Kategoriarkiv: …bland annat om valrörelse-arbete

Liberalerna har precis det som Gotland behöver

Det är populärt just nu att avisera liberalismens frånfälle i Liberalerna. Jag kan meddela att liberalismen lever och frodas i Liberalerna Gotland. Den gotlänning som söker socialliberala svar har mycket att hämta i mitt parti:

Just nu skrivs det på slutversionerna av de rapporter som kommer att utgöra det lokala partiprogrammet. Programmen kommer att fastställas inom någon månad, så jag ger här bara en inblick i hur diskussionerna förts. Ståndpunkterna kommer efter medlemsbesluten.

Vi startade i början av hösten och har därefter haft djuplodande diskussionsmöten var tredje vecka. Mötena har förstås varit öppna för alla medlemmar, och har varit hybridmöten (distans + mötesrum) för att alla ska känna sig välkomna. Samtidigt har över fyrahundra inspel fångats vid samtal och möten, på torg, telefon, e-kanaler, sociala nätverk och överallt där någon vill prata. Med även interna inlagor är listan med ’substantiella synpunkter’ nu över sjuhundra punkter lång.

Några axplock: …strecken (Burgsviks trottoarer) syns inte så bilar tutar och pekar finger då man går där … ständigt behov att kompetensutveckla lärare för att kunna uppnå möjlighet att ge alla olika elever den utmaning och hjälp de behöver … politikerna illojala mot fattade beslut … hur ska den ökande acceptansen för cannabis bland ungdomar hanteras … vilka politiker önskar vi se i framtiden, ‘broilers’ eller ‘vanliga medborgare’ … den lilla människan med lågavlönade arbeten om än med gymnasiekompetens & högskola, kommer inte kunna ta arbeten här, då bostäder med rimlig hyra med tiden försvinner … hur kan kulturen bidra till ett motståndskraftigt civilsamhälle. Brett och stort!

Jag tillhör inte skribenterna, så jag är en av de som med spänning och tillförsikt ser fram mot vad som kommer fram av alla dessa samtal.

Dessutom är jag särskilt stolt över att tillhöra just Liberalerna Gotland. Ett pressmeddelande som gick ut för en tid sedan inleddes med ”Liberalerna Gotland står bakom beslutet att inte medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår. Detsamma gäller på Gotland…”

Men det betyder inte beröringsskräck eller debattförbud. Jag skrev för många år sedan att man ska ta debatten med alla, det gäller fortfarande. Vi engagerade måste bli betydligt bättre på att argumentera mot åsikter, inte angripa personer. Vad gäller Sverigedemokraterna och partiets rasistiska program så har jag redan skrivit mycket. För att låna från en tidigare liberal skribent: det känns nästan förolämpande att politik och press tvingas sysselsätta sig med ett parti som har så unkna idéer som rösträtt baserat på folk och tillhörighet.

Slutligen är det nu klart med vallistan, toppkvartetten är bonden Frans, PBL-experten Anna, entreprenören Gisela och skolmänniskan Aina. Bredd och kompetens. Precis vad Gotland behöver!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 februari 2022

Överlever den kommunala fritidspolitikern?

Jag är allvarligt oroad över den långsiktiga samhällsutvecklingen. Den pågående pandemin gör vissa av bristerna plågsam tydliga, men det är gamla synder som är orsaken. Många frågar sig varför det inte fixats tidigare.

I kristider våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Populistiska demagoger tar och får plats, och menar att enkla, drastiska åtgärder löser problemet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten.

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att stoppa både populister och att lösa bristerna är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det vara praktiskt möjligt att vara fritidspolitiker, att orka kombinera civilt heltidsarbete med ett politiskt uppdrag. Det är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse uppdragets omöjlighet för en heltidsarbetande.

Fritidspolitikerns uppdrag blir omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på sammanträdet. Ibland är det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen hur skolmat ska tillagas (RS 2019/958). Liknande iver att engagera sig i djupa detaljer finns hos varje nämnd jag undersökt. Detaljengagemanget kräver ett ökat inslag av hel- och halvprofessionella politiker.

Professionaliseringen av politiken är ett demokratiproblem. Lösningen är att minska arbetsbördan för de förtroendevalda. Men samtidigt måste de förtroendevalda ha full kontroll över de skattefinansierade verksamheterna. Att överlåta allt till tjänstemannaorganisationen är att avhända sig rådighet över det man har ansvar för. Det betyder inte att man misstror sina förvaltningar, men en nämndordförande riskerar fängelse för brister i förvaltningens verksamhet. Man måste ha fortsatt beslutsförmåga över sitt ansvarsområde. Därför måste själva ansvarsområdet minska. Politiker ska besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt i den politiska världen, riksdagen stiftar lagar och professionella domstolar tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå, kommunerna styrs fortfarande enligt samma principer som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se en kommunal författningsreform, där kommunerna skulle styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Vad nuvarande lagar tillåter däremot är att separera den operativa verksamheten från den beställande/uppföljande. Men det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte det formella ansvaret för fritidspolitikern förändrats. Därför är en avskiljning av de operativa verksamheterna nödvändig. Man måste bolagisera verksamheterna.

Jag repeterar: Jag har landat i att separeringen är nödvändig – inte bara ‘bra’ – för att det liberala demokratiska välfärdsbygget ska kunna överleva.

Genom ett tydligt uppdragsavtal kan politiken styra över vad som ska levereras till medborgarna, utan att behöva engagera sig i detaljer. Ansvaret för ’vad’ som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ inkluderas även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och andra så kallade mjuka krav. Men ansvaret för tillämpningen stannar i verksamheten. Den politiska detaljstyrningen försvinner och då minskas fritidspolitikerns arbetsbörda.

Vi måste alltså ta oss ur denna direktstyrning. Men att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag, en resa som tog fem år. Delar av tiden gick åt till att lyfta verksamhetens kvalitet till den miniminivå som IVO kräver.

Det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara bättre eller snabbare. Men resan är nödvändig. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin.

I redigerad form publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida 16 maj 2020

Välkommet liberalt självförtroende

Det var uppenbarligen länge sedan våra politiska kollegor ansåg att liberaler skulle ha något avgörande inflytande över politikens inriktning. De moderata stormtrupperna går upp i falsett när de inser att det finns en egen vilja inom de liberala partierna. Uttryck som ‘omoget’, ‘sandlåda’ och ‘opålitlighet’ hör till de snällare. Att Liberalerna och Centern inte vill agera lydpartier smärtar den högra falangens självbild. Liberaler med självförtroende agerar dock inte under plikt, utan av övertygelse.

Befriande är då att höra statsvetarens Katarina Barrlings kommentar om att ‘väljarna är inte dumma, de vet att det är svåra beslut’. Och beslutet är svårt, det är som att välja mellan pest eller kolera när nu både Kristersson och Löfven sätter den egna prestigen främst. Politiskt är både V och SD djupt obehagliga. Båda vill rasera det liberala samhälle vi har idag.

Att stödja Kristersson innebär att man ser problemen med SD som mer hanterliga än problemen med V. Ett stöd för Löfven innebär ett motsatt resonemang, V skulle utgöra en mindre risk än SD. Här måste man vara noga med orden – båda partiernas idealsamhällen är likvärdiga hot mot den liberala demokratin. SD håller fram Ungern som förebild, och V har bara helt nyligen backat från att ha Venezuela som inspirationskälla.

Ungern är ett land med öppet statsunderstödd antisemitism, oliktänkande som hindras i sin yrkesutövning och ett tydligt stöd till Rysslands expansiva ambitioner. Venezuela har genom den socialistiska politiken blivit helt bankrutt, varken mat eller mediciner finns tillgängliga och inflationen är just nu högre än i det för-nazistiska Tyskland. Båda ländernas ledare skyller problemen på utlänningar och onda företagare.

SD förespråkar en apartheidliknande politik i partiprogrammet, partisekreterare Jomshof kan tolerera judar om de inte blir för många, våldsbrottslighet hindrar inte politisk karriär. V skriver i partiprogrammet att de vill avskaffa äganderätten och lämna EU, våldsverkare i AFA och öppet tydliga Putinanhängare i Sveriges Fredsråd välkomnas. Båda partiernas politik och praktik är tydliga hot mot den liberala demokratins samhälle.

Så – vilket av hoten utgör då den mest påtagliga risken? Jag hämtar mitt svar med hjälp av matematiken. SD är större och har chans till större inflytande än V. För de alternativ som just nu finns är Löfven det minst dåliga alternativet. Det smärtar, mitt politiska engagemang började som en reaktion mot socialdemokraterna.

Man ska dock minnas att det är moderaterna som spräckt alliansen. Miljöpartiet har sagt att de är villiga att samarbeta över blockgränsen, bara inte med en moderat statsminister. En icke-moderat statsminister hade möjliggjort en alliansregering, men den prestigeförlusten vill inte moderaterna ta.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 januari 2019

Moderat prestige hindrar allianspolitik

I Riksdagen pågår just nu ett chicken race mellan hannarna Kristersson och Löfven. Båda hävdar att de är störst och att de därför är den närmast naturbestämda ledaren av riket. Alla andra förslag påstås vara antingen orealistiska eller illojala. Chicken race eftersom det handlar om ett oansvarigt spel om vem som viker ner sig först.

Löfven kastade in handduken redan innan det gick till omröstning. Kristersson valde att spräcka Alliansen och prövas i votering med väntat resultat. Så länge som moderatledaren sätter sig själv främst så kommer hans förslag till regering att röstas ner. Detta eftersom hans förslag innebär aktivt stöd från Sverigedemokraterna vilket de liberala partierna säger nej till.

Det tål att upprepas: Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ‘ett folk, ett rike’. Det står att “folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde, inte minst så här strax efter 9 november.

Alltså vet Kristersson att hans nuvarande förslag till regering och tillhörande regeringsunderlag spräcker alliansen. Samtidigt har åtminstone Miljöpartiet varit öppna för ett samarbete över blockgränsen, givet att det inte är en moderat som är statsminister. Men den prestigeförlusten tar inte Kristersson.

På precis samma sätt är det med Löfven. Hans invit till blocköverskridande samarbete bygger på att de övriga partierna ska agera lydpartier till socialdemokraterna.

Den låsta prestigekampen mellan Löfven och Kristersson gör att Sverige ännu inte har en regering. Båda är dessutom tydliga med att de under inga omständigheter kan tänka sig att ledas av den andre. Gott så, låt dem slippa.

Annie Lööf har nu fått ett sonderingsuppdrag, och Jan Björklund har öppet fört fram Annie Lööf som statsministerkandidat. Det är bra. En koalitionsregering under Annie Lööf med de tre liberalt inspirerade partierna Mp + C + L, och ett organiserat samarbete med både socialdemokrater och moderater har goda chanser att bli en både bra och stark regering.

Herrarna Kristersson och Löfven bör stå utanför regeringen och då agera opposition när de finner påkallat, och ingen av dem behöver ledas av någon annan. Det är en modell som inte är ovanlig på kontinenten och bör kunna fungera även hos oss.

Sverige mådde bra av den liberala regeringen Reinfeldt, och skulle må bra av en liberal regering Lööf.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 november 2018

Liberala blocket större än SD

Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara ‘det tredje blocket’.

Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.

På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framförallt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ‘ett folk, ett rike’. Det står att “folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centern och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.

Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.

Samtidigt funderas det över hur Centern och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämstora med moderaternas 70 mandat.

Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Lövens omstöpning av (s) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.

Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna. Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framförallt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 18 september 2018

En tredjedel vill ha ‘öppna hjärtan’

Migrationsdebatten förvånar.

Gotlands folkblads ledarsida är ‘mycket förvånad över SD:s stöd bland LO-förbundens medlemmar’ (12 juni) och en kolumnist frågar sig den 21 juni vad som lockar med Sverigedemokraterna. Denna förvåning förvånar.

LO har allt sedan slutet av andra världskriget hävdat att invandring är av ondo för LO:s medlemmar. Dock inte av rasistiska skäl, utan som en ren konkurrensbegränsning. (För övrigt samma skäl som gjorde att man länge motarbetade kvinnlig arbetskraft.) När nu LO i 70 – 80 år har argumenterat för närmast stängda gränser, så borde det inte förvåna att ett parti som hävdar samma sak får stöd av många LO-medlemmar. LO:s indirekta eldunderstöd har legitimerat Sverigedemokraternas politik på ett sätt som inte får underskattas. Att nu även (s) för den av LO önskade gränspolitiken förvånar inte heller. De båda partier som kan förkortas s-demokraterna för nu en närmast identisk migrationspolitik.

De nuvarande moderaterna har, till skillnad från Reinfeldts ‘Nya Moderater’, även de närmat sig SD:s migrationspolitik. De som minns ‘valstugereportagen‘ från 2002, eller har koll på skånemoderaternas inställning till SD förstår denna vändning. Ändringen förvånar inte. Ulf Kristersson är också tydlig med att han vill se en uppgörelse före valet, utanför Alliansen, med s-demokraterna om migrationspolitiken.

Det som däremot förvånar mig är att det saknas ett relevant politiskt motstånd mot dessa isolationistiska idéer. Det finns en betydande andel av väljarna som idag inte har något alternativ för sina åsikter i migrationsdebatten. SOM-institutet (Göteborgs Universitet) visar att bara drygt hälften tycker att ”ta emot färre flyktingar” är en bra idé. Aftonbladets undersökning i maj visar att fyra av tio tycker att SD är ett hemskt parti.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av väljarna tycker alltså att den nuvarande migrationspolitiken är fel. Men vem för dessa väljares talan?

Både höger- och vänsterpopulister ser liberalismen som sin huvudmotståndare. I allmänt hållna fraser säger de liberalt inspirerade partierna samma sak – de ska konfrontera populismen. Men var finns det artikulerade motståndet i riksdagen? Miljöpartiet lämnar (gråtande) walk over och pratar om andra saker. Centern gör några spretiga försök, och Liberalerna fokuserar på integration men är på hemmaplan ett svagt kort inom migration.

Men bra svenskt motstånd finns. I Europaparlamentet finns den liberala gruppen ALDE, med L och C som medlemmar. De kör en tydlig, rak och konstruktiv linje mot de migrationsfientliga partierna. Cecilia Wikström (L) är en av populisternas mest uttalade motståndare, och samtidigt en av Europas mest aktade politiker. Wikipedia skriver ”Sveriges mest seniora Europaparlamentariker någonsin”.

Migrationsdebatten visar att det finns en potentiell väljarbas på minst 30% för de liberalt inspirerade partierna. Det verkligt förvånande är varför de inte försöker vinna dessa väljare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 7 juli 2018

På torget ryms många åsikter

Lönelördag och solsken, en bra dag för politisk aktivitet på Östercentrum. Lite förvånande är vi (Liberalerna) det enda politiska partiet som bjuder upp till diskussion. Men vi är inte de enda opinionsbildarna på plats: ‘Nej till Nato’ har med sig banderoller och högtalare och håller vad man kallar appellmöte.

Det som förenar våra två grupper är att vi tror på möten med människor. Både de och vi går runt med budskap skrivna på A5-blad, och det förefaller som om de har samma typ av trevliga samtal som vi har. Båda tillämpar vi den föreningsfrihet som liberaler kämpade fram på1800-talet. Det är inte alla förunnat.

På ett avstånd från Gotland som motsvarar Visby – Nynäshamn tur och retur råder en annan ordning. (När – Sovjetsk i Kaliningrad, 320 km). Med president Putins goda minne mördas politiska motståndare på öppen gata. Sådana som vi på torget, som båda menar att den nuvarande regeringen gör fel, förföljs i Ryssland av hela statsapparaten. Förhoppningarna från 90-talet, att Ryssland skulle bli ett ‘normalt’ europeiskt land, har helt kommit på skam. När liberala strömningar motarbetas slutar det med ofrihet och våld. Ryssland startar idag krig i sina grannländer.

Samarbete skapar fred. Även militärt samarbete skapar fred. Inom ramen för Nato så samarbetar ärkerivalerna Grekland och Turkiet. Inom EU så samarbetar länder som tidigare hade ‘olösliga’ gränskonflikter. Europaparlamentet ligger i franska Strasbourg. Det är en placering med djup symbolik, få regioner har varit så krigshärjade som Alsace / Elsass. Den franske eller tyske härskare som just då hade starkast här ‘återtog’ området genom att bränna byar och mörda folk. Idag träffas deras efterträdare i parlamentsbyggnaden och röstar om framtiden. Samarbete ger fred.

Gruppen ‘Nej till Nato’ ser inte Nato som ett samarbetsprojekt. Under ett trevligt samtal med en av företrädarna kunde vi enas om vår oenighet. De ser Nato-medlemmarna som lydiga undersåtar till USA.

USA:s utrikespolitik blir i deras agitation att ‘Nato har gjort’ än det ena eller det andra. På många sätt sprider de felaktiga fakta. Totalt fel blir det när de hävdar att Nato invaderade Irak 2003. Tvärtom – i själva verket så vägrade Nato att invadera, så USA fick kriga på egen hand. I stort sett så har ‘Nej till Nato’ fel i allt. Men de har rätt till sin åsikt.

I ett långsiktigt samarbete över tid så kan en partner förändras, och man gillar inte alltid förändringen. Polen och Ungern ingår i EU, och deras respektive regeringar för en förkastlig politik. Men genom att de är med i EU går det att påverka dem med mjuk makt. På samma sätt med USA och Turkiet i Nato. Möjligheten att hålla dem på mattan ökar. Samarbete ger fred.

Vi liberaler gillar demokrati, öppenhet och samarbete. Om EU är fredsbygget, så är Nato försäkringen. Tack vare båda så tillåts många åsikter på torget. Vi i Liberalerna säger ja till både Nato och EU, och behöver inte förvanska fakta för att försvara oss.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 maj 2018

‘Nej till Nator’ replikerade  på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018, se kommentarsfältet nedan

Repliken besvarad på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018

En valarbetares noteringar – måndag 18 september

Sagt mellan en s-valarbetare och en fp-valarbetare: (s): Vi förlorade visst båda. (fp): Visst, du förlorade, och jag förlorade, men mitt lag vann! ..och så skrattade båda.

Nu är valrörelsen helt över, åtminstone för oss i Hässelby/Vällingby. För kalenderbitaren så finns vårt lokala valresultat som Excelfil här.

Vi var några farbröder som städade upp i valstugan och körde överblivet material till sopstationen i Lövsta. Det var en dj-a massa papper, två bilar fylldes två gånger.

Men nu är stugan tom, och kan övertas av någon lycklig köpare. Alla stugor från alla partier säljs efter valrörelsen, i befintligt skick. Vår stuga kostade nu ca 8.500 kr – “på rot”. Det lär bli lite pyssligt för den som köpte stugorna från Vällingby torg – lastbilar får ännu inte köras på det nylagda torget. Gatstenarna måste sätta sig först. Alla partierna hade löst det genom att köra dit sina stugor i moduler, och montera dem på plats. Jag lider (men bara lite) med den som ska släpa i väg med stugorna, och bara får använda handkraft.

Många har redan kommenterat valnatten, och visst – det var spännande. Särskilt när tv-kommentatorerna började stamma om att deras vallokalsundersökning kanske inte stämde. Lägesbeskrivning då: Fotsvett, armsvett och svårt att sitta still.

Men valdagen var inte så dum den heller. Soligt och varmt, åtminstone fram till sju-tiden. Vid den skola där jag stod, stod också en heroisk vänterpartist. Han kom vid åttatiden och placerade/kontrollerade sina valsedlar, och stod sedan på pass till solnedgången, förutom en kort lunchpaus.

Gulligaste valsedeln var nog den som kom från “Bondiska republikanska partiet – Bondesrepublikans, BR-Partiet (BRP)”. Det enda jag funnit på nätet om dem är ett klipp från Gotlandska.se

Partiet kallar sig Bondiska Republikanska partiet och är hemmahörande på Stora Essingen i Stockholm … Vad partiet har för syfte med sitt program framgår inte, inte mer än att det befinner sig i mobiliseringsläge Lützen

En valarbetares noteringar – lördag 16 september

“Just nu känns det som kvällen före tentan”, sa min namne Leif samtidigt som han nästan somnade i pytt-i-pannan vi fick vid 18-tiden. “Nu går det inte att göra mer”.

Så är det. Nu är valrörelsen nästan över. Samtidigt så tror jag att också stora delar av valet är över. Jag har de senaste dagarna stått vid vårt lokala köpcentrum (Åkermyntan) där det också finns möjlighet att förtidsrösta. De senaste dagarna så har det varit långa köer vid det valbåset. Idag så lär det ha tagit bort mot en halvtimme att genomföra sin förtida röstning. Jag tror att det aldrig har varit så många som har gjort sitt val så tidigt.

Många förståsigpåare hävdar att X eller Y är valets viktigaste fråga. Så är det inte på torget. Bortsett från att nästan alla skolelever frågor om vår skolpolitik, så är frågorna jämnt spridda över det politiska fältet. (Fast en (s)-riksdagsman med mikrofon fick nog valets mest udda frågor i onsdags: Vill ni ha gratis tuggumi för skolbarn? och Varför serveras det inte mer husmanskost i snabbmatrestaurangerna?)

Dagens längre diskussioner har handlat om Förbifart Stockholm vs Diagonal Ulvsunda, kulturpolitik (gå gärna med i nätverket Kulturliberaler), jag var inbjuden till Marockanska Kvinnoföreningen, sjukvård (naturligtvis), “Perssons lögner”, hur mycket man tjänar som valarbetare (= 0 kr), kriminalitet och straffsatser, trängselavgifter och utsläppsrättigheter (har jag skrivit om här). I dag var det faktiskt ingenting om arbetsmarknadspolitik.

Så är det. Nu är valrörelsen nästan över. Det som återstår är att i morgon (söndag) dela ut valsedlar vid vallokalerna, kolla att ingen illasinnad motståndare stjäl valsedlar (jo, det är vanligt) samt att under nästa vecka städa bort alla affischer och valstugor. Det “stora” valets resultat lär vara känt om ett dygn ungefär. Hur det gått i min personvalskampanj vet jag omkring första oktober. Inget är som väntans tider…

En valarbetares noteringar – lördag 9 september

Mediestormen kring leijongate har väl lagt sig nu, åtminstone så finns den inte på Expressens eller Aftonbladets löp längre. En lustig iakttagelse som alla valarbetare på Vällingby torg gjort (även de andra partierna), är att det var oändligt mycket större i media, än bland “allmänheten”. Faktum är att de enda som kommenterat dataintrånget till mig, är de som på något sätt har en tidigare relation till mig; grannar, båtklubbskollegor eller andra bekanta. Nästan ingen ur “allmänheten” har kommenterat det inträffade. Det är lite konstigt.

– – –

En dam besökte valstugan häromdagen och var bekymrad över att vi “ville sälja sjukhusen till börsbolag”. Det hade hon hört från säker källa, det stod ju på ett anslag på socialdemokraternas valstuga, att vi hade en färdig lista och plan. Om det är något ämne som kan trigga mig, så är det just detta – den så kallade privatiseringen.

Påståendet är fel på tre sätt: Fortsätt läsa En valarbetares noteringar – lördag 9 september

En valarbetares noteringar – onsdag 6 september

FP-gate, leijongate, spionskandalen, dataintrånget – you name it. Kärt barn har många namn, och det var lite extra spännande att äntra valstugan idag.

Igår så fick jag noll (0) frågor om dataintrånget, men säkert över hundra om olika sakpolitiska spörsmål. SVT Aktuellt kom ut till Vällingby för att göra ett reportage om hur allmänheten tog emot skandalen. De var lika förvånade som alla vi valarbetare över att ingen tog upp ämnet. Det blev dock inget inslag, Johan/Lars smällde högre än Leiph.

Samma idag. Aktuellt kom på nytt ut till stugan, och fortfarande nästan inga frågor om dataintrånget och efterspelet. Nästan. Jag stod på torget hela dagen, och fick sammanlagt tre (3) kommentarer: den första var mest tröstande, nr två ville ha lite fakta, och den sista var den enda negativa. Tre stycken, det är ingen folkstorm. Eventuellt så visar Aktuellt något i kvällens 21-sändning. (Uppdatering efter 21: Jodå – 9:00 minuter in i Aktuellt så visas ett inslag från valstugan.)

Vi pratade lite om detta på torget, både mellan oss folkpartister, och med våra politiska “kollegor” i s, v och m. Den gängse teorin gick ut på att folk har någon slags kålsuparteori, och eftersom partierna då är lika bra/dåliga så är sakpolitiken viktigare än skandaler.

Så – för den som undrar hur det känns att vara folkpartist idag? Svar: Det är – lite – trist, men inte mycket. Några valpar har inte lärt sig netikett, och pressen lyckas få några av partitopparna att bladdra bort sig. Men bland oss valarbetare (fp, s, m, v på torget i Vällingby, och hos den besökande “allmänheten” så är detta inte ett intressant ämne. Polisen får göra sitt, det är bra om de som begår brott får ta konsekvenserna, det gäller inte bara “andra”.

Men vi på torget fortsätter att prata politik och samhällsfrågor, och det är roligt och stimulerande. Jag kan varmt rekommendera en dag i valstuga. Man blir lite hes, men det är det värt.

I morgon är det en ännu nyare dag!