Kategoriarkiv: …bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting

Ansvar – att ha och att ta

Förra helgen marscherades det flitigt under de röda fanorna. Jag måste ge den socialistiskt inspirerade arbetarrörelsen ett erkännande: De är väldigt duktiga på att framställa sig som ‘opposition’, oavsett vem som sitter vid makten. Ingen är så oskyldig till sakernas tillstånd som en socialdemokratisk makthavare. Det gäller såväl stor som smått.

Till de små ärendena hör nog ändå hanteringen av Visbys parkeringsregler. Vi som är gamla nog att minnas några år tillbaka fick då veta av att det system som tillämpade på fastlandet (p-skiva + avgift) egentligen nog var olagligt. Fast det var det inte, och efter några förgävesinvesteringar så hade även nämndordföranden lärt sig lagen rätt.

Nu senast var det ett dumt beslut som helt korrekt effektuerades av förvaltningen. Men att de beslutsfattande skulle vara ansvariga förespeglade inte nämndordförande. Ryggmärgsreaktionen var att någon annan hade gjort fel.

Tyvärr smittar någonannan-ismen av sig till maktkollegorna. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden hävdar att nämndens skenande underskott kommer oväntat och beror på  yttre faktorer som de inte kan påverka. Bottennappet är väl ändå uttalandet om ‘flera stora fakturor som inte gick att förutse’.

Inte gick att förutse? Om gotlänningar hamnar på akutsjukhus kommer möjligtvis en oväntad faktura. Men alla andra fakturor kommer från något som man har beställt. Alla som någon gång har arbetat i en fungerande organisation vet att beställningar ska godkännas av den som har kostnadsansvaret.

Nyckelordet är fungerande organisation. Ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden har det politiska ansvaret för att organisationen fungerar. Det gör den inte, och det räcker med att få en kort dragning av strukturen för att förstå varför – den är helt enkelt obegriplig. Det finns en bild som visar hur sjukhuset är organiserat. Fel – det behövdes två bilder. Ett myller av små rutor där varje ruta styrs av en egen chef.

Även om ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte personligen önskar kaos i organisationen, så ligger det till hundra procent inom hans ansvarsområde att åtgärda det. Trappor städas uppifrån, och om ordföranden inte vill städa så bör ordföranden själv städas bort.

Därför var Liberalernas ställningstagande genom Klas Nysell om att inte bevilja ansvarsfrihet för ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden inte bara helt korrekt. Det var en helt nödvändig markering. Den som påstår sig ha ansvar, och vill ha lön för uppdraget, måste också ta ansvar. En chef som skyller på andra är en dålig chef.

Liberalerna skiljer ut sig när det gäller analys och konsekvenstänkande. Den som tycker att debatten om sjukvården blir snårig och tror att alla partier är lika, kan gärna gå tillbaka till parkeringsfrågan. De andra partiernas vindflöjlande går att se även i det ärendet. Liberalerna/FP gjorde en ordentlig analys (levande innerstad) och har varit konsekventa i alla år med gratis korttidsparkering. På samma sätt med sjukvården – organisationen fungerar inte, städa uppifrån.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida den 6 maj 2016
Replik från Stefan de Maecker 9 maj 2016

Repliksvar 10 maj 2016

Regionbildning fel svar på sjukvårdens problem

Den föreslagna reformen med storlandsting (som i utredningen kallas regioner) löser inga problem. Men svaren finns på Gotland.

Till att börja med: Det som utredningen föreslår är att ett antal landsting ska slås ihop, och att motsvarande länsstyrelser också ska reduceras. Dessutom ska det regionala utvecklingsansvaret flyttas från länsstyrelserna till landstingen. Det är allt, inget annat föreslås.

Man har pratat om att de interna gränsdragningarna inom olika statliga myndigheter ska justeras, men det finns inga förslag om detta. Så de nya regionerna är just bara – stora landsting.

Här kan det vara på plats att påminna om att landstingen inte är överordnade kommunerna. Sverige har två politiska nivåer: stat och kommun. Tidigare hette det landstingskommun och primärkommun, men de beteckningarna är numera borttagna. Landstingen är i formell mening en kommun med särskilt ansvar för sjukvård. Och kollektivtrafik – om (primär)kommunerna vill. Detta kvarstår även om utredningens förslag blir verklighet.

De problem som utredningen adresserar handlar om sjukvårdens problem. Man pratar även om annat, men det handlar om sjukvården. Eller riktigare – det politiska problemet med att styra sjukvården.

Samtliga nuvarande landsting, inklusive Stockholm, är för små för att klara att erbjuda all den vård som efterfrågas. Staten får då och då gripa in och peka ut var i landet viss vård ska  utföras. Den lokala prestigen är för stor för att landstingen självmant ska kunna samarbeta över länsgränserna, vilket leder till stora risker för patienterna. På samma sätt riskeras patienthälsan genom lokalpatriotiska  sjukvårdsprogram.

Detta vill nu utredningen lösa genom att skapa större landsting. Dock kommer inget av de nya landstingen vara större än Stockholm – som alltså fortfarande är för litet för att kunna hantera all sjukvård inom sig.

Sjukvårdens politiska problem är att det inte behövs lika många sjukhus som idag, men det behövs väldigt mycket mer primärvård, dvs vårdcentraler och närakuter. Men alla landstingspolitiker med självaktning vill ha ett potent sjukhus att basa över. Och eftersom utredningen riktigt konstaterar att landstingspolitikerna inte klarar att samarbeta över gränserna, så får man utöka territoriet.

Svaret på de frågor som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén. Men de finns i utredningen ‘Effektiv vård’ som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare. Utredningen är inte nådig mot landstingspolitikerna: Landstingen ska med lag tvingas att samarbeta.

Här kan Gotland och Halland agera som goda föredömen. Genom sin litenhet har man tidigt tvingats att samarbeta med andra. Den gotländska sjukvårdens samarbete sker med Stockholm, sjuksköterskeutbildningen sker i samarbete med Uppsala.

Gotlands position bör vara mer än att söka en särlösning på grund av öläget. Man bör också peka på att de problem som de övriga landstingen har bottnar i oförmåga att samarbeta över länsgränser – och att de små landstingen redan har löst detta.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 24 mars 2016

Gotlands kollektivtrafikpolitik: Aktiv passivism

På Gotland är resandet med kollektivtrafiken på en generande låg nivå. Ingen är förvånad, Region Gotland är nog Sveriges sämsta huvudman vad avser kollektivtrafik. (I motsats till de som kör, de trevligaste bussförarna har jag mött här.)

För ett år sedan skrev jag i Gotlands Tidningar att ”Det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken.” Något litet bättre har det blivit, nu har åtminstone stomlinjernas hållplatser markerats med skyltar.

Men sedan verkar ambition ha gått på semester. Den som vill åka från Kappelshamn eller Stenkumla får fortfarande gissa var bussen ska stanna. Dessutom är det obegripligt långt mellan hållplatserna på landsbygden. På vissa sträckor ligger de med tre till fem kilometers avstånd. Det borde förstås vara minst en hållplats per kilometer. Landsbygden är trots allt ingen ödebygd. Än.

I Regionfullmäktige diskuteras nedsläckningen av landsbygdens vägbelysning, och vem som har det formella ansvaret. Men för busshållplatser är det kommunala ansvaret entydigt. Om man menar allvar med att sprida elljus över landsbygden borde det vara självklart att föregå med gott exempel. Belys hållplatserna!

Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade Resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200kr för taxiresa räcker knappt till framkörningen. Dessutom är alla händelser som normalt kan inträffa undantagna. Om bussen krockar, halkar, går sönder eller åker förbi på grund av fullbeläggning gäller inte resegarantin. Vad vill man säga? Undvik buss för viktiga resor?

Denna inställning från de styrande straffar sig. Det blir en sanning att kollektivtrafiken inte fungerar. Nyss var jag på bjudning där någon skröt över att hen aldrig (på 51 år) hade åkt kollektivt på Gotland. I helgen blev värdparet i Slite förvånade över att ingen av oss från Visby behövde förarranson. Men bussarna går trots allt. Slite – Visby på 35 minuter. Den som söker ska finna, trots aktiv passivism från de styrande.

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Insändare under Gotland Pride

I skrivande stund pågår Gotland Pride som bäst, och det är roligt att delta i så många viktiga och positiva sammanhang. Men det är inte många mil från Gotland till länder där HBTQ-frågor betraktas som något kriminellt.

Med bedrövelse ser vi hur egenskaper klistras på påstådda gruppidentiteter som klass, kön, sexualitet, nationalitet och etnicitet. Lika bedrövande är att se hur dessa gruppegenskaper får allt större utrymme även i den svenska samhällsdebatten.

Liberaler anser att människor varken kan eller bör bedömas utifrån påstådda gruppegenskaper, utan att envar ska bemötas utifrån sina individuella egenskaper. Vårt ‘motverkande arbete’ har blivit allt viktigare.

I den svenska debatten kan det låta som alla partier i stort är överens i denna fråga. Men det är fel, det är bara när det suttit liberaler i styret som det levererats trendbrytande regeländringar. Det var en liberal – Barbro Westerholm – som såg till att sjukdomsstämpeln försvann, och nu senast var det när FP ingick i regeringen som steriliseringskravet vid könskorrigering togs bort.

I Sverige har vi kommit en bra bit. Men även vi har en lång väg kvar att gå innan det överallt är självklart att alla människor får vara den de verkligen är.

Individer som på något sätt anses bryta mot rådande normer bemöts ofta på ett exkluderande sätt. Särskilt utsatta har de som anses bryta mot heteronormativiteten (HBTQ-personer) varit.

En viktig del för att motverka detta är kunskap om hur normer styr vårt beteende och om hur sociala mekanismer kan verka uteslutande. Kunskapen ska leda till förändrat beteende och förhoppningsvis även till förändrad attityd.

Vårdpersonal vet detta särskilt väl, och därför vill vi stödja dem med vår senaste motion. I motionen lyfter vi fram behovet av HBTQ-kompetens, både hos individ och organisation.

Ett annat förslag är att den vårdsökande inte ska behöva ‘komma ut’ i kontakten med bokningar eller genom att gå till särskilda mottagningar. Vid webb-bokning ska HBTQ kunna markeras som kriterium. Då ska endast visas de tider där den mottagande har HBTQ-kompetens.

Motionen innehåller förstås fler förslag, läs den gärna på vår eller regionens hemsida.

För Folkpartiet Liberalerna Gotland

Johan Thomasson
gruppledare regionfullmäktige

Leiph Berggren


 

Insändaren publicerad i Gotlands Tidningar den 14 november 2015, ej tillgängligt på webben

Länk till fullmäktiges protokoll, med motionen på sid 73

Gotland: S+V+MP väljer egot framför medborgarna

Det har varit turbulent i den politiska ledningen på Gotland veckorna före och efter jul. Först sparkades regiondirektören under uppséendeväckande former av regionstyrelsens ordförande. Detta prövas nu i domstol.

Ingen utom de tre majoritetsledarna (S+V+MP) kunden förstå det inträffade. ‘Alla’ frågade vad som hänt, men det enda svar som gavs var att ‘Det handlar om brist på förtroende’.

Därefter avgick regionstyrelsens ordförande. Den direkta orsaken var ett annat ärende (en mycket märklig kommunal fastighetsaffär), men hade inte det tidigare avskedandet varit så diskutabelt hade han nog suttit kvar.

Men detta blogginlägg ska inte handla om den enskilde ordförandens tillkortakommanden. Tvärtom – tack vare den oskickliga hanteringen så blottas ett mönster som är betydligt mer allvarligt.

Men först ytterligare en tillbakablick på ett likartat avskedande inom Region Gotland: Nästan exakt två år tidigare, november 2012, gjorde den politiska majoriteten S+V+MP samma sak, fast då med den dåvarande sjukhusdirektören. Den initiala förklaring som den gången gavs var ”Om rekryteringsfirman hade gjort sitt jobb hade det aldrig blivit så här”.

Efter en tid framkom den verkliga orsaken: Den politiska ledningen hade beslutat om en större omorganisation av sjukhusverksamheten som ett försök att få ordning på sjukhusets dåliga ekonomi. Omorganisationen var klubbad utan att varken ha diskuterats eller än mindre förankrats bland de som arbetade i verksamheten. Det fanns en genuin oro bland personalen för att man inte skulle kunna leverera god vård till patienterna.

Det fel som den dåvarande sjukhusdirektören gjorde var att han argumenterade för vårduppdraget, och mot hastiga organisatoriska omsvängningar. Idag (2015) vet vi att den dåvarande sjukhusdirektören hade rätt; läkarflykten på Gotland är anmärkningsvärd och den löpande verksamheten brottas fortfarande med stora underskott.

Åter till den senaste turbulensen. Det verkliga orsaken till regiondirektörens avsked har nu under februari framkommit. Tydligast beskrivs det mellan raderna i en större artikelserie i februarinumret av Horisont, men också i vad chefer och anställda inom Region Gotland berättar: Den politiska ledningen (S+V+MP) prioriterar sin egen verksamhet framför den offentliga servicen. 

Lite trivialiserat så kan regiondirektören sägas vara chef över två separata organisationer. Dels chef över ‘koncernen’, som är beteckningen på alla de förvaltningar som ger direkt medborgarservice. Dels chef över Ledningskontoret som är den instans som stöttar politikerna, och då i första hand regionråden, dvs majoritetsledarna i S+V+MP.

Det finns en känd och oundviklig konflikt mellan Ledningskontoret och de övriga ‘koncerncheferna’. Den konflikten finns i alla större organisationer, konflikten mellan de som arbetar med strategier och de som arbetar med daglig operativ verksamhet. De interna strategikonsulterna är ofta före detta chefer med senioritet. Så också inom Region Gotland.

Det som nu har framkommit är att den nu avsatte regiondirektören hade ett kraftigt fokus på den operativa verksamheten. Han hade enskilda samtal med alla chefer ner på en relativt låg nivå. Samstämmiga röster vittnar om att han skapade arbetslust och framtidstro hos de berörda.

Men inte hos de som arbetade på Ledningskontoret. ‘Deras’ chef var frånvarande och den interna verksamheten blev lidande.

Precis som i alla andra organisationer vände sig nu personalen till chefens chef, i detta fall den politiska ledningen och då ytterst regionstyrelsens ordförande. I pressuttalanden har han berättat om hur medarbetare på Ledningskontoret har hotat säga upp sig om inte situationen förändras.

Läget för regiondirektören var alltså att

  • de delar som levererar till medborgarna för första gången på mycket länge börjar hysa arbetsglädje och tillförsikt
  • de delar som stöttar den politiska ledningen underpresterar på grund av missnöje

I detta läge så anser den politiska ledningen att den måste agera.

I valet mellan en fungerande medborgarservice (ca 95% av regionens budget) eller en fungerande stödfunktion till sig själva, så väljer man att enbart fokusera på det egna behovet.

”Gärna en fungerande sjukvård, men först en rejäl stab till mig” tycks vara ledorden.

De båda fallen, sjukusdirektören 2012 och regiondirektören 2014, visar att den chef som sätter medborgarna före politikerna får gå hem. Skandal!

SL på fel spår: Zoner

Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm skriver i SvD den 16 oktober med anledning av debatten om SL:s zoner: ”Det är naturligt med en differentierad taxa i större kollektivtrafiksystem som SL:s. Dels för att inte tappa intäkter, dels för att det är orimligt att den som åker två stationer med buss ska betala lika mycket jämfört med den som åker över hela länet med pendeltåg.”

Detta är debattens kärna, fakta och sakargument lyser med sin frånvaro.

Att olika resebehov debiteras differentierat är nog naturligt för de flesta, men att taxan och resonemangen baseras på avstånd eller zoner är inte självklart för den som ser till kostnaderna.

Det som driver kostnaderna i alla logistiksystem är i första hand löner, därefter underhåll och kapitalkostnader. Drivmedel kommer ganska långt ner på listan, och spjälkar man upp den komponenten för kollektivtrafik så ser man att det framförallt är starterna som kostar, inte avståndet.

(Minns att för några år sedan tog strömmen bokstavligen slut för SL:s pendeltåg. De nya tågen accelererade för snabbt från stationerna. Det är starterna som drar.)

Förenklat är det restid och på-, om- och avstigning som kostar.

Det är alltså inte avståndet i sig som är kostnadsdrivande, och därmed faller alla sakargument för avstånds- och zondebitering.

Däremot så är zondebiteringen i sig kostnadsdrivande. Samstämmiga uppgifter från de som hade insyn i SL:s införande av Accesssystemet pekar på zonsystemet som orsak till fördyring och försening.

Det reflexartade fastklamrandet vid zoner är också märkligt när man ser till biljettfloran. Alla SL:s biljetter är i grunden tidsbestämda, 75 minuter, 2 timmar, 1 / 3 / 7 / 30 dygn osv. För en enda biljettyp – den med kortast giltighetstid – har man också zonindelning, alla andra gäller över hela länet.

Wennerholm menar också att intäkterna från zonsystemet är viktiga för den fortsatta utbyggnaden av kollektivtrafiken. I praktiken är det endast tre-kupongsbiljetter som berörs, fyra kuponger (vilket är max) ger två timmars giltighet över hela länet. Det skulle verkligen förvåna om SL:s budget står och faller med denna tredje kupong.

Dessutom så anförs SL:s och andras  zonsystem indirekt som en orsak till att Access-systemet inte klarar att samarbeta över länsgränserna med andra kollektivtrafikbolag.

För mig som gärna och ofta åker kollektivt både inom och utanför Stockholm är det obegripligt att SL (och förvisso andra också) väljer zoner och samarbetssvårigheter framför att skapa enkla och passagerarvänliga system.

SL bör absolut avskaffa sina zoner och uppmana sina kollegor att också göra det.


Mer om kollektivtrafiken, sl och sydtaxan.

Folkpartiets Göran Tegnér håller inte med.

Grönt ljus för sprutbytesprogram i Stockholm

FP-Landstingsgruppen i Sthlm beslutade igår att förespråka ett sprutbytesprogram. Men sprutbytesprogrtammet är/var en av sju punkter i ett större narkotikarelaterat program. Punkterna i kortform:

  1. Förstärk och utveckla tidig upptäckt och förebyggande insatser.
  2. Implementera socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och behandling av injektionsnarkomaner.
  3. Genomför den s.k. missbrukspolicyns redan beslutade förslag till målgruppsinriktade åtgärder
  4. Etablera en hög nivå för testning, rådgivning, vaccination och kontaktspårning.
  5. Utveckla programmen för läkemedelsassisterad substitutionsbehandling.
  6. Förstärk behandlingsinsatserna (bromsmediciner mm) för redan HIV- och hepatitsmittade injektionsnarkomaner.
  7. Starta och utvärdera en verksamhet med sprutbyten.

Personalinflytande inom landstinget

Vid besök och seminarier så stiger två parametrar fram som viktigare än andra för att skapa en harmonisk arbetsmiljö:

  • God produktivitet – en organisation som upplevs leverera nytta inom rimliga budgetramar förefaller också ge en rimligt gott arbetsklimat. Yrkesstolthet har vi alla.
  • Påverkansmöjlighet på beslut från ledningen – när organisationen är organiserad så att beslutvägarna upplevs som rimliga (operativa beslut tas av de fysiskt närvarande, något mer långsiktiga beslut tas inom kretsen av ”kända kollegor”), så förefaller detta ge ett rimligt gott arbetsklimat.

Min slutsats av detta är, att FP inom SLL som mål bör ha att de ”ekonomiska organisationerna” bör krympas till att som mest omfatta något hundratal medarbetare. Med ”ekonomiska organisationer” menar jag den organisation som har en egen autonom budget, oftast innebär detta den organisation som har en egen VD. Samt att dessa organisationer bör ha tydliga och mätbara mål för verksamheten.

Förslagsvis används avknoppning som metod för att nå detta mål. Att skapa autonoma bolag, där SLL i slutändan endast har kvar beställarrollen, torde ge den mest robusta och högpresterande sjukvårdsorganisationen.

Nu är avknoppning lättare att förklara än att genomföra. Formella svårigheter, som osäkerhet kring hur en verksamhet ska värderas, har tillfälligt stoppat alla avknoppningar. Men man får inte glömma bort den osäkerhet, på gränsen till ovilja, som finns bland de som ska avknoppas. Det är inte givet att alla drömmer om att helt plötsligt stå som en delägare i ett personalkooperativ.

Jag föreslår en hybridlösning. Den organisation som eventuellt ska avknoppas ges en aktiebolagsstruktur där ägargruppen ”personalen”  har maximalt inflytande över verksamheten, tex genom att den tillförsäkras rätten att tillsätta vd. Samtidigt behåller SLL en betydande ägarandel i bolaget, dels för undvika lagkrav av upphandling, dels för att ge båda parter (personal och SLL) tid att värdera bolaget på ett korrekt sätt. Under denna tid råder ingen utmanarrätt på verksamheten.

Initialt värderas bolaget till dess inkråmsvärde, och peronalens aktier prissätts därefter. Inför ett komplett övertagande så ska resterande aktier prissättas så att det totala aktiekapitalet speglar bolagets verkliga värde. Aktieägaravtal måste upprättas för att reglera överlåtelser, samt begränsa SLL:s operativa inflytande.

Ett möjligt utfall av den slutgiltiga värderingen kan vara att personalen avstår från att köpa loss bolaget. Gott så, då fortsätter verksamheten i dess hybridform tillsvidare. SLL kvarstår som viktig ägare, och personalen behåller rätten att utse VD, men verksamheten ska komma att utsättas för konkurrensutsättning, på samma sätt som gäller för det fullt avknoppade bolaget.

Jag tror att modellen ger en relativt enkel väg till optimerat personalinflytande över verksamheten. När verksamheten övergått i bolagsform, och värderingen är fastställd, så ska verksamheten också konkurrensutsättas på sedvanligt sätt. Konkurrenstryck skärper prestationsförmågon hos organisationer, och därigenom uppnås även det första kriteriet för god arbetsmiljö – god produktivitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

F.A.Q. om Vårdval Stockholm

Hur kan valfrihet öka tillgängligheten och kvaliteten?

Genom att patienterna har makten att välja – och välja bort mottagning och läkare. Den mottagning och läkare som inte fungerar, dit man inte får komma inom rimlig tid eller där man får ett felaktigt bemötande, får helt enkelt inte så många patienter.

Varför ökar den rörliga ersättningen?

För att öka tillgängligheten. Den rörliga ersättningen blir en större del av den totala ersättningen, mottagningen får mer betalt per besök och mindre i fast ersättning. Och för att få den fasta ersättningen måste patienterna välja mottagningen ifråga – det är inget områdesansvar.

Vilka patienter ger mest betalt för mottagningen?

Eftersom de allra minsta barnen och de äldre invånarna har störst vårdbehov, är den fasta ersättningen högre för barn under 2 år och för äldre över 65 år, och ännu högre för äldre över 75 år.

Hur utformas vården efter patienternas behov?

Vårdval Stockholm ger utrymme för fler idéer i vården. Det finns inte en sanning om hur vården ska utformas eller en husläkarmottagning ska organiseras – det som gäller är att följa lagar, regler och etik. De med stora eller särskilda vårdbehov – det kan vara barnfamiljer, äldre, allergiker, eller funktionshindrade som diabetiker – har extra stor nytta av den ökade patientmakten.

Startar inte nya mottagningar bara i ”rika” områden? Kan de bli för många i t.ex. Stockholms innerstad?

Ett 15-tal mottagningar har startat hittills. Ett 25-tal till väntas starta under året. Flera öppnar i förorter, exempel Södertälje, Järfälla, Botkyrka (2), Huddinge, Haninge, Spånga, Södertälje, Upplands Väsby, Spånga/Tensta. Mottagningar etablerar sig där patienter finns – det är logiken i Vårdval Stockholm – och därmed helst där utbudet av vård tidigare inte är så stort.

Det finns ingen begränsning av antalet mottagningar, annat än den ekonomiska styrningen i att få tillräckligt många patienter och besök. Eventuell överetablering i vissa områden kommer därför att lösa sig naturligt. Vissa områden i länet har många arbetsplatser, inte minst Stockholms innerstad men också t.ex. Kista, och där verkar också fler mottagningar öppna nu när människor kan välja en mottagning nära jobbet och inte blir tilldelade en mottagning baserad på bostadsort.

Varför är det fritt fram att starta mottagningar?

Etableringsfrihet råder för alla som blivit godkända att driva en husläkarmottagning (eller BVC/MVC-mottagning, eller någon annan verksamhet som omfattas/kommer omfattas av vårdval). Det är en central del av vårdvalet för oss liberaler, och något som socialdemokraterna och vänstern vänder sig kraftigt emot. De vill inte släppa den politiska detaljkontrollen. För oss är det jätteviktigt att politiker eller våra tjänstemän inte styr vården i detalj, medicinska experter och människor själva vet bäst vilken vård som behövs och vart man vill gå för att få den.

Hur såg det gamla systemet ut?

Vårdval Stockholm ersätter ett tidigare system där vi dels hade sex kvardröjande ersättningssystem, från de gamla sex sjukvårdsområdena; dels olika avtal med en mängd olika mottagningar till följd av olika upphandlingar vid olika tidpunkter. Resultatet var mer eller mindre förvirrat, och inga raka samband fanns mellan vårdbehov och hur mycket betalt en mottagning fick.

Som exempel kan nämnas följande fasta ersättningar för olika mottagningar 2006 (snittet var 550 kr/patient): Fittja 940 – Alby 552, Akalla 668 – Husby 468, Rosenlund (Södermalm 778 – S:t Erik (Kungsholmen) 312. Den socioekonomiska ersättningen utgick till alla mottagningar och utgjorde en mindre del av de pengar som mottagningarna fick, som exempel: Akalla 220 kr per inv och år, Fittja 311, Rinkeby 295, Djursholmsdoktorn 68, Narvavägen 82.

Socioekonomisk ersättning tas bort – tas resurser därmed från utsatta?

Den socioekonomiska ersättning som fanns var en mindre del av skillnaden mellan olika mottagningar. Den var också mycket snårig och invecklad. Nu inför vi istället raka rör, mottagningarna får betalt för 1) de som aktivt väljer dem/deras husläkare och 2) de besök som görs på mottagningen, med en extra ersättning när det behövs tolk. Mottagningar tjänar alltså på att vara tillgängliga och på att få invånare att aktivt välja dem. Vi vill att fler ska välja sin egen mottagning, doktor och distriktssköterska och vi vill att fler besök görs i närsjukvården för att få en långsiktig, hälsofrämjande vård. Därför gynnar Vårdvalet ekonomiskt de mottagningar som når dessa mål.

Kan man inte ändra ersättningssystemet så att utsatta områden gynnas?

Vårdvalet behandlar alla patienter lika. Det är raka rör mellan patienternas val av och besök på mottagningarna och de pengar som betalas dit – ett slags vårdpeng. Ett förslag som landstinget redan vid beslutet om vårdval i juni 2007 har beslutat att undersöka är om man kan införa en tidsrelaterad besökersättning. Längre besök för mer komplicerade behov kan då få en högre ersättning.

Är Vårdvalet skrivet i sten, kan inget förändras?

Inget är skrivet i sten. Vi ser över, följer och utvärderar vårdvalet och dess effekter. Men det är väl tidigt att bestämma sig för resultatet efter bara några månader med Vårdval.

Kan man starta och driva en husläkarmottagning hursomhelst? Vilka regler gäller?

Det finns mycket tydliga regler för vårdvalsverksamheter. Man måste godkännas, auktoriseras och sedan följa den regelbok som gäller liksom landstingets allmänna villkor. Regelboken kan ändras kontinuerligt. Naturligtvis gäller övergripande lagar och regler för auktoriserade vårdgivare som för all annan vård. Landstinget har som ansvarig för att ge invånarna vård, också ansvar för att vårdcentraler, husläkare och distriktssköterskor sköter sitt jobb bra.

Hur ska det bli fler mottagningar, läkare och sköterskor?

Vårdvalet gör det mer attraktivt att arbeta och verka i närsjukvården. När man kan etablera sig fritt, när det blir större utbud också av arbetsgivare för vårdpersonal, så kommer fler läkare, sköterskor och andra att vilja arbeta med den långsiktiga, trygga, personliga, hälsofrämjande närsjukvården.

Meddelarfriheten för personalen – hur går det med den hos privata vårdgivare (som när alltfler privata vårdcentraler startar)?

I landstingets allmänna villkor för vårdgivare står nu att meddelarfrihet ska gälla. Det är viktigt för att personal ska våga ifrågasätta eventuella felaktigheter, eller slå larm till media.

Kan jag få nej när jag vill välja en mottagning och läkare?

Nej. Vårdvalet gäller alla invånare i länet, du har rätt att välja en mottagning och läkare var som helst, och de har skyldighet att ta emot dig. Bor du långt ifrån din mottagning och behöver hembesök, kan din mottagning lösa det med en mottagning närmare din bostad.

Om en mottagning läggs ned, får en patient som har valt den mottagningen brev om att man måste lista sig på nytt?

Huvudprincipen är att listning ska ske hos enskild husläkare. Om patienten så önskar kan dock listning ske på mottagning. Husläkaren är skyldig att informera listade patienter om läkaren slutar. Om mottagningen helt upphör ska Beställaren (landstinget) besluta om hur listan ska hanteras i varje enskilt fall. Patienterna kommer att informeras om vad som kommer att ske av beställaren.

Vad händer om läkaren man har valt tar ledigt, blir sjuk eller börjar studera?

Mottagningen har en skyldighet att ordna så att patienten får den vård som den behöver. I annat fall hanteras frågan som om läkaren upphör med verksamheten.

Hur ofta kan man byta husläkare / husläkarmottagning under ett år?

Syftet med husläkarsystemet är att det ska främja långvariga vårdkontakter. Det finns inga regler för hur ofta den enskilde patienten kan byta husläkare. Listningen slår igenom omedelbart. Husläkaren får betalt efter hur listan ser ut den sista varje månad.

Kan jag gå till en specialistläkare som tidigare? Kommer priset att ändras?

Det är fritt vårdval som tidigare. Det brukar gå snabbare att få vård hos specialistläkare om patienten har remiss från husläkaren. Remissen underlättar den medicinska kommunikationen. Patientavgiften är densamma som tidigare.

Kan jag gå till en annan vårdcentral än den jag är listad på om jag är bortrest eller jobbar långt från hemmet?

Om patienten behöver göra ett oplanerat besök och träffa en husläkare samma dag – har hon rätt gå till vilken mottagning som helst.

Kuratorer och psykologer – finns den hjälpen att få på vårdcentralen?

Vårdval Stockholm innebär en kraftfull satsning på psykosocialt stöd i primärvården. Det ska vara första linjens psykiatri. Det tak som finns möjliggör upp till 190.000 besök (beroende på hur många som listar sig; motsvarande 1 besök per 10 som aktivt valt en mottagning). 2007 gjordes knappt 80.000 besök. Alla mottagningar har skyldighet att erbjuda kurator/psykologsamtal till dem som behöver. Den ekonomiska ersättningen per sådant besök är rentav något högre än för läkarbesök.

Dock har vissa landstingdrivna mottagningar som tidigare hade många kuratorer som täckte även andra mottagningar, inte själva kunnat ha kvar lika många. Detta har dock inte inneburit att det har blivit färre kuratorer/psykologer. SLSO, som driver landstingsägda vårdcentraler, har kvar i princip lika många kuratorer som tidigare. Det borde finnas utrymme för kuratorer/psykologer att sälja sina tjänster till privata husläkarmottagningar för att de senare ska kunna uppfylla sina förpliktelser om psykosocialt stöd.

_____________________________

Pngat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Politiskt arbete kräver individuell uthållighet

Det var det jag sa! (Läs vad jag sade.) DN släpper idag nyheten om att sjukvården i Stockholms läns landsting delvis omorganiseras – igen. Jag ska inte orda alltför mycket kring detta, läs artikeln i stället.

Däremot vill jag peka på att politiskt förändringsarbete tar sin tid. Det finns ibland en tro på att man som politiker kan förändra sakernas tillstånd genom ett klokt alexanderhugg. Så är det inte. (Så bör det inte heller vara. Om det räcker med snabba beslut för att förändra en verksamhet, så tyder det på att just den verksamheten inte bör drivas av politiska församlingar. I ett sådant fall bör det helst vara normala marknadsfunktioner som styr verksamheten.)

Våren 2004 skissade jag på några grundsatser för hur sjukvårdspolitiken ska utformas – se länken ovan. Det var inte alla i den folkpartistiska omgivningen som applåderade mina tankar den gången. I dag är det högsta sanning att resonera på ”mitt” sätt.

Den första delen av det jag då skrev, genomförs nu. Det tog faktiskt bara fyra år. Det är snabbt i sådana här sammanhang.

Den som vill ge sig in i politiken bör ha samma syn på arbetet som en förälder bör ha på målet med barnuppfostran. Det tar några år innan tjatet ger resultat, men förhoppningsvis så sitter det där – så småningom.

Faktasamling om vårdvalet i Stockholm

Det är svårt att hantera fakta i svåra frågor, det visar dagens två artiklar i DN och SvD om primärvårdsreformen i Stockholm. SvD skriver om förändringen, som om katastrofen vore nära – Vården flyttar från utsatta områden, samtidigt som DN ger en betydligt ljusare bild – 26 vårdcentraler öppnas i förorterna. Tidningen Fokus har tidigare skrivit om detta, och framförallt om skillanden i politiskt klimat mellan Halland och Stockholm.

Jag tillhör ju dem som tror på att system blir bättre om brukarna får mer att säga till om, och därför tror jag på Vårdval Stockholm. Tidigare har jag skrivit om de bakomliggande resonemangen kring ”Varför husläkare”. Nedan följer lite positiva fakta om förändringen:

  • Vårdval Stockholm är en omfattande förändring inte bara av vårdens organisation utan ännu mer av synsättet på vården, där patienten ges makten att ta med sig sin vårdpeng och välja mottagning/läkare.
  • Att utvärdera en förändring efter bara två månader är förhastat. Givetvis har en så genomgripande reform sjösatts med intentionen att noggrant följa upp och studera effekterna. Utvärderingen sköts av tjänstemännen på landstinget, inte politikerna.
  • Ingen mottagning får mer ersättning än för patienter som aktivt väljer och besöker dem. Överetablering på vissa håll i länet blir därför ekonomiskt självreglerande.
  • Flera av de nya mottagningarna etablerar sig i områden där utbudet av vård tidigare inte varit så stort – där patienterna finns. Andra verkar etablera sig där det kan tänkas finnas många arbetsplatser t.ex. i Stockholms innerstad; när människor får välja fritt kan ju många tänkas föredra en läkare nära jobbet.
  • Flera nya mottagningar kommer att starta senare i år. Modellen med auktorisering innebär att mottagningar kan startas så snart de blivit godkända. Inga långa upphandlingar behövs.
  • Landstinget garanterar att det inte uppstår några ”vita fläckar” utan att vård finns i hela länet.
  • De förändringar som genomförts bland landstingsdrivna vårdcentraler, MVC och BVC har berört 90 av 3.500 anställda. Två strukturförändringar har gjorts, sammanläggningen av mottagningarna Tensta och Järva samt stängningen av distriktssköterskemottagningen i Brottby.
  • Den socioekonomiska ersättning som fanns i det tidigare systemet utgjorde endast en liten del av den totala ersättningen, eller skillnaden mellan olika mottagningar. Skillnaderna i stort hade heller inget samband med eventuell vårdtyngd eller grad av ekonomisk/social utsatthet bland patienterna eller de boende i området där mottagningen fanns. 2006 var den fasta snittersättningen per patient 550 kr. Några jämförande exempel:

Fittja 940 – Alby 552,
Akalla 668 – Husby 468,
Rosenlund 778 – S:t Erik 312.

  • Detta visar hur irrationellt och oförutsägbart den gamla resursfördelningen ofta fungerade, när olika upphandlingar och avtal för varje mottagning skedde vid olika tidpunkter.
  • Grundtanken är att med en högre andel besöksersättning öka tillgängligheten i närsjukvården. Personer som har större vårdbehov går oftare till vården – och vi vill att fler besöker den egna doktorn och distriktssköterskan, eftersom tidiga ingripanden och kontinuitet ger bättre hälsa och mindre sjukdom på sikt.
  • Bland de förändringar som nu diskuteras är bl.a. införande av en tidsstyrd besöksersättning. Det innebär att längre, mer komplicerade besök som kan vara vanligare bland socialt och ekonomiskt utsatta, också ger mer betalt.

____________________________

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om äldreomsorg och generationsboende

I olika sammanhang så diskuteras det kring risken för drastiskt ökade kostnader för att ta hand om oss själva, när vi blir gamla. Äldreomsorgskostnader är det osnygga ordet.

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna ”kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre ”med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

  • Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
  • Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
  • Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,