Det var uppenbarligen länge sedan våra politiska kollegor ansåg att liberaler skulle ha något avgörande inflytande över politikens inriktning. De moderata stormtrupperna går upp i falsett när de inser att det finns en egen vilja inom de liberala partierna. Uttryck som ‘omoget’, ‘sandlåda’ och ‘opålitlighet’ hör till de snällare. Att Liberalerna och Centern inte vill agera lydpartier smärtar den högra falangens självbild. Liberaler med självförtroende agerar dock inte under plikt, utan av övertygelse.

Befriande är då att höra statsvetarens Katarina Barrlings kommentar om att ‘väljarna är inte dumma, de vet att det är svåra beslut’. Och beslutet är svårt, det är som att välja mellan pest eller kolera när nu både Kristersson och Löfven sätter den egna prestigen främst. Politiskt är både V och SD djupt obehagliga. Båda vill rasera det liberala samhälle vi har idag.

Att stödja Kristersson innebär att man ser problemen med SD som mer hanterliga än problemen med V. Ett stöd för Löfven innebär ett motsatt resonemang, V skulle utgöra en mindre risk än SD. Här måste man vara noga med orden – båda partiernas idealsamhällen är likvärdiga hot mot den liberala demokratin. SD håller fram Ungern som förebild, och V har bara helt nyligen backat från att ha Venezuela som inspirationskälla.

Ungern är ett land med öppet statsunderstödd antisemitism, oliktänkande som hindras i sin yrkesutövning och ett tydligt stöd till Rysslands expansiva ambitioner. Venezuela har genom den socialistiska politiken blivit helt bankrutt, varken mat eller mediciner finns tillgängliga och inflationen är just nu högre än i det för-nazistiska Tyskland. Båda ländernas ledare skyller problemen på utlänningar och onda företagare.

SD förespråkar en apartheidliknande politik i partiprogrammet, partisekreterare Jomshof kan tolerera judar om de inte blir för många, våldsbrottslighet hindrar inte politisk karriär. V skriver i partiprogrammet att de vill avskaffa äganderätten och lämna EU, våldsverkare i AFA och öppet tydliga Putinanhängare i Sveriges Fredsråd välkomnas. Båda partiernas politik och praktik är tydliga hot mot den liberala demokratins samhälle.

Så – vilket av hoten utgör då den mest påtagliga risken? Jag hämtar mitt svar med hjälp av matematiken. SD är större och har chans till större inflytande än V. För de alternativ som just nu finns är Löfven det minst dåliga alternativet. Det smärtar, mitt politiska engagemang började som en reaktion mot socialdemokraterna.

Man ska dock minnas att det är moderaterna som spräckt alliansen. Miljöpartiet har sagt att de är villiga att samarbeta över blockgränsen, bara inte med en moderat statsminister. En icke-moderat statsminister hade möjliggjort en alliansregering, men den prestigeförlusten vill inte moderaterna ta.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 januari 2019

I Riksdagen pågår just nu ett chicken race mellan hannarna Kristersson och Löfven. Båda hävdar att de är störst och att de därför är den närmast naturbestämda ledaren av riket. Alla andra förslag påstås vara antingen orealistiska eller illojala. Chicken race eftersom det handlar om ett oansvarigt spel om vem som viker ner sig först.

Löfven kastade in handduken redan innan det gick till omröstning. Kristersson valde att spräcka Alliansen och prövas i votering med väntat resultat. Så länge som moderatledaren sätter sig själv främst så kommer hans förslag till regering att röstas ner. Detta eftersom hans förslag innebär aktivt stöd från Sverigedemokraterna vilket de liberala partierna säger nej till.

Det tål att upprepas: Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ‘ett folk, ett rike’. Det står att “folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde, inte minst så här strax efter 9 november.

Alltså vet Kristersson att hans nuvarande förslag till regering och tillhörande regeringsunderlag spräcker alliansen. Samtidigt har åtminstone Miljöpartiet varit öppna för ett samarbete över blockgränsen, givet att det inte är en moderat som är statsminister. Men den prestigeförlusten tar inte Kristersson.

På precis samma sätt är det med Löfven. Hans invit till blocköverskridande samarbete bygger på att de övriga partierna ska agera lydpartier till socialdemokraterna.

Den låsta prestigekampen mellan Löfven och Kristersson gör att Sverige ännu inte har en regering. Båda är dessutom tydliga med att de under inga omständigheter kan tänka sig att ledas av den andre. Gott så, låt dem slippa.

Annie Lööf har nu fått ett sonderingsuppdrag, och Jan Björklund har öppet fört fram Annie Lööf som statsministerkandidat. Det är bra. En koalitionsregering under Annie Lööf med de tre liberalt inspirerade partierna Mp + C + L, och ett organiserat samarbete med både socialdemokrater och moderater har goda chanser att bli en både bra och stark regering.

Herrarna Kristersson och Löfven bör stå utanför regeringen och då agera opposition när de finner påkallat, och ingen av dem behöver ledas av någon annan. Det är en modell som inte är ovanlig på kontinenten och bör kunna fungera även hos oss.

Sverige mådde bra av den liberala regeringen Reinfeldt, och skulle må bra av en liberal regering Lööf.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 november 2018

Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara ‘det tredje blocket’.

Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.

På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framförallt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ‘ett folk, ett rike’. Det står att “folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centern och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.

Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.

Samtidigt funderas det över hur Centern och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämstora med moderaternas 70 mandat.

Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Lövens omstöpning av (s) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.

Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna. Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framförallt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 18 september 2018