Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

Jag listar några exempel från tidigare bloggpostningar – detta är ingen dagslända för mig.

• På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Jag vill därför att vi ska argumentera för att “alla friska vuxna ska försörja sig själva “, inte dystert sia om att “vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring. (1 aug 2005)
• Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (6 nov 2005)
• Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas. (14 sep 2005)
• Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (1 jan 2004)
• Samhället är tillgängligt för alla. “Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp. (27 jul 2005)

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.

• För byggärenden kan det uttryckas så, att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas. (9 aug 2009)

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

• Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Marknadsekonomins styrka ligger inte i det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar.(14 sep 2005)
• Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (14 sep 2005)
• Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna. Flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten har inget stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. (6 april 2010)

• … och så är det ju det där med FRA. Ett liberalt samhälle avstår från vapen som riskerar att göra mer skada än nytta; atombomber, klusterbomber och massavlyssning av egna folket tex.

————
Fler visionärer
Amanda Brihed
Per Petterson
Per Altenberg
Andreas Froby
Victor Zetterman
Daniel Rhodin

Fortfarande tror sig dock majoriteten av dagens makthavare ha rätt till oinskränkt beslutsrätt över ”sina” medborgare. I Sverige är detta inte så förvånande, efter nära en mansålder av socialistiskt inspirerade regimer. Precis som gårdagens kungar talar många politiker om sig själva i formen pluralis majestatis – vi…

Sanna liberaler vet bättre. Redan de tidiga liberala filosoferna insåg att politikernas makt måste begränsas, och de levde ändå på en tid då denna maktutövning rent praktiskt inte kunde vara lika allomfattande som idag.

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är helt eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.
Yrkande:
Folkpartiet bör verka för att

1) i de områden där så är möjligt, bör den slutgiltiga beslutsrätten överlämnas till medborgarna.

- Forstättningen av denna motionstext är ett (1) exempel på hur detta återlämnande kan ske. -

För byggärenden kan det uttryckas så, att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas. Om konsensus inte kan nås bland sakägarna, så gäller “den gamla” plan- och bygglagen som vanligt.

Notera att termen sakägare är en juridisk definition på de som kan tänkas vara berörda av ett ärende. Vid mindre ärenden, en garagetillbyggnad tex så är de närmaste grannarna sakägare. Vid större anläggningar är antalet sakägare väsentligt utökat. Vilka som vid olika tillfällen är sakägare, har fastslagits genom rättspraxis.

Den signal som denna lagändring skickar i dagens reglerade Sverige är närmast revolutionerande: Om det civila samhället (medborgarna / individerna), är överens, så ska ingen överhet få komma och förstöra det!

Yrkande:
Folkpartiet bör verka för att

2) Plan- och bygglagen, och eventuellt andra berörda lagar, ändras så att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas.

(Detta är en motion inlämnad till Folkpartiets landsmöte 2009.)
Intressant?  Läs även andra bloggares åsikter om medborgarmakt, folkpartiet, landsmöte

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna “kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre “med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

• Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
• Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
• Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om kollektiv, hässelby, servicehus, äldreboende, äldreomsorg

I år delas 5,5 miljoner telefonkataloger ut. Rätt onödigt va? Varje modern människa checkar telnummer via hitta.se eller typ eniro.se. Telefonkatalogen belastar miljön på onödigt sätt vad det gäller transporter och papper. (0,7% av Sveriges förbrukning)

Jag rekommenderar att du avbeställer dina kataloger. Ta 1 minut av din tid och du gör en insats för miljön! 2007 var det enbart 3500 personer som avbeställde telefonkatalogerna. Låt det bli 1 miljon nästa år !

Länk: http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Katalogavbestallning/

Jag har de senaste åren inte hämtat ut någon katalog (det fungerar så där jag bor), varför de då har gått tillbaka till Eniro. Om man nu kan stoppa själva tillverkningen av just min katalog, så är det ju helt rätt. I stället för att Eniros planerare ska gissa sig till om Leiph vill ha en katalog, så stoppas just denna kedja vid källan.

Sedan kan man fundera över huruvida det går åt mer eller mindre energi för att söka en uppgift via nätet, eller via en tryckt katalog. En mycket grov gissning ger att mitt nummerletande drar ca 0,5 kWh el-energi per år. En lika grov gissning ger att katalogen drar ca 0,01 kWh.

Min PC drar ca 300W, jag gissar att Eniros DB drar detsamma “för mig”, samt att linan drar 150W. Med en slagning i veckan, på en minut vardera så blir det 650 Wh – och så avrundade jag neråt till 0,5 kWh.

Holmens pappersbruk drar ca 2 TWh/år. Eniro utnyttjar ca 1% av deras kapacitet, och distribuerar ca 5,5 miljoner kataloger. Det blir ca 4 Wh per katalog. Sedan gissade jag att pappersbruket stod för halva energiåtgången i katalogkedjan. Det blir ca 10 Wh = 0,01 kWh.

Hmmm…. men jag slipper ju i alla fall en katalog som ligger och skräpar…och träden gör säkert bättre nytta någon annan stans…

______________________

Update: Jag får nog lämna tillbaka mitt gamla toppbetyg i matematik. Torbörn Nilsson påpekar i kommentarsfältet att jag räknat fel med en faktor 1000. Och det hade jag, jag hade angett exponenten för Tera fel. Den ska vara 12, inte 9.

Rätt värde – med övriga parametrar oförändrade – ska vara att en katalog drar 10 kWh.

Internetsökningen vinner då med en faktor 20, om min ansats är rätt i de andra parameterhörnen. Jag hoppas att den är det, jag vill inte ha någon katalog som ligger och skräpar här hemma.
________________________________________

Intressant? Andra bloggar om: telefonkatalogen, miljö, eniro, energi

Ett tillfälle, åtminstone inom folkpartiet, är årsmötet. Vi har en stående punkt: Frågor till de förtroendevalda. I år tänker jag ta upp två frågor som bloggens läsare nog känner som några av mina hjärteämnen. Dels byggnadsnämnders godtyckliga behandling av individer, och dels yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsärendet rör den den tydligt antiborgerliga kulturföreningen Södra Fot, som fått sitt kulturbidrag indraget därför att man hyser fel åsikter.

En stadsdelsnämnd har, som bland annat refererats bland liberala bloggare, beslutat att dra in ett kulturbidrag till kulturföreningen Södra Fot. Som skäl för detta anges att man arrangerat ett evenemang med titeln “Allsång mot Alliansen”.

Rent formellt så har man naturligtvis inte inskränkt yttrandefriheten, ingen hindras från att arrangera några allsånger. Men i det hårdbeskattade Sverige så är det svårt att arrangera publika möten utan offentligt stöd. Och ett indraget offentligt bidrag kan i just detta fall inte ses som något annat än ett straff för att fel åsikter framförts.

Det klassiska uttalandet om att ogilla någons åsikt, men ge sitt liv för dennes rätt att framföra den, brukar ofta citeras av liberaler.

Mot bakgrund av detta vore det intressant att höra vårt liberala kulturborgarråds kommentarer och reflektion över det inträffade. Samt – naturligtvis – om hon tänker agera med anledning av det inträffade.

Andra bloggar om: södra fot, yttrandefrihet

_________________________

Uppdatering: Madeleine Sjöstedt tog den lokala stadsdelsnämnden i örat, och säkrade bidraget till Södra Fot. Helt rätt!!

_________________________

Byggnadsnämndsärendet rör den fastighetsägare som jag tidigare skrvit om, som fått på sig vite på en miljon kronor därför att en tokmoderat inte tycker att hans tomt är vacker nog.

I stadsbyggnadsnämndens protokoll av den 17 augusti 2006, så framgår det att två (2) viten på vardera en halv miljon kronor, har ålagts en Älvsjö-bo därför att han inte har putsat sin fastighet på ett sätt som faller stads byggnadsnämnden i smaken. Det är framförallt den uttalat radikalkonservative moderaten Ingvar Snees som drivit detta ärende.

Följande åtgärder krävs av stadsbygg nadsnämnden: Reparera regnrännor, trappor och räcken, putsa fasader, måla snickerier, staket och grindar, samt trädgårdsstädning. I huvudsak tycks ärendet vara estetiskt betingat. Ingenstans anförs några resonemang om fara eller risk för fara, för någon.

Såvitt framgår av reportage så är tomten inhägnad, vilket ger att barn, hundar eller andra inte riskerar att skada sig. Inte heller verkar tomten dra åt sig råttor eller andra skadedjur. Ett TV-reportage ger intryck av att en gammal man bor i ett något slitet hus.

Nämndens beslut verkar rimma mycket illa med de liberala grundvärderingarna om respekt för individen, samt respekt för äganderätten. Vite på sammanlagt en miljon kronor är mycket pengar för en enskild person.

Vid sammanträdet deltog för folkpartiet Madeleine Sjöstedt, Katariina Güven och ersättaren David Wästberg. Jag skulle vilja att någon av dem redogjorde för hur de resonerat i detta fall, när de avstått från att markera en liberal linje i frågan.

Andra bloggar om: bygglov, paragrafryttare

_________________________

Uppdatering: Ett luddigt resonemang om att individen måste inordna sig i kollektivet, var försvaret för detta agerande. Sorgligt!

_________________________

Pingat på Intressant

I 63 år har Rune Stockhaus bott i sitt hus i Älvsjö i södra Stockholm. Men sedan grannarna klagat över att huset är förfallet och att det är skräpigt på tomten hotas han av ett vite på omkring en halv miljon kronor. Trots Runes försök att städa upp och reparera har myndigheterna dömt ut hans hus.

I inslaget säger den moderate kommunpolitikern Ingvar Snees:

“Jag tycker att det ser ganska skräpigt ut på tomten, och huset ser ju ut att vara i dåligt skick.” “Man måste inom stadsplanelagt område hålla sitt hus välvårdat, och även sin trädgård välvårdad. Det finns många skäl till det: Det är naturligtvis grannarna, men också av säkerhetsskäl, att inte saker ramlar ner i huvet på folk som har anledning att besöka huset.”

(Med alla de reservationer som kan behövas, jag har bara sett just detta inslag om ärendet.)

Detta är dumheter. I andra sammanhang så har jag argumenterat för att byggnadsnämnders makt ska inskränkas kraftigt, och detta inslag är ytterligare ett skäl till att minska politikers makt.

Ur nämndprotokollet:

Brister på bostadshuset som skall åtgärdas, dvs reparera, komplettera och måla, ståndrännor och stuprör, reparera fasaden, putsa husets alla fasader, måla alla fönstersnickerier och vindskivor. Reparation av trappa och trappräcke. Brister på uthus/garage som skall åtgärdas dvs reparera, komplettera och måla, ståndrännor och stuprör, reparera fasaden, putsa uthusets/garagets alla fasader, måla alla fönstersnickerier och vindskivor.

Tomten skall hållas i vårdat skick på så sätt att grenhögar och rishögar tas bort från fastigheten. Upplag av diverse byggnadsmaterial under skärmtak skall tas bort. Skärmtaket med reglar skall tas bort. Grind och staket skall målas. Gamla tegelplattor skall tas bort från fastigheten.

Såvitt framgår av inslaget, så är tomten inhägnad. Det ger att inga barn, hundar eller andra riskerar att skada sig. Det ser inte heller ut som om tomten skulle dra åt sig råttor eller andra skadedjur. Det som återstår är att någon vän av ordning anser att fastigheten inte är estetiskt tilltalande. Ingvar Snees et co, tillsammans med de (fega) anonyma grannar som anmält husägaren gör sig till domare över någons livsstil. En livsstil som bara stör den som kikar över staketet.

Det feg-grannarna borde göra är att prata med fastighetsägaren, i stället för att springa till politikerna. Om de inte lyckas nå en samförståndslösning, så får väl grannarna sätt upp ett “utsiktsskydd” på sin egen tomt, så att de slipper se den vederstyggliga granntomten. Inte begära att någon annan ska anpassa sig efter deras estetiska nycker.

Den moderate politikerna bör genast lägga ner denna strid, det anstår inte någon från ett parti som säger sig vilja öka friheten, att driva ett sådant här ärende. Hela nämnden, inklusive mina folkpartistiska vänner, bör skämmas för att de nedlåtit sig till denna gruppmobbing.

Det är berättelser av detta slag, som väcker min anarkistiska ådra – kanske vore en värld utan politiker en bättre värld att leva i?

___________________________

Pingat på Intressant. Andra bloggar om: bygglov, paragrafryttare

Jag har skrivit om det förr.

Om “dörrens” grannar tycker att det är OK med en rosa dörr, så ska inga andra – inga som helst andra – komma med maktspråk och bullra. Kommunernas planmonopol bör avskaffas, byggnadsnämndernas inflytande drastiskt minskas. Om grannarna accepterar bygget, så ska det räcka. Punkt.

Nå, jag har inga förslag på landskapsgränser, däremot menar jag att allt inte måste vara så som det stöptes under kommunreformens dagar på sjuttiotalet. I grunden menar jag att “vi” politiker måste lita på “våra” medborgare i mycket större omfattning. Sverige måste avpolitiseras, och en metod kan vara hur stora och små ärenden ska hanteras rent organisatoriskt.

En kul sak är att nar jag framför ett förslag om avpolitisering bland icke-politiska vänner, så tycker de flesta att det verkar väl OK. Om jag släpper samma idé bland de politiker som jag ibland umgås med, så blir det nästan alltid ett försvar för det bestående. Genomgående alltid samma reaktion: “Hur skulle det gå om inte politikerna hade sista ordet? Kaos!”

Ett litet stickspår om bygglov som illustration:

Jag har bott på ett ställe där “vi inte besvärade myndigheterna i onödan”. En granne en bit bort ville bygga en större bod. Då gick vi ut och pekade och pratade, alla vi som berördes. Sedan byggde grannen sin bod, och alla blev nöjda. Jag har en bekant som gjorde nästan likadant, med den skillnaden att när alla var överens om garaget, så skickade man in det förslaget till kommunen. De refuserade, och kom med ett kontraförslag som ingen gillade. Nu ligger tvisten i kammarrätten, och grannsämjan är bara ett minne.

Jag är inte generellt mot lagar eller regler, men jag tycker att det har gått väl långt. Den grannbod jag beskrev placerades nästan jämte den gemensamma tomtgränsen, det tyckte alla var den bästa platsen. Men det är enligt stadsplanen olagligt!

Garaget jag beskrev fick inte byggas, därför att det kunde finnas risk för att någon i framtiden skulle nyttja det som bostadsrum – och det skulle strida mot detaljplanen! (En husägare som inte får nyttja sitt hus efter eget huvud. Något så dumt!)

Jag ifrågasätter faktiskt det kloka i att ha alltför detaljerade planer för bebyggelse. Egentligen är det väl i princip inget problem om det blir ett höghus eller industribyggnad i ett villaområde, om de grannar som påverkas tycker att det är ok? (Givet en massa om och men naturligtvis, miljöregler, infrastruktur tex.)

Dessutom så är ju en långsam förändring, där varje fastighetsägare fattar individuella beslut, närmast en garant för en god miljö. Se på skillnaden mellan södra och norra Klara. I södra Klara så ägde kommunen marken, och kunde tillåta sig stora planer. I norra Klara/Adolf Fredrik så var fastigheterna privat ägda, och förnyelsen har gjorts betydligt mer pietetsfullt.

Minns att de många av de tätorter vi idag framhåller som goda exempel – Södermalm tex, i princip byggdes utan annan planering än var vägar och torg skulle ligga. Ett av de nya “samhällen” som idag anses som arkitektoniskt mest spännande är Breddens industriområde, längs E4 mot Arlanda. Motsvarande variationsrikedom är ju helt otänkbar i ett nytt bostadsområde – se på konformismen i Hammarby Sjöstad. (Det finns ett nybyggt bostadsområde i Södertälje där stadsarkitekten faktiskt blundat. Fantastisk blandning – villor med grekiska pelarentréer, och röda torp sida vid sida. Men det ses ju som ett avvikande experiment.)

Fast då skulle stadsplanerarna få betydligt mindre att göra. Och välutbildade arkitekter är goda debattörer, så idén lär nog förbli bara en idé.

Solidaritet

Enligt ordlistan innebär solidaritet en känsla av samhörighet och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor. Men i Sverige har begreppet monopoliserats av LO-facken, som använder det för att rättfärdiga en politik som stänger ute utlänningar, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Denna förljugenhet blev särskilt tydlig i Vaxholm. Där skrek Byggnads ombudsmän “Go home, go home” till de lettiska byggjobbarna, samtidigt som förbundsledningen påstod att aktionen var ett uttryck för solidaritet med grannarna på andra sidan Östersjön.

Härligt, vi blir alltfler i båten! För något år sedan skrev jag att:

“Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.”

Men det går att börja förändra detta, som lokalpolitiker och som privatperson. Som lokalpolitiker kan man förvisso försöka uppmuntra solidaritet inom något område som man har rådighet över. Det blir ju en slags uppfostran via morot. (Att bete sig så huvudlöst korkat som bussbolaget som hotade en vardagshjälte med uppsägning, det är att be om ett samhälleligt förfall. Den personalchefen, eller vem det nu var, bör omplaceras till gem-räkning!)

Men jag tror att de av oss som vill uppmuntra solidariskt betéende, vi måste börja gräva där vi står.

Någon får väl spader, och tycker att jag är gammaldags, men jag tror att solidariet startar med artighet:

• Om vi låter bli att springa till den nya kassalinjen, utan låter de som stod före oss i den gamla kön, också få göra det i den nya,
• Om vi lär barnen att vänta på varandra vid matbordet, och också själva sitter kvar tills alla är färdiga,
• Om vi bilister stannar för fotgängare som ska över gatan, inte för att det är lag på det, utan för att det är ett sätt där man som bilist kan hjälpa fotgängaren,
• ..och massor av andra små vardagsartigheter..

..så tror jag att en ryggmärgstanke kan bli placerad: Vad kan jag göra för att underlätta för just den där personen? Det är kanske naivt, men jag tror att om Sverige ska avsocialiseras, så måste vi också rannsaka oss själva.

Det där med “borgerliga värderingar” är inte så dumt. Varken i politiska termer, eller i vardagliga umgängesformer.

Att statsministern är direkt ansvarig för den usla hanteringen är självklart, och rimligtvis borde krav på hans avgång ställas. Men jag tror inte att så många andra som skolats i det socialdemokratiska samhället hade löst det bättre.

Den bild som kommisionen ger av myndigheternas interna arbete, är att väldigt många satt och väntade på att “någon annan” skulle fatta beslut. Detta är signifikativt för det socialdemokratiska samhället.

I ett helt annat ämne så skrev jag i augusti att: ‘Det finns ett betydande inslag av “någon annan-ism” i det socialdemokratiska samhällbygget. Det är alltid någon annan som ska “ansvara”, “trygga” eller “finansiera” våra verksamheter.’

Precis samma anda präglade uppenbarligen de olika myndigheternas ledning. Man väntade på besked, eller information, eller beslut.

Att de på operativ nivå visste vad som skulle göras, förvånar inte. De har säkerligen rekryterats med avséende på kompetens. På samma sätt är handlingsförlamningen på högre nivå inte heller förvånande – 65 års utnämningsmakt sätter sina spår.

De svenska myndighetenas hantering av tsunamikatastrofen är en frukt av det samhälle som socialdemokraterna har skapat. En avsocialisering måste till, så att alla inser att deras egen insats är viktig för både den egna välfärden, och samhällets.

Sverige måste avsocialiseras.