För nästan exakt sex månader sedan, den 7 januari, berömde jag Folkbladets ledare för att de konsekvent tog avstånd från de stängda gränsernas politik. Mycket hinner hända på ett halvt år, en ledarsida kan till exempel byta åsikt. Nu grasserar de brunsolkigare delarna av ‘rörelsen’ på samma sida. Botten kanske inte är nådd, men det kan inte vara långt från när man läser vad Jan Karlsson skrev i förra veckan. Tesen är att ‘Fattiga människor bygger inte starka välmående stater’ och söker jobb ‘utan krav på anständiga anställningsvillkor ‘. Så skriver den som inte har lärt den svenska historien, hur fattigsverige reste sig genom liberala reformer och blev en välfärdsstat.
Det var inte länge sedan Byggnads skrek ‘Go Home!’ till vad de ansåg vara underbetalda lettiska arbetare. Alternativet att gå med i och få stöd av den svenska fackföreningen fanns aldrig.
Att fattigare människor också vill få anständiga villkor och vill kunna skapa sig bättre levnadsvillkor ses av Jan Karlsson och de dåvarande ombudsmännen från Byggnads som ett hot. Solidariteten stannar hos ett tänkt ‘oss’. Skillnaden mellan de två partier som kan förkortas s-demokraterna är hårfin. Sorgligt.
Det blir då en befrielse att gå på seminarier under Almedalsveckan. Parken bakom residenset kallas denna vecka för TCO-parken, där bland annat globaliseringens och migrationens utmaningar diskuteras. Ett av ämnena handlade om hur man ska klara integrationen trots införandet av tillfälliga uppehållstillstånd.
Problemet är att flyktingar som är högutbildade inte hinner få sina utbildningar validerade och kompletterade under den anbefallda tiden, och därför inte tillåts ta hit barn och partner. Om de däremot omedelbart tar de jobb där de är uppenbart överkvalificerade säkras även deras anhörigas tillvaro. Vem skulle inte välja en säker och legal möjlighet att trygga sin familj framför egen karriärmöjlighet?
Detta är dubbelt dålig politik. Den är dålig för de skyddssökande eftersom de högutbildade genom att ta enklare jobb tränger bort de som bara har dessa jobb som alternativ. Den är dålig för landet eftersom dessas höga kompetens förslösas.
Lyckligtvis har de klokare delarna av fackföreningsrörelsen insett detta, och genom seminarier så skapar de opinion för att ändra den s-demokratiska politiken. Samt berättar om hur de tillsammans med arbetsgivarna och arbetsförmedlingen arbetar för att mildra effekterna av den förda politiken. Detta kan man lära under Almedalsveckan, på ett helt politikerfritt seminarium.
I andra änden i en tänkt lobbyhierarki hittar man de små och fattiga organisationerna. Men genom smarta metoder så når de också framgång i sitt arbete. Jag gjorde ett av mina pass i Liberalerna Gotlands tält och blev bokstavligen ställd mot tältväggen av två medlemmar i Djurrättsalliansen. De har ett imageproblem, metoderna har skymt budskapet. För att ändra den bilden så besöker de nu de politiska partierna och ställer skarpa frågor på ett trevligt sätt. Så kan man också använda Almedalsveckan.