Kategoriarkiv: …bland annat om, eller publicerat på, Gotland

Jag hyllar verkligen valfrihetsvinsterna

I en ledartext den 8 oktober kritiserar Erik Fransson på Gotlands Folkblad mig när jag argumenterar för att det är rätt att skilja på rollerna som beställare och utförare, och att låta den fria marknaden leverera välfärdstjänster.

Jag hävdade att det är god politik att fokusera på medborgarnas behov, och inte lockas att leka företagare med andras pengar.

Erik Fransson håller inte med. Han skriver i en nyckelmening: ”Det är inte (—) optimalt ur kostnadssynpunkt att ha (—) den organisation som regionen måste bygga upp för att ha kontroll på utförarna”.

Läs gärna den citerade meningen en gång till. Det är alltså en onödig kostnad att se till att medborgarna verkligen får de välfärdstjänster som de har rätt att förvänta sig.

Det är här de socialistiskt inspirerade politikerna skiljer ut sig. Kvaliteten i välfärdstjänsterna är inte det viktigaste, utan det är vilka som styr som är huvudsaken.

Detta är faktiskt en gammal ”god” socialdemokratisk tradition. Jag minns Olof Palmes agitation från 80-talet. Barn på privata daghem riskerade att bli behandlade som sopsäckar. Så nyss som 2017 hävdade Socialdemokraterna att ägarformen för skolor var långt viktigare än att följa upp kvalitén.

Och nu Gotlands Folkblad som menar att det skulle kosta för mycket med kvalitetsuppföljning – som om det inte redan görs. I en påstådd vurm för ekonomin skulle det alltså vara bättre att driva verksamhet i egen regi utan att kontrollera vad som levereras. Jag rekommenderar en studie i vad kvalitetsbristkostnader innebär.

Jag har som bekant en annan uppfattning: Det viktigaste är att fokusera på medborgarnas behov. Därför ska den förtroendevalde hålla sig till att agera som medborgarnas ombudsman, prioritera mellan behoven, och följa upp krav. Inte leka företagare.

Ett annat påstått fel hos mig är att ”Berggren hyllar också valfriheten och den fria marknaden”. Här har Fransson däremot helt rätt analys – jag hyllar verkligen valfrihetsvinsterna inom välfärden.

De Pysslingdaghem som Palme motarbetade blev några år senare modell för hur kommunala daghem kunde ge mer inflytande åt personalen. Utan föräldrars rätt att välja Pysslingen hade inte den utvecklingen blivit av. Att socialdemokrater feltolkar Wigforss när han säger ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla” och därför vill förstöra fungerande valfrihetssystem är bara dumt.

Men ibland kan en slumrande marknad behöva hjälp, Socialdemokraterna bör konsultera regeringskollegorna i Miljöpartiet. De ville få fart på en trög privat elcykelmarknad, och såg till att det blev så. Rätt metod, vad man än tycker om elcyklar.

Om det inte finns några valmöjligheter inom hemtjänsten på Fårö så bör politikerna fokusera på hur detta kan ändras, inte på försämringar för Visbyborna. Valfrihet och kvalitetskontroll ger välfärdsvinster för alla.

Ideologiska skygglappar – helt rätt

Delar av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på Gotland bedriver just nu någon slags samordnad kampanj mot valfrihet i välfärden och ’icke-offentliga’ välfärdsleverantörer.

Lagen om valfrihet är en styggelse och att vilja skilja på rollerna som beställare och utförare är odemokratiskt och livsfarligt. Någon menar att Alliansen försvarar detta enbart på grund av ideologiska skygglappar.

I just det sista så har de socialistiskt inspirerade för en gång skull helt rätt. Liberaler och de anständiga konservativa bildar Alliansen och är här helt eniga: Valfrihet, outsourcing, utmaningsrätt och utnyttjande av den fria marknaden för välfärdstjänster är god borgerlig politik, ger god ekonomi och är väl förankrad i en ideologisk övertygelse.

I det hittills längsta socialistiska experimentet trodde man att politiken skulle kunna forma en ny slags människa, av satirikerna kallad Homo Sovjeticus.

Utan övriga likheter så verkar de socialistiskt inspirerade debattörerna fortfarande tro att politiker kan eller bör vara någon slags bättre sort. Homo Politicus som övermänniska?

Särskilt Vänsterpartiet menar att det vore bättre om beslut fattas av politiker än av dem som berörs av beslutet. De vill avskaffa Lagen om valfrihet, LOV.

Det skulle alltså vara bättre om beslutet om vem som ska vara personlig assistent fattas av en vänsterpartist i stället för av den som behöver assistansen. Politikerns åsikt blir då mer värd än brukarens.

Det må vara deras tro. Jag tror på alla människors lika värde.

Om man följer deras linje så får politikern två roller: Dels rollen som förtroendevald, dels en roll som ”företagsledare”.

Den förtroendevalde ska bevaka medborgarens intresse och ställa krav inom skola, vård, omsorg, och övriga välfärdstjänster. Företagsledaren ska försvara sin organisation gentemot ”kunden” när man inte sköter sig.

Alltså: politikern blir både kravställare, och den som ska uppfylla kraven. Det är att bädda för fusk med kraven. Inte bra.

Bättre då att renodla rollerna. Den förtroendevalde ska agera som medborgarnas ombudsman, prioritera mellan behoven, ställa och följa upp krav.

Men också hålla sig borta från den utförande organisationen. Det finns alltid en risk för korruption när man hanterar andras pengar, och risken för vänskapskorruption blir överhängande om alla är i samma organisation.

Därför är det god borgerlig politik att skilja på rollerna som beställare och utförare. Det är god borgerlig politik att låta den fria marknaden leverera välfärdstjänster. Det är god borgerlig politik att systematiskt fokusera på medborgarnas behov, och inte lockas att leka företagsledare med andras pengar.

Alltså är det helt rätt om Alliansen har ideologiska skygglappar. Dessa skygglappar är bra om man vill fokusera på medborgarnas intresse, och inte snegla åt några andra håll.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 5 oktober 2019

Släpp in rektorerna i översynen av skolan

Skolan ska utredas, igen. Men det är nödvändigt om de som går i dagens skola, ska ha en vettig skola att skicka sina barn till.

Något måste göras, för dagens situation med ett evigt smågnetande för att klara årets budget duger inte. Det bryter ner alla som arbetar i verksamheten. Som en skolledare skrev till sin nämnd: ”återkommande krav på besparing skapar en trötthet i organisationen [—] stor risk finns att sjuktalen ökar”.

Det handlar om människor, pengar och matematik. Om vi får en hållbar och rimlig utveckling i befolkning, löner och ambitioner så måste det som är dagens skola vara tjugo till trettio procent billigare om drygt tio år.

Det är de många små bäckarnas förbannelse: Någon procent i löneökningar, någon procent i förändrad demografi och någon procent i ökade förväntningar som till exempel mer stöd till de som behöver. Det är därför som det vi gör i dagens skola måste bli billigare, så att framtidens skola har sin finansiering.

Trettio procent är mycket. Vänsterpartiet kommer att fortsätta slåss för oändliga skattehöjningar, och Sverigedemokraterna mena att hårda tag riktad mot ”icke-svenskar” löser allt. För oss övriga är det svårare.

Den socialliberala synen bygger på att människor vill och får ta ansvar. Det måste bara finnas rimliga förutsättningar för att kunna ta ansvar. Barn kan inte ta ansvar för sin skolgång, det gör vi gemensamt och solidariskt. Friska vuxna däremot ansvarar för nästan allt i sitt eget liv.

Överfört på organisationer innebär detta att ansvar och beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Samt att högre nivåer har en skyldighet att stödja lägre nivåer med resurser och befogenheter.

Och överfört på den gotländska skolorganisationen skulle det innebära att rektorerna och skolornas arbetslag får bestämma mer, och den centrala förvaltningen mindre.

Jag har en klockartro på att de som är nära en verksamhet vet bäst när det gäller ändringar i densamma. Om man ska hitta något som både ger trettio procents besparing på tio år och samtidigt rimlig arbetsro i det dagliga, så är det verksamhetens folk som kan göra det.

Dessutom skiljer det sig säkerligen mellan de olika skolorna, så centrala program har svårare att lyckas.

En långtgående delegering vore intressant att få belyst i den stora skolutredningen, men just nu verkar det inte bli så. De preliminära utredningsdirektiven pekar bara på ett fortsatt gnetande inom dagens struktur.

Den centrala förvaltningen ska inte ens beskrivas. Inte heller ska utredningen ta hänsyn till vad olika revisionsrapporter skrivit om gränsdragningen mellan förvaltning och rektorer. Direktiven är tydligt präglade av ett centralistiskt perspektiv.

Men det är inte försent än. Regionstyrelsen och regionfullmäktige kan korrigera direktiven, så att även den centrala förvaltningen ingår i översynen. Gör det!

Liberaler leder gotländsk sjukvårdspolitik

Sjukvårdspolitik är inte lätt. Till skillnad från skolpolitik, där (tyvärr) alla anser sig vara experter, så förstår även den hårdaste socialist att politiker bör hålla sig borta från det operativa. Det är bra, men då blir också de ideologiska skillnaderna viktigare.

Den socialliberala synen med fokus på individen har lyckligtvis segrat i Sverige sedan mer än hundra år tillbaka. Systemet med att den svenska välfärden ska vara individorienterad och finansieras gemensamt och solidariskt är en liberal innovation från förra sekelskiftet. (Intresserade kan söka på Adolf Hedin och Axel Schotte).

Liberalers fokus på individer gjorde att man redan i slutet av sjuttiotalet insåg de stora sjukhusens brister när det gällde folkhälsa. De äldre minns säkert debatterna kring husläkarreformen. Dåvarande Folkpartiet var länge ensamt i att vilja utveckla det vi i dag kallar primärvården. Idag ”är alla folkpartister”.

På Gotland är det framför allt Liberalernas Lena Grund som uthålligt har stridit politiskt för att utveckla primärvården. 2014 skrev hon en motion om att bilda en lättakut med röntgenutrustning i Hemse. Det blev inte så – då.

Lättakut är en mottagning som kan behandla såväl sårskador som okomplicerade frakturer och stukningar. Röntgen måste alltså finnas på plats. Men specialisten kan sitta globalt var som helst.

På våren 2016 skrev hon en ny motion som föreslog en satsning på primärvården och på kontinuitet i hela vårdkedjan. Hon yrkade även att ”Lättakut införs på Hemse vårdcentral”. Det blev inte så – då heller.

Mycket av den planerade vården behöver flyttas ut till vårdcentralerna. Lasarettet behöver avlastas så att man kan fokusera på de patienter som verkligen behöver länssjukhusets samlade resurser. Tillgängligheten till vården skulle öka. Dessutom skulle troligen skillnaderna mellan stad och landsbygder minska.

Hemse kan här åter tjäna som förebild. I en studie som publicerats av den ansedda tidskriften British Medical Journal så har Hemse vårdcentral varit Primus Motor. Man studerade om ett digitalt verktyg för hjärtpatienter med högt blodtryck gav samma goda resultat i verkligheten som i andra tester.

Det gjorde det. I rapporten noterar man också att skillnaderna i egenvårdens kvalitet mellan stad och landsbygd försvann. Kvaliteten blev likvärdig och högre för båda grupperna.

Det sägs att det inte är världen som är liten, utan Gotland som är stort. Det är stort att de duktiga på Hemse vårdcentral är viktiga i en studie som blir en artikel i en världsberömd tidskrift. Äran är helt deras, inga politiker bör snylta på den glansen.

Men för att resultaten sedan ska förvaltas väl i den politiska ledningen så behövs det kämpande liberaler. Lena Grund återkom inför valet med ytterligare en motion för att stärka uppdraget till Hemse vårdcentral.

Med det nya Alliansstyret verkar det nu som om alla goda krafter samverkar, och att Hemse till slut kan få även en bra röntgenutrustning och bli en riktig lättakut. Tur att det finns flitiga liberaler som Lena Grund.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 september 2019

Försvarets våta filt är helt rätt

Försvarsmakten gör helt rätt som lägger en våt filt över södra Visbys utveckling. Lagen tvingar dem! Bullerstörningar ska man inte leka med.

Just nu är ett fall om bullerstörningar på väg till Mark- och Miljöverdomstolen. I en tvist så vill boende i ett relativt nybyggt område att verksamheten på en fotbollsplan från sent 50-tal ska bullerdämpas. Det är barnfotboll som är den störande verksamheten. De klagande har hittills vunnit i alla instanser.

Lagen tar inte hänsyn till vad som fanns på plats först. Flera kyrkor i Stockholm kan tvingas begränsa sin klockringning eftersom de anmälts som ”buller” av grannar. Trots att de har ringt på samma sätt i århundraden. Blotta tanken på att någon skulle få rätt i att tysta Visby domkyrka …

S:t Nikolai kyrka i centrala Halmstad uppfördes på 1400-talet. Att man ringt för tidsangivelse sedan dess har ingen betydelse. Mark- och Miljöverdomstolen beslutade 2002 att kyrkan måste vidta bullerbegränsande åtgärder.

Domen är pedagogiskt och bra skriven. Bland annat förklarar man vad som gäller:
”Enligt 2 kap. 3 § första stycket första meningen miljöbalken skall alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”

”Enligt 2 kap. 7 § första stycket första meningen miljöbalken gäller kraven på hänsyn i 2 kap. 2 – 6 §§ i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Enligt andra meningen skall vid denna bedömning särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”

Så Försvarsmakten gör helt rätt som lägger en våt filt över södra Visbys utveckling. Det spelar ingen roll om det är en sedan århundraden pågående verksamhet, eller om de som eventuellt kan bli störda accepterar störningen. En uthyrd sommarstuga kan stoppa skjutfältets verksamhet.

Lagarna måste ändras, och det finns redan lagar som kan tjäna som exempel: För gamla servitutsvägar gäller att de får utvecklas över tid. En servitutsväg som var avsedd för hästskjutsar på 1800-talet, får idag användas till biltrafik om syftet är oförändrat. Det är först om vägen byggs ut eller får väsentligt ändrad användning som den gamla ’rätten att störa’ kan ifrågasättas.

På samma sätt borde en slags ’först på plats-regel’ kunna regleras i en ’lex Boovallen’. En kyrka som ringt sedan medeltiden, eller en fotbollsplan som används långt innan grannhusen ens var planerade bör få fortsätta sin ’verksamhet’.

Dessutom borde en ’lex Tofta’ införas som ger fastighetsägare möjlighet att acceptera Försvarsmaktens störningar, och därigenom slippa den våta filten.

Försvaret gör rätt. Nu är det dags för lagstiftarna att också göra rätt. Barn och historiska kyrkringningar måste få höras. De som vill bo och bygga vid det bullriga skjutfältet måste få göra det.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 augusti 2019.

EU fungerar: Gotland ger och får

Gotlänningar är ett resande släkte, ända sedan vår tideräknings början. De flesta av alla romerska silverdenarer och vikingatida arabiska silverskatter som hittats i (nuvarande) Sverige kommer från Gotland. Idag hör jag gotländska på nästan alla mina resor. Med tanke på hur förhållandevis få som talar gotländska antar jag att gotlänningar reser mer än svenskar i allmänhet. Förmodligen innebär det också att gotlänningar då nyttjar mer av EU:s fria rörlighet för personer än fastlänningar. Den fria rörligheten startade med att ta bort gränskontrollerna, men i dess spår har fler nyttigheter förhandlats fram. EU fungerar bra.

För den som reser inom EU och råkar skada sig så finns automatiskt samma sjukvård som för landets egna medborgare. Vid inskrivningen på akuten så frågar de efter ’det blå kortet’, men även om man glömt det så gäller sjukvårdsförsäkringen. Den svenska f-kassan har rutiner för att hjälpa den glömske.

Det kan ju tyckas enkelt och nästan självklart att Sverige betalar akutsjukvård för svenskar. Men jämför med hur det fungerar inom Sverige, mellan landstingen/regioner. Det var inte länge sedan som socialdemokraterna slogs med näbbar och klor för att patienterna skulle vara inlåsta i de egna landstingen. Vårdgaranti över länsgränsen verkade livsfarligt. Här har då EU lyckats få alla länder att bli så överens att man utan knot accepterar en sjukhusräkning från ett annat land. Vårdkedjan från skidbacken i Alperna till sjukgymnasten i Visby är obruten. Det är imponerande! Fråga V och SD varför detta är så dåligt att de till nyss ville lämna EU.

Att resa är utvecklande, nya miljöer ger nya perspektiv. Det gäller både gammal som ung, Ingrid Thunegard skrev i en trevlig krönika på Gotlands Folkblad att ”…nu vet jag vad ett matland är. Jag for till Lissabon för att besöka mitt barnbarn som studerar där på Erasmusstipendium … rasande god mat vad man än valde och rejäla portioner”.

Erasmus Plus är ett program för förskolor, skolor, universitet, yrkes- och vuxenutbildningar, kommuner, fritidsgårdar och ideella organisationer för samarbeten i andra länder. Elever, studerande, personal och unga kan delta i till exempel studier, praktik, volontärarbete och kompetensutveckling utomlands. Ett av syftena är att få ner andelen unga som hoppar av skolan i förtid, ett typiskt men allvarligt i-landsproblem.

EU fungerar! Gå in på till exempel Atheneskolans hemsida och se alla glada bilder från deras Erasmusprojekt där de samarbetar med skolor i Italien och Spanien. Gotland får också nya invånare tack vare Erasmus, studenter från Ungern och Italien som varit här på utbyte har numera status som ’lives in Visby’.

I valrörelsen är det många som likt KD vill krympa EU. Tur att det finns liberalt inspirerade partier som vill satsa på samarbete och hållbar utveckling.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 maj 2019.

EU fungerar: Gotlands resegaranti blev bättre

Minns ni hur det var för inte så länge sedan? I november 2014 skrev jag om jag kollektivtrafiken på Gotland: ”Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade Resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200 kr för taxiresa räcker knappt till framkörningen.”

Så är det inte längre, bland annat har ersättningsbeloppet höjts till knappt 1200 kr. Orsaken är att det sedan 2015 finns det en svensk lag som rejält stärker busspassagerarna ställning, och den lagen är en konsekvens av ett EU-direktiv (181/2011). Tack EU för stärkt konsumentskydd.

Mycket av EU-parlamentarikernas arbete handlar just om konsumentskydd. Alla konsumenter ska ha ett gott skydd, oavsett viket land man handlar från. Jasenko Selimovic (L) har arbetat mycket med dessa inre-marknadsfrågor. Han har till och med arbetat så mycket att han fick utmärkelsen ’mest aktiva svenska parlamentarikern’.

EU är världen största inre marknad, och de regler som gäller inom EU blir ofta världsnorm. Som elektronikkonstruktör blev jag i slutet av 1990-talet varse om denna kraft. Ett då kommande EU-direktiv, RoHS som förbjöd vissa tungmetaller i elektronik, vände en hel världsmarknad. När EU började kräva RoHS-komponenter så blev det olönsamt att tillverka den gamla, giftiga, typen. Den kinesiska komponentmarknaden blev i ett slag mer miljövänlig. USA knorrade, men följde efter. Det hjälpte inte bara rika konsumenter inom EU, utan även svagare konsumenter i hela världen.

Ett av de förslag som Jasenko arbetat med ska stärka konsumentskyddet vid e-handel och stävja missledande marknadsföring med produkter av olika kvalitet beroende på i vilket land de saluförs. Det är väl känt att globala leverantörer gärna fyller samma förpackning med olika innehåll på olika marknader. Fattiga marknader får en förpackning som borde innehålla högkvalitativa produkter, men får andrasortering. Om EU kan stävja detta inom sig, så borde det kunna ge resultat även utanför EU.

Men det är förstås inte lätt. Som han skriver: ”Det finns konsumentpreferenser som bör respekteras, coca-cola är exempelvis gjort på olika sorters socker i olika länder, och konsumenter vill ofta behålla sin egen variant. Ni kanske förstår hur svårt det är att komma överens om detta i ett parlament med 28 länder”. Men de lyckades. EU fungerar.

EU är världens största inre marknad därför att vi är världens rikaste region. På samma sätt som ’vanliga rika’ går i förväg och köper ny och modern teknik, så går den inre marknaden före och sätter normen för kvalitet och konsumentskydd. Det svenska konsumentskyddet har blivit bättre genom samarbetet i EU, mycket tack vara flitiga liberala parlamentariker. Tur att det finns liberaler som vill satsa på samarbete och hållbar utveckling. Stöd dem med din röst.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 23 maj 2019.

EU fungerar: Gotland ger Grekland grundvatten

Sverige får en av världens vassaste forskningsanläggningar i Lund, tack vare EU och Lars Leijonborg. Med anläggningen ESS så kan vi ligga i yttersta framkant när det gäller till exempel medicinsk och biologisk forskning. Sverige hade ensamt aldrig haft en chans. Knappt ens de starkaste ekonomierna har råd att bygga stora forskningsanläggningar. Men genom EU byggs nu i Lund en gigantisk anläggning för att forska med hjälp av neutroner.

Även många mindre anläggningar för världsledande spjutspetsforskning är mycket dyra och komplicerade att bygga. Här kan inte minst Gotland dra nytta av EU:s forskningssamarbete: Genom EU ingår vi i ett projekt som på sikt kommer att ge inte bara Storsudret utan även den grekiska övärlden mer grundvatten. Det ger inte bara vatten utan också nyttig internationell draghjälp till besöksnäringen.

I projektet tittar man på att behålla det vatten som faktiskt regnar ner på marken. Mängden regnvattnet räcker men utmaningen är behålla vattnet så att det räcker över sommarmånaderna. På Storsudret pågår därför uppbyggnaden av en testbädd där EU, staten, regionen, forskare och leverantörer samarbetar. Testbädden innefattar flera småskaliga delar som dammar och våtmarker, allt under markytan.

Testbädden på Storsudret är ett av tio områden som inom ramen för EU-projektet Nextgen som ska anpassa hanteringen av vatten till cirkulär ekonomi. Aten ett annat. Nextgen är en del av EU-programmet Horizon 2020 (#H2020) som är det största EU-forsknings- och innovationsprogrammet någonsin med nästan 80 miljarder euro i kassan. Största fokusområdet är ’Building a low-carbon, climate resilient future’.

Det är projekt som de i Lund och på Storsudret som gör EU till både världens viktigaste miljöorganisation och världens största forskningsfrämjare. EU fungerar bra.

Horizon 2020 är öppet för alla, med en enkel struktur som minskar byråkratin och tiden så deltagarna kan fokusera på vad som är viktigt. Offentligt och privat i samverkan för gemensamma mål. Det liknar väldigt mycket det resonemang som låg bakom Liberalerna Gotlands motion om ett ’Tillväxt– och Utvecklingsutskott” som nu blivit verklighet under namnet Regionalt utvecklingsutskott. I motionen stod att ”näringslivet ska sköta verkställigheten och marknaden men Region Gotland [ska] ordna förutsättningarna.”

Liberaler driver samma politik både i EU och på Gotland: Näringsliv och forskning är välståndsbringande krafter som ska ges goda och rimliga förutsättningar.

I den pågående EU-valrörelsen så är det tyvärr alltför många som vill vara protektionistiska. De båda s-demokraterna använder argument som hämtade från Brexit. KD:s toppkandidat profilerar sig som nej-sägare och vad M eller V vill denna vecka går inte att veta. Tur att det finns liberalt inspirerade partier som vill satsa på samarbete och hållbar utveckling.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsidan den 21 maj 2019

Gotland bör lära av EU

Europeiska unionens byråer (motsvarar våra myndigheter) är precis som andra gemensamma organ aktivt decentraliserade. Till skillnad från Sverige, där ’allt’ ligger i Stockholm ligger nästan inga byråer i Bryssel. De finns över hela EU och inte bara i huvudstäderna: Bramshill, Parma, Köln, Alicante, Heraklion, med flera. I Solna placerades ”Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar”. Det är som om Socialstyrelsen skulle ligga i Sollefteå.

Decentralisering är viktigt inom EU och beslutas på stats- eller regeringschefsnivå. Tänk så bra det vore om det fungerade lika bra i Sverige.

Det borde det kunna göra. På samma sätt som EU insett att en ’EU-närvaro’ är viktig i alla EU:s medlemsländer, borde den svenska staten inse att statlig närvaro är viktig i alla kommuner. Betänk bara vilka krav på effektiva kommunikationer som kommer att ställas när en statlig myndighet läggs på en plats där staten via Skanova just låtit klippa ner telenätet.

By-tänkandet kommer naturligtvis att vakna och söka efter alla möjliga argument för att inte genomföra en decentralisering. ’Praktiskt, effektivt att allt ligger centraliserat’ brukar vara den första repliken. Man glömmer då att staten och dess myndigheter är till för landet och medborgarna, inte tvärtom.

Här på Gotland går Liberalerna redan före. I en motion som ska behandlas av fullmäktige nästa måndag (13 maj) så vill vi stärka den gotländska landsbygden genom klok kontorslokalstrategi.

I motionen skriver vår grupp att ”Regionens kontorslokaler på Visborg är hyrda. Hyresavtalet löper ut under 2024. Om vi startar en process i dag, hinner vi under ordnade former låta kloka förvaltningschefer och politiker se över vilken eller vilka delar av verksamheterna som lika bra, eller bättre, kan skötas från en serviceort.”

Det är inte bara i Stockholm by-protektionismen lever. Tjänstemannasvaret innehåller förstås ”ett antal försvårande omständigheter som, enligt förvaltningen, gör att förslaget måste avslås”. Man menar att ingen vill bo eller arbeta utanför Visby, och att de som tvingas arbeta i obygden ständigt måste resa vilket skulle bli ett säkerhetsproblem.

Välkomna till EU. Som EU visat, så fungerar ett decentraliserat arbetssätt utmärkt förutsatt att de styrande vill det. Fysiska möten är bra och nödvändiga i början av ett samarbete med nya kollegor. Men när alla har luktat på varandra några gånger så fungerar fjärrmöten utmärkt. Det viktiga är att decentraliseringen görs ordentligt, med tillräckligt stora ambitioner så att det nya kontoret har en chans att fungera självständigt. Tjänstemannasvaret diskuterar små lokalkontor på fem/tio personer. Det bör vara minst femtio. Det skapar samtidigt underlag för god närservice som butiker och restauranger.

EU fungerar! Sverige och Gotland har mycket att lära av EU.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 6 maj 2019

Att motarbeta populismen

Det kommande EU-valet (liksom liberalernas kommande partiledarval) handlar till stor del om hur de högerpopulistiska krafterna ska motverkas. I kommande val lär vi också få anledning att tänka likadant om vänsterpopulistiska krafter. Vi som tillhör de liberalt inspirerade partierna har all anledning att fundera över metodval.

För det första: De populistiska partierna ger fel svar på rätt frågor. Det är inte frågeställningen eller frågeställaren som är fel. Men de seriösa svaren är komplicerade. Den femtioåring som blivit arbetslös på grund av global frihandel är inte hjälpt av ’jättebra för dina barnbarn’. Då är budskapet om tärande grupper mer lockande.

För det andra: Populisterna svar är att locka med en komfortabel tillvaro. Mannaminne är kort, och att locka med ’bättre förr’ går ofta hem. Det är bara att gå till sig själv – visst var musiken bättre förr? Dessutom är monokultur bekvämt. Mångfald ger visserligen långsiktigt mer hållbar ekonomi – både för samhällen och biologi – men är på kort sikt stökigt och besvärligt.

För det tredje: Det liberala samhället måste beskrivas. Populisterna har lätt för att peka på alla existerande brister, och lova ett gott land under ett nytt ledarskap. Vi som menar att de har fel måste lära oss att beskriva både felen i populisternas vision och fördelarna med vårt samhällsbygge.

Allt detta, helst på trettio sekunder i valstugan på torget. Detta är svårt. Slagord besegrar tyvärr oftast resonemang. Men det måste göras.

Både vänster- och högerpopulister vill bygga upp en konfrontation mellan påstådda grupper, det finns alltid ett ’vi och dom’. Klass mot klass, könskamp eller en hotad nationalkaraktär. Här kan det första förvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Motståndet mot att gruppera människor.

  • Vem ska tillåtas definiera din grupptillhörighet? Är du svensk, musikälskare, medelålders, kvinna, förälder eller gotlänning?

Om du är flera samtidigt, kan inte det innebära att några ur ’de andra’ också kan tillhöra en grupp som du själv menar att du tillhör? Om svaret är ja så innebär ju det att grupperingarna inte duger som beskrivning av en person. Alla är individuella, vilket är liberalismens grund.

Om man inte kan hävda sin rätt genom att hänvisa till en viss grupptillhörighet (min klantillhörighet ger mig rätt att…), så måste det finnas ett starkt rättssamhälle som försvarar individen. Rättssamhället måste försvara individen gentemot starka grupperingars önskan att få mobba avvikare. Här kan det andra försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Den stökiga mångfalden måste försvaras.

  • Kan du halka ut ur majoritetskulturen? Är det okej att inte omfamna mello, selfies, danskt fläsk eller kebabpizza?

Om svaret är ja så innebär det att det inte räcker med att följa majoritetens vilja. Monokulturen fungerar inte. Rättssamhället måste också försvara minoriteter. Den minsta minoriteten är en individ. Det liberala rättssamhället måste vara uppbyggt på att försvara individen.

Populisternas krav på ett nytt, starkt ledarskap innebär ett kunskapsförakt. Tidigare generationer erfarenheter och modern forskning förkastas. Det påminner väldigt mycket om argumenten för religiösa lagar, den heliga uttolkaren beslutar vad som är rätt för dagen. Här kan det tredje försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Det liberala samhällsbygget måste beskrivas.

  • Vem ska få avgöra om ditt mjöl är rent? Ska den opinionskänsliga politikern besluta vad som gäller för stunden, eller är det ordning och reda som gäller?

Om det är ordning och reda som gäller, så måste det ju också finns regler för hur detta kan förändras. Ordet är byråkrati. En väl fungerande byråkrati i självständiga institutioner är också ett gott skydd mot korruption och godtycke. En liberal måste alltså slåss för effektiva institutioner, för att på så sätt försvara individens rätt att vara individuell.

Allt detta, helst på trettio sekunder i en valstuga på torget.

Publicerad i redigerad form på Gotlänningens (GT) ledarsida 30 april 2019

Djupt obehaglig gasolycka

Gasbussolyckan i Stockholm sätter den pågående gotländska bussupphandlingen i ett skrämmande ljus. Bussen i fråga körde in i en metallbalk som träffade gasbehållaren på taket, varpå behållaren exploderade.

Vi som känner till platsen vet att där kan hastigheten för en buss inte vara särskilt hög, gissningsvis max omkring fyrtio kilometer i timmen. Syftet med balken är att den ska ’skapa skrammel’ så att föraren av fordonet ska förstå olämpligheten i att fortsätta köra. Den kommande tunneln är för liten.

Balken hänger och dinglar, det var alltså inte en särskilt hård kollision. Men det som borde ha resulterat i lite bucklor i plåten, blev en gasexplosion. Det finns en slående likhet med luftskeppet Hindenburgs olycka. En tämligen trivial incident, lite statisk elektricitet eller en plåtskråma, utvecklas till en gasbomb.

Ansvariga för den pågående kollektivtrafikupphandlingen på Gotland förklarar morskt att ’Vi ser inga risker i trafiken kring det här. Vi har inga sådana passager som Klaratunneln.’ Det är förstås korrekt.

Samtidigt startar idag det rättsliga efterspelet kring bussolyckan utanför Sveg för nästan exakt två år sedan. Det var en tyvärr alltför vanlig bussolycka – bussen välte. Det är av det skälet vi busspassagerare uppmanas att använda bälten. Bussar krockar nästan aldrig, men de välter.

Det är inte alltför orimligt att tänka sig att en buss i landsbygdstrafik på Gotland skulle kunna välta och kana en liten bit, Om vi alla som sitter i bussen använder bälte blir det förhoppningsvis bara lite plåtskador. Såvida det inte sitter en biogasbehållare på taket.

Jag ser inga stora risker med gasbussar för den gotländska stadstrafiken, jag kommer fortsätta att nyttja bussarna. Men för landsbygdstrafiken bör upphandlarna tänka om och invänta de utredningar som helt klart lär blir följden av bussexplosionen i Stockholm.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 15 mars 2019

Motarbetade gotländska resenärer

Motarbetade bussresenärer

Under stort buller har nu kollektivtrafikprogrammet ”Regionalt trafikförsörjningsprogram för Gotland” antagits. För oss som försöker åka kollektivt på Gotland är det trevligt med ett dokument som åtminstone i teorin tar oss resenärer på allvar. Det skiljer sig från hur vi historiskt har behandlats av Tekniska nämnden och dess förvaltning.

Jag har flera gånger i GT påtalat svårigheterna för oss resenärer att ens kunna resa med bussarna. Redan för fem år sedan skrev jag att ”det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken. Om man vill att antalet resenärer ska öka, så måste det vara rimligt lätt för ovana att orientera sig i systemet.”

Jag av ett antal exempel:

  • Nästan ingen hållplats var skyltad med hållplatsens namn.
  • Nära hälften av hållplatserna saknade stolpe. Man förväntades gissa var bussen ska stanna.
  • De stolpar som väl finns saknade ofta information om linje och tider.
  • Landsbygdens resenärer förväntades ofta stå mitt i trafiken och vänta.
  • Tidtabellerna saknade ’rytm’. ”För tex. vardagsavgångarna från Klintehamn mot Visby så går nästan samtliga turer på egna minuttider, och då går de ändå nästan varje timme.”

Jag skrev också att bussförarna troligen var Sveriges trevligaste. Det gäller fortfarande, chaufförerna är alltjämt på topp.

I trafikprogrammet skriver man att ’mycket har förändrats sedan 2013’, men av det jag tog upp 2014 och senare har nästan inget förändrats, förutom att andelen hållplatsskyltar (med namn) har ökat något. Dock inte på den stackars linje 61. Till och med i trafikprogrammet hålls den linjen fram som ett informationsmisslyckande

Enligt regionens hemsida ska skyltningen vara tydlig. Det är den inte. Det finns till och med hållplatser som saknar alla tillstymmelser till skyltning: I måndags hade jag anledning att vilja åka buss från Österby till Visby på morgonen. Buss 22 skulle gå 7.32 från hållplats ’Österby’. På de elektroniska kartorna finns hållplatsen utmärkt. I verkligheten finns ingenting som andas busshållplats på hela Österbyväg! Sådan slapphet handlar inte om pengar utan om totalt ointresse från de som ska sköta kollektivtrafiken.

Att man i programmet ens behöver skriva att ”miniminivån på hållplats ska vara hållplatsstolpe på båda sidorna av vägen, hållplatsnamn samt tidtabellsanslag” är en örfil på byråkratsvenska till förvaltningen.

Men även politikerna får sig en omgång. Fagra ord om kollektivtrafiksatsningar har inte följts upp med resurser. Gotland satsar minst, alla andra län gör rejält mycket mer. Det län som satsar näst minst satsar 50% mer än vi. Och det efter att vi haft två mandatperioder av påstått grönt styre.

Men som sagt, det handlar inte bara om pengar. Det måste finnas en vilja också. Så länge de som ska sköta kollektivtrafiken inte ens orkar sätta upp stolpar vid de alldeles för få hållplatserna lär Gotland vara parkerat på skämsplatsen i kollektivtrafikligan.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 mars 2019