Kategoriarkiv: …bland annat om sånt som kan kallas solidaritet

(s) hotar fackföreningsfriheten

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.

På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.

På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.

Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.

Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.

Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.

LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.

Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.

Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.

Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.

(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ‘svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 augusti 2017

Tokliberal – javisst!

Erik Fransson på Gotlands Folkblads ledarsida går i taket när jag och andra kritiserar de två nyligen publicerade inläggen om arbetskraftsinvandring. Att bli placerad tillsammans med åsiktsfränder gillas inte, då kallas debattekniken för oseriös och debattören för tokliberal.

Nå, tokliberal när det gäller alla människors lika värde utan hänsyn till deras börd är inget dåligt tillmäle. Det bär jag med stolthet. Motsatsen till detta heter korporativism, att man först ska se till ‘de egna’ och eventuellt därefter visa solidaritet med omgivningen. Det är anhängare av den strömningen som drömmer sig tillbaka till den tid då LO hade vetorätt rörande vilka arbetare som skulle få passera den svenska gränsen. Gör gärna en webbsökning för att se vilket sällskap korporativisterna utgör. Jämför gärna GT:s två ledarsidor och se var uttrycket ‘Vi svenskar’ förekommer.

Dagens svenska migrationspolitik för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring är tyvärr inte tokliberal. Tvärtom.

Jag exemplifierar med fallet Ahmadi från december 2015, som straffas för att arbetsgivaren inte uppfyllt kollektivavtalets villkor. ”Om till exempel lönen har varit lägre [än kollektivavtalet] har man inte uppfyllt villkoren. Då får man avslag på arbetstillståndet. Eftersom arbetstillståndet är grunden för tillståndet att vara i Sverige får man heller inte vara i Sverige, säger Johan Arvidsson Wemmert som är enhetschef på Migrationsverket.” (Citat från Expressen.)

Jag exemplifierar också med fallet ‘Sara’, som drabbades av kravet på en (1) arbetsgivare. Sara utvisades eftersom hon inte fick arbetstillstånd. Orsaken var att hon haft två arbetsgivare för samma jobb – eftersom den första arbetsgivaren gick i konkurs. ”Det står inte att man ska ha haft anställning, utan att man ska ha haft en anställning, säger Arvid Hessén, rådman på Migrationsdomstolen.” Migrationsöverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Det finns ingen som idag förespråkar ett snabbt införande av fri arbetskraftsinvandring, samhället är inte rustat för en sådan ordning. Men just problemen med oseriösa arbetsgivare skulle elimineras med en sådan politik. Hotet om utvisning om arbetstagaren krånglar skulle försvinna.

‘Go home’ gäller fortfarande, och ingen från ‘rörelsen’ slåss för att de utnyttjade arbetarna ska få reella möjligheter gentemot de arbetsgivare som uppträder skurkaktigt. De förslag som LO framför handlar främst om att försvåra invandringen genom att slå mot arbetsgivarna. När hördes någon från ‘rörelsen’ slåss för migrantarbetarnas rätt att byta arbetsgivare utan att riskera sitt uppehållstillstånd? När lades en sådan motion i Riksdagen?

Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren. Den arbetare som påtalar dåliga arbetsförhållanden straffas av den svenska staten genom utvisning. Arbetsgivaren går helt skadeslös. Det är denna modell som Folkbladet numera försvarar.

Publicerat på Gotlänningens ledarsida 15 juli 2016

Kommenterad av Gotlands Folkblads ledare den 11 augusti 2016

Almedalsveckan en befrielse

För nästan exakt sex månader sedan, den 7 januari, berömde jag Folkbladets ledare för att de konsekvent tog avstånd från de stängda gränsernas politik. Mycket hinner hända på ett halvt år, en ledarsida kan till exempel byta åsikt. Nu grasserar de brunsolkigare delarna av ‘rörelsen’ på samma sida. Botten kanske inte är nådd, men det kan inte vara långt från när man läser vad Jan Karlsson skrev i förra veckan. Tesen är att ‘Fattiga människor bygger inte starka välmående stater’ och söker jobb ‘utan krav på anständiga anställningsvillkor ‘. Så skriver den som inte har lärt den svenska historien, hur fattigsverige reste sig genom liberala reformer och blev en välfärdsstat.

Det var inte länge sedan Byggnads skrek ‘Go Home!’ till vad de ansåg vara underbetalda lettiska arbetare. Alternativet att gå med i och få stöd av den svenska fackföreningen fanns aldrig.

Att fattigare människor också vill få anständiga villkor och vill kunna skapa sig bättre levnadsvillkor ses av Jan Karlsson och de dåvarande ombudsmännen från Byggnads som ett hot. Solidariteten stannar hos ett tänkt ‘oss’. Skillnaden mellan de två partier som kan förkortas s-demokraterna är hårfin. Sorgligt.

Det blir då en befrielse att gå på seminarier under Almedalsveckan. Parken bakom residenset kallas denna vecka för TCO-parken, där bland annat globaliseringens och migrationens utmaningar diskuteras. Ett av ämnena handlade om hur man ska klara integrationen trots införandet av tillfälliga uppehållstillstånd.

Problemet är att flyktingar som är högutbildade inte hinner få sina utbildningar validerade och kompletterade under den anbefallda tiden, och därför inte tillåts ta hit barn och partner. Om de däremot omedelbart tar de jobb där de är uppenbart överkvalificerade säkras även deras anhörigas tillvaro. Vem skulle inte välja en säker och legal möjlighet att trygga sin familj framför egen karriärmöjlighet?

Detta är dubbelt dålig politik. Den är dålig för de skyddssökande eftersom de högutbildade genom att ta enklare jobb tränger bort de som bara har dessa jobb som alternativ. Den är dålig för landet eftersom dessas höga kompetens förslösas.

Lyckligtvis har de klokare delarna av fackföreningsrörelsen insett detta, och genom seminarier så skapar de opinion för att ändra den s-demokratiska politiken. Samt berättar om hur de tillsammans med arbetsgivarna och arbetsförmedlingen arbetar för att mildra effekterna av den förda politiken. Detta kan man lära under Almedalsveckan, på ett helt politikerfritt seminarium.

I andra änden i en tänkt lobbyhierarki hittar man de små och fattiga organisationerna. Men genom smarta metoder så når de också framgång i sitt arbete. Jag gjorde ett av mina pass i Liberalerna Gotlands tält och blev bokstavligen ställd mot tältväggen av två medlemmar i Djurrättsalliansen. De har ett imageproblem, metoderna har skymt budskapet. För att ändra den bilden så besöker de nu de politiska partierna och ställer skarpa frågor på ett trevligt sätt. Så kan man också använda Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 8 juli 2016

Heder åt Gotlands Folkblad

I Riksdagen finns det två partier som kan förkortas s-demokraterna. I höstens och vinterns mest brännande politiska fråga, migration, så går det inte att se någon skillnad på de båda partiernas politik, varken i retorik eller praktik.

  • Det ena partiets ledare hyllar Ungern för att det landet bygger järnstängsel för att hålla flyktingar borta.
  • Det andra partiets ledare stiftar lagar som tvingar fram järnstängsel i Danmark för att hålla flyktingar borta.
  • Det ena partiet skickar budskap till flyende genom att dela ut flygblad i Grekland.
  • Det andra partiet skickar budskap till flyende genom att ställa formalistiska krav på barn.

Båda partiernas migrationspolitik är en skam för Sverige.

Därför är det befriande att läsa Gotlands Folkblads ledarsida i dessa dagar. Chefredaktören, ledarskribenter och debattörer markerar tydligt avstånd från den förda politiken. Heders!

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

”Det är fullt – stanna i Syrien!”

”Det fanns inte plats i gästrummet, så {hon] fick föda i allrummet och lägga barnet i den skål där djuren brukade få krubb”. Fritt översatt, men det är så det står i originaltexten. Inte ‘det är fullt, kom inte hit’.

Den yttersta konsekvensen just idag av ‘det är fullt, kom inte hit’ är att det betyder ‘stanna i Syrien’. Det är förstås inte så de uttrycker sig, det lindas in i fraser om att andra måste också ta sitt ansvar. Men om ‘de andra’ inte gör sitt så återstår att antingen röja plats i allrummet, eller skicka signalen om att stanna i Syrien.

På en gobeläng hos en bekant i Barlingbo stod det ‘”Fem voro bjudna men tio är komna. Slå vatten i soppan och hälsa välkomna!” Man skulle vilja höra lite mer av det hos de som har tillgång till de breda mediekanalerna. När det kärvar till sig så får man bjuda till. Jag har tre sängplatser över, de har ställts till förfogande.

Att det blir påfrestningar om det helt plötsligt kommer flyktingar motsvarande ett helt nytt Uppsala är väl självklart. Men det som nu händer visar också att de politiskt styrda verksamheterna inte är skapta för förändringar. Vi inom IT-industrin brukar tala om skalbarhet. Det politiskt styrda är inte skalbart. Modellen bygger på att allt måste gå genom nämnder och politiskt styrda tjänstemän. Medborgaren eller den som sitter i verksamheten är inte betrodd.

Asylsökande barn ska gå i skola även innan de fått uppehållstillstånd. Det är bra. Men skolans rektor får inte anställa kompetenta asylsökande vuxna som resurs i skolorna. Det är inte tillåtet.

Migrationsverket betalar för begagnade vinterkläder till barnen. Det är bra. Men varje barn måste hanteras genom en separat ansökan. Man får inte ge till samtliga barn samtidigt, trots att man vet att alla ska ha vinterkläder. Det är inte tillåtet.

Asylsökande får inte gå på SFI, trots att det skulle underlätta den kommande integreringen. Det är inte tillåtet.

Listan kan göras hur lång som helst. De som är i verksamheterna vet vad som behövs, och vilka förenklingar som skulle kunna göras utan att äventyra rättssäkerhet eller budget. Det är bra. Men det är inte tillåtet.

Det goda, som de ogina ropen om att ‘det är fullt’ skulle kunna medföra, vore om vi kunde öppna strukturerna så att all migration kan bejakas.

Min vädjan till de (tre?) tveksamma företagarna i Fårösund och alla andra som har att hantera den nuvarande flyktingströmmen: Säg inte att det är fullt. Tala istället om för oss politiskt aktiva vad som skulle behövas för att göra just er verksamhet skalbar. Tillfälligtvis något utspädd soppa eller sovplats i allrummet? Jag lovar att åtminstone jag och de liberala vännerna i Folkpartiet Gotland kommer att lyssna, och lyssna noga.

——————————–
Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 21 nov 2015

Fri invandring redan infört för en halv miljard, dags för resten!

Lampedusa. Det räcker nu, sedan länge!

Migranter drunknar i tusental i Medelhavet, utnyttjas som (nästan) oavlönad arbetskraft och lever under högst rättsosäkra förhållanden. Allt på grund av en blandning av nationalistiskt tänkande med rötter i det tidiga 1800-talet, och en ännu äldre idé om att ett lands innevånare ‘tillhör’ de regerande. Det finns ett ‘vi’ och ‘dom’ som bygger på ett kollektivistiskt tänkande där människor bedöms utifrån sin börd, och inte sina egenskaper. Jag avser förstås den så kallade reglerade invandringen.

Som rättrogen liberal förfäktar jag förstås att den enda moraliskt försvarbara ståndpunkten är en fri invandring. Fram till nu ofta med tillägget att det nog är en utopi, eller åtminstone dröjer ett tag.

Men inte nu längre, nu kan jag utan naivitet ta bort tillägget. Jag var på ett seminarium i Almedalen och blev införstådd med hur det redan fungerar för strax över 520 miljoner EU- och EES-medborgare.

I mycket korta ordalag:
(Mer utförligt på Wikipedia – Rörlighetsdirektivet)

  • Alla har rätt att vistas i Sverige så länge de kan försörja sig själva, och sin eventuella familj
  • Man betalar skatt som ‘vanliga’ svenskar
  • Man omfattas av de flesta offentliga välfärdssystemen (vård, skola till barnen, f-kassa etc) utom de som som ger direkt försörjningsstöd
  • Vill man omfattas av hela välfärdssystemet så måste man söka om uppehållstillstånd på vanligt sätt

Syftet med att ha villkor för uppehållsrätten är att en person inte skall bli en belastning för ett annat lands sociala biståndssystem.

Detta är ett tillräckligt bra system. Visserligen skapar det ett A- och ett B-lag i samhället, där vissa innevånare inte får bo kvar om de inte kan försörja sig. Men jag tycker att det förefaller oändligt mycket mer humant än det system som fortfarande gäller för de utanför EU. Ett system som leder till drunknade i Medelhavet och människor kvävda i containrar i sin högst rimliga strävan efter ett bättre liv.

Det finns alltså ett färdigt lagpaket som redan nu ger nästan fri invandring för en halv miljard människor. Inom det systemet behöver ingen vara papperslös och utnyttjas av skrupelfria. Utmärkt, slut på containerdöden.

Det enda som behövs är att skriva om lagens inledning så att den omfattar ALLA människor, utan uppdelning efter börd. Sveriges Riksdag: Gör det!


Om flyktingbåtstragedin vid Lampedusa med bl.a Cecilia Malmström i Metro; Cecilia Wikström i SvD; Erik Ullenhag i SR ; Cecilia Wikströms webbplats om reaktioner på hennes uttalanden; Rasmus Jonlund mer konkret om vad som behöver göras inom EU.

Mer om samma ämne. SvD, Lampedusa, Fästning Europa, Invandringspolitik

Tidskriften Liberal Debatt om Fri Invandring

 

Brottsoffer ska inte behöva processa för att få tilldömt skadestånd

Dagens situation för de som av domstol tilldömts ett skadestånd i samband med brott, är ovärdig ett modernt rättssamhälle. Det ålogger nämligen den skadelidande att själv driva in det av domstolen fastställda skadeståndet från den som utfört brottet. Det enda medel som står brottsoffret till buds är att kontakta kronofogden.  Om kronofogden inte hittar några pengar, så får brottsoffret inget skadestånd. Dessutom –  om brottsoffret inte orkar hantera kronofogdeärendet så läggs kravet ner. Det enda stöd som kronofogden erbjuder är att årsavgiften som fordringsägare kan efterskänkas.

Brottsoffermyndigheten gör inget så länge som det är ett ärende hos kronofogden, och när kronofogden väl givit upp så krävs av brottsoffret en ny byråkratisväng där skadeståndsanspråk ska motiveras och beskrivas. Utfallet är fortfarande ovisst, brottsoffermyndigheten gör egna tolkningar, drar av ”självrisker” etc.

Hela tiden krävs att brottsoffret orkar processa för att få sitt tilldömda skadestånd. Detta är naturligtvis helt orimligt!
Folkpartiet har länge arbetat för en lagändring för att avskaffa Brottsoffermyndighetens rätt att sänka ett av domstol utdömt och materiellt prövat skadestånd. Folkpartiet arbetar också för att staten genom Brottsoffermyndigheten ska utbetala skadeståndet till brottsoffret så snart domen vunnit laga kraft.

Moderaterna äger frågan i regeringen. Tyvärr så händer väldigt lite i denna fråga.

I en motion till Folkpartiet Stockholms stad så yrkar jag att Folkpartiet Stockholms stad ska uttala sitt stöd för Jan Ertsborns arbete i denna fråga, och ”skicka en hälsning” till våra regeringsledamöter att de bör driva på sina moderata kollegor så att ett förslag kommer till riksdagen under denna mandatperiod.

Lantmätare utan gränser, bra för världens fattiga

Att ägandet av de egna bostaden är bra, det har vi vetat länge. Men det gäller inte bara för oss relativt rika i Sverige, det gäller i lika hög grad i de fattiga slumområdena världen över.

I en artikel från mars 2003 så tog jag upp Herman de Sotos arbete, som redovisades i boken The Mystery of Capital.

Grundtanken är att utvecklingsländerna måste ta det steg som västvärlden tog redan för hundratals år sedan, när vi lämnade feodalismen bakom oss och den privata äganderätten spreds till en successivt allt större del av befolkningen.

Tanken är också att processen inte ska behöva ta flera hundra år, utan att det finns genvägar. Exempelvis kan man se till att legalisera de tillgångar som fattiga människor på många håll har i form av bostäder på den svarta marknaden; bostäder som de äger i praktiken, men inte i juridisk mening. De tillgångarna kan sedan fungera som säkerhet för lån, vilket kan vara grundplåten för att få fotfäste i de legala delarna av ekonomin.

Nu kommer det hållas en internationell lantmäterikonferens i Stockholm, som fortsätter det resonemanget. Dessutom tar man sikte på hur det praktiska arbetet skulle kunna genomföras.

Ur inbjudan:

De fattigas boendemiljöer, användning av och ägande till mark och fastigheter, miljö- och klimatförändringar är några av de frågor som tas upp vid en stor internationell konferens i Stockholm den 14-19 juni. Cirka 700 deltagare från ett 80-tal länder väntas till konferensen.

Det är Internationella lantmätarfederationen (FIG) som ordnar en Working Week i Stockholm. Det är den största konferensen inom lantmäteriområdet på 30 år och det är Sveriges lantmätarförening som är arrangör. Konferensen sker i samverkan med UN-Habitat som är FN:s organ för boendefrågor, med huvudkontor i Nairobi i Kenya.

SvD skriver bra om konferensen, tyvärr online endast bakom en betaltjänst:

Utgångspunkten är uppfattningen att välordnade fastighetsregister, säkrade markrättigheter och möjligheter att få bolån betyder oerhört mycket för att förbättra de ekonomiska villkoren i städernas slumområden. Centralt är också att sluminvånarna kan få del i den långsiktiga värdestegringen på fastigheter och mark, i stället för att leva i en osäker och informell ekonomi där de besuttna tar hem vinsterna och de egendomslösa får betala dyrt för uselt och otryggt boende.

Kanske får vi se en ny samaritorganisation bildas: ”Lantmätare utan gränser”?

Om äldreomsorg och generationsboende

I olika sammanhang så diskuteras det kring risken för drastiskt ökade kostnader för att ta hand om oss själva, när vi blir gamla. Äldreomsorgskostnader är det osnygga ordet.

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna ”kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre ”med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

  • Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
  • Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
  • Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Särskild pott för skolbarn med särskilda behov

Motion till Folkpartiet Liberalerna i Stockholm Stad, från Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby

Särskild pott för skolbarn med särskilda behov.

Få politiskt intresserade folkpartister har väl kunnat undgå debatten med det nya ersättningssystemet till skolorna. Vi i Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby stöder principen om att skolpengen ska vara lika för alla barn – med ett väsentligt undantag: För barn med särskilda behov, bör en extra tilldelning ur centrala medel finnas.

(Med ”särskilda behov” ska här förstås barn som av medicinska, sociala eller liknande skäl behöver väsentligen mer resurser än normaltildelningen. Vi avstår från att precisera oss närmare i just denna motion.)

Det nya ersättningssystemet till skolor i Stockholms Stad har visat att de skolor som har barn med särsklda behov inte på långa vägar har fått tillräckliga ekonomiska resurser. Tidigare doldes denna underfinansiering i stadsdelsnämndernas hantering, nu har den kommit upp till ytan.

Det goda med denna varseblivning är att det nu är politiskt möjligt att skapa ett system som säkerställer att alla barn med särsklda behov får med sig en tillräcklig skolpeng oavsett i vilken skola de går – alltså inte bara till de kommunala skolorna.

I det tidigare systemet fanns en uppenbar risk för att friskolor skulle lockas att selektera elever, på så sätt att dessa ”dyrare” elever skulle förmås att välja bort friskolan.

Med ett separat anslagssystem för dessa barn med särskilda behov, ökar möjligheterna för att de ska välkomnas i alla skolor.

Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby yrkar därför att

Folkpartiet Liberalerna i Stockholms Stad ska verka för att skolor som tar emot barn med särskilda behov ska få eventuella särkostnader täckta ur en särskild anslagspott, inte med den ”vanliga skolpengen”.

Andra bloggar om: , ,