Överlever den kommunala socialliberalismen?

Jag är allvarligt oroad över den långsiktiga samhällsutvecklingen. Den pågående pandemin gör vissa av bristerna plågsam tydliga, men det är gamla synder som är orsaken. Många frågar sig varför det inte fixats tidigare.

I kristider våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Populistiska demagoger tar och får plats, och menar att enkla, drastiska åtgärder löser problemet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten.

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att stoppa både populister och att lösa bristerna är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det vara praktiskt möjligt att vara fritidspolitiker, att orka kombinera civilt heltidsarbete med ett politiskt uppdrag. Det är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse uppdragets omöjlighet för en heltidsarbetande.

Fritidspolitikerns uppdrag blir omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på sammanträdet. Ibland är det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen hur skolmat ska tillagas (RS 2019/958). Liknande iver att engagera sig i djupa detaljer finns hos varje nämnd jag undersökt. Detaljengagemanget kräver ett ökat inslag av hel- och halvprofessionella politiker.

Professionaliseringen av politiken är ett demokratiproblem. Lösningen är att minska arbetsbördan för de förtroendevalda. Men samtidigt måste de förtroendevalda ha full kontroll över de skattefinansierade verksamheterna. Att överlåta allt till tjänstemannaorganisationen är att avhända sig rådighet över det man har ansvar för. Det betyder inte att man misstror sina förvaltningar, men en nämndordförande riskerar fängelse för brister i förvaltningens verksamhet. Man måste ha fortsatt beslutsförmåga över sitt ansvarsområde. Därför måste själva ansvarsområdet minska. Politiker ska besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt i den politiska världen, riksdagen stiftar lagar och professionella domstolar tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå, kommunerna styrs fortfarande enligt samma principer som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se en kommunal författningsreform, där kommunerna skulle styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Vad nuvarande lagar tillåter däremot är att separera den operativa verksamheten från den beställande/uppföljande. Men det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte det formella ansvaret för fritidspolitikern förändrats. Därför är en avskiljning av de operativa verksamheterna nödvändig. Man måste bolagisera verksamheterna.

Jag repeterar: Jag har landat i att separeringen är nödvändig – inte bara ’bra’ – för att det liberala demokratiska välfärdsbygget ska kunna överleva.

Genom ett tydligt uppdragsavtal kan politiken styra över vad som ska levereras till medborgarna, utan att behöva engagera sig i detaljer. Ansvaret för ’vad’ som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ inkluderas även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och andra så kallade mjuka krav. Men ansvaret för tillämpningen stannar i verksamheten. Den politiska detaljstyrningen försvinner och då minskas fritidspolitikerns arbetsbörda.

Vi måste alltså ta oss ur denna direktstyrning. Men att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag, en resa som tog fem år. Delar av tiden gick åt till att lyfta verksamhetens kvalitet till den miniminivå som IVO kräver.

Det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara bättre eller snabbare. Men resan är nödvändig. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin.