Kategoriarkiv: …bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting

Liberaler leder gotländsk sjukvårdspolitik

Sjukvårdspolitik är inte lätt. Till skillnad från skolpolitik, där (tyvärr) alla anser sig vara experter, så förstår även den hårdaste socialist att politiker bör hålla sig borta från det operativa. Det är bra, men då blir också de ideologiska skillnaderna viktigare.

Den socialliberala synen med fokus på individen har lyckligtvis segrat i Sverige sedan mer än hundra år tillbaka. Systemet med att den svenska välfärden ska vara individorienterad och finansieras gemensamt och solidariskt är en liberal innovation från förra sekelskiftet. (Intresserade kan söka på Adolf Hedin och Axel Schotte).

Liberalers fokus på individer gjorde att man redan i slutet av sjuttiotalet insåg de stora sjukhusens brister när det gällde folkhälsa. De äldre minns säkert debatterna kring husläkarreformen. Dåvarande Folkpartiet var länge ensamt i att vilja utveckla det vi i dag kallar primärvården. Idag ”är alla folkpartister”.

På Gotland är det framför allt Liberalernas Lena Grund som uthålligt har stridit politiskt för att utveckla primärvården. 2014 skrev hon en motion om att bilda en lättakut med röntgenutrustning i Hemse. Det blev inte så – då.

Lättakut är en mottagning som kan behandla såväl sårskador som okomplicerade frakturer och stukningar. Röntgen måste alltså finnas på plats. Men specialisten kan sitta globalt var som helst.

På våren 2016 skrev hon en ny motion som föreslog en satsning på primärvården och på kontinuitet i hela vårdkedjan. Hon yrkade även att ”Lättakut införs på Hemse vårdcentral”. Det blev inte så – då heller.

Mycket av den planerade vården behöver flyttas ut till vårdcentralerna. Lasarettet behöver avlastas så att man kan fokusera på de patienter som verkligen behöver länssjukhusets samlade resurser. Tillgängligheten till vården skulle öka. Dessutom skulle troligen skillnaderna mellan stad och landsbygder minska.

Hemse kan här åter tjäna som förebild. I en studie som publicerats av den ansedda tidskriften British Medical Journal så har Hemse vårdcentral varit Primus Motor. Man studerade om ett digitalt verktyg för hjärtpatienter med högt blodtryck gav samma goda resultat i verkligheten som i andra tester.

Det gjorde det. I rapporten noterar man också att skillnaderna i egenvårdens kvalitet mellan stad och landsbygd försvann. Kvaliteten blev likvärdig och högre för båda grupperna.

Det sägs att det inte är världen som är liten, utan Gotland som är stort. Det är stort att de duktiga på Hemse vårdcentral är viktiga i en studie som blir en artikel i en världsberömd tidskrift. Äran är helt deras, inga politiker bör snylta på den glansen.

Men för att resultaten sedan ska förvaltas väl i den politiska ledningen så behövs det kämpande liberaler. Lena Grund återkom inför valet med ytterligare en motion för att stärka uppdraget till Hemse vårdcentral.

Med det nya Alliansstyret verkar det nu som om alla goda krafter samverkar, och att Hemse till slut kan få även en bra röntgenutrustning och bli en riktig lättakut. Tur att det finns flitiga liberaler som Lena Grund.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 september 2019

EU fungerar: Gotland ger och får

Gotlänningar är ett resande släkte, ända sedan vår tideräknings början. De flesta av alla romerska silverdenarer och vikingatida arabiska silverskatter som hittats i (nuvarande) Sverige kommer från Gotland. Idag hör jag gotländska på nästan alla mina resor. Med tanke på hur förhållandevis få som talar gotländska antar jag att gotlänningar reser mer än svenskar i allmänhet. Förmodligen innebär det också att gotlänningar då nyttjar mer av EU:s fria rörlighet för personer än fastlänningar. Den fria rörligheten startade med att ta bort gränskontrollerna, men i dess spår har fler nyttigheter förhandlats fram. EU fungerar bra.

För den som reser inom EU och råkar skada sig så finns automatiskt samma sjukvård som för landets egna medborgare. Vid inskrivningen på akuten så frågar de efter ’det blå kortet’, men även om man glömt det så gäller sjukvårdsförsäkringen. Den svenska f-kassan har rutiner för att hjälpa den glömske.

Det kan ju tyckas enkelt och nästan självklart att Sverige betalar akutsjukvård för svenskar. Men jämför med hur det fungerar inom Sverige, mellan landstingen/regioner. Det var inte länge sedan som socialdemokraterna slogs med näbbar och klor för att patienterna skulle vara inlåsta i de egna landstingen. Vårdgaranti över länsgränsen verkade livsfarligt. Här har då EU lyckats få alla länder att bli så överens att man utan knot accepterar en sjukhusräkning från ett annat land. Vårdkedjan från skidbacken i Alperna till sjukgymnasten i Visby är obruten. Det är imponerande! Fråga V och SD varför detta är så dåligt att de till nyss ville lämna EU.

Att resa är utvecklande, nya miljöer ger nya perspektiv. Det gäller både gammal som ung, Ingrid Thunegard skrev i en trevlig krönika på Gotlands Folkblad att ”…nu vet jag vad ett matland är. Jag for till Lissabon för att besöka mitt barnbarn som studerar där på Erasmusstipendium … rasande god mat vad man än valde och rejäla portioner”.

Erasmus Plus är ett program för förskolor, skolor, universitet, yrkes- och vuxenutbildningar, kommuner, fritidsgårdar och ideella organisationer för samarbeten i andra länder. Elever, studerande, personal och unga kan delta i till exempel studier, praktik, volontärarbete och kompetensutveckling utomlands. Ett av syftena är att få ner andelen unga som hoppar av skolan i förtid, ett typiskt men allvarligt i-landsproblem.

EU fungerar! Gå in på till exempel Atheneskolans hemsida och se alla glada bilder från deras Erasmusprojekt där de samarbetar med skolor i Italien och Spanien. Gotland får också nya invånare tack vare Erasmus, studenter från Ungern och Italien som varit här på utbyte har numera status som ’lives in Visby’.

I valrörelsen är det många som likt KD vill krympa EU. Tur att det finns liberalt inspirerade partier som vill satsa på samarbete och hållbar utveckling.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 maj 2019.

Djupt obehaglig gasolycka

Gasbussolyckan i Stockholm sätter den pågående gotländska bussupphandlingen i ett skrämmande ljus. Bussen i fråga körde in i en metallbalk som träffade gasbehållaren på taket, varpå behållaren exploderade.

Vi som känner till platsen vet att där kan hastigheten för en buss inte vara särskilt hög, gissningsvis max omkring fyrtio kilometer i timmen. Syftet med balken är att den ska ’skapa skrammel’ så att föraren av fordonet ska förstå olämpligheten i att fortsätta köra. Den kommande tunneln är för liten.

Balken hänger och dinglar, det var alltså inte en särskilt hård kollision. Men det som borde ha resulterat i lite bucklor i plåten, blev en gasexplosion. Det finns en slående likhet med luftskeppet Hindenburgs olycka. En tämligen trivial incident, lite statisk elektricitet eller en plåtskråma, utvecklas till en gasbomb.

Ansvariga för den pågående kollektivtrafikupphandlingen på Gotland förklarar morskt att ’Vi ser inga risker i trafiken kring det här. Vi har inga sådana passager som Klaratunneln.’ Det är förstås korrekt.

Samtidigt startar idag det rättsliga efterspelet kring bussolyckan utanför Sveg för nästan exakt två år sedan. Det var en tyvärr alltför vanlig bussolycka – bussen välte. Det är av det skälet vi busspassagerare uppmanas att använda bälten. Bussar krockar nästan aldrig, men de välter.

Det är inte alltför orimligt att tänka sig att en buss i landsbygdstrafik på Gotland skulle kunna välta och kana en liten bit, Om vi alla som sitter i bussen använder bälte blir det förhoppningsvis bara lite plåtskador. Såvida det inte sitter en biogasbehållare på taket.

Jag ser inga stora risker med gasbussar för den gotländska stadstrafiken, jag kommer fortsätta att nyttja bussarna. Men för landsbygdstrafiken bör upphandlarna tänka om och invänta de utredningar som helt klart lär blir följden av bussexplosionen i Stockholm.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 15 mars 2019

Motarbetade gotländska resenärer

Motarbetade bussresenärer

Under stort buller har nu kollektivtrafikprogrammet ”Regionalt trafikförsörjningsprogram för Gotland” antagits. För oss som försöker åka kollektivt på Gotland är det trevligt med ett dokument som åtminstone i teorin tar oss resenärer på allvar. Det skiljer sig från hur vi historiskt har behandlats av Tekniska nämnden och dess förvaltning.

Jag har flera gånger i GT påtalat svårigheterna för oss resenärer att ens kunna resa med bussarna. Redan för fem år sedan skrev jag att ”det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken. Om man vill att antalet resenärer ska öka, så måste det vara rimligt lätt för ovana att orientera sig i systemet.”

Jag av ett antal exempel:

  • Nästan ingen hållplats var skyltad med hållplatsens namn.
  • Nära hälften av hållplatserna saknade stolpe. Man förväntades gissa var bussen ska stanna.
  • De stolpar som väl finns saknade ofta information om linje och tider.
  • Landsbygdens resenärer förväntades ofta stå mitt i trafiken och vänta.
  • Tidtabellerna saknade ’rytm’. ”För tex. vardagsavgångarna från Klintehamn mot Visby så går nästan samtliga turer på egna minuttider, och då går de ändå nästan varje timme.”

Jag skrev också att bussförarna troligen var Sveriges trevligaste. Det gäller fortfarande, chaufförerna är alltjämt på topp.

I trafikprogrammet skriver man att ’mycket har förändrats sedan 2013’, men av det jag tog upp 2014 och senare har nästan inget förändrats, förutom att andelen hållplatsskyltar (med namn) har ökat något. Dock inte på den stackars linje 61. Till och med i trafikprogrammet hålls den linjen fram som ett informationsmisslyckande

Enligt regionens hemsida ska skyltningen vara tydlig. Det är den inte. Det finns till och med hållplatser som saknar alla tillstymmelser till skyltning: I måndags hade jag anledning att vilja åka buss från Österby till Visby på morgonen. Buss 22 skulle gå 7.32 från hållplats ’Österby’. På de elektroniska kartorna finns hållplatsen utmärkt. I verkligheten finns ingenting som andas busshållplats på hela Österbyväg! Sådan slapphet handlar inte om pengar utan om totalt ointresse från de som ska sköta kollektivtrafiken.

Att man i programmet ens behöver skriva att ”miniminivån på hållplats ska vara hållplatsstolpe på båda sidorna av vägen, hållplatsnamn samt tidtabellsanslag” är en örfil på byråkratsvenska till förvaltningen.

Men även politikerna får sig en omgång. Fagra ord om kollektivtrafiksatsningar har inte följts upp med resurser. Gotland satsar minst, alla andra län gör rejält mycket mer. Det län som satsar näst minst satsar 50% mer än vi. Och det efter att vi haft två mandatperioder av påstått grönt styre.

Men som sagt, det handlar inte bara om pengar. Det måste finnas en vilja också. Så länge de som ska sköta kollektivtrafiken inte ens orkar sätta upp stolpar vid de alldeles för få hållplatserna lär Gotland vara parkerat på skämsplatsen i kollektivtrafikligan.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 mars 2019

Ansvar – att ha och att ta

Förra helgen marscherades det flitigt under de röda fanorna. Jag måste ge den socialistiskt inspirerade arbetarrörelsen ett erkännande: De är väldigt duktiga på att framställa sig som ’opposition’, oavsett vem som sitter vid makten. Ingen är så oskyldig till sakernas tillstånd som en socialdemokratisk makthavare. Det gäller såväl stor som smått.

Till de små ärendena hör nog ändå hanteringen av Visbys parkeringsregler. Vi som är gamla nog att minnas några år tillbaka fick då veta av att det system som tillämpade på fastlandet (p-skiva + avgift) egentligen nog var olagligt. Fast det var det inte, och efter några förgävesinvesteringar så hade även nämndordföranden lärt sig lagen rätt.

Nu senast var det ett dumt beslut som helt korrekt effektuerades av förvaltningen. Men att de beslutsfattande skulle vara ansvariga förespeglade inte nämndordförande. Ryggmärgsreaktionen var att någon annan hade gjort fel.

Tyvärr smittar någonannan-ismen av sig till maktkollegorna. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att nämndens skenande underskott kommer oväntat och beror på  yttre faktorer som de inte kan påverka. Bottennappet är väl ändå uttalandet om ’flera stora fakturor som inte gick att förutse’.

Inte gick att förutse? Om gotlänningar hamnar på akutsjukhus kommer möjligtvis en oväntad faktura. Men alla andra fakturor kommer från något som man har beställt. Alla som någon gång har arbetat i en fungerande organisation vet att beställningar ska godkännas av den som har kostnadsansvaret.

Nyckelordet är fungerande organisation. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden har det politiska ansvaret för att organisationen fungerar. Det gör den inte, och det räcker med att få en kort dragning av strukturen för att förstå varför – den är helt enkelt obegriplig. Det finns en bild som visar hur sjukhuset är organiserat. Fel – det behövdes två bilder. Ett myller av små rutor där varje ruta styrs av en egen chef.

Även om ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte personligen önskar kaos i organisationen, så ligger det till hundra procent inom hans ansvarsområde att åtgärda det. Trappor städas uppifrån, och om ordföranden inte vill städa så bör ordföranden själv städas bort.

Därför var Liberalernas ställningstagande genom Klas Nysell om att inte bevilja ansvarsfrihet för ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte bara helt korrekt. Det var en helt nödvändig markering. Den som påstår sig ha ansvar, och vill ha lön för uppdraget, måste också ta ansvar. En chef som skyller på andra är en dålig chef.

Liberalerna skiljer ut sig när det gäller analys och konsekvenstänkande. Den som tycker att debatten om sjukvården blir snårig och tror att alla partier är lika, kan gärna gå tillbaka till parkeringsfrågan. De andra partiernas vindflöjlande går att se även i det ärendet. Liberalerna/FP gjorde en ordentlig analys (levande innerstad) och har varit konsekventa i alla år med gratis korttidsparkering. På samma sätt med sjukvården – organisationen fungerar inte, städa uppifrån.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida den 6 maj 2016
Replik från Stefan de Maecker 9 maj 2016

Repliksvar 10 maj 2016

Regionbildning fel svar på sjukvårdens problem

Den föreslagna reformen med storlandsting (som i utredningen kallas regioner) löser inga problem. Men svaren finns på Gotland.

Till att börja med: Det som utredningen föreslår är att ett antal landsting ska slås ihop, och att motsvarande länsstyrelser också ska reduceras. Dessutom ska det regionala utvecklingsansvaret flyttas från länsstyrelserna till landstingen. Det är allt, inget annat föreslås.

Man har pratat om att de interna gränsdragningarna inom olika statliga myndigheter ska justeras, men det finns inga förslag om detta. Så de nya regionerna är just bara – stora landsting.

Här kan det vara på plats att påminna om att landstingen inte är överordnade kommunerna. Sverige har två politiska nivåer: stat och kommun. Tidigare hette det landstingskommun och primärkommun, men de beteckningarna är numera borttagna. Landstingen är i formell mening en kommun med särskilt ansvar för sjukvård. Och kollektivtrafik – om (primär)kommunerna vill. Detta kvarstår även om utredningens förslag blir verklighet.

De problem som utredningen adresserar handlar om sjukvårdens problem. Man pratar även om annat, men det handlar om sjukvården. Eller riktigare – det politiska problemet med att styra sjukvården.

Samtliga nuvarande landsting, inklusive Stockholm, är för små för att klara att erbjuda all den vård som efterfrågas. Staten får då och då gripa in och peka ut var i landet viss vård ska  utföras. Den lokala prestigen är för stor för att landstingen självmant ska kunna samarbeta över länsgränserna, vilket leder till stora risker för patienterna. På samma sätt riskeras patienthälsan genom lokalpatriotiska  sjukvårdsprogram.

Detta vill nu utredningen lösa genom att skapa större landsting. Dock kommer inget av de nya landstingen vara större än Stockholm – som alltså fortfarande är för litet för att kunna hantera all sjukvård inom sig.

Sjukvårdens politiska problem är att det inte behövs lika många sjukhus som idag, men det behövs väldigt mycket mer primärvård, dvs vårdcentraler och närakuter. Men alla landstingspolitiker med självaktning vill ha ett potent sjukhus att basa över. Och eftersom utredningen riktigt konstaterar att landstingspolitikerna inte klarar att samarbeta över gränserna, så får man utöka territoriet.

Svaret på de frågor som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén. Men de finns i utredningen ’Effektiv vård’ som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare. Utredningen är inte nådig mot landstingspolitikerna: Landstingen ska med lag tvingas att samarbeta.

Här kan Gotland och Halland agera som goda föredömen. Genom sin litenhet har man tidigt tvingats att samarbeta med andra. Den gotländska sjukvårdens samarbete sker med Stockholm, sjuksköterskeutbildningen sker i samarbete med Uppsala.

Gotlands position bör vara mer än att söka en särlösning på grund av öläget. Man bör också peka på att de problem som de övriga landstingen har bottnar i oförmåga att samarbeta över länsgränser – och att de små landstingen redan har löst detta.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 24 mars 2016

Gotlands kollektivtrafikpolitik: Aktiv passivism

På Gotland är resandet med kollektivtrafiken på en generande låg nivå. Ingen är förvånad, Region Gotland är nog Sveriges sämsta huvudman vad avser kollektivtrafik. (I motsats till de som kör, de trevligaste bussförarna har jag mött här.)

För ett år sedan skrev jag i Gotlands Tidningar att ”Det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken.” Något litet bättre har det blivit, nu har åtminstone stomlinjernas hållplatser markerats med skyltar.

Men sedan verkar ambition ha gått på semester. Den som vill åka från Kappelshamn eller Stenkumla får fortfarande gissa var bussen ska stanna. Dessutom är det obegripligt långt mellan hållplatserna på landsbygden. På vissa sträckor ligger de med tre till fem kilometers avstånd. Det borde förstås vara minst en hållplats per kilometer. Landsbygden är trots allt ingen ödebygd. Än.

I Regionfullmäktige diskuteras nedsläckningen av landsbygdens vägbelysning, och vem som har det formella ansvaret. Men för busshållplatser är det kommunala ansvaret entydigt. Om man menar allvar med att sprida elljus över landsbygden borde det vara självklart att föregå med gott exempel. Belys hållplatserna!

Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade Resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200kr för taxiresa räcker knappt till framkörningen. Dessutom är alla händelser som normalt kan inträffa undantagna. Om bussen krockar, halkar, går sönder eller åker förbi på grund av fullbeläggning gäller inte resegarantin. Vad vill man säga? Undvik buss för viktiga resor?

Denna inställning från de styrande straffar sig. Det blir en sanning att kollektivtrafiken inte fungerar. Nyss var jag på bjudning där någon skröt över att hen aldrig (på 51 år) hade åkt kollektivt på Gotland. I helgen blev värdparet i Slite förvånade över att ingen av oss från Visby behövde förarranson. Men bussarna går trots allt. Slite – Visby på 35 minuter. Den som söker ska finna, trots aktiv passivism från de styrande.

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Insändare under Gotland Pride

I skrivande stund pågår Gotland Pride som bäst, och det är roligt att delta i så många viktiga och positiva sammanhang. Men det är inte många mil från Gotland till länder där HBTQ-frågor betraktas som något kriminellt.

Med bedrövelse ser vi hur egenskaper klistras på påstådda gruppidentiteter som klass, kön, sexualitet, nationalitet och etnicitet. Lika bedrövande är att se hur dessa gruppegenskaper får allt större utrymme även i den svenska samhällsdebatten.

Liberaler anser att människor varken kan eller bör bedömas utifrån påstådda gruppegenskaper, utan att envar ska bemötas utifrån sina individuella egenskaper. Vårt ’motverkande arbete’ har blivit allt viktigare.

I den svenska debatten kan det låta som alla partier i stort är överens i denna fråga. Men det är fel, det är bara när det suttit liberaler i styret som det levererats trendbrytande regeländringar. Det var en liberal – Barbro Westerholm – som såg till att sjukdomsstämpeln försvann, och nu senast var det när FP ingick i regeringen som steriliseringskravet vid könskorrigering togs bort.

I Sverige har vi kommit en bra bit. Men även vi har en lång väg kvar att gå innan det överallt är självklart att alla människor får vara den de verkligen är.

Individer som på något sätt anses bryta mot rådande normer bemöts ofta på ett exkluderande sätt. Särskilt utsatta har de som anses bryta mot heteronormativiteten (HBTQ-personer) varit.

En viktig del för att motverka detta är kunskap om hur normer styr vårt beteende och om hur sociala mekanismer kan verka uteslutande. Kunskapen ska leda till förändrat beteende och förhoppningsvis även till förändrad attityd.

Vårdpersonal vet detta särskilt väl, och därför vill vi stödja dem med vår senaste motion. I motionen lyfter vi fram behovet av HBTQ-kompetens, både hos individ och organisation.

Ett annat förslag är att den vårdsökande inte ska behöva ’komma ut’ i kontakten med bokningar eller genom att gå till särskilda mottagningar. Vid webb-bokning ska HBTQ kunna markeras som kriterium. Då ska endast visas de tider där den mottagande har HBTQ-kompetens.

Motionen innehåller förstås fler förslag, läs den gärna på vår eller regionens hemsida.

För Folkpartiet Liberalerna Gotland

Johan Thomasson
gruppledare regionfullmäktige

Leiph Berggren


 

Insändaren publicerad i Gotlands Tidningar den 14 november 2015, ej tillgängligt på webben

Länk till fullmäktiges protokoll, med motionen på sid 73

Gotland: S+V+MP väljer egot framför medborgarna

Det har varit turbulent i den politiska ledningen på Gotland veckorna före och efter jul. Först sparkades regiondirektören under uppséendeväckande former av regionstyrelsens ordförande. Detta prövas nu i domstol.

Ingen utom de tre majoritetsledarna (S+V+MP) kunden förstå det inträffade. ’Alla’ frågade vad som hänt, men det enda svar som gavs var att ’Det handlar om brist på förtroende’.

Därefter avgick regionstyrelsens ordförande. Den direkta orsaken var ett annat ärende (en mycket märklig kommunal fastighetsaffär), men hade inte det tidigare avskedandet varit så diskutabelt hade han nog suttit kvar.

Men detta blogginlägg ska inte handla om den enskilde ordförandens tillkortakommanden. Tvärtom – tack vare den oskickliga hanteringen så blottas ett mönster som är betydligt mer allvarligt.

Men först ytterligare en tillbakablick på ett likartat avskedande inom Region Gotland: Nästan exakt två år tidigare, november 2012, gjorde den politiska majoriteten S+V+MP samma sak, fast då med den dåvarande sjukhusdirektören. Den initiala förklaring som den gången gavs var ”Om rekryteringsfirman hade gjort sitt jobb hade det aldrig blivit så här”.

Efter en tid framkom den verkliga orsaken: Den politiska ledningen hade beslutat om en större omorganisation av sjukhusverksamheten som ett försök att få ordning på sjukhusets dåliga ekonomi. Omorganisationen var klubbad utan att varken ha diskuterats eller än mindre förankrats bland de som arbetade i verksamheten. Det fanns en genuin oro bland personalen för att man inte skulle kunna leverera god vård till patienterna.

Det fel som den dåvarande sjukhusdirektören gjorde var att han argumenterade för vårduppdraget, och mot hastiga organisatoriska omsvängningar. Idag (2015) vet vi att den dåvarande sjukhusdirektören hade rätt; läkarflykten på Gotland är anmärkningsvärd och den löpande verksamheten brottas fortfarande med stora underskott.

Åter till den senaste turbulensen. Det verkliga orsaken till regiondirektörens avsked har nu under februari framkommit. Tydligast beskrivs det mellan raderna i en större artikelserie i februarinumret av Horisont, men också i vad chefer och anställda inom Region Gotland berättar: Den politiska ledningen (S+V+MP) prioriterar sin egen verksamhet framför den offentliga servicen. 

Lite trivialiserat så kan regiondirektören sägas vara chef över två separata organisationer. Dels chef över ’koncernen’, som är beteckningen på alla de förvaltningar som ger direkt medborgarservice. Dels chef över Ledningskontoret som är den instans som stöttar politikerna, och då i första hand regionråden, dvs majoritetsledarna i S+V+MP.

Det finns en känd och oundviklig konflikt mellan Ledningskontoret och de övriga ’koncerncheferna’. Den konflikten finns i alla större organisationer, konflikten mellan de som arbetar med strategier och de som arbetar med daglig operativ verksamhet. De interna strategikonsulterna är ofta före detta chefer med senioritet. Så också inom Region Gotland.

Det som nu har framkommit är att den nu avsatte regiondirektören hade ett kraftigt fokus på den operativa verksamheten. Han hade enskilda samtal med alla chefer ner på en relativt låg nivå. Samstämmiga röster vittnar om att han skapade arbetslust och framtidstro hos de berörda.

Men inte hos de som arbetade på Ledningskontoret. ’Deras’ chef var frånvarande och den interna verksamheten blev lidande.

Precis som i alla andra organisationer vände sig nu personalen till chefens chef, i detta fall den politiska ledningen och då ytterst regionstyrelsens ordförande. I pressuttalanden har han berättat om hur medarbetare på Ledningskontoret har hotat säga upp sig om inte situationen förändras.

Läget för regiondirektören var alltså att

  • de delar som levererar till medborgarna för första gången på mycket länge börjar hysa arbetsglädje och tillförsikt
  • de delar som stöttar den politiska ledningen underpresterar på grund av missnöje

I detta läge så anser den politiska ledningen att den måste agera.

I valet mellan en fungerande medborgarservice (ca 95% av regionens budget) eller en fungerande stödfunktion till sig själva, så väljer man att enbart fokusera på det egna behovet.

”Gärna en fungerande sjukvård, men först en rejäl stab till mig” tycks vara ledorden.

De båda fallen, sjukusdirektören 2012 och regiondirektören 2014, visar att den chef som sätter medborgarna före politikerna får gå hem. Skandal!

SL på fel spår: Zoner

Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm skriver i SvD den 16 oktober med anledning av debatten om SL:s zoner: ”Det är naturligt med en differentierad taxa i större kollektivtrafiksystem som SL:s. Dels för att inte tappa intäkter, dels för att det är orimligt att den som åker två stationer med buss ska betala lika mycket jämfört med den som åker över hela länet med pendeltåg.”

Detta är debattens kärna, fakta och sakargument lyser med sin frånvaro.

Att olika resebehov debiteras differentierat är nog naturligt för de flesta, men att taxan och resonemangen baseras på avstånd eller zoner är inte självklart för den som ser till kostnaderna.

Det som driver kostnaderna i alla logistiksystem är i första hand löner, därefter underhåll och kapitalkostnader. Drivmedel kommer ganska långt ner på listan, och spjälkar man upp den komponenten för kollektivtrafik så ser man att det framförallt är starterna som kostar, inte avståndet.

(Minns att för några år sedan tog strömmen bokstavligen slut för SL:s pendeltåg. De nya tågen accelererade för snabbt från stationerna. Det är starterna som drar.)

Förenklat är det restid och på-, om- och avstigning som kostar.

Det är alltså inte avståndet i sig som är kostnadsdrivande, och därmed faller alla sakargument för avstånds- och zondebitering.

Däremot så är zondebiteringen i sig kostnadsdrivande. Samstämmiga uppgifter från de som hade insyn i SL:s införande av Accesssystemet pekar på zonsystemet som orsak till fördyring och försening.

Det reflexartade fastklamrandet vid zoner är också märkligt när man ser till biljettfloran. Alla SL:s biljetter är i grunden tidsbestämda, 75 minuter, 2 timmar, 1 / 3 / 7 / 30 dygn osv. För en enda biljettyp – den med kortast giltighetstid – har man också zonindelning, alla andra gäller över hela länet.

Wennerholm menar också att intäkterna från zonsystemet är viktiga för den fortsatta utbyggnaden av kollektivtrafiken. I praktiken är det endast tre-kupongsbiljetter som berörs, fyra kuponger (vilket är max) ger två timmars giltighet över hela länet. Det skulle verkligen förvåna om SL:s budget står och faller med denna tredje kupong.

Dessutom så anförs SL:s och andras  zonsystem indirekt som en orsak till att Access-systemet inte klarar att samarbeta över länsgränserna med andra kollektivtrafikbolag.

För mig som gärna och ofta åker kollektivt både inom och utanför Stockholm är det obegripligt att SL (och förvisso andra också) väljer zoner och samarbetssvårigheter framför att skapa enkla och passagerarvänliga system.

SL bör absolut avskaffa sina zoner och uppmana sina kollegor att också göra det.


Mer om kollektivtrafiken, sl och sydtaxan.

Folkpartiets Göran Tegnér håller inte med.

Grönt ljus för sprutbytesprogram i Stockholm

FP-Landstingsgruppen i Sthlm beslutade igår att förespråka ett sprutbytesprogram. Men sprutbytesprogrtammet är/var en av sju punkter i ett större narkotikarelaterat program. Punkterna i kortform:

  1. Förstärk och utveckla tidig upptäckt och förebyggande insatser.
  2. Implementera socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och behandling av injektionsnarkomaner.
  3. Genomför den s.k. missbrukspolicyns redan beslutade förslag till målgruppsinriktade åtgärder
  4. Etablera en hög nivå för testning, rådgivning, vaccination och kontaktspårning.
  5. Utveckla programmen för läkemedelsassisterad substitutionsbehandling.
  6. Förstärk behandlingsinsatserna (bromsmediciner mm) för redan HIV- och hepatitsmittade injektionsnarkomaner.
  7. Starta och utvärdera en verksamhet med sprutbyten.

Personalinflytande inom landstinget

Vid besök och seminarier så stiger två parametrar fram som viktigare än andra för att skapa en harmonisk arbetsmiljö:

  • God produktivitet – en organisation som upplevs leverera nytta inom rimliga budgetramar förefaller också ge en rimligt gott arbetsklimat. Yrkesstolthet har vi alla.
  • Påverkansmöjlighet på beslut från ledningen – när organisationen är organiserad så att beslutvägarna upplevs som rimliga (operativa beslut tas av de fysiskt närvarande, något mer långsiktiga beslut tas inom kretsen av ”kända kollegor”), så förefaller detta ge ett rimligt gott arbetsklimat.

Min slutsats av detta är, att FP inom SLL som mål bör ha att de ”ekonomiska organisationerna” bör krympas till att som mest omfatta något hundratal medarbetare. Med ”ekonomiska organisationer” menar jag den organisation som har en egen autonom budget, oftast innebär detta den organisation som har en egen VD. Samt att dessa organisationer bör ha tydliga och mätbara mål för verksamheten.

Förslagsvis används avknoppning som metod för att nå detta mål. Att skapa autonoma bolag, där SLL i slutändan endast har kvar beställarrollen, torde ge den mest robusta och högpresterande sjukvårdsorganisationen.

Nu är avknoppning lättare att förklara än att genomföra. Formella svårigheter, som osäkerhet kring hur en verksamhet ska värderas, har tillfälligt stoppat alla avknoppningar. Men man får inte glömma bort den osäkerhet, på gränsen till ovilja, som finns bland de som ska avknoppas. Det är inte givet att alla drömmer om att helt plötsligt stå som en delägare i ett personalkooperativ.

Jag föreslår en hybridlösning. Den organisation som eventuellt ska avknoppas ges en aktiebolagsstruktur där ägargruppen ”personalen”  har maximalt inflytande över verksamheten, tex genom att den tillförsäkras rätten att tillsätta vd. Samtidigt behåller SLL en betydande ägarandel i bolaget, dels för undvika lagkrav av upphandling, dels för att ge båda parter (personal och SLL) tid att värdera bolaget på ett korrekt sätt. Under denna tid råder ingen utmanarrätt på verksamheten.

Initialt värderas bolaget till dess inkråmsvärde, och peronalens aktier prissätts därefter. Inför ett komplett övertagande så ska resterande aktier prissättas så att det totala aktiekapitalet speglar bolagets verkliga värde. Aktieägaravtal måste upprättas för att reglera överlåtelser, samt begränsa SLL:s operativa inflytande.

Ett möjligt utfall av den slutgiltiga värderingen kan vara att personalen avstår från att köpa loss bolaget. Gott så, då fortsätter verksamheten i dess hybridform tillsvidare. SLL kvarstår som viktig ägare, och personalen behåller rätten att utse VD, men verksamheten ska komma att utsättas för konkurrensutsättning, på samma sätt som gäller för det fullt avknoppade bolaget.

Jag tror att modellen ger en relativt enkel väg till optimerat personalinflytande över verksamheten. När verksamheten övergått i bolagsform, och värderingen är fastställd, så ska verksamheten också konkurrensutsättas på sedvanligt sätt. Konkurrenstryck skärper prestationsförmågon hos organisationer, och därigenom uppnås även det första kriteriet för god arbetsmiljö – god produktivitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,