Kategoriarkiv: …bland annat om Gotland

Dags för ny upphandling

Dags för ny upphandling

Trångt på båten? Liberalernas gruppledare Johan Thomasson tog under Almedalsveckan från Almedalsscenen upp frågan om färjetrafiken och Trafikverkets ansvar för kapaciteten. Han refererade då till att det under midsommarveckan var fullt för bilar fyra dygn i rad och att det är statens ansvar.

Vissa riktade då kritiken mot Destination Gotland (DG) och deras planering. Situationen de senaste veckorna visar dock att deras kapacitet inte räcker till.

DG är duktiga på att köra båtarna. Väl ombord har vi passagerare inte mycket att klaga på. Maten är god och jag imponeras av hur köket klarar att betjäna en fullastad sommartur. Färska blommor på toaletterna är trevligt. Men det är inte alla som kommer ombord.

Färjorna är vår ‘landsväg’. Allt som händer här är beroende av att färjorna fungerar. DG gör sitt men det är staten som har det yttersta ansvaret. Vår landsväg är alldeles för ofta fullbokad, och staten smiter från sitt ansvar. När kapaciteten inte räcker till på landbaserade vägar så gör staten genom Trafikverket upp en plan för när kapaciteten ska byggas ut. Så inte för vår förbindelse, den betraktas som olönsam kollektivtrafik och kapacitetsproblem lämnas till operatörens godtycke.

Alla kan inse vad det betyder för företagande och tillväxt om det inte finns en fungerande förbindelse. Det finns olika uppgifter om hur mycket Gotlands näringsliv har förlorat på dagens situation, men trovärdiga beräkningar pekar på att det rör sig om många miljarder.

Både det nuvarande och det nya avtalet mellan staten och DG gör att DG rimligen får båtarna betalda fullt ut. Det säger sig självt att det blir närmast omöjligt att konkurrera med en sådan aktör. Statliga båtar i nästa upphandling borde vara en självklarhet. Men redan nu bör Region Gotland begära att Trafikverket gör en tilläggsupphandling för att öka kapaciteten under de viktiga sommarmånaderna.

(s) hotar fackföreningsfriheten

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.

På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.

På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.

Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.

Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.

Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.

LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.

Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.

Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.

Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.

(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ‘svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.

Kommunalt ministerstyre

Jag vet inte om jag någonsin tidigare hållit med Erik Fransson till etthundra procent, men hans text ‘Demokratiska system ger skydd‘ från den 9 juni är mycket bra. Hade det varit ett upprop hade jag skrivit under. Välkommen in i det liberala triangelhörnet, med mindre av ‘starka ledare’ och mer av civilt rättssamhälle.

Den ledaren handlade om staten. Resonemanget bör tillämpas även på kommunalt styre.

Erik skriver ‘När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin’. För den statliga verksamheten är ministerstyre olagligt, styrningen ska ske genom lagar och regleringsbrev. Politikerna får inte besluta i enskilda ärenden utan ska ge ramar och förutsättningar för tjänstemännen att verka efter. Blir det fel så får man ändra lagarna, inte ingripa under pågående ärenden.

Men detta gäller inte för kommunala beslut. I kommun, landsting och region är ministerstyre det som är anbefallt. Det är ett historiskt arv från tiden då man träffades på kyrkbacken och delade upp sysslorna mellan sig. Det kanske fungerade då, men bevisligen fungerar det inte idag.

Makt både berusar och korrumperar. Den kommunala korruptionen är ett känt problem och Statskontoret gjorde redan 2012 en jämförelse mellan stat, landsting och kommun där kommunerna kom ut som förlorare. Det visade sig dessutom vara sju gånger vanligare med korruptionsbrott i kommuner än landsting.

Ett väl så stort problem är maktberusning. Det visar inte minst diskussionerna kring fallet med markanvisningstävlingen för Kolgården 12. I korthet: De kommunala politikerna sätter upp regler, tjänstemännen följer dem, politikerna gillar inte utfallet och beslutar på tvärs mot sina nyss fattade regler. Detta är formellt helt korrekt, men man ska vara bra maktberusad för att inte inse det olämpliga. Särskilt olustigt blir det som i Almedalsfallen, de tjänstemän som försöker följa reglerna hånas av beslutsfattarna. Problemet finns i alla läger, men de som förespråkar politiskt styrd ekonomi faller lättare.

Makt berusar, och för att få en nyktrare kommunal styrning bör man göra som staten – ta bort politikerna från den dagliga verksamheten och de enskilda besluten.

Dagens system skapar slarviga politiker. Det tillåter politikerna att skapa otydliga regler, eftersom allt ändå kan ändras i slutändan. En ny kommunpolitisk roll blir då att skapa tydliga regler för vad som gäller – och se till att dessa regler också kan följas. Det är inte så konstigt som det låter, det är så staten fungerar.

Det går, även med dagens regelverk. Men det kräver att lokalpolitikerna både vill och förstår att rollen som tilldelades på kyrkbacken inte längre gäller. Våga avstå från makt. Kungarna på 1800-talet vågade avstå statlig makt, vågar dagens kommunpolitiker?

Att säga emot nazister

Nazistiska våldsverkare har fått tillstånd att delta i årets Almedalsvecka. Det är djupt obehagligt och jag hoppas att det ska gå att finna ett  sätt som inte bygger på ‘förbjudna åsikter’ för att stoppa de som förespråkar och tillämpar våld som politisk metod. Men jag har respekt för svårigheterna.

Almedalsveckan är ingen privat bokmässa där arrangören kan välja vilka som ska få vara med. Almedalsveckan är en avancerad tillämpning av mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheterna. Nazisterna är emot dessa friheter (och de flesta andra friheter också) men vi som värnar om den liberala demokratin kan inte svara med samma medel som de. Då har de vunnit.

Återstår alltså att argumentera, men hur pratar man med en nazist? Ska man ens prata med dem, är det inte bättre att bojkotta de arrangemang där de deltar?

Ja, vi ska prata med dem. Avhoppare från extremiströrelser vittnar alla om en likartad process: Man inser att argumenten inte håller. Men då måste ju någon framföra dessa motargument!

Politiskt engagerade måste bli betydligt bättre på att argumentera för sina åsikter, inte angripa personen bakom åsikten. I söndagens tv-debatt kunde vi se hur partiledarna för (s) och (v) oftare än de andra angrep person i stället för åsikt. I en efterföljande enkät från Expressen/Demoskop fick de helt rättvist bottenbetyg av tittarna. De som är politiskt intresserade vill höra argument, inte glåpord.

Det tråkiga är att även de som är anfäktade av nazism (eller politisk islamism, revolutionär socialism eller någon annan djupt obehaglig -ism) också är tillhör de politiskt intresserade. I grupp står de visserligen och ropar glåpord, men individuellt finns en möjlighet till argumentation.

För att klara dessa individuella samtal måste vi som tror på liberal demokrati och ett öppet samhälle öva oss i politiska samtal. Och då menar jag samtal, som i att ‘prata med varandra’. Inte debattinlägg på forum.

Öppenhetens försvarare måste gå ut på torget. Dela ut flygblad, res ett bokbord, stå med något märke på jacken, bjud på kaffe, vadsomhelst – men kryp ut ur sammanträdesrummen. Våga prata med ‘vanligt folk’ om politikens dilemma. Förklara för både dig själv och den som blivit arbetslös på grund av låglönekonkurrens varför frihandel är bra. Säg emot när någon förespråkar stoppad invandring och monokultur som svar på ökad gängkriminalitet. Argumentera för varför individers frihet är viktigare än politikers vilja att styra, men beskriv också samtidigt varför vi behöver ett starkt samhälle till försvar för de som är svaga.

De obehagliga -ismerna förespråkar enkla lösningar på komplexa problem. Men de har fel, och vi måste bli bra mycket bättre på att förklara även för dem varför de har fel. Övning ger färdighet, gå ut och börja öva. Säg emot nazisten.

Medborgardialoger – spel för gallerierna?

Regionen har just avslutat sin runda av medborgardialoger kring Gotlands framtid. Själva utredningen saknar helt framtidstro. Utan visioner för landsbygden riskerar Gotland att bli en så kallad ”skräpyta”. Ett exempel: Den pågående remissrundan frågar uttryckligen hur regionen ska kunna minska utbudet – inte hur man ska utveckla servicen.

Men samtalen med medborgarna kan förhoppningsvis lyfta arbetet till en god verkshöjd. På ön finns ett stort antal livaktiga utvecklingsbolag och föreningar som besitter en enorm kompetens, vilja och handlingskraft. Det är människor med idéer och kloka lösningar. Människor som ofta ses som besvärliga av dem som har makten.

Det räcker inte med att bara lyssna. Den som har något politiskt att berätta vill också se ett resultat, vill vara med och påverka. En vidareutveckling av lyssnandet är att bjuda in till delaktighet.

Det finns otaliga studier och modeller kring delaktighet, men de flesta utgår från den ”Delaktighetens stege” som Sherry Armstein presenterade redan 1969. Hon var radikal och argumenterade för maktöverlämning.

Vill politikerna ha maktöverlämning? Hur rimmar det med den representativa demokratin? Å andra sidan gillar de flesta politiker den av EU fastslagna subsidiaritetsprincipen: Att beslut ska fattas så ”nära” som möjligt. För de röda partierna finns dock en absolut gräns, makten får inte försvinna från politikerna. Naj, hu! Fritt val, oavsett vad, är en styggelse.

Armstein argumenterade samtidigt för att det vi i dag kallar för medborgardialoger endast var spel för galleriet. Information och dialog blir bara ett alibi för de styrande, som senare ändå trycker igenom sitt eget beslut. Är det så?

Det formella svaret är enkelt men fegt: Det är politikerna som bestämmer, och de har mandat fram till nästa val. Det är det svaret som ger näring åt populister som Trump och Åkesson.

Högre upp i delaktighetsstegen så finns nivån Partnerskap. Ett partnerskap förutsätter respekt mellan parterna. Dessutom måste båda parter se ett verkligt värde i samarbetet.

Omsatt i praktisk politik blir detta en uppmaning att våga lita på de lokala krafterna. Svara inte med ett ”hur skulle det gå om alla…”. Stäng inga lokala verksamheter, utan överlåt åt den lokala ledningen att driva den efter eget huvud. Ge landsbygdens rektorer delegation att driva skolorna som kommunala friskolor utan inblandning från förvaltningen. Se till att röja bort de hinder som utvecklingsbolagen pekar på.

Maktöverlämning, det är att våga lita på människorna.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 7 april 2017

Ideologiernas återkomst (2 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Jag återkommer till triangeln med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Kom ihåg att en karta är alltid en förenkling av verkligheten, och att inga partier är renläriga.

Jag har tidigare visat att det som förenar konservativa och socialister är tron på gruppidentiteter. Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar.

Det finns förstås även det som förenar liberaler och socialister, samt det som förenar liberaler och konservativa.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH KONSERVATIVA är tron på marknadsekonomi, att det ekonomiska systemet ska bygga på avtal mellan fria parter, och att dessa avtal är bindande för parterna.

MOT DETTA STÅR SOCIALISTERNAS tro på planekonomi, att ekonomin ska styras genom politiska beslut och att dessa beslut kan omprövas.

Marknadsekonomin förenar liberaler och konservativa, men det skiljer i synen på hur mycket lagen ska stötta en förmodat svagare part genom regleringar eller lagstadgade åtaganden. Socialisterna menar att ekonomisystemet alltid måste kunna ta politiska hänsyn och besluten ändras.

Pensionssystemet kan illustrera detta: Privata pensionsförsäkringar måste leverera avtalad ersättning, den statliga pensionen beslutas av politiker.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH SOCIALISTER är deras uppfattning om samhällelig solidaritet, att hela samhället har ett gemensamt ansvar för alla ‘svaga’.

MOT DETTA STÅR DE KONSERVATIVAS korporativism, att man först måste ta hand om ‘de egna’ innan hjälp kan spridas till fler.

Socialister och liberaler är överens om principerna för den grundläggande välfärden: Vård, skola och socialförsäkringar ska betalas gemensamt med skatter och omfatta alla. Miljöpolitik och internationellt bistånd ryms också inom solidaritetsbegreppet. Det är ambitionsnivån som skiljer.

Det konservativa svaret är privat finansiering och försäkringslösningar. Ett allmänt resonemang förs om att ‘vi’ inte har råd eller rätt att hjälpa ‘dem’ – åtminstone inte förrän vi har löst våra egna problem. Dessa ‘vi’ och ‘de’ skiljer sig mellan olika konservativa, ‘vi strävsamma’ mot de lata, vi rättrogna, eller ‘folket’ mot utlänningarna.

Avslutningsvis: Det blir lättare att orientera sig om man har en begriplig karta, även om många detaljer inte syns. Jag har fått både lättare att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel-karta. Jag hoppas att det nu kan gälla för fler.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 februari 2017

Ideologiernas återkomst (1 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Hur kan det komma sig att socialdemokraterna (inklusive LO), de nygamla moderaterna och sverigedemokraterna har så lätt för att komma fram till samma svar i migrationspolitiska frågor. Och varför ‘inser’ inte liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet samma sak? Det är ideologierna skiljer och förenar.

Folkbladets debattörer David Lindvall (6/2) och Hans Söderberg (15/2) snuddar vid ämnet, och både Erik Fransson och Eva Bofride återkommer ofta till det som kallas partiernas värdegrunder. I värdegrunden ligger bland annat den grundläggande ideologin.

Men vad är då detta? Ibland händer det att någon ber mig ‘förklara liberalismen’, helst på max en halv minut vid något samtal på torg eller i en valstuga. Det är ju inte helt trivialt, och jag brukar då använda en bild på huvudideologierna och deras inbördes förhållanden.

Det är en triangel med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Bilden är en slags karta. En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men den hjälper en att orientera sig. Min triangel-karta visar de globalt huvudsakliga ideologierna. Det är också viktigt att komma ihåg att inget parti är renlärigt, men de håller sig oftast inom en ideologisk huvudriktning.

Jag har själv både lättare för att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel. Jag börjar med det som förenar socialister och konservativa, och återkommer med det som förenar liberaler med socialister, respektive konservativa.

DET SOM FÖRENAR KONSERVATIVA OCH SOCIALISTER är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

MOT DETTA STÅR LIBERALERNAS tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Att detta med gruppidentiteter förenar betyder inte att man vill värna om samma grupper, eller att man ens accepterar motståndarens gruppindelning. Feministiskt initiativ argumenterade i P4-Gotlands HBTQ-debatt för ‘representation’, att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Inga likheter i övrigt, men på samma sätt argumenterar sverigedemokraterna för att begränsa de demokratiska rättigheterna för de som inte tillhör ‘folket‘.

Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar socialister och konservativa. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar. Din sexuella läggning säger inte vem du är.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 februari 2017

Att inte vilja veta

I tisdagens SVT Östnytt så förklarade regionrådet Björn Jansson att han inte behövde förstahandsinformation från de olika aktörerna i försvarsdebatten. Regionrådet förklarar att ‘Jo – nej … nu råkar Gotland vara i fokus det här året … vi har nog aldrig haft den tanken att åka dit … information, den får vi via den mediebevakning som sker’. Anmärkningsvärt!

Jämför gärna med Almedalen. Seminarierna är viktiga och bra, men minst lika viktiga är de olika informella och spontana samtalen mellan olika befattningshavare på olika nivåer. Branschmässor är bra och viktiga mötesplatser för respektive yrkesområde. Almedalsveckan är en branschmässa för hela den offentliga sektorn och Folk och Försvar är branschmässan för de försvarspolitiskt engagerade.

En väl utnyttjad branschmässa ger viktig och god information om ämnesområdet. Grunden för gott ledarskap är att man fattar välinformerade beslut.

Därför är detta anmärkningsvärt. Regionstyrelsens ordförande är inte bara representant för det egna partiet, det är också det officiella Gotlands första namn.’Gotland’ måste kunna fatta välinformerade beslut.

Att avstå från att informera sig är ett dåligt beslut. Men skulden ska inte enbart läggas på personen Björn Jansson, utan är ett symptom på det insulära problem som präglar gotländsk politik i allmänhet och det socialdemokratiska styret i synnerhet. ‘Vi prioriterar att vara på hemmaplan’ kan ju låta sympatiskt. Men när det betyder att inte vilja ta till sig vad omvärlden vill med hemmaplan så blir det ett problem.

För att ånyo citera en av socialdemokratins mer kända retoriker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.”

Detta – att vilja något och att använda kunskapen som instrument verkar främmande för socialdemokraterna på Gotland.

Det var många som skrattade åt Jan Björklund när han varnade för den ryska upprustningen. Beslutet 2013 om att placera stridsvagnar på ön sågs som en politisk eftergift, inte något av värde. Idag håller även den socialdemokratiska försvarsministern med: ‘Försvaret av Gotland måste särskilt uppmärksammas. Gotlands militärstrategiska läge kan inte nog understrykas’. Den försvarsfråga som ligger högst upp på agendan är återetableringen på Gotland. Men Björn Jansson nöjer sig med andrahandsuppgifter.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 jan 2017

De viljelösa socialdemokraterna

Nu säger äntligen även Socialdemokraterna nej till hyra ut Slite hamn till Nord Stream 2. Det är bra, vi ska inte låna ut Slite hamns nyckel till Kreml. Men varför kommer detta besked så sent?

Det är framförallt genom försvarsutskottets ordförande Allan Widmans (L) enträgna arbete som regeringen till slut tvingats ut ur garderoben.

För att citera en av socialdemokratins mer kända politiker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.” Detta – att vilja något – verkar främmande för Stefan Löven och Björn Jansson.

Utrikespolitik handlar i princip om två områden, säkerhet och solidaritet. I båda dessa områden har liberaler och socialdemokrater historiskt haft likartade uppfattningar. Det är inte så konstigt, liberalismen och socialismen delar en gemensam värdegrund i synen på solidaritet. Solidariteten omfattar alla – inte bara den egna gruppen. (Här måste man för svenska förhållanden komma ihåg att LO företräder en annan linje, och att LO styr socialdemokraterna. Men det är en annan debatt.)

I den rent konkreta frågan ‘ska Region Gotland hyra ut hamnen i Slite till ett bolag som genom ombud styrs av Kreml’, borde det ha varit lika lätt för socialdemokraterna att ta ställning som det var för Liberalerna.

Redan i mars blev regeringen tillfrågad av antal regeringar inom EU om att agera mot själva gasledningen. Initiativtagare var Slovakien som nu i höst är EU:s ordförandeland. Utan att ange några skäl så avböjde man inviten. Politik är att vilja, men regeringen ville inget alls.

Ungefär samtidigt frågade Eva Bofride här på ledarsidan vad partierna tyckte i frågan. Liberalerna i Riksdag och Regionfullmäktige var överens: ‘Vi tycker inte om Nord Stream 2, och kommer att göra allt som går för att stoppa den’. Tre huvudskäl angavs: säkerhetspolitik, EU:s energistrategi och klimatavtalet från Paris. Säkerhet och solidaritet, miljöpolitik är solidaritet. Politik är att vilja, Liberalerna visade en tydlig viljeinriktning.

Björn Jansson blev den gången svaret skyldig, men återkom via Regionstyrelsen i oktober: ”[Vi] gör ingen bedömning av miljöfrågor och säkerhetspolitiska aspekter”. Politik är att vilja, men regionrådet ville inget alls.

Solidariteten med folken i Syrien, Ukraina, Georgien, Moldavien och Estland är som bortblåst. Socialdemokraterna uppmanar i olika sammanhang andra till bojkott av olika företag och länder, men när det denna gång kom till skarpt läge där det gällde att själv ta ställning – då ville man inget alls.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 17 dec 2016

Vårdkvalitet – för komplicerat för (s)?

Socialdemokraterna i både region och regering är väldigt tydliga när det gäller sjukvård: Patientens behov kommer i andra hand! I första hand kommer att tillfredsställa de egna politiska behoven.

Tydligast är Socialdemokraterna i sin presentation av Välfärdsutredningen. Man avvisar tanken på omsorg om patienten med formuleringen ‘ställa mer kvalitetskrav är komplicerat’. Häpp! För Socialdemokraterna är det viktigare att visa omsorg om de politiska idealen, än att bry sig om vårdkvalitet.

Jag delar inte den uppfattningen. Nej, hellre en vårdföretagare som blivit rik på att leverera god vård, än en patient som blivit skadad för att Socialdemokraterna inte orkar bry sig.

Fler exempel: Regeringen föreslår i  ‘Driftsformer för universitetssjukhus‘ att det som en gång har hamnat i ett universitetssjukhus för alltid måste finnas kvar där. Landstingen får inte ens flytta vårdverksamheter till andra av landstingen ägda verksamheter. Man är rädd för privata vårdgivare. Det man skapar är ett  svart hål. Allt som finns i och i närheten av ett universitetssjukhus blir uppslukat. Det gäller förstås också pengar, alla tankar på att samordna och effektivisera blir förbjudna.

På något sätt har samma ideologiska kortslutning också drabbat den gotländska sjukvårdspolitiken. Av skäl som inte går att förstå så tror många, även flera inom den borgerliga oppositionen, att politikerna är bättre än professionen när det gäller att detaljstyra verksamheten.

Exemplet med Pjäsen är tydligast. En välfungerande verksamhet överfördes till egen regi därför att den gick med vinst. Idag går verksamheten med förlust. Problemet är dock inte förlusten i sig, det kan finnas goda skäl till kostnadsökningen. Problemet är att man inte har koll på kostnaderna. Varje gång frågan diskuteras så dyker nya fantasifulla förklaringar upp. Min favorit just nu är ‘Maten har blivit bättre’.

Det mest effektiva sättet att få koll på kostnader är att konkurrensutsätta dem. Men då måste man veta vad som ska beställas. Att köpa vård är inte som att köpa en påse potatis. Det krävs en kvalificerad beställare som tar fram ett kvalificerat underlag. I just detta avseende har Reepalu rätt, att ställa kvalitetskrav är komplicerat. Men komplicerat betyder bara att de som ska utföra uppdraget måste vara kompetenta, inte att det är orimligt svårt eller dyrt. Kompetens får man genom utbildning och erfarenhet. Det finns gott om relevant kunskap inom förvaltningen, bara politikerna tillåter den att blomma.

Det som måste till är att restaurera begreppet beställare. En tydlig linje måste dras mellan beställarna, och de som ska utföra uppdraget. Politikerna, och förmodligen även större delen av förvaltningen, måste stå på beställarsidan. Utförarna måste få förtroende att själva utforma verksamheten, inom ramen för beställningen.

Detta gäller förstås även för lasarettet. När nu äntligen diskussionen om landstingsgränser verkar vara borta så måste regionledningen sluta drömma om en rik moster från storstan. Den gotländska sjukvårdens problem är huvudsakligen skapad av gotländska politiker. Det finns en hemläxa att göra – våga vara beställare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 dec 2016

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ‘Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ‘vi’ mot ‘de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016