I spåren av samarbetshaveriet inom ‘samarbetsregeringen’ så förs just nu diskussionerna kring de olika ministrarnas lämplighet, formella ansvar och vilket förtroende man bör ha för deras agerande.
Givet det som är allmänt känt så verkar det som om Anna Johansson (fd infrastrukturministern) är den som är minst klandervärd. Hon får gå därför att hennes organisation på departementet inte fungerade. Men på det personliga planet verkar hon ha gjort allt rätt, den felande generaldirektören fick sparken när ministern fick reda på ärendet.
Ministrarna Ygeman och Hultqvist däremot verkar inte förstå vad ‘personligt ansvar’ innebär. Mest anmärkningsvärt är Anders Ygemans agerande. Ministern med Säpo inom sitt område. Ministern som enligt egen utsago undertecknade ett julkort med Ainornas Aina. Den ministern reagerade med en gäspning när han fick information om ett pågående brott mot rikets säkerhet.
Det har vid olika tillfällen kommit förslag om att stifta en lag om civilkurage. Mest konkret var en utredning tillsatt 1996 av den dåvarande s-regeringen. Det skulle vara straffbart att underlåta att avslöja en straffbelagd gärning om avslöjandet hade lett till att gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras. Även alliansregeringen tillsatte en liknande utredning. Hittills har det dock inte blivit någon civilkuragelag.
Hade s-regeringens utredningsförslag blivit lag hade nog Ygeman fällts. Men ministrar bör inte bara hålla sig inom lagens råmärken, vi bör förvänta oss mer av dem – oavsett om vi tycker om deras politik eller ej. Det rimliga agerandet från Ainornas Aina hade varit att försäkra sig om att det pågående brottet stoppades. Inom ‘samarbetsregeringen’ borde det ha varit fullt naturligt att lyfta luren och kontakta en ministerkollega, och åtminstone fråga vad de håller på med. Ygeman borde ha fått gå alldeles oavsett hot om misstroendeförslag eller ej.
Detsamma gäller för Peter Hultqvist. Statsminister Löfven försvarar sin försvarsminister med att Hultqvist inte hade formellt ansvar för varken Transportstyrelsen eller Säpo. Det är korrekt. Men i själva ordet ‘ansvar’ ligger också betydelsen ‘ansvarskänsla’. Hultqvist säger själv att han redan i mars 2016 fick reda på att en annan myndighets verksamhet utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Vad gör han då? Jo, kollar den egna taburetten och säger sedan att resten är inte hans bord. Någon-annan-ismen personifierad!
En person som får reda på ett hot mot riket, och inte agerar för att försvara riket mot det hotet bör rimligen inte vara försvarsminister. Oppositionen gör helt rätt som kräver att Hultqvist avgår.