Brottsoffermyndigheten gör inget så länge som det är ett ärende hos kronofogden, och när kronofogden väl givit upp så krävs av brottsoffret en ny byråkratisväng där skadeståndsanspråk ska motiveras och beskrivas. Utfallet är fortfarande ovisst, brottsoffermyndigheten gör egna tolkningar, drar av ”självrisker” etc.

Hela tiden krävs att brottsoffret orkar processa för att få sitt tilldömda skadestånd. Detta är naturligtvis helt orimligt!
Folkpartiet har länge arbetat för en lagändring för att avskaffa Brottsoffermyndighetens rätt att sänka ett av domstol utdömt och materiellt prövat skadestånd. Folkpartiet arbetar också för att staten genom Brottsoffermyndigheten ska utbetala skadeståndet till brottsoffret så snart domen vunnit laga kraft.

Moderaterna äger frågan i regeringen. Tyvärr så händer väldigt lite i denna fråga.

I en motion till Folkpartiet Stockholms stad så yrkar jag att Folkpartiet Stockholms stad ska uttala sitt stöd för Jan Ertsborns arbete i denna fråga, och ”skicka en hälsning” till våra regeringsledamöter att de bör driva på sina moderata kollegor så att ett förslag kommer till riksdagen under denna mandatperiod.

I en artikel från mars 2003 så tog jag upp Herman de Sotos arbete, som redovisades i boken The Mystery of Capital.

Grundtanken är att utvecklingsländerna måste ta det steg som västvärlden tog redan för hundratals år sedan, när vi lämnade feodalismen bakom oss och den privata äganderätten spreds till en successivt allt större del av befolkningen.

Tanken är också att processen inte ska behöva ta flera hundra år, utan att det finns genvägar. Exempelvis kan man se till att legalisera de tillgångar som fattiga människor på många håll har i form av bostäder på den svarta marknaden; bostäder som de äger i praktiken, men inte i juridisk mening. De tillgångarna kan sedan fungera som säkerhet för lån, vilket kan vara grundplåten för att få fotfäste i de legala delarna av ekonomin.

Nu kommer det hållas en internationell lantmäterikonferens i Stockholm, som fortsätter det resonemanget. Dessutom tar man sikte på hur det praktiska arbetet skulle kunna genomföras.

Ur inbjudan:

De fattigas boendemiljöer, användning av och ägande till mark och fastigheter, miljö- och klimatförändringar är några av de frågor som tas upp vid en stor internationell konferens i Stockholm den 14-19 juni. Cirka 700 deltagare från ett 80-tal länder väntas till konferensen.

Det är Internationella lantmätarfederationen (FIG) som ordnar en Working Week i Stockholm. Det är den största konferensen inom lantmäteriområdet på 30 år och det är Sveriges lantmätarförening som är arrangör. Konferensen sker i samverkan med UN-Habitat som är FN:s organ för boendefrågor, med huvudkontor i Nairobi i Kenya.

SvD skriver bra om konferensen, tyvärr online endast bakom en betaltjänst:

Utgångspunkten är uppfattningen att välordnade fastighetsregister, säkrade markrättigheter och möjligheter att få bolån betyder oerhört mycket för att förbättra de ekonomiska villkoren i städernas slumområden. Centralt är också att sluminvånarna kan få del i den långsiktiga värdestegringen på fastigheter och mark, i stället för att leva i en osäker och informell ekonomi där de besuttna tar hem vinsterna och de egendomslösa får betala dyrt för uselt och otryggt boende.

Kanske får vi se en ny samaritorganisation bildas: “Lantmätare utan gränser”?

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna “kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre “med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

• Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
• Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
• Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om kollektiv, hässelby, servicehus, äldreboende, äldreomsorg

Särskild pott för skolbarn med särskilda behov.

Få politiskt intresserade folkpartister har väl kunnat undgå debatten med det nya ersättningssystemet till skolorna. Vi i Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby stöder principen om att skolpengen ska vara lika för alla barn – med ett väsentligt undantag: För barn med särskilda behov, bör en extra tilldelning ur centrala medel finnas.

(Med ”särskilda behov” ska här förstås barn som av medicinska, sociala eller liknande skäl behöver väsentligen mer resurser än normaltildelningen. Vi avstår från att precisera oss närmare i just denna motion.)

Det nya ersättningssystemet till skolor i Stockholms Stad har visat att de skolor som har barn med särsklda behov inte på långa vägar har fått tillräckliga ekonomiska resurser. Tidigare doldes denna underfinansiering i stadsdelsnämndernas hantering, nu har den kommit upp till ytan.

Det goda med denna varseblivning är att det nu är politiskt möjligt att skapa ett system som säkerställer att alla barn med särsklda behov får med sig en tillräcklig skolpeng oavsett i vilken skola de går – alltså inte bara till de kommunala skolorna.

I det tidigare systemet fanns en uppenbar risk för att friskolor skulle lockas att selektera elever, på så sätt att dessa ”dyrare” elever skulle förmås att välja bort friskolan.

Med ett separat anslagssystem för dessa barn med särskilda behov, ökar möjligheterna för att de ska välkomnas i alla skolor.

Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby yrkar därför att

Folkpartiet Liberalerna i Stockholms Stad ska verka för att skolor som tar emot barn med särskilda behov ska få eventuella särkostnader täckta ur en särskild anslagspott, inte med den ”vanliga skolpengen”.

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, Folkpartiet

EU, Spanien och Storbritannien har lyckats att knäcka både IRA och ETA. Det gick inte på en natt, men det gick. Grunden för detta har varit de klassiska liberala fundamenta att om människor får egenmakt och tro på att eget arbete kan skapa en bättre tillvaro, så rediceras/elimineras basen för militanta och våldsbenägna rörelser.

Nordirland är närmast ett skolexempel. EU har med massiva bidrag sett till att lyfta Irland från den agrara ekonomin, till en modern industrination. Det har lett till att både antalet sympatisörer och sponsorer till Provisoriska IRA har minskat. Man ser att våld bara förstör, även den egna plånboken påverkas av våldsamheter på andra sidan gränsen. Det regionalstöd som regnat över republiken Irland, har också nått Nordirland. (Se gärna Ireland’s National Development Plan (NDP))

På ett liknande sätt har också regionalstöd riktats mot Spanien, och det lokala stödet för de våldsbenägna separatisterna i ETA har eroderat bort i takt med att välståndet har stigit.

(Det behövs naturligtvis också reguljärt polisarbete. De som våldför sig mot andra ska lagföras. Men detta inlägg handlar inte om den delen av terrorbekämpning.)

EU har redan idag ett frihandelsavtal med många länder runt medelhavet. De länder som hittills ingått associeringsavtal är Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, den Palestinska myndigheten och Tunisien. Det innebär att redan idag så har den Palestinska myndigheten, Israel och Libanon lovat att till år 2010 successivt upprätta ett frihandelsområde både mellan EU och partnerländerna, och mellan partnerländerna själva. EU ska bidra med finansiellt stöd för partnerländernas ekonomiska reformer. (Se gärna EU-upplysningen.)

EU är alltså redan idag i full gång med en process som på sikt bör kunna leda till stabil fred runt hela medelhavet, inklusive Israel, Libanon och Palestina.

I just denna stund, med våldsaktioner från en massa olika parter, så borde EU marknadsföra detta arbete. Inte minst i de berörda länderna, och då med exempel från Baskien och Nordirland. De sansade krafterna behöver även de få “eldunderstöd”.

Och vi, vanliga medborgare, kan dra vårt strå till stacken genom att nästa gång fråga efter libanesiskt vin, eller palestinsk olivolja. Israeliska produkter behöver vi egentligen inte fråga efter, det sitter troligen redan några high-tech produkter från Israel i din mobiltelefon. Däremot bör vi med kraft argumentera mot de som börjar tala om bojkott. Minskat handelsutbyte betyder minskade kontaktytor, och det hjälper inte fredens sak.

Motiven för detta är lite diffusa, man skriver bland annat

Vi vill bekämpa frestelsen att ta allt för lättvindigt på gymnasietiden för att i stället räkna med ett fjärde år på komvux.

Vi har inte råd att slösa bort ett år av unga människors liv.

Forskning visar att det är femton gånger fler barn till högre tjänstemän och akademiker än barn till arbetare som kompletterat upp till högsta gymnasiebetyg.

Jag skrev om detta för nästan exakt ett år sedan.

Från nära håll så vet jag också att studieförmågan hänger tungt i hop med studiemotiveringen, och den kan komma (tillbaka) efter några år i arbetslivet.

En karenstid på – säg – två, tre år mellan genomförda gymnasiestudier och subventionerade Komvuxstudier kan vara motiverad. Men ingen livslång avstängning från Komvux.

Den gången handlade debatten om att de med betyg från ungdomsgymnasiet inte skulle få gå alls på komvux. Nu handlar det om att de (i princip) inte ska få gå vidare till universitetet. Förslaget har mjukats upp något, istället så inför man nya kvoteringar.

Jag vidhåller: En karenstid, för att visa att ungdomsgymnasiet är huvudspåret till högre studier, kan vara motiverad. Men de flesta andra ingenjörsmässiga ingrepp i samhällslivet blir som planekonomin: Kontraproduktiva.

(Jag skriver inte islamismen, eftersom det är ett namn på de mer fanatiska delarna av den muslimska rörelsen. Och – medan jag ändå håller på med fotnoterna: Även om det finns terrorister och -sympatisörer bland vänsterrörelsen, fast de då kallar sig revolutionära, så menar jag inte att vänsteranhängare i gemen är våldsverkare. Jag tror inte heller att de flesta ortodoxa/stränga/fanatiska muslimer är våldsverkare, även om de förespråkar ett brutalt samhällsstyre. Precis som socialisterna f.ö. – man “knäcker ägg för att göra omelett”.)

Lika obegriplig som den offensiva islam-rörelsen ter sig för mig, lika obegriplig ter sig den svenska avgrundsvänstern.

Hur man, i allt ont som sker, kan se USA-kapitalism-liberalism-svensk borgerlighet som en given orsakskedja övergår mitt förstånd. Alla mäniskor som inte är sanna vänstermänniskor är förledda eller ondsnta.

I Sverige så är avgrundsvänstern en liten sekt, utan politisk betydelse. Men i arabvärlden och sydasien så är deras motsvarigheter i ledande positioner. Tokmullorna i Iran, Irak, Afghanistan och Pakistan har ett reellt inflytande över människornas vardag.

Jag menar att vår solidaritet med dessa människor kräver att vi försöker hjälpa dem ur det förtryck som de lever under. (Jag skissade på ett [1] förslag här. Men det behövs massor av aktiviteter.)

Men för att också kunna förstå i vilken agitationsvärld som de lever i, så rekommenderar jag att man följer hur några ledande ur den svenska tokvänstern argumenterar. Och kanske också övar sig i att aktivt argumentera mot de värsta stolligheterna. För det krävs ett enormt mått av tålamod och argumentationsstyrka för att kunna rubba den fanatiskt övertygade ens en millimeter. (Det vet – om inte annat – alla föräldrar till fjortonåriga döttrar…)

Argumentationsstyrka är inte övermakt eller högljuddhet. Det som gäller är att punktera det stolliga resonemanget på ett sätt som gör att motparten själv inser att den har fel. Det är då hjälpen till självhjälp gör nytta.

Det är därför som jag uppmanar fler att följa tex Ali Esbatis blogg, eller läsa Flammans ledarsida. Läs – bli inte förskräckta, utan fundera på hur man skulle kunna rädda andra från att hamna i dessas våld.

Solidaritet

Enligt ordlistan innebär solidaritet en känsla av samhörighet och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor. Men i Sverige har begreppet monopoliserats av LO-facken, som använder det för att rättfärdiga en politik som stänger ute utlänningar, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Denna förljugenhet blev särskilt tydlig i Vaxholm. Där skrek Byggnads ombudsmän “Go home, go home” till de lettiska byggjobbarna, samtidigt som förbundsledningen påstod att aktionen var ett uttryck för solidaritet med grannarna på andra sidan Östersjön.

Härligt, vi blir alltfler i båten! För något år sedan skrev jag att:

“Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.”

Men det går att börja förändra detta, som lokalpolitiker och som privatperson. Som lokalpolitiker kan man förvisso försöka uppmuntra solidaritet inom något område som man har rådighet över. Det blir ju en slags uppfostran via morot. (Att bete sig så huvudlöst korkat som bussbolaget som hotade en vardagshjälte med uppsägning, det är att be om ett samhälleligt förfall. Den personalchefen, eller vem det nu var, bör omplaceras till gem-räkning!)

Men jag tror att de av oss som vill uppmuntra solidariskt betéende, vi måste börja gräva där vi står.

Någon får väl spader, och tycker att jag är gammaldags, men jag tror att solidariet startar med artighet:

• Om vi låter bli att springa till den nya kassalinjen, utan låter de som stod före oss i den gamla kön, också få göra det i den nya,
• Om vi lär barnen att vänta på varandra vid matbordet, och också själva sitter kvar tills alla är färdiga,
• Om vi bilister stannar för fotgängare som ska över gatan, inte för att det är lag på det, utan för att det är ett sätt där man som bilist kan hjälpa fotgängaren,
• ..och massor av andra små vardagsartigheter..

..så tror jag att en ryggmärgstanke kan bli placerad: Vad kan jag göra för att underlätta för just den där personen? Det är kanske naivt, men jag tror att om Sverige ska avsocialiseras, så måste vi också rannsaka oss själva.

Det där med “borgerliga värderingar” är inte så dumt. Varken i politiska termer, eller i vardagliga umgängesformer.

Men samtidigt är jag djupt skeptisk till att allt fler personer ska betraktas som “sjuka”. Spannet för vem som är frisk eller normal blir allt trängre.

Vi som är politiskt intresserade, och alltså ägnar oss åt samhällsbyggande, måste fundera på hur vi ska kunna inkludera dem som idag exkluderas genom olika diagnoser.

Ett sätt att förändra tankemönster, ligger i själva valet av ord. Hur vi väljer att beskriva varandras betéenden säger en del om hur vi ser på dessa betéenden. Minns att ordet invalid ursprungligen betydde “utan värde”. Hur kul är det att bli betraktad som “störd”.

I dessa sammanhang så gillar jag ordet “funktionshindrad”.

Som vi skrev i ett trafikprogram för något år sedan: ‘”Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp.’

Om vi tänker i termer av funktionshinder, och att vi som samhällsbyggare ska försöka ta bort dessa hinder, så utökas skaran av de som kan fungera “normalt” i samhället.

För fysiskt funktionshindrade så blir det ganska tydligt. Om det finns några trappsteg på vägen, så kan inte den som behöver stöd av rollator nyttja vägen. De hindras. Men om hindren elimineras så kan de verka med full funktion, i butiken, på kontoret eller var det nu är någonstans.

Vi bör tänka oss samma bild för de som är psykiskt funktionshindrade. Om det som upplevs som hindrande kan elimineras, så kan den som har ett psykiskt funktionshinder, åter verka fullt ut.

För detta krävs det kunskap, och därför är framstegen kring de olika bokstavsdiagnoserna bra. Men vi får inte nöja oss med att diagnostisera, och absolut inte automatiskt sjukförklara och avskilja.

Vi – politiker – måste gå vidare och fundera på hur samhället ska kunna utformas så att fler, inte färre, kan fungera “normalt”. I den bästa av världar blir diagnosen ADHD inte värre än ett konstaterande att man har en matallergi. Vi socialliberaler har ett ansvar för att den världsbilden sätts som mål. Ett litet steg på den vägen är att undvika benämningar som i sig är värderande.