Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.
På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.
På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.
Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.
Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.
Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.
LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.
Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.
Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.
Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.
(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ‘svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)
Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.