Skolan ska utredas, igen. Men det är nödvändigt om de som går i dagens skola, ska ha en vettig skola att skicka sina barn till.
Något måste göras, för dagens situation med ett evigt smågnetande för att klara årets budget duger inte. Det bryter ner alla som arbetar i verksamheten. Som en skolledare skrev till sin nämnd: ”återkommande krav på besparing skapar en trötthet i organisationen [—] stor risk finns att sjuktalen ökar”.
Det handlar om människor, pengar och matematik. Om vi får en hållbar och rimlig utveckling i befolkning, löner och ambitioner så måste det som är dagens skola vara tjugo till trettio procent billigare om drygt tio år.
Det är de många små bäckarnas förbannelse: Någon procent i löneökningar, någon procent i förändrad demografi och någon procent i ökade förväntningar som till exempel mer stöd till de som behöver. Det är därför som det vi gör i dagens skola måste bli billigare, så att framtidens skola har sin finansiering.
Trettio procent är mycket. Vänsterpartiet kommer att fortsätta slåss för oändliga skattehöjningar, och Sverigedemokraterna mena att hårda tag riktad mot “icke-svenskar” löser allt. För oss övriga är det svårare.
Den socialliberala synen bygger på att människor vill och får ta ansvar. Det måste bara finnas rimliga förutsättningar för att kunna ta ansvar. Barn kan inte ta ansvar för sin skolgång, det gör vi gemensamt och solidariskt. Friska vuxna däremot ansvarar för nästan allt i sitt eget liv.
Överfört på organisationer innebär detta att ansvar och beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Samt att högre nivåer har en skyldighet att stödja lägre nivåer med resurser och befogenheter.
Och överfört på den gotländska skolorganisationen skulle det innebära att rektorerna och skolornas arbetslag får bestämma mer, och den centrala förvaltningen mindre.
Jag har en klockartro på att de som är nära en verksamhet vet bäst när det gäller ändringar i densamma. Om man ska hitta något som både ger trettio procents besparing på tio år och samtidigt rimlig arbetsro i det dagliga, så är det verksamhetens folk som kan göra det.
Dessutom skiljer det sig säkerligen mellan de olika skolorna, så centrala program har svårare att lyckas.
En långtgående delegering vore intressant att få belyst i den stora skolutredningen, men just nu verkar det inte bli så. De preliminära utredningsdirektiven pekar bara på ett fortsatt gnetande inom dagens struktur.
Den centrala förvaltningen ska inte ens beskrivas. Inte heller ska utredningen ta hänsyn till vad olika revisionsrapporter skrivit om gränsdragningen mellan förvaltning och rektorer. Direktiven är tydligt präglade av ett centralistiskt perspektiv.
Men det är inte försent än. Regionstyrelsen och regionfullmäktige kan korrigera direktiven, så att även den centrala förvaltningen ingår i översynen. Gör det!