Kategoriarkiv: …bland annat om Gotland

Kommunalt ministerstyre

Jag vet inte om jag någonsin tidigare hållit med Erik Fransson till etthundra procent, men hans text ‘Demokratiska system ger skydd‘ från den 9 juni är mycket bra. Hade det varit ett upprop hade jag skrivit under. Välkommen in i det liberala triangelhörnet, med mindre av ‘starka ledare’ och mer av civilt rättssamhälle.

Den ledaren handlade om staten. Resonemanget bör tillämpas även på kommunalt styre.

Erik skriver ‘När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin’. För den statliga verksamheten är ministerstyre olagligt, styrningen ska ske genom lagar och regleringsbrev. Politikerna får inte besluta i enskilda ärenden utan ska ge ramar och förutsättningar för tjänstemännen att verka efter. Blir det fel så får man ändra lagarna, inte ingripa under pågående ärenden.

Men detta gäller inte för kommunala beslut. I kommun, landsting och region är ministerstyre det som är anbefallt. Det är ett historiskt arv från tiden då man träffades på kyrkbacken och delade upp sysslorna mellan sig. Det kanske fungerade då, men bevisligen fungerar det inte idag.

Makt både berusar och korrumperar. Den kommunala korruptionen är ett känt problem och Statskontoret gjorde redan 2012 en jämförelse mellan stat, landsting och kommun där kommunerna kom ut som förlorare. Det visade sig dessutom vara sju gånger vanligare med korruptionsbrott i kommuner än landsting.

Ett väl så stort problem är maktberusning. Det visar inte minst diskussionerna kring fallet med markanvisningstävlingen för Kolgården 12. I korthet: De kommunala politikerna sätter upp regler, tjänstemännen följer dem, politikerna gillar inte utfallet och beslutar på tvärs mot sina nyss fattade regler. Detta är formellt helt korrekt, men man ska vara bra maktberusad för att inte inse det olämpliga. Särskilt olustigt blir det som i Almedalsfallen, de tjänstemän som försöker följa reglerna hånas av beslutsfattarna. Problemet finns i alla läger, men de som förespråkar politiskt styrd ekonomi faller lättare.

Makt berusar, och för att få en nyktrare kommunal styrning bör man göra som staten – ta bort politikerna från den dagliga verksamheten och de enskilda besluten.

Dagens system skapar slarviga politiker. Det tillåter politikerna att skapa otydliga regler, eftersom allt ändå kan ändras i slutändan. En ny kommunpolitisk roll blir då att skapa tydliga regler för vad som gäller – och se till att dessa regler också kan följas. Det är inte så konstigt som det låter, det är så staten fungerar.

Det går, även med dagens regelverk. Men det kräver att lokalpolitikerna både vill och förstår att rollen som tilldelades på kyrkbacken inte längre gäller. Våga avstå från makt. Kungarna på 1800-talet vågade avstå statlig makt, vågar dagens kommunpolitiker?

Att säga emot nazister

Nazistiska våldsverkare har fått tillstånd att delta i årets Almedalsvecka. Det är djupt obehagligt och jag hoppas att det ska gå att finna ett  sätt som inte bygger på ‘förbjudna åsikter’ för att stoppa de som förespråkar och tillämpar våld som politisk metod. Men jag har respekt för svårigheterna.

Almedalsveckan är ingen privat bokmässa där arrangören kan välja vilka som ska få vara med. Almedalsveckan är en avancerad tillämpning av mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheterna. Nazisterna är emot dessa friheter (och de flesta andra friheter också) men vi som värnar om den liberala demokratin kan inte svara med samma medel som de. Då har de vunnit.

Återstår alltså att argumentera, men hur pratar man med en nazist? Ska man ens prata med dem, är det inte bättre att bojkotta de arrangemang där de deltar?

Ja, vi ska prata med dem. Avhoppare från extremiströrelser vittnar alla om en likartad process: Man inser att argumenten inte håller. Men då måste ju någon framföra dessa motargument!

Politiskt engagerade måste bli betydligt bättre på att argumentera för sina åsikter, inte angripa personen bakom åsikten. I söndagens tv-debatt kunde vi se hur partiledarna för (s) och (v) oftare än de andra angrep person i stället för åsikt. I en efterföljande enkät från Expressen/Demoskop fick de helt rättvist bottenbetyg av tittarna. De som är politiskt intresserade vill höra argument, inte glåpord.

Det tråkiga är att även de som är anfäktade av nazism (eller politisk islamism, revolutionär socialism eller någon annan djupt obehaglig -ism) också är tillhör de politiskt intresserade. I grupp står de visserligen och ropar glåpord, men individuellt finns en möjlighet till argumentation.

För att klara dessa individuella samtal måste vi som tror på liberal demokrati och ett öppet samhälle öva oss i politiska samtal. Och då menar jag samtal, som i att ‘prata med varandra’. Inte debattinlägg på forum.

Öppenhetens försvarare måste gå ut på torget. Dela ut flygblad, res ett bokbord, stå med något märke på jacken, bjud på kaffe, vadsomhelst – men kryp ut ur sammanträdesrummen. Våga prata med ‘vanligt folk’ om politikens dilemma. Förklara för både dig själv och den som blivit arbetslös på grund av låglönekonkurrens varför frihandel är bra. Säg emot när någon förespråkar stoppad invandring och monokultur som svar på ökad gängkriminalitet. Argumentera för varför individers frihet är viktigare än politikers vilja att styra, men beskriv också samtidigt varför vi behöver ett starkt samhälle till försvar för de som är svaga.

De obehagliga -ismerna förespråkar enkla lösningar på komplexa problem. Men de har fel, och vi måste bli bra mycket bättre på att förklara även för dem varför de har fel. Övning ger färdighet, gå ut och börja öva. Säg emot nazisten.

Medborgardialoger – spel för gallerierna?

Regionen har just avslutat sin runda av medborgardialoger kring Gotlands framtid. Själva utredningen saknar helt framtidstro. Utan visioner för landsbygden riskerar Gotland att bli en så kallad ”skräpyta”. Ett exempel: Den pågående remissrundan frågar uttryckligen hur regionen ska kunna minska utbudet – inte hur man ska utveckla servicen.

Men samtalen med medborgarna kan förhoppningsvis lyfta arbetet till en god verkshöjd. På ön finns ett stort antal livaktiga utvecklingsbolag och föreningar som besitter en enorm kompetens, vilja och handlingskraft. Det är människor med idéer och kloka lösningar. Människor som ofta ses som besvärliga av dem som har makten.

Det räcker inte med att bara lyssna. Den som har något politiskt att berätta vill också se ett resultat, vill vara med och påverka. En vidareutveckling av lyssnandet är att bjuda in till delaktighet.

Det finns otaliga studier och modeller kring delaktighet, men de flesta utgår från den ”Delaktighetens stege” som Sherry Armstein presenterade redan 1969. Hon var radikal och argumenterade för maktöverlämning.

Vill politikerna ha maktöverlämning? Hur rimmar det med den representativa demokratin? Å andra sidan gillar de flesta politiker den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen: Att beslut ska fattas så ”nära” som möjligt. För de röda partierna finns dock en absolut gräns, makten får inte försvinna från politikerna. Naj, hu! Fritt val, oavsett vad, är en styggelse.

Armstein argumenterade samtidigt för att det vi i dag kallar för medborgardialoger endast var spel för galleriet. Information och dialog blir bara ett alibi för de styrande, som senare ändå trycker igenom sitt eget beslut. Är det så?

Det formella svaret är enkelt men fegt: Det är politikerna som bestämmer, och de har mandat fram till nästa val. Det är det svaret som ger näring åt populister som Trump och Åkesson.

Högre upp i delaktighetsstegen så finns nivån Partnerskap. Ett partnerskap förutsätter respekt mellan parterna. Dessutom måste båda parter se ett verkligt värde i samarbetet.

Omsatt i praktisk politik blir detta en uppmaning att våga lita på de lokala krafterna. Svara inte med ett ”hur skulle det gå om alla…”. Stäng inga lokala verksamheter, utan överlåt åt den lokala ledningen att driva den efter eget huvud. Ge landsbygdens rektorer delegation att driva skolorna som kommunala friskolor utan inblandning från förvaltningen. Se till att röja bort de hinder som utvecklingsbolagen pekar på.

Maktöverlämning, det är att våga lita på människorna.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 7 april 2017

Ideologiernas återkomst (2 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Jag återkommer till triangeln med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Kom ihåg att en karta är alltid en förenkling av verkligheten, och att inga partier är renläriga.

Jag har tidigare visat att det som förenar konservativa och socialister är tron på gruppidentiteter. Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar.

Det finns förstås även det som förenar liberaler och socialister, samt det som förenar liberaler och konservativa.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH KONSERVATIVA är tron på marknadsekonomi, att det ekonomiska systemet ska bygga på avtal mellan fria parter, och att dessa avtal är bindande för parterna.

MOT DETTA STÅR SOCIALISTERNAS tro på planekonomi, att ekonomin ska styras genom politiska beslut och att dessa beslut kan omprövas.

Marknadsekonomin förenar liberaler och konservativa, men det skiljer i synen på hur mycket lagen ska stötta en förmodat svagare part genom regleringar eller lagstadgade åtaganden. Socialisterna menar att ekonomisystemet alltid måste kunna ta politiska hänsyn och besluten ändras.

Pensionssystemet kan illustrera detta: Privata pensionsförsäkringar måste leverera avtalad ersättning, den statliga pensionen beslutas av politiker.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH SOCIALISTER är deras uppfattning om samhällelig solidaritet, att hela samhället har ett gemensamt ansvar för alla ‘svaga’.

MOT DETTA STÅR DE KONSERVATIVAS korporativism, att man först måste ta hand om ‘de egna’ innan hjälp kan spridas till fler.

Socialister och liberaler är överens om principerna för den grundläggande välfärden: Vård, skola och socialförsäkringar ska betalas gemensamt med skatter och omfatta alla. Miljöpolitik och internationellt bistånd ryms också inom solidaritetsbegreppet. Det är ambitionsnivån som skiljer.

Det konservativa svaret är privat finansiering och försäkringslösningar. Ett allmänt resonemang förs om att ‘vi’ inte har råd eller rätt att hjälpa ‘dem’ – åtminstone inte förrän vi har löst våra egna problem. Dessa ‘vi’ och ‘de’ skiljer sig mellan olika konservativa, ‘vi strävsamma’ mot de lata, vi rättrogna, eller ‘folket’ mot utlänningarna.

Avslutningsvis: Det blir lättare att orientera sig om man har en begriplig karta, även om många detaljer inte syns. Jag har fått både lättare att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel-karta. Jag hoppas att det nu kan gälla för fler.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 februari 2017

Ideologiernas återkomst (1 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Hur kan det komma sig att socialdemokraterna (inklusive LO), de nygamla moderaterna och sverigedemokraterna har så lätt för att komma fram till samma svar i migrationspolitiska frågor. Och varför ‘inser’ inte liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet samma sak? Det är ideologierna skiljer och förenar.

Folkbladets debattörer David Lindvall (6/2) och Hans Söderberg (15/2) snuddar vid ämnet, och både Erik Fransson och Eva Bofride återkommer ofta till det som kallas partiernas värdegrunder. I värdegrunden ligger bland annat den grundläggande ideologin.

Men vad är då detta? Ibland händer det att någon ber mig ‘förklara liberalismen’, helst på max en halv minut vid något samtal på torg eller i en valstuga. Det är ju inte helt trivialt, och jag brukar då använda en bild på huvudideologierna och deras inbördes förhållanden.

Det är en triangel med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Bilden är en slags karta. En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men den hjälper en att orientera sig. Min triangel-karta visar de globalt huvudsakliga ideologierna. Det är också viktigt att komma ihåg att inget parti är renlärigt, men de håller sig oftast inom en ideologisk huvudriktning.

Jag har själv både lättare för att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel. Jag börjar med det som förenar socialister och konservativa, och återkommer med det som förenar liberaler med socialister, respektive konservativa.

DET SOM FÖRENAR KONSERVATIVA OCH SOCIALISTER är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

MOT DETTA STÅR LIBERALERNAS tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Att detta med gruppidentiteter förenar betyder inte att man vill värna om samma grupper, eller att man ens accepterar motståndarens gruppindelning. Feministiskt initiativ argumenterade i P4-Gotlands HBTQ-debatt för ‘representation’, att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Inga likheter i övrigt, men på samma sätt argumenterar sverigedemokraterna för att begränsa de demokratiska rättigheterna för de som inte tillhör ‘folket‘.

Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar socialister och konservativa. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar. Din sexuella läggning säger inte vem du är.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 februari 2017

Att inte vilja veta

I tisdagens SVT Östnytt så förklarade regionrådet Björn Jansson att han inte behövde förstahandsinformation från de olika aktörerna i försvarsdebatten. Regionrådet förklarar att ‘Jo – nej … nu råkar Gotland vara i fokus det här året … vi har nog aldrig haft den tanken att åka dit … information, den får vi via den mediebevakning som sker’. Anmärkningsvärt!

Jämför gärna med Almedalen. Seminarierna är viktiga och bra, men minst lika viktiga är de olika informella och spontana samtalen mellan olika befattningshavare på olika nivåer. Branschmässor är bra och viktiga mötesplatser för respektive yrkesområde. Almedalsveckan är en branschmässa för hela den offentliga sektorn och Folk och Försvar är branschmässan för de försvarspolitiskt engagerade.

En väl utnyttjad branschmässa ger viktig och god information om ämnesområdet. Grunden för gott ledarskap är att man fattar välinformerade beslut.

Därför är detta anmärkningsvärt. Regionstyrelsens ordförande är inte bara representant för det egna partiet, det är också det officiella Gotlands första namn.’Gotland’ måste kunna fatta välinformerade beslut.

Att avstå från att informera sig är ett dåligt beslut. Men skulden ska inte enbart läggas på personen Björn Jansson, utan är ett symptom på det insulära problem som präglar gotländsk politik i allmänhet och det socialdemokratiska styret i synnerhet. ‘Vi prioriterar att vara på hemmaplan’ kan ju låta sympatiskt. Men när det betyder att inte vilja ta till sig vad omvärlden vill med hemmaplan så blir det ett problem.

För att ånyo citera en av socialdemokratins mer kända retoriker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.”

Detta – att vilja något och att använda kunskapen som instrument verkar främmande för socialdemokraterna på Gotland.

Det var många som skrattade åt Jan Björklund när han varnade för den ryska upprustningen. Beslutet 2013 om att placera stridsvagnar på ön sågs som en politisk eftergift, inte något av värde. Idag håller även den socialdemokratiska försvarsministern med: ‘Försvaret av Gotland måste särskilt uppmärksammas. Gotlands militärstrategiska läge kan inte nog understrykas’. Den försvarsfråga som ligger högst upp på agendan är återetableringen på Gotland. Men Björn Jansson nöjer sig med andrahandsuppgifter.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 jan 2017

De viljelösa socialdemokraterna

Nu säger äntligen även Socialdemokraterna nej till hyra ut Slite hamn till Nord Stream 2. Det är bra, vi ska inte låna ut Slite hamns nyckel till Kreml. Men varför kommer detta besked så sent?

Det är framförallt genom försvarsutskottets ordförande Allan Widmans (L) enträgna arbete som regeringen till slut tvingats ut ur garderoben.

För att citera en av socialdemokratins mer kända politiker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.” Detta – att vilja något – verkar främmande för Stefan Löven och Björn Jansson.

Utrikespolitik handlar i princip om två områden, säkerhet och solidaritet. I båda dessa områden har liberaler och socialdemokrater historiskt haft likartade uppfattningar. Det är inte så konstigt, liberalismen och socialismen delar en gemensam värdegrund i synen på solidaritet. Solidariteten omfattar alla – inte bara den egna gruppen. (Här måste man för svenska förhållanden komma ihåg att LO företräder en annan linje, och att LO styr socialdemokraterna. Men det är en annan debatt.)

I den rent konkreta frågan ‘ska Region Gotland hyra ut hamnen i Slite till ett bolag som genom ombud styrs av Kreml’, borde det ha varit lika lätt för socialdemokraterna att ta ställning som det var för Liberalerna.

Redan i mars blev regeringen tillfrågad av antal regeringar inom EU om att agera mot själva gasledningen. Initiativtagare var Slovakien som nu i höst är EU:s ordförandeland. Utan att ange några skäl så avböjde man inviten. Politik är att vilja, men regeringen ville inget alls.

Ungefär samtidigt frågade Eva Bofride här på ledarsidan vad partierna tyckte i frågan. Liberalerna i Riksdag och Regionfullmäktige var överens: ‘Vi tycker inte om Nord Stream 2, och kommer att göra allt som går för att stoppa den’. Tre huvudskäl angavs: säkerhetspolitik, EU:s energistrategi och klimatavtalet från Paris. Säkerhet och solidaritet, miljöpolitik är solidaritet. Politik är att vilja, Liberalerna visade en tydlig viljeinriktning.

Björn Jansson blev den gången svaret skyldig, men återkom via Regionstyrelsen i oktober: ”[Vi] gör ingen bedömning av miljöfrågor och säkerhetspolitiska aspekter”. Politik är att vilja, men regionrådet ville inget alls.

Solidariteten med folken i Syrien, Ukraina, Georgien, Moldavien och Estland är som bortblåst. Socialdemokraterna uppmanar i olika sammanhang andra till bojkott av olika företag och länder, men när det denna gång kom till skarpt läge där det gällde att själv ta ställning – då ville man inget alls.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 17 dec 2016

Vårdkvalitet – för komplicerat för (s)?

Socialdemokraterna i både region och regering är väldigt tydliga när det gäller sjukvård: Patientens behov kommer i andra hand! I första hand kommer att tillfredsställa de egna politiska behoven.

Tydligast är Socialdemokraterna i sin presentation av Välfärdsutredningen. Man avvisar tanken på omsorg om patienten med formuleringen ‘ställa mer kvalitetskrav är komplicerat’. Häpp! För Socialdemokraterna är det viktigare att visa omsorg om de politiska idealen, än att bry sig om vårdkvalitet.

Jag delar inte den uppfattningen. Nej, hellre en vårdföretagare som blivit rik på att leverera god vård, än en patient som blivit skadad för att Socialdemokraterna inte orkar bry sig.

Fler exempel: Regeringen föreslår i  ‘Driftsformer för universitetssjukhus‘ att det som en gång har hamnat i ett universitetssjukhus för alltid måste finnas kvar där. Landstingen får inte ens flytta vårdverksamheter till andra av landstingen ägda verksamheter. Man är rädd för privata vårdgivare. Det man skapar är ett  svart hål. Allt som finns i och i närheten av ett universitetssjukhus blir uppslukat. Det gäller förstås också pengar, alla tankar på att samordna och effektivisera blir förbjudna.

På något sätt har samma ideologiska kortslutning också drabbat den gotländska sjukvårdspolitiken. Av skäl som inte går att förstå så tror många, även flera inom den borgerliga oppositionen, att politikerna är bättre än professionen när det gäller att detaljstyra verksamheten.

Exemplet med Pjäsen är tydligast. En välfungerande verksamhet överfördes till egen regi därför att den gick med vinst. Idag går verksamheten med förlust. Problemet är dock inte förlusten i sig, det kan finnas goda skäl till kostnadsökningen. Problemet är att man inte har koll på kostnaderna. Varje gång frågan diskuteras så dyker nya fantasifulla förklaringar upp. Min favorit just nu är ‘Maten har blivit bättre’.

Det mest effektiva sättet att få koll på kostnader är att konkurrensutsätta dem. Men då måste man veta vad som ska beställas. Att köpa vård är inte som att köpa en påse potatis. Det krävs en kvalificerad beställare som tar fram ett kvalificerat underlag. I just detta avseende har Reepalu rätt, att ställa kvalitetskrav är komplicerat. Men komplicerat betyder bara att de som ska utföra uppdraget måste vara kompetenta, inte att det är orimligt svårt eller dyrt. Kompetens får man genom utbildning och erfarenhet. Det finns gott om relevant kunskap inom förvaltningen, bara politikerna tillåter den att blomma.

Det som måste till är att restaurera begreppet beställare. En tydlig linje måste dras mellan beställarna, och de som ska utföra uppdraget. Politikerna, och förmodligen även större delen av förvaltningen, måste stå på beställarsidan. Utförarna måste få förtroende att själva utforma verksamheten, inom ramen för beställningen.

Detta gäller förstås även för lasarettet. När nu äntligen diskussionen om landstingsgränser verkar vara borta så måste regionledningen sluta drömma om en rik moster från storstan. Den gotländska sjukvårdens problem är huvudsakligen skapad av gotländska politiker. Det finns en hemläxa att göra – våga vara beställare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 dec 2016

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ‘Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ‘vi’ mot ‘de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016

Tokliberal – javisst!

Erik Fransson på Gotlands Folkblads ledarsida går i taket när jag och andra kritiserar de två nyligen publicerade inläggen om arbetskraftsinvandring. Att bli placerad tillsammans med åsiktsfränder gillas inte, då kallas debattekniken för oseriös och debattören för tokliberal.

Nå, tokliberal när det gäller alla människors lika värde utan hänsyn till deras börd är inget dåligt tillmäle. Det bär jag med stolthet. Motsatsen till detta heter korporativism, att man först ska se till ‘de egna’ och eventuellt därefter visa solidaritet med omgivningen. Det är anhängare av den strömningen som drömmer sig tillbaka till den tid då LO hade vetorätt rörande vilka arbetare som skulle få passera den svenska gränsen. Gör gärna en webbsökning för att se vilket sällskap korporativisterna utgör. Jämför gärna GT:s två ledarsidor och se var uttrycket ‘Vi svenskar’ förekommer.

Dagens svenska migrationspolitik för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring är tyvärr inte tokliberal. Tvärtom.

Jag exemplifierar med fallet Ahmadi från december 2015, som straffas för att arbetsgivaren inte uppfyllt kollektivavtalets villkor. ”Om till exempel lönen har varit lägre [än kollektivavtalet] har man inte uppfyllt villkoren. Då får man avslag på arbetstillståndet. Eftersom arbetstillståndet är grunden för tillståndet att vara i Sverige får man heller inte vara i Sverige, säger Johan Arvidsson Wemmert som är enhetschef på Migrationsverket.” (Citat från Expressen.)

Jag exemplifierar också med fallet ‘Sara’, som drabbades av kravet på en (1) arbetsgivare. Sara utvisades eftersom hon inte fick arbetstillstånd. Orsaken var att hon haft två arbetsgivare för samma jobb – eftersom den första arbetsgivaren gick i konkurs. ”Det står inte att man ska ha haft anställning, utan att man ska ha haft en anställning, säger Arvid Hessén, rådman på Migrationsdomstolen.” Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Det finns ingen som idag förespråkar ett snabbt införande av fri arbetskraftsinvandring, samhället är inte rustat för en sådan ordning. Men just problemen med oseriösa arbetsgivare skulle elimineras med en sådan politik. Hotet om utvisning om arbetstagaren krånglar skulle försvinna.

‘Go home’ gäller fortfarande, och ingen från ‘rörelsen’ slåss för att de utnyttjade arbetarna ska få reella möjligheter gentemot de arbetsgivare som uppträder skurkaktigt. De förslag som LO framför handlar främst om att försvåra invandringen genom att slå mot arbetsgivarna. När hördes någon från ‘rörelsen’ slåss för migrantarbetarnas rätt att byta arbetsgivare utan att riskera sitt uppehållstillstånd? När lades en sådan motion i Riksdagen?

Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren. Den arbetare som påtalar dåliga arbetsförhållanden straffas av den svenska staten genom utvisning. Arbetsgivaren går helt skadeslös. Det är denna modell som Folkbladet numera försvarar.

Publicerat på Gotlänningens ledarsida 15 juli 2016

Kommenterad av Gotlands Folkblads ledare den 11 augusti 2016

Almedalsveckan en befrielse

För nästan exakt sex månader sedan, den 7 januari, berömde jag Folkbladets ledare för att de konsekvent tog avstånd från de stängda gränsernas politik. Mycket hinner hända på ett halvt år, en ledarsida kan till exempel byta åsikt. Nu grasserar de brunsolkigare delarna av ‘rörelsen’ på samma sida. Botten kanske inte är nådd, men det kan inte vara långt från när man läser vad Jan Karlsson skrev i förra veckan. Tesen är att ‘Fattiga människor bygger inte starka välmående stater’ och söker jobb ‘utan krav på anständiga anställningsvillkor ‘. Så skriver den som inte har lärt den svenska historien, hur fattigsverige reste sig genom liberala reformer och blev en välfärdsstat.

Det var inte länge sedan Byggnads skrek ‘Go Home!’ till vad de ansåg vara underbetalda lettiska arbetare. Alternativet att gå med i och få stöd av den svenska fackföreningen fanns aldrig.

Att fattigare människor också vill få anständiga villkor och vill kunna skapa sig bättre levnadsvillkor ses av Jan Karlsson och de dåvarande ombudsmännen från Byggnads som ett hot. Solidariteten stannar hos ett tänkt ‘oss’. Skillnaden mellan de två partier som kan förkortas s-demokraterna är hårfin. Sorgligt.

Det blir då en befrielse att gå på seminarier under Almedalsveckan. Parken bakom residenset kallas denna vecka för TCO-parken, där bland annat globaliseringens och migrationens utmaningar diskuteras. Ett av ämnena handlade om hur man ska klara integrationen trots införandet av tillfälliga uppehållstillstånd.

Problemet är att flyktingar som är högutbildade inte hinner få sina utbildningar validerade och kompletterade under den anbefallda tiden, och därför inte tillåts ta hit barn och partner. Om de däremot omedelbart tar de jobb där de är uppenbart överkvalificerade säkras även deras anhörigas tillvaro. Vem skulle inte välja en säker och legal möjlighet att trygga sin familj framför egen karriärmöjlighet?

Detta är dubbelt dålig politik. Den är dålig för de skyddssökande eftersom de högutbildade genom att ta enklare jobb tränger bort de som bara har dessa jobb som alternativ. Den är dålig för landet eftersom dessas höga kompetens förslösas.

Lyckligtvis har de klokare delarna av fackföreningsrörelsen insett detta, och genom seminarier så skapar de opinion för att ändra den s-demokratiska politiken. Samt berättar om hur de tillsammans med arbetsgivarna och arbetsförmedlingen arbetar för att mildra effekterna av den förda politiken. Detta kan man lära under Almedalsveckan, på ett helt politikerfritt seminarium.

I andra änden i en tänkt lobbyhierarki hittar man de små och fattiga organisationerna. Men genom smarta metoder så når de också framgång i sitt arbete. Jag gjorde ett av mina pass i Liberalerna Gotlands tält och blev bokstavligen ställd mot tältväggen av två medlemmar i Djurrättsalliansen. De har ett imageproblem, metoderna har skymt budskapet. För att ändra den bilden så besöker de nu de politiska partierna och ställer skarpa frågor på ett trevligt sätt. Så kan man också använda Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 8 juli 2016