Migrationsdebatten förvånar.
Gotlands folkblads ledarsida är ‘mycket förvånad över SD:s stöd bland LO-förbundens medlemmar’ (12 juni) och en kolumnist frågar sig den 21 juni vad som lockar med Sverigedemokraterna. Denna förvåning förvånar.
LO har allt sedan slutet av andra världskriget hävdat att invandring är av ondo för LO:s medlemmar. Dock inte av rasistiska skäl, utan som en ren konkurrensbegränsning. (För övrigt samma skäl som gjorde att man länge motarbetade kvinnlig arbetskraft.) När nu LO i 70 – 80 år har argumenterat för närmast stängda gränser, så borde det inte förvåna att ett parti som hävdar samma sak får stöd av många LO-medlemmar. LO:s indirekta eldunderstöd har legitimerat Sverigedemokraternas politik på ett sätt som inte får underskattas. Att nu även (s) för den av LO önskade gränspolitiken förvånar inte heller. De båda partier som kan förkortas s-demokraterna för nu en närmast identisk migrationspolitik.
De nuvarande moderaterna har, till skillnad från Reinfeldts ‘Nya Moderater’, även de närmat sig SD:s migrationspolitik. De som minns ‘valstugereportagen‘ från 2002, eller har koll på skånemoderaternas inställning till SD förstår denna vändning. Ändringen förvånar inte. Ulf Kristersson är också tydlig med att han vill se en uppgörelse före valet, utanför Alliansen, med s-demokraterna om migrationspolitiken.
Det som däremot förvånar mig är att det saknas ett relevant politiskt motstånd mot dessa isolationistiska idéer. Det finns en betydande andel av väljarna som idag inte har något alternativ för sina åsikter i migrationsdebatten. SOM-institutet (Göteborgs Universitet) visar att bara drygt hälften tycker att ”ta emot färre flyktingar” är en bra idé. Aftonbladets undersökning i maj visar att fyra av tio tycker att SD är ett hemskt parti.
Någonstans mellan en tredjedel och hälften av väljarna tycker alltså att den nuvarande migrationspolitiken är fel. Men vem för dessa väljares talan?
Både höger- och vänsterpopulister ser liberalismen som sin huvudmotståndare. I allmänt hållna fraser säger de liberalt inspirerade partierna samma sak – de ska konfrontera populismen. Men var finns det artikulerade motståndet i riksdagen? Miljöpartiet lämnar (gråtande) walk over och pratar om andra saker. Centern gör några spretiga försök, och Liberalerna fokuserar på integration men är på hemmaplan ett svagt kort inom migration.
Men bra svenskt motstånd finns. I Europaparlamentet finns den liberala gruppen ALDE, med L och C som medlemmar. De kör en tydlig, rak och konstruktiv linje mot de migrationsfientliga partierna. Cecilia Wikström (L) är en av populisternas mest uttalade motståndare, och samtidigt en av Europas mest aktade politiker. Wikipedia skriver ”Sveriges mest seniora Europaparlamentariker någonsin”.
Migrationsdebatten visar att det finns en potentiell väljarbas på minst 30% för de liberalt inspirerade partierna. Det verkligt förvånande är varför de inte försöker vinna dessa väljare.