Landsbygden har nyckeln till Sveriges framtid

Storstädernas splittring i centrum och periferi kan ha sin lösning i landsbygdspolitiken. Stockholms förorter har precis som Gotlands och övriga Sveriges landsbygder problem, och flera av dem är besläktade. En god politik för landsbygderna kan i många fall vara till god hjälp även för de större städerna. Och – nej, jag talar inte om livsmedelsförsörjning.

Ett gemensamt problem är att det byggs för få bostäder till rimliga kostnader. De större bostadsbolagens rent orimliga avkastningskrav (JM redovisade 22% i Stockholm 2016) har lett till att kostnaderna tillåtits skena. Det dyraste blir normen. Idag ligger kostnaden, inte priset, för att producera bostäder nära 40.000 kr per kvadratmeter – marken oräknad.. Det är jämförbart med en bil i premiumklass, och då är bilen proppad med avancerad teknik. En bostad är faktiskt mest luft.

För att skapa prispress måste kostnadsgolvet sänkas. Det billigaste måste bli billigare, det sätter prispress på det ‘näst billigaste’ och så vidare i hela kedjan. Här kan landsbygdspolitiken gå före. En normalhändig person kan själv bygga sig ett hem för en bråkdel av kostnaden – om bara byggnadsnämnden tillåter. En friare byggrätt för självbyggeri utanför planlagt område bör prövas. När man hittat en rimlig regelnivå bör även de planlagda områdena befrias.

Ett annat gemensamt problem är de kriminella ligorna. ‘Gängens’ narkotikahandel i storstäderna och ligornas diesel- och maskinstölder i landsbygderna har samma grundorsak – den frånvarande polisen. På de tjugo år som jag varit politisk aktiv tror jag att det går nästan lika många närpolissatsningar. Det slutar alltid med att något annat anses viktigare. En kommunalisering av närpolisen bör allvarligt prövas.

Kulturen är ett redje område som har likartad styvmoderlig behandling. Kulturpolitikens mål bör vara att så många som möjligt får möjlighet att gestalta sig kulturellt. Då behövs det småscener i närområdet. I Stockholm hade man på sjuttio- och åttiotalet ett system där det lokala föreningslivet fick en inte oanselig del av stadens kulturbudget att gemensam besluta om. Systemet kallades ‘Kulturkommiteer’, ett inte så upphetsande namn men det fungerade. Förorterna blomstrade – ni som är gamla nog minns kanske Ebba Grön, som debuterade på Oasen i Rågsved. I Vällingby var jag med och drev ett galleri. Det fanns där och då ett tiotal lokala kommitteer. Här på Gotland bör de olika serviceorterna (eller vad de nu kallas i den senaste utredningen) kunna få egna kulturkommiteer med egen budget.

Förorterna och landsbygderna har många besläktade och likartade problem. Lösningarna bör också kunna vara likartade, eller åtminstone inspirerade av varandra. Gotland skulle i vissa fall kunna lära Stockholm vad som kan göras, och vice versa.

För övrigt kan en gammal man från Stånga vara lika obegriplig som en rappare från Rinkeby. Med ömsesidig respekt kan man ändå samtala med varandra. När samtalet väl är igång kommer vi att hitta lösningarna. Vi möts på torgen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 augusti 2018