Alla inlägg av Leiph Berggren

Djupt obehaglig gasolycka

Gasbussolyckan i Stockholm sätter den pågående gotländska bussupphandlingen i ett skrämmande ljus. Bussen i fråga körde in i en metallbalk som träffade gasbehållaren på taket, varpå behållaren exploderade.

Vi som känner till platsen vet att där kan hastigheten för en buss inte vara särskilt hög, gissningsvis max omkring fyrtio kilometer i timmen. Syftet med balken är att den ska ’skapa skrammel’ så att föraren av fordonet ska förstå olämpligheten i att fortsätta köra. Den kommande tunneln är för liten.

Balken hänger och dinglar, det var alltså inte en särskilt hård kollision. Men det som borde ha resulterat i lite bucklor i plåten, blev en gasexplosion. Det finns en slående likhet med luftskeppet Hindenburgs olycka. En tämligen trivial incident, lite statisk elektricitet eller en plåtskråma, utvecklas till en gasbomb.

Ansvariga för den pågående kollektivtrafikupphandlingen på Gotland förklarar morskt att ’Vi ser inga risker i trafiken kring det här. Vi har inga sådana passager som Klaratunneln.’ Det är förstås korrekt.

Samtidigt startar idag det rättsliga efterspelet kring bussolyckan utanför Sveg för nästan exakt två år sedan. Det var en tyvärr alltför vanlig bussolycka – bussen välte. Det är av det skälet vi busspassagerare uppmanas att använda bälten. Bussar krockar nästan aldrig, men de välter.

Det är inte alltför orimligt att tänka sig att en buss i landsbygdstrafik på Gotland skulle kunna välta och kana en liten bit, Om vi alla som sitter i bussen använder bälte blir det förhoppningsvis bara lite plåtskador. Såvida det inte sitter en biogasbehållare på taket.

Jag ser inga stora risker med gasbussar för den gotländska stadstrafiken, jag kommer fortsätta att nyttja bussarna. Men för landsbygdstrafiken bör upphandlarna tänka om och invänta de utredningar som helt klart lär blir följden av bussexplosionen i Stockholm.

Motarbetade gotländska resenärer

Motarbetade bussresenärer

Under stort buller har nu kollektivtrafikprogrammet ”Regionalt trafikförsörjningsprogram för Gotland” antagits. För oss som försöker åka kollektivt på Gotland är det trevligt med ett dokument som åtminstone i teorin tar oss resenärer på allvar. Det skiljer sig från hur vi historiskt har behandlats av Tekniska nämnden och dess förvaltning.

Jag har flera gånger i GT påtalat svårigheterna för oss resenärer att ens kunna resa med bussarna. Redan för fem år sedan skrev jag att ”det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken. Om man vill att antalet resenärer ska öka, så måste det vara rimligt lätt för ovana att orientera sig i systemet.”

Jag av ett antal exempel:

  • Nästan ingen hållplats var skyltad med hållplatsens namn.
  • Nära hälften av hållplatserna saknade stolpe. Man förväntades gissa var bussen ska stanna.
  • De stolpar som väl finns saknade ofta information om linje och tider.
  • Landsbygdens resenärer förväntades ofta stå mitt i trafiken och vänta.
  • Tidtabellerna saknade ’rytm’. ”För tex. vardagsavgångarna från Klintehamn mot Visby så går nästan samtliga turer på egna minuttider, och då går de ändå nästan varje timme.”

Jag skrev också att bussförarna troligen var Sveriges trevligaste. Det gäller fortfarande, chaufförerna är alltjämt på topp.

I trafikprogrammet skriver man att ’mycket har förändrats sedan 2013’, men av det jag tog upp 2014 och senare har nästan inget förändrats, förutom att andelen hållplatsskyltar (med namn) har ökat något. Dock inte på den stackars linje 61. Till och med i trafikprogrammet hålls den linjen fram som ett informationsmisslyckande

Enligt regionens hemsida ska skyltningen vara tydlig. Det är den inte. Det finns till och med hållplatser som saknar alla tillstymmelser till skyltning: I måndags hade jag anledning att vilja åka buss från Österby till Visby på morgonen. Buss 22 skulle gå 7.32 från hållplats ’Österby’. På de elektroniska kartorna finns hållplatsen utmärkt. I verkligheten finns ingenting som andas busshållplats på hela Österbyväg! Sådan slapphet handlar inte om pengar utan om totalt ointresse från de som ska sköta kollektivtrafiken.

Att man i programmet ens behöver skriva att ”miniminivån på hållplats ska vara hållplatsstolpe på båda sidorna av vägen, hållplatsnamn samt tidtabellsanslag” är en örfil på byråkratsvenska till förvaltningen.

Men även politikerna får sig en omgång. Fagra ord om kollektivtrafiksatsningar har inte följts upp med resurser. Gotland satsar minst, alla andra län gör rejält mycket mer. Det län som satsar näst minst satsar 50% mer än vi. Och det efter att vi haft två mandatperioder av påstått grönt styre.

Men som sagt, det handlar inte bara om pengar. Det måste finnas en vilja också. Så länge de som ska sköta kollektivtrafiken inte ens orkar sätta upp stolpar vid de alldeles för få hållplatserna lär Gotland vara parkerat på skämsplatsen i kollektivtrafikligan.

Välkommet liberalt självförtroende

Det var uppenbarligen länge sedan våra politiska kollegor ansåg att liberaler skulle ha något avgörande inflytande över politikens inriktning. De moderata stormtrupperna går upp i falsett när de inser att det finns en egen vilja inom de liberala partierna. Uttryck som ’omoget’, ’sandlåda’ och ’opålitlighet’ hör till de snällare. Att Liberalerna och Centern inte vill agera lydpartier smärtar den högra falangens självbild. Liberaler med självförtroende agerar dock inte under plikt, utan av övertygelse.

Befriande är då att höra statsvetarens Katarina Barrlings kommentar om att ’väljarna är inte dumma, de vet att det är svåra beslut’. Och beslutet är svårt, det är som att välja mellan pest eller kolera när nu både Kristersson och Löfven sätter den egna prestigen främst. Politiskt är både V och SD djupt obehagliga. Båda vill rasera det liberala samhälle vi har idag.

Att stödja Kristersson innebär att man ser problemen med SD som mer hanterliga än problemen med V. Ett stöd för Löfven innebär ett motsatt resonemang, V skulle utgöra en mindre risk än SD. Här måste man vara noga med orden – båda partiernas idealsamhällen är likvärdiga hot mot den liberala demokratin. SD håller fram Ungern som förebild, och V har bara helt nyligen backat från att ha Venezuela som inspirationskälla.

Ungern är ett land med öppet statsunderstödd antisemitism, oliktänkande som hindras i sin yrkesutövning och ett tydligt stöd till Rysslands expansiva ambitioner. Venezuela har genom den socialistiska politiken blivit helt bankrutt, varken mat eller mediciner finns tillgängliga och inflationen är just nu högre än i det för-nazistiska Tyskland. Båda ländernas ledare skyller problemen på utlänningar och onda företagare.

SD förespråkar en apartheidliknande politik i partiprogrammet, partisekreterare Jomshof kan tolerera judar om de inte blir för många, våldsbrottslighet hindrar inte politisk karriär. V skriver i partiprogrammet att de vill avskaffa äganderätten och lämna EU, våldsverkare i AFA och öppet tydliga Putinanhängare i Sveriges Fredsråd välkomnas. Båda partiernas politik och praktik är tydliga hot mot den liberala demokratins samhälle.

Så – vilket av hoten utgör då den mest påtagliga risken? Jag hämtar mitt svar med hjälp av matematiken. SD är större och har chans till större inflytande än V. För de alternativ som just nu finns är Löfven det minst dåliga alternativet. Det smärtar, mitt politiska engagemang började som en reaktion mot socialdemokraterna.

Man ska dock minnas att det är moderaterna som spräckt alliansen. Miljöpartiet har sagt att de är villiga att samarbeta över blockgränsen, bara inte med en moderat statsminister. En icke-moderat statsminister hade möjliggjort en alliansregering, men den prestigeförlusten vill inte moderaterna ta.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 januari 2019

Skäms dinosaurier!

Jag läser i tidningen om ett ärende där föräldrar och personal vid en förskola i Fole vill ha sänkt hastighet, från nuvarande 70 km/h till max 30 km/h. Länsstyrelsen, Trafikverket och vår egna teknikförvaltning tycker det är onödigt och motiverar sina avslag med ”att det är föräldrarnas ansvar att ha tillsyn över barnen om de går eller cyklar utmed vägen”.

Så kan bara de uttrycka sig som inte har gått med tre barn längs en väg. Skäms dinosaurier!

Publicerat på GA:s insändarsida 27 november 2018 och GT:s insändarsida 29 november 2018.

Moderat prestige hindrar allianspolitik

I Riksdagen pågår just nu ett chicken race mellan hannarna Kristersson och Löfven. Båda hävdar att de är störst och att de därför är den närmast naturbestämda ledaren av riket. Alla andra förslag påstås vara antingen orealistiska eller illojala. Chicken race eftersom det handlar om ett oansvarigt spel om vem som viker ner sig först.

Löfven kastade in handduken redan innan det gick till omröstning. Kristersson valde att spräcka Alliansen och prövas i votering med väntat resultat. Så länge som moderatledaren sätter sig själv främst så kommer hans förslag till regering att röstas ner. Detta eftersom hans förslag innebär aktivt stöd från Sverigedemokraterna vilket de liberala partierna säger nej till.

Det tål att upprepas: Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ’ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde, inte minst så här strax efter 9 november.

Alltså vet Kristersson att hans nuvarande förslag till regering och tillhörande regeringsunderlag spräcker alliansen. Samtidigt har åtminstone Miljöpartiet varit öppna för ett samarbete över blockgränsen, givet att det inte är en moderat som är statsminister. Men den prestigeförlusten tar inte Kristersson.

På precis samma sätt är det med Löfven. Hans invit till blocköverskridande samarbete bygger på att de övriga partierna ska agera lydpartier till socialdemokraterna.

Den låsta prestigekampen mellan Löfven och Kristersson gör att Sverige ännu inte har en regering. Båda är dessutom tydliga med att de under inga omständigheter kan tänka sig att ledas av den andre. Gott så, låt dem slippa.

Annie Lööf har nu fått ett sonderingsuppdrag, och Jan Björklund har öppet fört fram Annie Lööf som statsministerkandidat. Det är bra. En koalitionsregering under Annie Lööf med de tre liberalt inspirerade partierna Mp + C + L, och ett organiserat samarbete med både socialdemokrater och moderater har goda chanser att bli en både bra och stark regering.

Herrarna Kristersson och Löfven bör stå utanför regeringen och då agera opposition när de finner påkallat, och ingen av dem behöver ledas av någon annan. Det är en modell som inte är ovanlig på kontinenten och bör kunna fungera även hos oss.

Sverige mådde bra av den liberala regeringen Reinfeldt, och skulle må bra av en liberal regering Lööf.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 november 2018

Intellektuell härdsmälta!

Intellektuell härdsmälta! Jag hittar inget bättre ord för att beskriva Liberalerna Gotlands beslut att aktivt ta avstånd från manifestationen till minne av åttioårsdagen av Kristallnatten. Det smärtar, jag är medlem och är av och till mycket aktiv i partiet.

Det är helt riktigt att markera och påminna om kommunismens roll i förföljelser och folkmord. Men att göra det genom att i ett pressutskick ta avstånd från att markera mot inledningen av de absolut värsta antisemitiska förföljelserna som vi historiskt känner till – det är bara fel, fel, fel.

Det är tur för oss att vi har LUF Gotland, de markerade tidigt mot beslutet. Till och med den s-märkta ledarsidan ser och förstår det viktiga i detta när man skriver ”att det finns hopp även för L på Gotland, Liberala ungdomsförbundets Anna Hallbom tar, enligt Helagotland.se, kraftigt avstånd från avhoppet, något som hedrar henne.”

Per Ahlmark, en av vårt partis skarpaste debattörer, var oförsonlig i sin kritik av både antisemitism och kommunism. Hans memoarer bär titeln ’Gör inga dumheter medan jag är död!’. Per Ahlmark dog den 8 juni i år. På dagen fem månader senare så får den nuvarande styrelsen i Liberalerna Gotland oss att inse att han hade rätt även i titelvalet.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 november 2018

Liberala blocket större än SD

Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara ’det tredje blocket’.

Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.

På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framförallt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ’ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centern och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.

Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.

Samtidigt funderas det över hur Centern och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämstora med moderaternas 70 mandat.

Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Lövens omstöpning av (s) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.

Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna. Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framförallt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 18 september 2018

Landsbygden har nyckeln till Sveriges framtid

Storstädernas splittring i centrum och periferi kan ha sin lösning i landsbygdspolitiken. Stockholms förorter har precis som Gotlands och övriga Sveriges landsbygder problem, och flera av dem är besläktade. En god politik för landsbygderna kan i många fall vara till god hjälp även för de större städerna. Och – nej, jag talar inte om livsmedelsförsörjning.

Ett gemensamt problem är att det byggs för få bostäder till rimliga kostnader. De större bostadsbolagens rent orimliga avkastningskrav (JM redovisade 22% i Stockholm 2016) har lett till att kostnaderna tillåtits skena. Det dyraste blir normen. Idag ligger kostnaden, inte priset, för att producera bostäder nära 40.000 kr per kvadratmeter – marken oräknad.. Det är jämförbart med en bil i premiumklass, och då är bilen proppad med avancerad teknik. En bostad är faktiskt mest luft.

För att skapa prispress måste kostnadsgolvet sänkas. Det billigaste måste bli billigare, det sätter prispress på det ’näst billigaste’ och så vidare i hela kedjan. Här kan landsbygdspolitiken gå före. En normalhändig person kan själv bygga sig ett hem för en bråkdel av kostnaden – om bara byggnadsnämnden tillåter. En friare byggrätt för självbyggeri utanför planlagt område bör prövas. När man hittat en rimlig regelnivå bör även de planlagda områdena befrias.

Ett annat gemensamt problem är de kriminella ligorna. ’Gängens’ narkotikahandel i storstäderna och ligornas diesel- och maskinstölder i landsbygderna har samma grundorsak – den frånvarande polisen. På de tjugo år som jag varit politisk aktiv tror jag att det går nästan lika många närpolissatsningar. Det slutar alltid med att något annat anses viktigare. En kommunalisering av närpolisen bör allvarligt prövas.

Kulturen är ett redje område som har likartad styvmoderlig behandling. Kulturpolitikens mål bör vara att så många som möjligt får möjlighet att gestalta sig kulturellt. Då behövs det småscener i närområdet. I Stockholm hade man på sjuttio- och åttiotalet ett system där det lokala föreningslivet fick en inte oanselig del av stadens kulturbudget att gemensam besluta om. Systemet kallades ’Kulturkommiteer’, ett inte så upphetsande namn men det fungerade. Förorterna blomstrade – ni som är gamla nog minns kanske Ebba Grön, som debuterade på Oasen i Rågsved. I Vällingby var jag med och drev ett galleri. Det fanns där och då ett tiotal lokala kommitteer. Här på Gotland bör de olika serviceorterna (eller vad de nu kallas i den senaste utredningen) kunna få egna kulturkommiteer med egen budget.

Förorterna och landsbygderna har många besläktade och likartade problem. Lösningarna bör också kunna vara likartade, eller åtminstone inspirerade av varandra. Gotland skulle i vissa fall kunna lära Stockholm vad som kan göras, och vice versa.

För övrigt kan en gammal man från Stånga vara lika obegriplig som en rappare från Rinkeby. Med ömsesidig respekt kan man ändå samtala med varandra. När samtalet väl är igång kommer vi att hitta lösningarna. Vi möts på torgen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 augusti 2018

Olyckligt att Gotlands Allehanda sprider falska nyheter

I Gotlands Allehandas ledare den 8 augusti (2018) skriver Mats Linder om polishusbygget i Rinkeby (Stockholm) att ”bygget har försenats eftersom man hade svårt att hitta något byggbolag som var dumdristigt nog att ta uppdraget”.

Eftersom jag ofta är i Tensta – granne med Rinkeby – så har denna ryktesspridning intresserat mig. Ursprungligen kom påståendet från Sveriges Television i mars 2017. Redan veckan efter kunde Sveriges Radio i ’Medierna’ visa att detta var en falsk nyhet, och i juli 2017 tilldelades NCC uppdraget och de bekräftade att de varit med hela tiden. Även Skanska har öppet bekräftat att de var intresserade av projektet. PEAB förstod inte påståendet om ’farligt i Rinkeby’- ”inte en punkt på agendan”, de hade flera andra pågående projekt i Rinkeby. SVT:s påstående var fel på alla punkter.

Stockholms förorter har precis som Gotlands landsbygder problem, flera av dem är besläktade. Men att låna sig till falsk ryktesspridning hjälper inte de som verkar eller bor där. Jag hoppas förstås att detta var ett enstaka misstag.

 

Publicerat som kommentar på Gotlands Allehandas ledarsida 10 aug 2018

En tredjedel vill ha ’öppna hjärtan’

Migrationsdebatten förvånar.

Gotlands folkblads ledarsida är ’mycket förvånad över SD:s stöd bland LO-förbundens medlemmar’ (12 juni) och en kolumnist frågar sig den 21 juni vad som lockar med Sverigedemokraterna. Denna förvåning förvånar.

LO har allt sedan slutet av andra världskriget hävdat att invandring är av ondo för LO:s medlemmar. Dock inte av rasistiska skäl, utan som en ren konkurrensbegränsning. (För övrigt samma skäl som gjorde att man länge motarbetade kvinnlig arbetskraft.) När nu LO i 70 – 80 år har argumenterat för närmast stängda gränser, så borde det inte förvåna att ett parti som hävdar samma sak får stöd av många LO-medlemmar. LO:s indirekta eldunderstöd har legitimerat Sverigedemokraternas politik på ett sätt som inte får underskattas. Att nu även (s) för den av LO önskade gränspolitiken förvånar inte heller. De båda partier som kan förkortas s-demokraterna för nu en närmast identisk migrationspolitik.

De nuvarande moderaterna har, till skillnad från Reinfeldts ’Nya Moderater’, även de närmat sig SD:s migrationspolitik. De som minns ’valstugereportagen’ från 2002, eller har koll på skånemoderaternas inställning till SD förstår denna vändning. Ändringen förvånar inte. Ulf Kristersson är också tydlig med att han vill se en uppgörelse före valet, utanför Alliansen, med s-demokraterna om migrationspolitiken.

Det som däremot förvånar mig är att det saknas ett relevant politiskt motstånd mot dessa isolationistiska idéer. Det finns en betydande andel av väljarna som idag inte har något alternativ för sina åsikter i migrationsdebatten. SOM-institutet (Göteborgs Universitet) visar att bara drygt hälften tycker att ”ta emot färre flyktingar” är en bra idé. Aftonbladets undersökning i maj visar att fyra av tio tycker att SD är ett hemskt parti.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av väljarna tycker alltså att den nuvarande migrationspolitiken är fel. Men vem för dessa väljares talan?

Både höger- och vänsterpopulister ser liberalismen som sin huvudmotståndare. I allmänt hållna fraser säger de liberalt inspirerade partierna samma sak – de ska konfrontera populismen. Men var finns det artikulerade motståndet i riksdagen? Miljöpartiet lämnar (gråtande) walk over och pratar om andra saker. Centern gör några spretiga försök, och Liberalerna fokuserar på integration men är på hemmaplan ett svagt kort inom migration.

Men bra svenskt motstånd finns. I Europaparlamentet finns den liberala gruppen ALDE, med L och C som medlemmar. De kör en tydlig, rak och konstruktiv linje mot de migrationsfientliga partierna. Cecilia Wikström (L) är en av populisternas mest uttalade motståndare, och samtidigt en av Europas mest aktade politiker. Wikipedia skriver ”Sveriges mest seniora Europaparlamentariker någonsin”.

Migrationsdebatten visar att det finns en potentiell väljarbas på minst 30% för de liberalt inspirerade partierna. Det verkligt förvånande är varför de inte försöker vinna dessa väljare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 7 juli 2018

På torget ryms många åsikter

Lönelördag och solsken, en bra dag för politisk aktivitet på Östercentrum. Lite förvånande är vi (Liberalerna) det enda politiska partiet som bjuder upp till diskussion. Men vi är inte de enda opinionsbildarna på plats: ’Nej till Nato’ har med sig banderoller och högtalare och håller vad man kallar appellmöte.

Det som förenar våra två grupper är att vi tror på möten med människor. Både de och vi går runt med budskap skrivna på A5-blad, och det förefaller som om de har samma typ av trevliga samtal som vi har. Båda tillämpar vi den föreningsfrihet som liberaler kämpade fram på1800-talet. Det är inte alla förunnat.

På ett avstånd från Gotland som motsvarar Visby – Nynäshamn tur och retur råder en annan ordning. (När – Sovjetsk i Kaliningrad, 320 km). Med president Putins goda minne mördas politiska motståndare på öppen gata. Sådana som vi på torget, som båda menar att den nuvarande regeringen gör fel, förföljs i Ryssland av hela statsapparaten. Förhoppningarna från 90-talet, att Ryssland skulle bli ett ’normalt’ europeiskt land, har helt kommit på skam. När liberala strömningar motarbetas slutar det med ofrihet och våld. Ryssland startar idag krig i sina grannländer.

Samarbete skapar fred. Även militärt samarbete skapar fred. Inom ramen för Nato så samarbetar ärkerivalerna Grekland och Turkiet. Inom EU så samarbetar länder som tidigare hade ’olösliga’ gränskonflikter. Europaparlamentet ligger i franska Strasbourg. Det är en placering med djup symbolik, få regioner har varit så krigshärjade som Alsace / Elsass. Den franske eller tyske härskare som just då hade starkast här ’återtog’ området genom att bränna byar och mörda folk. Idag träffas deras efterträdare i parlamentsbyggnaden och röstar om framtiden. Samarbete ger fred.

Gruppen ’Nej till Nato’ ser inte Nato som ett samarbetsprojekt. Under ett trevligt samtal med en av företrädarna kunde vi enas om vår oenighet. De ser Nato-medlemmarna som lydiga undersåtar till USA.

USA:s utrikespolitik blir i deras agitation att ’Nato har gjort’ än det ena eller det andra. På många sätt sprider de felaktiga fakta. Totalt fel blir det när de hävdar att Nato invaderade Irak 2003. Tvärtom – i själva verket så vägrade Nato att invadera, så USA fick kriga på egen hand. I stort sett så har ’Nej till Nato’ fel i allt. Men de har rätt till sin åsikt.

I ett långsiktigt samarbete över tid så kan en partner förändras, och man gillar inte alltid förändringen. Polen och Ungern ingår i EU, och deras respektive regeringar för en förkastlig politik. Men genom att de är med i EU går det att påverka dem med mjuk makt. På samma sätt med USA och Turkiet i Nato. Möjligheten att hålla dem på mattan ökar. Samarbete ger fred.

Vi liberaler gillar demokrati, öppenhet och samarbete. Om EU är fredsbygget, så är Nato försäkringen. Tack vare båda så tillåts många åsikter på torget. Vi i Liberalerna säger ja till både Nato och EU, och behöver inte förvanska fakta för att försvara oss.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 maj 2018

’Nej till Nator’ replikerade  på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018, se kommentarsfältet nedan

Repliken besvarad på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018

Love is liberal

Nu är Gotland Pride avslutad. Pride-arrangemangen över hela landet är numera en självklarhet, och det är svårt att beskriva den känsla av glädje och stolthet jag känner över att tillhöra ett samhälle där HBTQ-frågor behandlas som vilken politisk fråga som helst.

Som Christer Lindarw säger i slutreplikerna på sin senaste show: Dagens ungdomar tycker att ’Pride – ja, men det har ju alltid funnits’. Men när vi [AD] startade var det på mörka klubbar, och heteropubliken tyckte det var lite hemligt och förbjudet.

Numera flaggar kyrkorna med regnbågar, och det är bara ett fåtal elaka mörkervänner som har svårt att anpassa sig. I Sverige och några andra länder måste tilläggas. Globalt så är det vi som är extremisterna, vi som tycker att alla ska bedömas utifrån sina individuella egenskaper och inte utifrån sin sexuella preferens.

Detta var från början en liberal kamp. Det är ingen slump att Selma Lagerlöf var aktiv liberal för hundra år sedan. Dåtidens arbetarrörelse fokuserade på vad vi idag skulle kalla heteronormativa män. Andra och andras frågor fick vänta. Men det var då; sedan några decennier tillbaka är även de socialistiskt inspirerade partierna med på barrikaderna. Mycket välkommet.

När HBTQ-frågorna nu blivit mer alldaglig politik finns det skäl att titta på några särskiljande frågor.

Från socialistiskt håll så vill man gärna fortsätta att prata om gruppegenskaper. I stället för att ställa ’klass mot klass’ som vill man nu ställa andra grupper mot varandra. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Förra året argumenterade Feministiskt initiativ för att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Intersektionalitet handlar om att gruppera människor utifrån vissa påstådda egenskaper, och F! vill att dessa grupper ska behandlas på olika sätt. På vanlig svenska kallas detta för diskriminering.

En oväntad annan inbrytning kommer från det konservativa hållet. Den ärkekonservativa åsikten att det endast är barn med biologisk koppling till föräldern som är ’riktiga barn’ har internationellt lett till en växande industri kallad surrogatmödraskap. I korthet handlar det om en avtalad adoption, där surrogatmodern adopterar bort sitt nyfödda barn. Detta kan hjälpa manliga par att få barn, och därför hävdar delar av HBTQ-rörelsen att ’eftersom insemination är tillåtet för lesbiska, borde surrogatmoderskap vara tillåtet för bögar’.

Här vill jag förtydliga: Jag är en varm anhängare av nuvarande adoptionslagar. Jag ser inga politiska problem med att någon adopterar eller adopterar bort sitt barn.

Problemet ligger i delar av argumentationen. Förespråkarna för surrogatmödraskap menar att det endast är den genetiska biologin som räknas. En kvinna sägs kunna vara gravid med någon annan kvinnas barn. Smaka på det uttrycket – barnet hon bär är inte hennes. Extremkonsekvensen blir att någon, så fort navelsträngen är klippt, kan hävda äganderätt till barnet. På vanlig svenska kallas detta för människohandel.

HBTQ-rörelsen präglas av mångfald, även i åsikter. Love is liberal – men man måste inte älska alla åsikter inom HBTQ-rörelsen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 november 2017

Replik

Replik från Feministiskt Initiativ, publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 28 november 2017

Svar till Fi

Feministiskt Initiativ reagerar på att jag visar att de vill diskriminera. Men i sin text så visar de att det jag skriver är korrekt.

Först frågan om vilka som har rätt att uttala sig i olika frågor. FI påstår att jag far med osanning när jag påminner om att FI argumenterade för att det endast är de som tillhör hbtq-gruppen som har rätt att motionera om hbtq-frågor.

Verkligen? Olof Lindqvist (FI): ’”Ett parti som inte har representation bör inte uttala sig eller lägga motioner eller liknande i den frågan”.

Uttalandet kan höras cirka 40 minuter in på P4 Gotlands inspelning av hbtq-debatten den 16 november 2016, inslaget finns fortfarande tillgängligt.

Läsare och lyssnare får avgöra om det är jag eller FI som far med osanning.

FI protesterar också mot att jag visar hur de vill göra åtskillnad mellan påstådda grupptillhörigheter.

Samtidigt är hela svaret uppbyggt på ”representation”, att den som anses tillhöra en viss grupp ska ges en särskild hantering. På svenska kallas detta för diskriminering.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 november 2017