Det påstås blåsa upp till en strid om ordförandeskapet i Liberalerna. Det är alltid fel tid för en strid – vi borde likt miljöpartiet ha tidsbegränsade mandat. Då blir växlingen en naturlig process och inte en strid. Men att nominera kandidater inför ett årsmöte kan väl inte anses som en strid – det är ju den normala gången.
Med det sagt: Jag trodde på Jan när han blev föreslagen (‘Björklund blir bra‘), och han har inte gjort mig besviken. Dessutom är han trevlig, jag gillar honom.
Däremot: För en stor organisation är en toppledare inte person utan en resurs. Jag tror att ‘resursen Björklund’ är förbrukad och att ‘resursen Birgitta’ kan ge oss en behövlig ny framtoning.
Den ledartrojka som Uppsala har nominerat, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Christer Nylander är bland de starkaste startfälten som något parti kan mönstra. Det vore dumt att slarva bort den möjligheten. Björklund var bra – Birgitta blir bra.