Love is liberal

Nu är Gotland Pride avslutad. Pride-arrangemangen över hela landet är numera en självklarhet, och det är svårt att beskriva den känsla av glädje och stolthet jag känner över att tillhöra ett samhälle där HBTQ-frågor behandlas som vilken politisk fråga som helst.

Som Christer Lindarw säger i slutreplikerna på sin senaste show: Dagens ungdomar tycker att ’Pride – ja, men det har ju alltid funnits’. Men när vi [AD] startade var det på mörka klubbar, och heteropubliken tyckte det var lite hemligt och förbjudet.

Numera flaggar kyrkorna med regnbågar, och det är bara ett fåtal elaka mörkervänner som har svårt att anpassa sig. I Sverige och några andra länder måste tilläggas. Globalt så är det vi som är extremisterna, vi som tycker att alla ska bedömas utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån sin sexuella preferens.

Detta var från början en liberal kamp. Det är ingen slump att Selma Lagerlöf var aktiv liberal för hundra år sedan. Dåtidens arbetarrörelse fokuserade på vad vi idag skulle kalla heteronormativa män. Andra och andras frågor fick vänta. Men det var då; sedan några decennier tillbaka är även de socialistiskt inspirerade partierna med på barrikaderna. Mycket välkommet.

När HBTQ-frågorna nu blivit mer alldaglig politik finns det skäl att titta på några särskiljande frågor.

Från socialistiskt håll så vill man gärna fortsätta att prata om gruppegenskaper. I stället för att ställa ’klass mot klass’ som vill man nu ställa andra grupper mot varandra. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Förra året argumenterade Feministiskt initiativ för att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Intersektionalitet handlar om att gruppera människor utifrån vissa påstådda egenskaper, och F! vill att dessa grupper ska behandlas på olika sätt. På vanlig svenska kallas detta för diskriminering.

En oväntad annan inbrytning kommer från det konservativa hållet. Den ärkekonservativa åsikten att det endast är barn med biologisk koppling till föräldern som är ’riktiga barn’ har internationellt lett till en växande industri kallad surrogatmödraskap. I korthet handlar det om en avtalad adoption, där surrogatmodern adopterar bort sitt nyfödda barn. Detta kan hjälpa manliga par att få barn, och därför hävdar delar av HBTQ-rörelsen att ’eftersom insemination är tillåtet för lesbiska, borde surrogatmoderskap vara tillåtet för bögar’.

Här vill jag förtydliga: Jag är en varm anhängare av nuvarande adoptionslagar. Jag ser inga politiska problem med att någon adopterar eller adopterar bort sitt barn.

Problemet ligger i delar av argumentationen. Förespråkarna för surrogatmödraskap menar att det endast är den genetiska biologin som räknas. En kvinna sägs kunna vara gravid med någon annan kvinnas barn. Smaka på det uttrycket – barnet hon bär är inte hennes. Extremkonsekvensen blir att någon, så fort navelsträngen är klippt, kan hävda äganderätt till barnet. På vanlig svenska kallas detta för människohandel.

HBTQ-rörelsen präglas av mångfald, även i åsikter. Love is liberal – men man måste inte älska alla åsikter inom HBTQ-rörelsen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 november 2017

Replik

Replik från Feministiskt Initiativ, publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 28 november 2017

Svar till Fi

Feministiskt Initiativ reagerar på att jag visar att de vill diskriminera. Men i sin text så visar de att det jag skriver är korrekt.

Först frågan om vilka som har rätt att uttala sig i olika frågor. FI påstår att jag far med osanning när jag påminner om att FI argumenterade för att det endast är de som tillhör hbtq-gruppen som har rätt att motionera om hbtq-frågor.

Verkligen? Olof Lindqvist (FI): ’”Ett parti som inte har representation bör inte uttala sig eller lägga motioner eller liknande i den frågan”.

Uttalandet kan höras cirka 40 minuter in på P4 Gotlands inspelning av hbtq-debatten den 16 november 2016, inslaget finns fortfarande tillgängligt.

Läsare och lyssnare får avgöra om det är jag eller FI som far med osanning.

FI protesterar också mot att jag visar hur de vill göra åtskillnad mellan påstådda grupptillhörigheter.

Samtidigt är hela svaret uppbyggt på ”representation”, att den som anses tillhöra en viss grupp ska ges en särskild hantering. På svenska kallas detta för diskriminering.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 november 2017