Kategoriarkiv: …bland annat om ansvar och ”någon-annan-ismen”

Någon-annan-ismen regerar

I spåren av samarbetshaveriet inom ‘samarbetsregeringen’ så förs just nu diskussionerna kring de olika ministrarnas lämplighet, formella ansvar och vilket förtroende man bör ha för deras agerande.

Givet det som är allmänt känt så verkar det som om Anna Johansson (fd infrastrukturministern) är den som är minst klandervärd. Hon får gå därför att hennes organisation på departementet inte fungerade. Men på det personliga planet verkar hon ha gjort allt rätt, den felande generaldirektören fick sparken när ministern fick reda på ärendet.

Ministrarna Ygeman och Hultqvist däremot verkar inte förstå vad ‘personligt ansvar’ innebär. Mest anmärkningsvärt är Anders Ygemans agerande. Ministern med Säpo inom sitt område. Ministern som enligt egen utsago undertecknade ett julkort med  Ainornas Aina. Den ministern reagerade med en gäspning när han fick information om ett pågående brott mot rikets säkerhet.

Det har vid olika tillfällen kommit förslag om att stifta en lag om civilkurage. Mest konkret var en utredning tillsatt 1996 av den dåvarande s-regeringen. Det skulle vara straffbart att underlåta att avslöja en straffbelagd gärning om avslöjandet hade lett till att gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras. Även alliansregeringen tillsatte en liknande utredning. Hittills har det dock inte blivit någon civilkuragelag.

Hade s-regeringens utredningsförslag blivit lag hade nog Ygeman fällts. Men ministrar bör inte bara hålla sig inom lagens råmärken, vi bör förvänta oss mer av dem – oavsett om vi tycker om deras politik eller ej. Det rimliga agerandet från Ainornas Aina hade varit att försäkra sig om att det pågående brottet stoppades. Inom ‘samarbetsregeringen’ borde det ha varit fullt naturligt att lyfta luren och kontakta en ministerkollega, och åtminstone fråga vad de håller på med. Ygeman borde ha fått gå alldeles oavsett hot om misstroendeförslag eller ej.

Detsamma gäller för Peter Hultqvist. Statsminister Löfven försvarar sin försvarsminister med att Hultqvist inte hade formellt ansvar för varken Transportstyrelsen eller Säpo. Det är korrekt. Men i själva ordet ‘ansvar’ ligger också betydelsen ‘ansvarskänsla’. Hultqvist säger själv att han redan i mars 2016 fick reda på att en annan myndighets verksamhet utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Vad gör han då? Jo, kollar den egna taburetten och säger sedan att resten är inte hans bord. Någon-annan-ismen personifierad!

En person som får reda på ett hot mot riket, och inte agerar för att försvara riket mot det hotet bör rimligen inte vara försvarsminister. Oppositionen gör helt rätt som kräver att Hultqvist avgår.

De viljelösa socialdemokraterna

Nu säger äntligen även Socialdemokraterna nej till hyra ut Slite hamn till Nord Stream 2. Det är bra, vi ska inte låna ut Slite hamns nyckel till Kreml. Men varför kommer detta besked så sent?

Det är framförallt genom försvarsutskottets ordförande Allan Widmans (L) enträgna arbete som regeringen till slut tvingats ut ur garderoben.

För att citera en av socialdemokratins mer kända politiker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.” Detta – att vilja något – verkar främmande för Stefan Löven och Björn Jansson.

Utrikespolitik handlar i princip om två områden, säkerhet och solidaritet. I båda dessa områden har liberaler och socialdemokrater historiskt haft likartade uppfattningar. Det är inte så konstigt, liberalismen och socialismen delar en gemensam värdegrund i synen på solidaritet. Solidariteten omfattar alla – inte bara den egna gruppen. (Här måste man för svenska förhållanden komma ihåg att LO företräder en annan linje, och att LO styr socialdemokraterna. Men det är en annan debatt.)

I den rent konkreta frågan ‘ska Region Gotland hyra ut hamnen i Slite till ett bolag som genom ombud styrs av Kreml’, borde det ha varit lika lätt för socialdemokraterna att ta ställning som det var för Liberalerna.

Redan i mars blev regeringen tillfrågad av antal regeringar inom EU om att agera mot själva gasledningen. Initiativtagare var Slovakien som nu i höst är EU:s ordförandeland. Utan att ange några skäl så avböjde man inviten. Politik är att vilja, men regeringen ville inget alls.

Ungefär samtidigt frågade Eva Bofride här på ledarsidan vad partierna tyckte i frågan. Liberalerna i Riksdag och Regionfullmäktige var överens: ‘Vi tycker inte om Nord Stream 2, och kommer att göra allt som går för att stoppa den’. Tre huvudskäl angavs: säkerhetspolitik, EU:s energistrategi och klimatavtalet från Paris. Säkerhet och solidaritet, miljöpolitik är solidaritet. Politik är att vilja, Liberalerna visade en tydlig viljeinriktning.

Björn Jansson blev den gången svaret skyldig, men återkom via Regionstyrelsen i oktober: ”[Vi] gör ingen bedömning av miljöfrågor och säkerhetspolitiska aspekter”. Politik är att vilja, men regionrådet ville inget alls.

Solidariteten med folken i Syrien, Ukraina, Georgien, Moldavien och Estland är som bortblåst. Socialdemokraterna uppmanar i olika sammanhang andra till bojkott av olika företag och länder, men när det denna gång kom till skarpt läge där det gällde att själv ta ställning – då ville man inget alls.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 17 dec 2016

Ansvar – att ha och att ta

Förra helgen marscherades det flitigt under de röda fanorna. Jag måste ge den socialistiskt inspirerade arbetarrörelsen ett erkännande: De är väldigt duktiga på att framställa sig som ‘opposition’, oavsett vem som sitter vid makten. Ingen är så oskyldig till sakernas tillstånd som en socialdemokratisk makthavare. Det gäller såväl stor som smått.

Till de små ärendena hör nog ändå hanteringen av Visbys parkeringsregler. Vi som är gamla nog att minnas några år tillbaka fick då veta av att det system som tillämpade på fastlandet (p-skiva + avgift) egentligen nog var olagligt. Fast det var det inte, och efter några förgävesinvesteringar så hade även nämndordföranden lärt sig lagen rätt.

Nu senast var det ett dumt beslut som helt korrekt effektuerades av förvaltningen. Men att de beslutsfattande skulle vara ansvariga förespeglade inte nämndordförande. Ryggmärgsreaktionen var att någon annan hade gjort fel.

Tyvärr smittar någonannan-ismen av sig till maktkollegorna. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att nämndens skenande underskott kommer oväntat och beror på  yttre faktorer som de inte kan påverka. Bottennappet är väl ändå uttalandet om ‘flera stora fakturor som inte gick att förutse’.

Inte gick att förutse? Om gotlänningar hamnar på akutsjukhus kommer möjligtvis en oväntad faktura. Men alla andra fakturor kommer från något som man har beställt. Alla som någon gång har arbetat i en fungerande organisation vet att beställningar ska godkännas av den som har kostnadsansvaret.

Nyckelordet är fungerande organisation. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden har det politiska ansvaret för att organisationen fungerar. Det gör den inte, och det räcker med att få en kort dragning av strukturen för att förstå varför – den är helt enkelt obegriplig. Det finns en bild som visar hur sjukhuset är organiserat. Fel – det behövdes två bilder. Ett myller av små rutor där varje ruta styrs av en egen chef.

Även om ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte personligen önskar kaos i organisationen, så ligger det till hundra procent inom hans ansvarsområde att åtgärda det. Trappor städas uppifrån, och om ordföranden inte vill städa så bör ordföranden själv städas bort.

Därför var Liberalernas ställningstagande genom Klas Nysell om att inte bevilja ansvarsfrihet för ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte bara helt korrekt. Det var en helt nödvändig markering. Den som påstår sig ha ansvar, och vill ha lön för uppdraget, måste också ta ansvar. En chef som skyller på andra är en dålig chef.

Liberalerna skiljer ut sig när det gäller analys och konsekvenstänkande. Den som tycker att debatten om sjukvården blir snårig och tror att alla partier är lika, kan gärna gå tillbaka till parkeringsfrågan. De andra partiernas vindflöjlande går att se även i det ärendet. Liberalerna/FP gjorde en ordentlig analys (levande innerstad) och har varit konsekventa i alla år med gratis korttidsparkering. På samma sätt med sjukvården – organisationen fungerar inte, städa uppifrån.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida den 6 maj 2016
Replik från Stefan de Maecker 9 maj 2016

Repliksvar 10 maj 2016

Gotland: S+V+MP väljer egot framför medborgarna

Det har varit turbulent i den politiska ledningen på Gotland veckorna före och efter jul. Först sparkades regiondirektören under uppséendeväckande former av regionstyrelsens ordförande. Detta prövas nu i domstol.

Ingen utom de tre majoritetsledarna (S+V+MP) kunden förstå det inträffade. ‘Alla’ frågade vad som hänt, men det enda svar som gavs var att ‘Det handlar om brist på förtroende’.

Därefter avgick regionstyrelsens ordförande. Den direkta orsaken var ett annat ärende (en mycket märklig kommunal fastighetsaffär), men hade inte det tidigare avskedandet varit så diskutabelt hade han nog suttit kvar.

Men detta blogginlägg ska inte handla om den enskilde ordförandens tillkortakommanden. Tvärtom – tack vare den oskickliga hanteringen så blottas ett mönster som är betydligt mer allvarligt.

Men först ytterligare en tillbakablick på ett likartat avskedande inom Region Gotland: Nästan exakt två år tidigare, november 2012, gjorde den politiska majoriteten S+V+MP samma sak, fast då med den dåvarande sjukhusdirektören. Den initiala förklaring som den gången gavs var ”Om rekryteringsfirman hade gjort sitt jobb hade det aldrig blivit så här”.

Efter en tid framkom den verkliga orsaken: Den politiska ledningen hade beslutat om en större omorganisation av sjukhusverksamheten som ett försök att få ordning på sjukhusets dåliga ekonomi. Omorganisationen var klubbad utan att varken ha diskuterats eller än mindre förankrats bland de som arbetade i verksamheten. Det fanns en genuin oro bland personalen för att man inte skulle kunna leverera god vård till patienterna.

Det fel som den dåvarande sjukhusdirektören gjorde var att han argumenterade för vårduppdraget, och mot hastiga organisatoriska omsvängningar. Idag (2015) vet vi att den dåvarande sjukhusdirektören hade rätt; läkarflykten på Gotland är anmärkningsvärd och den löpande verksamheten brottas fortfarande med stora underskott.

Åter till den senaste turbulensen. Det verkliga orsaken till regiondirektörens avsked har nu under februari framkommit. Tydligast beskrivs det mellan raderna i en större artikelserie i februarinumret av Horisont, men också i vad chefer och anställda inom Region Gotland berättar: Den politiska ledningen (S+V+MP) prioriterar sin egen verksamhet framför den offentliga servicen. 

Lite trivialiserat så kan regiondirektören sägas vara chef över två separata organisationer. Dels chef över ‘koncernen’, som är beteckningen på alla de förvaltningar som ger direkt medborgarservice. Dels chef över Ledningskontoret som är den instans som stöttar politikerna, och då i första hand regionråden, dvs majoritetsledarna i S+V+MP.

Det finns en känd och oundviklig konflikt mellan Ledningskontoret och de övriga ‘koncerncheferna’. Den konflikten finns i alla större organisationer, konflikten mellan de som arbetar med strategier och de som arbetar med daglig operativ verksamhet. De interna strategikonsulterna är ofta före detta chefer med senioritet. Så också inom Region Gotland.

Det som nu har framkommit är att den nu avsatte regiondirektören hade ett kraftigt fokus på den operativa verksamheten. Han hade enskilda samtal med alla chefer ner på en relativt låg nivå. Samstämmiga röster vittnar om att han skapade arbetslust och framtidstro hos de berörda.

Men inte hos de som arbetade på Ledningskontoret. ‘Deras’ chef var frånvarande och den interna verksamheten blev lidande.

Precis som i alla andra organisationer vände sig nu personalen till chefens chef, i detta fall den politiska ledningen och då ytterst regionstyrelsens ordförande. I pressuttalanden har han berättat om hur medarbetare på Ledningskontoret har hotat säga upp sig om inte situationen förändras.

Läget för regiondirektören var alltså att

  • de delar som levererar till medborgarna för första gången på mycket länge börjar hysa arbetsglädje och tillförsikt
  • de delar som stöttar den politiska ledningen underpresterar på grund av missnöje

I detta läge så anser den politiska ledningen att den måste agera.

I valet mellan en fungerande medborgarservice (ca 95% av regionens budget) eller en fungerande stödfunktion till sig själva, så väljer man att enbart fokusera på det egna behovet.

”Gärna en fungerande sjukvård, men först en rejäl stab till mig” tycks vara ledorden.

De båda fallen, sjukusdirektören 2012 och regiondirektören 2014, visar att den chef som sätter medborgarna före politikerna får gå hem. Skandal!

Regeringen valde att förlora

Eftervärlden får forska i varför, men det är ett faktum att S+MP hade kunnat få igenom sin budget utan prut.

Har man någon gång varit aktiv i en förening där motioner behandlas vet man detta.

Om det finns tre förslag, varav ett är helt oacceptabelt för de flesta, så väljer de som har störst stöd om de ska vinna eller förlora i slutomgången.

Ett exempel: Tre förslag A, B och Z. De har stöd i fallande ordning enligt A:45%, B:40%, och Z:15%. A har alltså störst stöd och blir huvudförslag.

Första omröstningen blir då att välja vilket av B eller Z som ska bli motförslag. Kom ihåg att Z är oacceptabelt för 85%.

  • Om B går till final, så kommer de att vinna över A (40% + 15% mot 45%).
  • Om Z går till final, så kommer de att förlora mot A (15% mot 45%).

 Det är de som stöttar A som styr utgången av kvalet.

  • Om A verkligen vill vinna så stöttar de Z kvalomgången.
  • Om A inte vill vinna avstår de från att rösta i kvalet.

Observera att A aldrig röstar mot sig själva, utan bara ser till att få ‘rätt’ motkandidat.

Detta är varken ovanligt eller omoraliskt. Så går det till på årsmöten i fackföreningar, politiska ungdomsförbund och andra föreningar.

Som sagt, andra får forska i varför regeringen valde att förlora. Men beslutet låg hos dem.

Uppdatering 10 dec:

I Skåne såg S + MP till att få rätt motkandidat, använde SD och V som rundningsmärken.

Min vision av en liberalt formad framtid

Visionen är att skapa ett samhällsklimat där de flesta kan säga: Jag kan, jag får, och framför allt – jag vill. Den ideologiska kampen måste föras mot ”någon-annan-ismen” – det tragiska arvet efter en lång tid av socialistiskt inspirerade regimer.

Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

Jag listar några exempel från tidigare bloggpostningar – detta är ingen dagslända för mig.

  • På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Jag vill därför att vi ska argumentera för att “alla friska vuxna ska försörja sig själva “, inte dystert sia om att “vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring. (1 aug 2005)
  • Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (6 nov 2005)
  • Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas. (14 sep 2005)
  • Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (1 jan 2004)
  • Samhället är tillgängligt för alla. ”Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp. (27 jul 2005)

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.

  • För byggärenden kan det uttryckas så, att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas. (9 aug 2009)

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

  • Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Marknadsekonomins styrka ligger inte i det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar.(14 sep 2005)
  • Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (14 sep 2005)
  • Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna. Flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten har inget stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. (6 april 2010)
  • … och så är det ju det där med FRA. Ett liberalt samhälle avstår från vapen som riskerar att göra mer skada än nytta; atombomber, klusterbomber och massavlyssning av egna folket tex.

————
Fler visionärer
Amanda Brihed
Per Petterson
Per Altenberg
Andreas Froby
Victor Zetterman
Daniel Rhodin

Återlämna åtminstone en smula av makten till folket

Sedan urminnes tider har makthavare tilldelat sig rätten att styra över de individer som bosatt sig inom deras maktsfär. När svärdet inte räckte som argument så hävdade makthavarna sin tillgripna rätt genom att påstå att den var tilldelad från Gud eller någon annan högre makt. Först med den (utmärkta) sociala uppfinningen liberal demokrati så har makten motiverats genom att den sägs vara sprungen ur de som makthavarna beslutar över.

Fortfarande tror sig dock majoriteten av dagens makthavare ha rätt till oinskränkt beslutsrätt över ”sina” medborgare. I Sverige är detta inte så förvånande, efter nära en mansålder av socialistiskt inspirerade regimer. Precis som gårdagens kungar talar många politiker om sig själva i formen pluralis majestatis – vi…

Sanna liberaler vet bättre. Redan de tidiga liberala filosoferna insåg att politikernas makt måste begränsas, och de levde ändå på en tid då denna maktutövning rent praktiskt inte kunde vara lika allomfattande som idag.

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är helt eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.
Yrkande:
Folkpartiet bör verka för att

1) i de områden där så är möjligt, bör den slutgiltiga beslutsrätten överlämnas till medborgarna.

– Forstättningen av denna motionstext är ett (1) exempel på hur detta återlämnande kan ske. –
Fortsätt läsa Återlämna åtminstone en smula av makten till folket

Om äldreomsorg och generationsboende

I olika sammanhang så diskuteras det kring risken för drastiskt ökade kostnader för att ta hand om oss själva, när vi blir gamla. Äldreomsorgskostnader är det osnygga ordet.

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna ”kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre ”med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

  • Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
  • Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
  • Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Katalogen energisnålare än eniro.se?

Jag fick ett mail:

I år delas 5,5 miljoner telefonkataloger ut. Rätt onödigt va? Varje modern människa checkar telnummer via hitta.se eller typ eniro.se. Telefonkatalogen belastar miljön på onödigt sätt vad det gäller transporter och papper. (0,7% av Sveriges förbrukning)

Jag rekommenderar att du avbeställer dina kataloger. Ta 1 minut av din tid och du gör en insats för miljön! 2007 var det enbart 3500 personer som avbeställde telefonkatalogerna. Låt det bli 1 miljon nästa år !

Länk: http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Katalogavbestallning/

Jag har de senaste åren inte hämtat ut någon katalog (det fungerar så där jag bor), varför de då har gått tillbaka till Eniro. Om man nu kan stoppa själva tillverkningen av just min katalog, så är det ju helt rätt. I stället för att Eniros planerare ska gissa sig till om Leiph vill ha en katalog, så stoppas just denna kedja vid källan.

Sedan kan man fundera över huruvida det går åt mer eller mindre energi för att söka en uppgift via nätet, eller via en tryckt katalog. En mycket grov gissning ger att mitt nummerletande drar ca 0,5 kWh el-energi per år. En lika grov gissning ger att katalogen drar ca 0,01 kWh.

Min PC drar ca 300W, jag gissar att Eniros DB drar detsamma ”för mig”, samt att linan drar 150W. Med en slagning i veckan, på en minut vardera så blir det 650 Wh – och så avrundade jag neråt till 0,5 kWh.

Holmens pappersbruk drar ca 2 TWh/år. Eniro utnyttjar ca 1% av deras kapacitet, och distribuerar ca 5,5 miljoner kataloger. Det blir ca 4 Wh per katalog. Sedan gissade jag att pappersbruket stod för halva energiåtgången i katalogkedjan. Det blir ca 10 Wh = 0,01 kWh.

Hmmm…. men jag slipper ju i alla fall en katalog som ligger och skräpar…och träden gör säkert bättre nytta någon annan stans…

______________________

Update: Jag får nog lämna tillbaka mitt gamla toppbetyg i matematik. Torbörn Nilsson påpekar i kommentarsfältet att jag räknat fel med en faktor 1000. Och det hade jag, jag hade angett exponenten för Tera fel. Den ska vara 12, inte 9.

Rätt värde – med övriga parametrar oförändrade – ska vara att en katalog drar 10 kWh.

Internetsökningen vinner då med en faktor 20, om min ansats är rätt i de andra parameterhörnen. Jag hoppas att den är det, jag vill inte ha någon katalog som ligger och skräpar här hemma.
________________________________________

Intressant? Andra bloggar om: , , ,

Årsmöte i fp, inte bara formalia

En fördel med att engagera sig i ett politiskt parti, och inte bara vara ”fri debattör”, är att det finns formella tillställningar där de som har politiska positioner kan ställas till svars även mellan valår. (‘Ställa till svars’ kan låta lite hårt, det är ju ändå personer som jag normalt tycker gör mer rätt än vad någon ur ett annat parti kan förväntas göra.)

Ett tillfälle, åtminstone inom folkpartiet, är årsmötet. Vi har en stående punkt: Frågor till de förtroendevalda. I år tänker jag ta upp två frågor som bloggens läsare nog känner som några av mina hjärteämnen. Dels byggnadsnämnders godtyckliga behandling av individer, och dels yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsärendet rör den den tydligt antiborgerliga kulturföreningen Södra Fot, som fått sitt kulturbidrag indraget därför att man hyser fel åsikter.

En stadsdelsnämnd har, som bland annat refererats bland liberala bloggare, beslutat att dra in ett kulturbidrag till kulturföreningen Södra Fot. Som skäl för detta anges att man arrangerat ett evenemang med titeln ”Allsång mot Alliansen”.

Rent formellt så har man naturligtvis inte inskränkt yttrandefriheten, ingen hindras från att arrangera några allsånger. Men i det hårdbeskattade Sverige så är det svårt att arrangera publika möten utan offentligt stöd. Och ett indraget offentligt bidrag kan i just detta fall inte ses som något annat än ett straff för att fel åsikter framförts.

Det klassiska uttalandet om att ogilla någons åsikt, men ge sitt liv för dennes rätt att framföra den, brukar ofta citeras av liberaler.

Mot bakgrund av detta vore det intressant att höra vårt liberala kulturborgarråds kommentarer och reflektion över det inträffade. Samt – naturligtvis – om hon tänker agera med anledning av det inträffade.

Andra bloggar om: ,

_________________________

Uppdatering: Madeleine Sjöstedt tog den lokala stadsdelsnämnden i örat, och säkrade bidraget till Södra Fot. Helt rätt!!

_________________________

Byggnadsnämndsärendet rör den fastighetsägare som jag tidigare skrvit om, som fått på sig vite på en miljon kronor därför att en tokmoderat inte tycker att hans tomt är vacker nog.

I stadsbyggnadsnämndens protokoll av den 17 augusti 2006, så framgår det att två (2) viten på vardera en halv miljon kronor, har ålagts en Älvsjö-bo därför att han inte har putsat sin fastighet på ett sätt som faller stads byggnadsnämnden i smaken. Det är framförallt den uttalat radikalkonservative moderaten Ingvar Snees som drivit detta ärende.

Följande åtgärder krävs av stadsbygg nadsnämnden: Reparera regnrännor, trappor och räcken, putsa fasader, måla snickerier, staket och grindar, samt trädgårdsstädning. I huvudsak tycks ärendet vara estetiskt betingat. Ingenstans anförs några resonemang om fara eller risk för fara, för någon.

Såvitt framgår av reportage så är tomten inhägnad, vilket ger att barn, hundar eller andra inte riskerar att skada sig. Inte heller verkar tomten dra åt sig råttor eller andra skadedjur. Ett TV-reportage ger intryck av att en gammal man bor i ett något slitet hus.

Nämndens beslut verkar rimma mycket illa med de liberala grundvärderingarna om respekt för individen, samt respekt för äganderätten. Vite på sammanlagt en miljon kronor är mycket pengar för en enskild person.

Vid sammanträdet deltog för folkpartiet Madeleine Sjöstedt, Katariina Güven och ersättaren David Wästberg. Jag skulle vilja att någon av dem redogjorde för hur de resonerat i detta fall, när de avstått från att markera en liberal linje i frågan.

Andra bloggar om: ,

_________________________

Uppdatering: Ett luddigt resonemang om att individen måste inordna sig i kollektivet, var försvaret för detta agerande. Sorgligt!

_________________________

Pingat på Intressant

Mer om byggärenden

Enligt ett inslag på SvD:s webbtv, så har kommunen förelagt en fastighetsägare ett vite på en halv miljon kronor, därför att grannarna inte gillar utséendet på tomten.

I 63 år har Rune Stockhaus bott i sitt hus i Älvsjö i södra Stockholm. Men sedan grannarna klagat över att huset är förfallet och att det är skräpigt på tomten hotas han av ett vite på omkring en halv miljon kronor. Trots Runes försök att städa upp och reparera har myndigheterna dömt ut hans hus.

I inslaget säger den moderate kommunpolitikern Ingvar Snees:

”Jag tycker att det ser ganska skräpigt ut på tomten, och huset ser ju ut att vara i dåligt skick.” ”Man måste inom stadsplanelagt område hålla sitt hus välvårdat, och även sin trädgård välvårdad. Det finns många skäl till det: Det är naturligtvis grannarna, men också av säkerhetsskäl, att inte saker ramlar ner i huvet på folk som har anledning att besöka huset.”

(Med alla de reservationer som kan behövas, jag har bara sett just detta inslag om ärendet.)

Detta är dumheter. I andra sammanhang så har jag argumenterat för att byggnadsnämnders makt ska inskränkas kraftigt, och detta inslag är ytterligare ett skäl till att minska politikers makt.

Ur nämndprotokollet:

Brister på bostadshuset som skall åtgärdas, dvs reparera, komplettera och måla, ståndrännor och stuprör, reparera fasaden, putsa husets alla fasader, måla alla fönstersnickerier och vindskivor. Reparation av trappa och trappräcke. Brister på uthus/garage som skall åtgärdas dvs reparera, komplettera och måla, ståndrännor och stuprör, reparera fasaden, putsa uthusets/garagets alla fasader, måla alla fönstersnickerier och vindskivor.

Tomten skall hållas i vårdat skick på så sätt att grenhögar och rishögar tas bort från fastigheten. Upplag av diverse byggnadsmaterial under skärmtak skall tas bort. Skärmtaket med reglar skall tas bort. Grind och staket skall målas. Gamla tegelplattor skall tas bort från fastigheten.

Såvitt framgår av inslaget, så är tomten inhägnad. Det ger att inga barn, hundar eller andra riskerar att skada sig. Det ser inte heller ut som om tomten skulle dra åt sig råttor eller andra skadedjur. Det som återstår är att någon vän av ordning anser att fastigheten inte är estetiskt tilltalande. Ingvar Snees et co, tillsammans med de (fega) anonyma grannar som anmält husägaren gör sig till domare över någons livsstil. En livsstil som bara stör den som kikar över staketet.

Det feg-grannarna borde göra är att prata med fastighetsägaren, i stället för att springa till politikerna. Om de inte lyckas nå en samförståndslösning, så får väl grannarna sätt upp ett ”utsiktsskydd” på sin egen tomt, så att de slipper se den vederstyggliga granntomten. Inte begära att någon annan ska anpassa sig efter deras estetiska nycker.

Den moderate politikerna bör genast lägga ner denna strid, det anstår inte någon från ett parti som säger sig vilja öka friheten, att driva ett sådant här ärende. Hela nämnden, inklusive mina folkpartistiska vänner, bör skämmas för att de nedlåtit sig till denna gruppmobbing.

Det är berättelser av detta slag, som väcker min anarkistiska ådra – kanske vore en värld utan politiker en bättre värld att leva i?

___________________________

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: ,

Om rosa dörrar – avskaffa byggloven!

Någon stolle till tjänsteman tycker inte om den rosa färgen på en dörr och kräver att dörrägaren ska begära bygglov för ommålningen. Dumheter.

Jag har skrivit om det förr.

Om ”dörrens” grannar tycker att det är OK med en rosa dörr, så ska inga andra – inga som helst andra – komma med maktspråk och bullra. Kommunernas planmonopol bör avskaffas, byggnadsnämndernas inflytande drastiskt minskas. Om grannarna accepterar bygget, så ska det räcka. Punkt.