Debatten om den gotländska skolan tar fart igen. Det är välkommet. En gedigen rapport från förvaltningen presenterade för nästan exakt två år sedan både problem och lösningar. Men en ohelig ’skolmajoritet’ förkastade utredningen, man visste bättre än professionen. Det som förvånar är att skolmajoriteten inte erkände de problem som utredningen pekade på, och då inte heller läste de olika förslag till lösningar som presenterades.

Den gotländska skolans stora problem är den framtida kompetensförsörjningen. Kompetensbrist drabbar barnen, som inte får den chans de borde. Samtidigt som förra debatten rasade, gjordes utvärderingar som visade att en av de mest populära småskolorna misslyckats med att lära barnen läsa. Nära hälften av den skolans treor kunde inte läsa ordentligt. Popularitet kompenserar inte för obehöriga lärare eller andra brister i själva undervisningen. Turligt nog upptäcktes det innan det var försent för de barnen, men sena insatser både kostar och kostar på för de inblandade.

Kompetensförsörjningen är den stora utmaningen. Att stänga skolor är en möjlig lösning, men utredningen visade också på en annan lösning: I kapitel 6 stod det att ’Samarbete mellan förskola och grundskola (främst förskoleklass till år tre med tillhörande fritidshem) måste beaktas, genomlysas och möjligen utvecklas för att eventuellt på detta sätt kunna skapa, på alla sätt, bärkraftiga enheter.’

Vi läste detta, och som enda parti skapade vi en politik som gör att landsbygdsskolorna kan utvecklas, och rent av bli fler.

Vårt program för den gotländska skolan lyfter fram vikten av tidiga insatser, och de tidiga skolårens stora betydelse. Tidiga insatser är bättre och billigare än motsatsen, därför fokuserar vi på att skolan redan från början ska ge bästa möjliga stöd till varje barn. Samarbetet mellan förskola och lågstadium måste bli mycket bättre. Lågstadiet börjar snart redan i femårsåldern för många barn. Därför behöver lågstadiets utbildning komma mycket närmare förskolans utvecklande pedagogik, med observationer på motorik, socialisering och språkutveckling.

I våra förslag för de minsta landsbygdsskolorna syns detta särskilt tydligt. Vi vill där samorganisera förskola och lågstadium. Förslaget ger mikroskolorna en chans till stabil ekonomi. Gemensamma stödresurser ger förutsättningar för både pedagogiskt och ekonomiskt hållbara skolor. Alla skolor – även landsbygdernas – ska därför ha heltidsrektor och minst en heltids specialpedagog. Det är viktigt att de som ska stötta lärarna finns tillhands hela tiden.

Detta kostar förvisso också pengar, men långt mycket mindre än att bevara gårdagens skolorganisation. För, som skolutredningen skrev, det gäller att skapa ’på alla sätt bärkraftiga enheter’. Liberalerna Gotland såg detta, vi hoppas fler kommer att göra det i tid.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 30 augusti 2022.

Ö-drift är en term lånad från elkraftdistribution. Av någon orsak, t.ex. ett fel, så måste ett område frikopplas från resten av el-världen. Området kan då varken ge eller ta emot hjälp från omvärlden.

I överförd betydelse så finns det alltför många gotländska politiker som verkar tycka att ö-drift är det eftersträvansvärda. Allt ska ske i egen regi, utan någon egentlig samverkan med omvärlden. Det är förödande. Jag besökte en mycket uppskattad kommunal skola. Personalen beskrev att skolan var speciell, de hade sitt eget sätt att arbeta. Men vid en utvärdering så saknade nära hälften av barnen acceptabel läsförmåga. Ö-drift ger att man förlorar kontakt och referenser med omvärlden, och inte kan veta när man ligger fel.

Vi i Liberalerna Gotland är fritidspolitiker, politiken är inte vårt yrke. (Själv har jag ett halvt yrkesliv som högre mellanchef i industrin.) Det betyder bland annat att vi inte behöver ’besöka’ verkligheten. Vi är där hela tiden, och tar med oss de professionella erfarenheterna till politiken. Läs till exempel vårt program ”Politik för hälsa och vård” (42 sidor) och jämför med de övriga partiernas enstaka punktlistor. Socialdemokraterna rabblar ’Vi vill..’ men utan substans. Centerpartiet skriver i tidningen att det är bråttom att hitta lösningar, och förklarar sedan hur de letar. Moderaterna har inte ens egna förslag, utan klonar sidor från riksorganisationen. Partier med gotländska yrkespolitiker!

En av de professionella erfarenheter vi i Liberalerna Gotland tagit med oss in i politiken, är att yrkeskunnandet ska vårdas. I alla sammanhang så är det de yrkeskunniga teamen som ser till att rätt saker görs vid rätt tillfällen. Från skolvärlden har vi hämtat begreppet ’kollegier’. Det är de kvalificerade kollegierna som ger kvalitet och verkshöjd på verksamheten. Ett välfungerande kollegium har täta kontakter med omvärlden, det kan vara genom konkurrentanalys i kommersiell verksamhet, eller genom akademiskt samarbete där ingen konkurrens finns. Ö-drift ger bara att man inte vet något om omvärlden, det säkrar ingen kvalitet i verksamheten.

Politiken ska ge förutsättningarna för ett gott resultat, till exempel strukturen för organisationen och dess styrsystem. För att skapa goda kollegier och minska risken för ö-drift, så skriver vi i programmet (punkt V19, av 240 st) att allianser för utveckling ska skapas. I klartext: att organisationen ska ha kvalificerade partners att samarbeta med. Vi vill skapa förutsättningar för att det ska vara professionellt kul på jobbet. Att vara bra på det man arbetar med är kul, och det är kul att vara bra på det man gör. Ett kompetent kollegium är ett bra verktyg för detta.

Det som skiljer Liberalerna Gotland från de andra är de verklighetsbaserade förslagen. Jag hoppas att fler ska upptäcka att det är viktigt.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 14 juni 2022

Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO. Det är bra. Liberalerna/FP har sedan åtminstone 1995 hävdat att Sverige bör vara solidariskt med de andra demokratierna i Europa, och alltså hjälpa dem om de blir angripna.

Solidaritet kostar, och kostar på. Socialdemokraterna sjunger vackra visor om internationell solidaritet den 1 maj, men resten av året stänger de dörrar. Det är en gammal socialdemokratisk tradition. ”Vi orkar inte ta emot för många zigenare”, sa Olof Palme 1969 och utvisade 47 romer som flydde förtryck och sökte fristad i Sverige. När kriget i Ukraina var under uppsegling deklarerade Magdalena Andersson att ’andra’ får ta ansvar ’den här gången’ (DN 18/2).

På samma sätt har man historiskt resonerat om NATO. Andra har stridit för att socialdemokraterna ska kunna säga att ’alliansfriheten har tjänat oss väl’. Inte ens nu, när Ryssland startade ett medeltida utrotningskrig, var tanken på solidaritet något som besvärade den socialdemokratiska regeringen. ”Min första och sista fråga är vad som bäst tjänar Sverige och det svenska folkets säkerhet” (SvD 27/2). Det blev matransoner och hjälmar till de angripna, och arga mejl till Putin.

Men nu har Socialdemokraterna återigen tagit guldmedalj i kappvändning. Den 8 mars menade de att en NATO-ansökan skulle ’destabilisera läget i Europa’ (SvT 8/3). I söndags hade de ändrat sig. Men inte av solidaritet med övriga hotade demokratier, utan av egenintresse: Sverige [behöver] de formella säkerhetsgarantier som kommer med ett medlemskap i Nato, skriver de nu på sin webbplats.

Att partier ändrar ståndpunkt är varken fel eller ovanligt. Liberalerna hade en lång och intensiv debatt före sitt vägval – alla kunde följa den interna våndan i pressen, och inte alla av oss gillade beslutet. Men det var inget hymlande i busken. Om det inte finns tid för ett stort Landsmöte, samlas istället 68 valda ombud, partistyrelse, riksdagsgrupp och EU-parlamentariker till partiråd. Ofta direktsänds mötena via webb eller SvT24. Kongressbeslut gäller, ve den ordförande som tänjer på detta.

Socialdemokraternas tradition är däremot den slutna klubbens styre. Ett kongressbeslut betyder inget om ordföranden har ändrat sig. Då sammankallas partistyrelsen, diskuterar i ett slutet rum och kallar sen till presskonferens för att meddela vad medlemmarna nu ska tycka. En ledande gotländsk s-politiker bekräftade detta i SR P1 den 9 maj: ’Jag kommer ha stort förtroende för att socialdemokraterna…har [vårt] bästa för ögonen’. En devot inställning till att ledaren alltid vet bäst, och att lilla jag inte behöver bekymra mig.

En röst på socialdemokraterna är inte en röst på ett partiprogram, utan mer ett personval på yttersta partieliten. Det är en enorm skillnad gentemot Liberalerna, även lokalt på Gotland. Jag hoppas att fler kommer upptäcka det.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 18 maj 2022.

Nyamko slutar som partiledare, det är tråkigt. Jag verkade i närheten av henne under de tidiga alliansåren. Då var jag ordförande för Folkpartiets sidoorganisation Gröna Liberaler i Stockholm, och sprang ofta på henne i Riksdagshuset. Hon har en slags kaxig kraft som man bara måste gilla. Som den gången hon gick hela Prideparaden i catsuit och högklackat. Vi har absolut olika tolkning i hur partiet bör förhålla sig till s-demokraterna, dvs. vilket av de båda partierna som är sämst för Sverige, men jag gillar verkligen personen Nyamko. Nu träder Johan in. Det är ingen katastrof. Ett partiledarbyte kan komma mer eller mindre lägligt, men Liberalerna Gotland tuffar vidare.

****

Den verkliga katastrofen sker 100 mil sydöst om oss. Att regimen i Ryssland visar sig vara en genuint ond makt, som gör anspråk på hela sträckan från Atlanten till Vladivostok och publicerar texter om att ukrainare ska utrotas och dessutom börjar verkställa detta – det är en katastrof.

Det vore ju lätt att skryta av hur rätt vi har haft hela tiden: 1995: Natomedlemskap upp på agendan. 2016: Polemik mot (s) på Gotland och i Riksdagen om det o-kloka i att upplåta Slite hamn till Ryssland. (Dåvarande regionrådet Björn Jansson: [Vi] gör ingen bedömning av miljöfrågor och säkerhetspolitiska aspekter.) Hela 2010-talet: Rysk gas har två fel… Men det hjälper ju inte idag. När kriget kom svarade s-regeringen reflexmässigt att ‘vi har gjort vårt’, och införde 100% gränskontroll på linjen Rostock – Visby – Nynäshamn. Själv skickar jag pengar till hjälporganisationer, och ställer mig med Ukraina-skylt på Donners plats på måndagar – en minut i tolv.

Vi kan lära oss av Ukraina. Det som från sidlinjen synes ha bidragit till den starka försvarsviljan är tron på att vägen mot den liberala demokratin är den rätta. Detta kan vi politiker på Gotland lära oss av. Demokratin måste försvaras och utvecklas.

I Liberalerna Gotlands program finns många punkter om hur vi lokalt stärker och utvecklar demokratin. Det handlar om att få fler att vilja vara fritidspolitiker, och att samtidigt göra det rimligt tungt. Sammanträden med tusen sidors underlag måste bort, antingen genom att man delar upp uppdragen – eller minskar på detaljstyrningen. Det står uttryckligen att ‘Politiker ska fokusera och ansvara för rätt saker’.

Det gillas inte av alla. En tidigare s-ledamot i fullmäktige skrev att ’Vi vill veta att [just] den belysningsstolpen har vi fått till’. Jag tror inte hon var ironisk. Men den inställningen bäddar för en nedlåtande attityd gentemot de som arbetar inom förvaltningarna. Det är förödande. Yrkesfolk kan sin sak. Fritidspolitiker och duktigt yrkesfolk i Region Gotlands organisationer har olika roller som kräver ömsesidig respekt. Den insikten är både ett fundament och försvar för den liberala demokratin.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 14 april 2022.

Filip Reinhag går den 25 september till storms mot att fattiga föräldrar kan välja skola åt sina barn. Det står förstås inte så i klartext, men hans politiska dröm leder dit. Att vilja avskaffa det fria skolvalet betyder just detta – det ska bara vara de rikaste som ska kunna välja skola åt sina barn.

Det svenska systemet är – helt korrekt – nära unikt. Få stater garanterar att alla föräldrar ges möjlighet att välja den skola de tycker är bäst för just sitt barn. I större delen av den övriga världen är det bara de som har råd att betala privatskolornas avgifter som kan välja. Av okänd anledning drömmer sig Reinhag tillbaka till den tid när den stenhårda ekonomiska segregationen gjorde att det var så även i Sverige.

“Skolan ska drivas av kunskapsintresse” skriver Reinhag, men klagar samtidigt att “tillsyn och uppföljning kostar årligen mycket stora belopp”. Detta blir faktiskt obegripligt. De som menar allvar med att skolan ska ta sitt kompensatoriska ansvar, att alla barn ska ges de bästa förutsättningarna oavsett bakgrund, borde tycka att det är bra att även skolorna får hjälp att hålla kvalitet. ‘Tillsyn och uppföljning’ har varit lagkrav sedan folkskolestadgan 1842, vill socialdemokraterna verkligen skrota detta?

Om nu skolan ska drivas av kunskapsintresse, så borde det väl också hörts från ledande gotländska socialdemokrater när den gotländska skolorganisationen diskuterades förra hösten. Men icke – man pratade om byggnader och skolgårdar istället.

Men det blir förstås problem när (även fattiga) föräldrar väljer ’fel’ skola till sina barn. När en av de populära skolorna i Visby just byggt ut, så vill förstås många ha sina barn där. Förvaltningen blir negativt överraskad när den nyaste skolan i stan attraherar föräldrarna. Friskolan sägs stjäla elever, när dess stabila ledarskap får föräldrarna att rösta med fötterna. Detta är ett ’Not invented here’-problem.

Ett annat problem med s-retoriken om enhetsskola, där en modell ska passa alla, är att skolsystemet inte på ett rimligt sätt kompenserar skolorna för deras arbetsinsats. Barn (precis som vuxna) är individer med olika förutsättningar. Helt klart är att skolor med barn till föräldrar som har både höga ambitioner, och god förmåga att stötta studierna, har ett enklare uppdrag än de där det motsatta gäller. Men ’enhetstänket’ gör att alla får stort sett samma skolpeng.

Detta bör förstås ändras, och det är inget konstigt. Någon kanske minns att Bolognaprocessen tvingade flera svenska lärosäten att bevisa att de verkligen tillförde begåvade elever något.

Det finns enstaka s-politiker som talar om undervisningens kvalitet, skolministern gör sitt bästa i det hörnet. Men med en hel kongress full av plakatpolitik för skolan är socialdemokraterna helt enkelt inte trovärdiga i den frågan. Inte ens på Gotland.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 2 oktober 2021.

Cementa har förlorat rätten att bryta kalk på Gotland. De lyckades inte visa att brytningen bara gav acceptabla miljökonsekvenser. Jag har i en tidigare artikel argumenterat för att beslutet är både korrekt och rimligt.

Beslutet ger förstås både positiva och negativa konsekvenser. Positivt är att hot mot känsliga naturområden och grundvattenföring förefaller ha undanröjts. Det är bra, Gotlands vattenföring är både viktig och känslig, och den globala massutrotningen av arter måste bromsas – även här.

De lokala negativa konsekvenserna rör framförallt enskilda personers försörjning. Om verksamheten försvinner påverkas runt femhundra arbetstillfällen. Detta kommer att vara en katastrof för ett okänt antal individer. Människors investeringar i utbildning och bostäder kan bli värdelösa, och ett antal livsdrömmar krossas. För dessa är det ingen tröst att samhället skulle gå vidare och klara sig bra.

De nationella negativa konsekvenserna berör byggandet av infrastruktur och byggnader. Husbyggarsektorn menar att detta innebär tvärstopp för bostadsbyggande. Skeptikerna menar att kostnaden för cement i dessa projekt är enstaka procent, och att vinstmarginalerna endast marginellt påverkas av kostnadsökningen vid import. Om konsekvensen blir en nytänkande industrialisering av husbyggarbranschen är det välkommet, metodutvecklingen sedan Visby domkyrka imponerar inte. Oxarna har ersatts, mycket mer är det inte.

Det som däremot har utvecklats är insatsmaterialen. Cementa har exempelvis kommit långt när det gäller att utveckla cement för infrastrukturbyggen. Ett stopp i Slitefabriken skulle stoppa infrastrukturbyggen i några år, den konsekvensen skulle kanske naturmiljön kunna vara värd.

Den globala konsekvensen är däremot allvarlig. Cementa har en slogan ’Cement för hållbart samhällsbyggande’, och ägarna har uttryckt en ambition att Sliteverksamheten ska bli hållbar på riktigt. Även pilotanläggningar behöver få rimlig avsättning för sina produkter. Sverige är en väl lämpad marknad för detta. Vi har en samhällsstruktur med högt satta ambitioner, och en marknad med acceptans för de kostnader det medför. Från sidlinjen ser en stängning av Slitefabriken ut som en allvarlig förlust för det globala klimatarbetet.

Vi – hela samhället – måste bidra till att skapa en hållbar gruvnäring. Offentlig verksamhet måste driva på. Exempel: Cementa och RISE bör kroka arm med vattenmyndigheterna och ta fram bra metoder för att undersöka lokalt grundvatten. Länsvatten bör, som på Sudret och i Kivik, kunna återföras i marken.

Klimatarbetet måste hålla tempo, och det är metodutveckling som måste till. Industri bygger på kreativitet, och det ska utnyttjas. Där har vi alla ett ansvar att inte bara gnälla, utan att klokt bidra. Slitefabriken bör få hjälp att fortsätta utan att skada ekosystemen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 augusti 2021