättande och kunniga gentemot både stat och andra maktcentra.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Men även kulturens direkta nytta måste lyftas. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Pengarna räcker inte till allt. Men den liberala kulturpolitikens mål måste vara många obstinata, ifrågasättande och kunniga medborgare. Jippon och ’trevligheter’ får då marknaden sköta.

Grip tillfället, låt oss diskutera detta nu när den nya Kulturplanen kommer.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

Publicerad i Gotlands Tidningar 12 februari 2016