Alla inlägg av Leiph Berggren

‘Ingen riktig mor’

Handel med människor förbjöds i Sverige år 1845. Drivande kraft var Erik Gustaf Geijers liberala idéer.  Det förefaller som om Liberalernas partistyrelse nu vill öppna för en ändring av detta.

I en motion till landsmötet 2017 (J15) har jag föreslagit att Liberalerna ska stå fast vid att en mor aldrig ska kunna forceras att adoptera bort sitt barn, oavsett eventuella kontrakt om surrogatmödraskap. (Surrogatmödraskap handlar om adoption.) Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Det finns idag inga lagliga hinder för en kvinna att hjälpa ett barnlöst par att få ett barn. De vanliga adoptionslagarna står inte i vägen. Det är bra. Modern har dock alltid rätt att ändra sig och behålla sitt nyfödda barn. Det är också bra.

Men detta vill förespråkarna för en ny lag ändra på. Ett barn blir en handelsvara vars ‘tillhörighet’ regleras i kontrakt.

Dagens adoptionslagar ger modern en rätt att efter förlossningen få en rimlig betänketid innan adoptionen fastställs. Jag tycker det är bra och ville att Liberalerna skulle uttala sitt stöd för denna del av lagen.  (Föräldrabalken, 4 kap §5a)

Partistyrelsen håller inte med. De menar att en kvinna som blir gravid genom äggdonation inte är en riktig mor. Man skriver att hon ‘är gravid med någon annans barn’ (sid 356). ”Gravid med någon annans barn’ – vad innebär det? Får abort göras? Ska moderskapet utredas? För mig är det en människosyn som känns helt absurd.

Med partistyrelsens linje blir barn en handelsvara. Det är inte bra. Det är hur dåligt som helst.

Dags för ny upphandling

Dags för ny upphandling

Trångt på båten? Liberalernas gruppledare Johan Thomasson tog under Almedalsveckan från Almedalsscenen upp frågan om färjetrafiken och Trafikverkets ansvar för kapaciteten. Han refererade då till att det under midsommarveckan var fullt för bilar fyra dygn i rad och att det är statens ansvar.

Vissa riktade då kritiken mot Destination Gotland (DG) och deras planering. Situationen de senaste veckorna visar dock att deras kapacitet inte räcker till.

DG är duktiga på att köra båtarna. Väl ombord har vi passagerare inte mycket att klaga på. Maten är god och jag imponeras av hur köket klarar att betjäna en fullastad sommartur. Färska blommor på toaletterna är trevligt. Men det är inte alla som kommer ombord.

Färjorna är vår ‘landsväg’. Allt som händer här är beroende av att färjorna fungerar. DG gör sitt men det är staten som har det yttersta ansvaret. Vår landsväg är alldeles för ofta fullbokad, och staten smiter från sitt ansvar. När kapaciteten inte räcker till på landbaserade vägar så gör staten genom Trafikverket upp en plan för när kapaciteten ska byggas ut. Så inte för vår förbindelse, den betraktas som olönsam kollektivtrafik och kapacitetsproblem lämnas till operatörens godtycke.

Alla kan inse vad det betyder för företagande och tillväxt om det inte finns en fungerande förbindelse. Det finns olika uppgifter om hur mycket Gotlands näringsliv har förlorat på dagens situation, men trovärdiga beräkningar pekar på att det rör sig om många miljarder.

Både det nuvarande och det nya avtalet mellan staten och DG gör att DG rimligen får båtarna betalda fullt ut. Det säger sig självt att det blir närmast omöjligt att konkurrera med en sådan aktör. Statliga båtar i nästa upphandling borde vara en självklarhet. Men redan nu bör Region Gotland begära att Trafikverket gör en tilläggsupphandling för att öka kapaciteten under de viktiga sommarmånaderna.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 9 augusti 2017

(s) hotar fackföreningsfriheten

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.

På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.

På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.

Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.

Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.

Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.

LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.

Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.

Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.

Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.

(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ‘svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 augusti 2017

Någon-annan-ismen regerar

I spåren av samarbetshaveriet inom ‘samarbetsregeringen’ så förs just nu diskussionerna kring de olika ministrarnas lämplighet, formella ansvar och vilket förtroende man bör ha för deras agerande.

Givet det som är allmänt känt så verkar det som om Anna Johansson (fd infrastrukturministern) är den som är minst klandervärd. Hon får gå därför att hennes organisation på departementet inte fungerade. Men på det personliga planet verkar hon ha gjort allt rätt, den felande generaldirektören fick sparken när ministern fick reda på ärendet.

Ministrarna Ygeman och Hultqvist däremot verkar inte förstå vad ‘personligt ansvar’ innebär. Mest anmärkningsvärt är Anders Ygemans agerande. Ministern med Säpo inom sitt område. Ministern som enligt egen utsago undertecknade ett julkort med  Ainornas Aina. Den ministern reagerade med en gäspning när han fick information om ett pågående brott mot rikets säkerhet.

Det har vid olika tillfällen kommit förslag om att stifta en lag om civilkurage. Mest konkret var en utredning tillsatt 1996 av den dåvarande s-regeringen. Det skulle vara straffbart att underlåta att avslöja en straffbelagd gärning om avslöjandet hade lett till att gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras. Även alliansregeringen tillsatte en liknande utredning. Hittills har det dock inte blivit någon civilkuragelag.

Hade s-regeringens utredningsförslag blivit lag hade nog Ygeman fällts. Men ministrar bör inte bara hålla sig inom lagens råmärken, vi bör förvänta oss mer av dem – oavsett om vi tycker om deras politik eller ej. Det rimliga agerandet från Ainornas Aina hade varit att försäkra sig om att det pågående brottet stoppades. Inom ‘samarbetsregeringen’ borde det ha varit fullt naturligt att lyfta luren och kontakta en ministerkollega, och åtminstone fråga vad de håller på med. Ygeman borde ha fått gå alldeles oavsett hot om misstroendeförslag eller ej.

Detsamma gäller för Peter Hultqvist. Statsminister Löfven försvarar sin försvarsminister med att Hultqvist inte hade formellt ansvar för varken Transportstyrelsen eller Säpo. Det är korrekt. Men i själva ordet ‘ansvar’ ligger också betydelsen ‘ansvarskänsla’. Hultqvist säger själv att han redan i mars 2016 fick reda på att en annan myndighets verksamhet utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Vad gör han då? Jo, kollar den egna taburetten och säger sedan att resten är inte hans bord. Någon-annan-ismen personifierad!

En person som får reda på ett hot mot riket, och inte agerar för att försvara riket mot det hotet bör rimligen inte vara försvarsminister. Oppositionen gör helt rätt som kräver att Hultqvist avgår.

Kommunalt ministerstyre

Jag vet inte om jag någonsin tidigare hållit med Erik Fransson till etthundra procent, men hans text ‘Demokratiska system ger skydd‘ från den 9 juni är mycket bra. Hade det varit ett upprop hade jag skrivit under. Välkommen in i det liberala triangelhörnet, med mindre av ‘starka ledare’ och mer av civilt rättssamhälle.

Den ledaren handlade om staten. Resonemanget bör tillämpas även på kommunalt styre.

Erik skriver ‘När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin’. För den statliga verksamheten är ministerstyre olagligt, styrningen ska ske genom lagar och regleringsbrev. Politikerna får inte besluta i enskilda ärenden utan ska ge ramar och förutsättningar för tjänstemännen att verka efter. Blir det fel så får man ändra lagarna, inte ingripa under pågående ärenden.

Men detta gäller inte för kommunala beslut. I kommun, landsting och region är ministerstyre det som är anbefallt. Det är ett historiskt arv från tiden då man träffades på kyrkbacken och delade upp sysslorna mellan sig. Det kanske fungerade då, men bevisligen fungerar det inte idag.

Makt både berusar och korrumperar. Den kommunala korruptionen är ett känt problem och Statskontoret gjorde redan 2012 en jämförelse mellan stat, landsting och kommun där kommunerna kom ut som förlorare. Det visade sig dessutom vara sju gånger vanligare med korruptionsbrott i kommuner än landsting.

Ett väl så stort problem är maktberusning. Det visar inte minst diskussionerna kring fallet med markanvisningstävlingen för Kolgården 12. I korthet: De kommunala politikerna sätter upp regler, tjänstemännen följer dem, politikerna gillar inte utfallet och beslutar på tvärs mot sina nyss fattade regler. Detta är formellt helt korrekt, men man ska vara bra maktberusad för att inte inse det olämpliga. Särskilt olustigt blir det som i Almedalsfallen, de tjänstemän som försöker följa reglerna hånas av beslutsfattarna. Problemet finns i alla läger, men de som förespråkar politiskt styrd ekonomi faller lättare.

Makt berusar, och för att få en nyktrare kommunal styrning bör man göra som staten – ta bort politikerna från den dagliga verksamheten och de enskilda besluten.

Dagens system skapar slarviga politiker. Det tillåter politikerna att skapa otydliga regler, eftersom allt ändå kan ändras i slutändan. En ny kommunpolitisk roll blir då att skapa tydliga regler för vad som gäller – och se till att dessa regler också kan följas. Det är inte så konstigt som det låter, det är så staten fungerar.

Det går, även med dagens regelverk. Men det kräver att lokalpolitikerna både vill och förstår att rollen som tilldelades på kyrkbacken inte längre gäller. Våga avstå från makt. Kungarna på 1800-talet vågade avstå statlig makt, vågar dagens kommunpolitiker?

Björklund var bra – Birgitta blir bra

Det påstås blåsa upp till en strid om ordförandeskapet i Liberalerna. Det är alltid fel tid för en strid – vi borde likt miljöpartiet ha tidsbegränsade mandat. Då blir växlingen en naturlig process och inte en strid. Men att nominera kandidater inför ett årsmöte kan väl inte anses som en strid – det är ju den normala gången.
 
Med det sagt:  Jag trodde på Jan när han blev föreslagen (‘Björklund blir bra‘), och han har inte gjort mig besviken. Dessutom är han trevlig, jag gillar honom.
Däremot: För en stor organisation är en toppledare inte person utan en resurs. Jag tror att ‘resursen Björklund’ är förbrukad och att ‘resursen Birgitta’ kan ge oss en behövlig ny framtoning.
Den ledartrojka som Uppsala har nominerat, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Christer Nylander är bland de starkaste startfälten som något parti kan mönstra. Det vore dumt att slarva bort den möjligheten. Björklund var bra – Birgitta blir bra.

Att säga emot nazister

Nazistiska våldsverkare har fått tillstånd att delta i årets Almedalsvecka. Det är djupt obehagligt och jag hoppas att det ska gå att finna ett  sätt som inte bygger på ‘förbjudna åsikter’ för att stoppa de som förespråkar och tillämpar våld som politisk metod. Men jag har respekt för svårigheterna.

Almedalsveckan är ingen privat bokmässa där arrangören kan välja vilka som ska få vara med. Almedalsveckan är en avancerad tillämpning av mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheterna. Nazisterna är emot dessa friheter (och de flesta andra friheter också) men vi som värnar om den liberala demokratin kan inte svara med samma medel som de. Då har de vunnit.

Återstår alltså att argumentera, men hur pratar man med en nazist? Ska man ens prata med dem, är det inte bättre att bojkotta de arrangemang där de deltar?

Ja, vi ska prata med dem. Avhoppare från extremiströrelser vittnar alla om en likartad process: Man inser att argumenten inte håller. Men då måste ju någon framföra dessa motargument!

Politiskt engagerade måste bli betydligt bättre på att argumentera för sina åsikter, inte angripa personen bakom åsikten. I söndagens tv-debatt kunde vi se hur partiledarna för (s) och (v) oftare än de andra angrep person i stället för åsikt. I en efterföljande enkät från Expressen/Demoskop fick de helt rättvist bottenbetyg av tittarna. De som är politiskt intresserade vill höra argument, inte glåpord.

Det tråkiga är att även de som är anfäktade av nazism (eller politisk islamism, revolutionär socialism eller någon annan djupt obehaglig -ism) också är tillhör de politiskt intresserade. I grupp står de visserligen och ropar glåpord, men individuellt finns en möjlighet till argumentation.

För att klara dessa individuella samtal måste vi som tror på liberal demokrati och ett öppet samhälle öva oss i politiska samtal. Och då menar jag samtal, som i att ‘prata med varandra’. Inte debattinlägg på forum.

Öppenhetens försvarare måste gå ut på torget. Dela ut flygblad, res ett bokbord, stå med något märke på jacken, bjud på kaffe, vadsomhelst – men kryp ut ur sammanträdesrummen. Våga prata med ‘vanligt folk’ om politikens dilemma. Förklara för både dig själv och den som blivit arbetslös på grund av låglönekonkurrens varför frihandel är bra. Säg emot när någon förespråkar stoppad invandring och monokultur som svar på ökad gängkriminalitet. Argumentera för varför individers frihet är viktigare än politikers vilja att styra, men beskriv också samtidigt varför vi behöver ett starkt samhälle till försvar för de som är svaga.

De obehagliga -ismerna förespråkar enkla lösningar på komplexa problem. Men de har fel, och vi måste bli bra mycket bättre på att förklara även för dem varför de har fel. Övning ger färdighet, gå ut och börja öva. Säg emot nazisten.

Debatten om ny surrogatmödraskapslag är obehaglig

Det finns en ständigt pågående debatt om vuxna personers ‘rätt’ att skaffa barn. I grunden handlar det om den helt naturliga önskan om att få bli förälder, önskan om att få barn.

Om naturen förvägrar en kvinna att bli gravid trots IVF och annan modern medicinteknik, återstår adoption som enda möjligheten för en kvinna att bli förälder. Själva adoptionsinstitutet är urgammalt, att frivilligt uppfostra andras ungar som sina egna är nog äldre än mänskligheten.

Surrogatmödraskap eller värdmödraskap är en avancerad blandning av etik, medicinteknik och adoptionsjuridik. Medicintekniskt finns inga konstigheter, i princip är det en graviditet genom IVF-teknik.

Etiskt finns det en diskussion som ligger snubblande nära prostitutionsdebatten. Den svenska debatten handlar mest om altruistiskt surrogatmödraskap och där får det inte förekomma någon ersättning – så klarar man den debatten.

Juridiskt handlar det om en till stora delar vanlig adoption. En tingsrätt fastställer adoptionen och överför det juridiska föräldraskapet på de nya föräldrarna.

Det obehagliga handlar om förspelet till tingsrättens adoptionsbeslut. Svensk lag kräver ett samtycke från föräldrarna innan de kan adoptera bort sitt barn. För att modern ska kunna samtycka krävs att hon återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Praxis säger att denna tid bör inte understiga sex veckor. Samtycke kan återkallas innan adoptionsbeslutet vunnit laga kraft.

Det finns inget hinder mot att någon annan tillförordnas som vårdnadshavare redan vid förlossningen, men själva adoptionen kan alltså inte genomföras förrän efter en viss betänketid, även om alla är helt överens. Ett vanligt mått tycks vara en betänketid på sex månader, förmodligen hämtat från skilsmässolagen.

Det är denna betänketid som förespråkarna för en ny surrogatmödraskapslag vill ändra på, och det är här det blir obehagligt.

Förerspråkarna för en ny lag vill att adoptionen ska kunna genomföras redan vid förlossningen, och att surrogatmodern genom kontrakt ska kunna tvingas att adoptera bort sitt barn.

Ett inte ovanligt argument för adoptionstvånget är att ‘det inte är hennes barn’. Genom både ägg- och spermadonation menar man att det inte finns någon koppling mellan surrogatmodern och barnet. Surrogatmodern verkar betraktas som en leverantör, och barnet blir en kontrakterad handelsvara vars hemvist regleras i avtalslagen.

Det finns idag inga hinder för att en tredje person hjälper ett par att få det barn de önskar. Nuvarande adoptionsregler står inte i vägen. Men de nuvarande reglerna står i vägen för att graviditeter regleras genom kontrakt eller att samtycken forceras fram. Det är bra, låt det förbli så.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 maj 2017

Medborgardialoger – spel för gallerierna?

Regionen har just avslutat sin runda av medborgardialoger kring Gotlands framtid. Själva utredningen saknar helt framtidstro. Utan visioner för landsbygden riskerar Gotland att bli en så kallad ”skräpyta”. Ett exempel: Den pågående remissrundan frågar uttryckligen hur regionen ska kunna minska utbudet – inte hur man ska utveckla servicen.

Men samtalen med medborgarna kan förhoppningsvis lyfta arbetet till en god verkshöjd. På ön finns ett stort antal livaktiga utvecklingsbolag och föreningar som besitter en enorm kompetens, vilja och handlingskraft. Det är människor med idéer och kloka lösningar. Människor som ofta ses som besvärliga av dem som har makten.

Det räcker inte med att bara lyssna. Den som har något politiskt att berätta vill också se ett resultat, vill vara med och påverka. En vidareutveckling av lyssnandet är att bjuda in till delaktighet.

Det finns otaliga studier och modeller kring delaktighet, men de flesta utgår från den ”Delaktighetens stege” som Sherry Armstein presenterade redan 1969. Hon var radikal och argumenterade för maktöverlämning.

Vill politikerna ha maktöverlämning? Hur rimmar det med den representativa demokratin? Å andra sidan gillar de flesta politiker den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen: Att beslut ska fattas så ”nära” som möjligt. För de röda partierna finns dock en absolut gräns, makten får inte försvinna från politikerna. Naj, hu! Fritt val, oavsett vad, är en styggelse.

Armstein argumenterade samtidigt för att det vi i dag kallar för medborgardialoger endast var spel för galleriet. Information och dialog blir bara ett alibi för de styrande, som senare ändå trycker igenom sitt eget beslut. Är det så?

Det formella svaret är enkelt men fegt: Det är politikerna som bestämmer, och de har mandat fram till nästa val. Det är det svaret som ger näring åt populister som Trump och Åkesson.

Högre upp i delaktighetsstegen så finns nivån Partnerskap. Ett partnerskap förutsätter respekt mellan parterna. Dessutom måste båda parter se ett verkligt värde i samarbetet.

Omsatt i praktisk politik blir detta en uppmaning att våga lita på de lokala krafterna. Svara inte med ett ”hur skulle det gå om alla…”. Stäng inga lokala verksamheter, utan överlåt åt den lokala ledningen att driva den efter eget huvud. Ge landsbygdens rektorer delegation att driva skolorna som kommunala friskolor utan inblandning från förvaltningen. Se till att röja bort de hinder som utvecklingsbolagen pekar på.

Maktöverlämning, det är att våga lita på människorna.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 7 april 2017

Ideologiernas återkomst (2 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Jag återkommer till triangeln med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Kom ihåg att en karta är alltid en förenkling av verkligheten, och att inga partier är renläriga.

Jag har tidigare visat att det som förenar konservativa och socialister är tron på gruppidentiteter. Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar.

Det finns förstås även det som förenar liberaler och socialister, samt det som förenar liberaler och konservativa.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH KONSERVATIVA är tron på marknadsekonomi, att det ekonomiska systemet ska bygga på avtal mellan fria parter, och att dessa avtal är bindande för parterna.

MOT DETTA STÅR SOCIALISTERNAS tro på planekonomi, att ekonomin ska styras genom politiska beslut och att dessa beslut kan omprövas.

Marknadsekonomin förenar liberaler och konservativa, men det skiljer i synen på hur mycket lagen ska stötta en förmodat svagare part genom regleringar eller lagstadgade åtaganden. Socialisterna menar att ekonomisystemet alltid måste kunna ta politiska hänsyn och besluten ändras.

Pensionssystemet kan illustrera detta: Privata pensionsförsäkringar måste leverera avtalad ersättning, den statliga pensionen beslutas av politiker.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH SOCIALISTER är deras uppfattning om samhällelig solidaritet, att hela samhället har ett gemensamt ansvar för alla ‘svaga’.

MOT DETTA STÅR DE KONSERVATIVAS korporativism, att man först måste ta hand om ‘de egna’ innan hjälp kan spridas till fler.

Socialister och liberaler är överens om principerna för den grundläggande välfärden: Vård, skola och socialförsäkringar ska betalas gemensamt med skatter och omfatta alla. Miljöpolitik och internationellt bistånd ryms också inom solidaritetsbegreppet. Det är ambitionsnivån som skiljer.

Det konservativa svaret är privat finansiering och försäkringslösningar. Ett allmänt resonemang förs om att ‘vi’ inte har råd eller rätt att hjälpa ‘dem’ – åtminstone inte förrän vi har löst våra egna problem. Dessa ‘vi’ och ‘de’ skiljer sig mellan olika konservativa, ‘vi strävsamma’ mot de lata, vi rättrogna, eller ‘folket’ mot utlänningarna.

Avslutningsvis: Det blir lättare att orientera sig om man har en begriplig karta, även om många detaljer inte syns. Jag har fått både lättare att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel-karta. Jag hoppas att det nu kan gälla för fler.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 februari 2017

Ideologiernas återkomst (1 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Hur kan det komma sig att socialdemokraterna (inklusive LO), de nygamla moderaterna och sverigedemokraterna har så lätt för att komma fram till samma svar i migrationspolitiska frågor. Och varför ‘inser’ inte liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet samma sak? Det är ideologierna skiljer och förenar.

Folkbladets debattörer David Lindvall (6/2) och Hans Söderberg (15/2) snuddar vid ämnet, och både Erik Fransson och Eva Bofride återkommer ofta till det som kallas partiernas värdegrunder. I värdegrunden ligger bland annat den grundläggande ideologin.

Men vad är då detta? Ibland händer det att någon ber mig ‘förklara liberalismen’, helst på max en halv minut vid något samtal på torg eller i en valstuga. Det är ju inte helt trivialt, och jag brukar då använda en bild på huvudideologierna och deras inbördes förhållanden.

Det är en triangel med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Bilden är en slags karta. En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men den hjälper en att orientera sig. Min triangel-karta visar de globalt huvudsakliga ideologierna. Det är också viktigt att komma ihåg att inget parti är renlärigt, men de håller sig oftast inom en ideologisk huvudriktning.

Jag har själv både lättare för att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel. Jag börjar med det som förenar socialister och konservativa, och återkommer med det som förenar liberaler med socialister, respektive konservativa.

DET SOM FÖRENAR KONSERVATIVA OCH SOCIALISTER är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

MOT DETTA STÅR LIBERALERNAS tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Att detta med gruppidentiteter förenar betyder inte att man vill värna om samma grupper, eller att man ens accepterar motståndarens gruppindelning. Feministiskt initiativ argumenterade i P4-Gotlands HBTQ-debatt för ‘representation’, att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Inga likheter i övrigt, men på samma sätt argumenterar sverigedemokraterna för att begränsa de demokratiska rättigheterna för de som inte tillhör ‘folket‘.

Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar socialister och konservativa. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar. Din sexuella läggning säger inte vem du är.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 februari 2017

Att inte vilja veta

I tisdagens SVT Östnytt så förklarade regionrådet Björn Jansson att han inte behövde förstahandsinformation från de olika aktörerna i försvarsdebatten. Regionrådet förklarar att ‘Jo – nej … nu råkar Gotland vara i fokus det här året … vi har nog aldrig haft den tanken att åka dit … information, den får vi via den mediebevakning som sker’. Anmärkningsvärt!

Jämför gärna med Almedalen. Seminarierna är viktiga och bra, men minst lika viktiga är de olika informella och spontana samtalen mellan olika befattningshavare på olika nivåer. Branschmässor är bra och viktiga mötesplatser för respektive yrkesområde. Almedalsveckan är en branschmässa för hela den offentliga sektorn och Folk och Försvar är branschmässan för de försvarspolitiskt engagerade.

En väl utnyttjad branschmässa ger viktig och god information om ämnesområdet. Grunden för gott ledarskap är att man fattar välinformerade beslut.

Därför är detta anmärkningsvärt. Regionstyrelsens ordförande är inte bara representant för det egna partiet, det är också det officiella Gotlands första namn.’Gotland’ måste kunna fatta välinformerade beslut.

Att avstå från att informera sig är ett dåligt beslut. Men skulden ska inte enbart läggas på personen Björn Jansson, utan är ett symptom på det insulära problem som präglar gotländsk politik i allmänhet och det socialdemokratiska styret i synnerhet. ‘Vi prioriterar att vara på hemmaplan’ kan ju låta sympatiskt. Men när det betyder att inte vilja ta till sig vad omvärlden vill med hemmaplan så blir det ett problem.

För att ånyo citera en av socialdemokratins mer kända retoriker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.”

Detta – att vilja något och att använda kunskapen som instrument verkar främmande för socialdemokraterna på Gotland.

Det var många som skrattade åt Jan Björklund när han varnade för den ryska upprustningen. Beslutet 2013 om att placera stridsvagnar på ön sågs som en politisk eftergift, inte något av värde. Idag håller även den socialdemokratiska försvarsministern med: ‘Försvaret av Gotland måste särskilt uppmärksammas. Gotlands militärstrategiska läge kan inte nog understrykas’. Den försvarsfråga som ligger högst upp på agendan är återetableringen på Gotland. Men Björn Jansson nöjer sig med andrahandsuppgifter.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 jan 2017