Kategoriarkiv: …bland annat om valrörelse-arbete

Osunda politikermiljöer

“Annars är det väl lite tungt i librörelsen idag”, stod det i ett tröstande sms från en vän. Visst, som valarbetare på torget så hade jag önskat att all denna uppmärksamhet hade haft vårt politiska program som tema. Inte att några ungdomar med mindre gott omdöme ägnat sig åt dataintrång.

Väldigt många bloggare har skrivit bra om detta. Jonas Morian och Lennart Regebro beskriver det rent tekniska, vad som faktiskt har hänt. De verkligt skyldiga ska rannsakas av polis, det är bra. Sedan rullar den vanliga såpan på, X får avgå därför att Y inte stoppades eller Z inte meddelades. Det är trist, men förmodligen nödvändigt.

Denna gång var det ungliberaler som passerade gränsen. Nyss var det några andra ungdomsförbund ännu tidigare var det någon minister som trixade med sin fotbollsförenings intäkter. Det finns fler.

Jag tror att det finns ett mönster i alla dessa händelser, och jag tror att den gemensamma nämnaren kan stavas ‘yrkespolitiker’. (Ungdomarna i ungdomsförbunden är förvisso inte yrkespolitiker i ordets egentliga bemärkelse, men de har sin yrkesmässiga inkomst från genompolitiserade miljöer.) Yrkespolitikern har ingen normal arbetsgivare, kraven på leverans är väldigt diffusa, de är både hårda och samtidigt obefintliga. Framförallt de som arbetar i opposition lever i en miljö där det ständigt gäller att svara på motpartens olika förslag och utspel. Den valfeber som Kjell-Olof Feldt beskrev i sin bok, är ständigt pågående i dessa miljöer.

Jag menar att detta skapar en slags ständigt pågående stridsstämning, där det är lätt att tappa sans och balans. Framförallt om man saknar referenser till vanliga arbetsplatser. Ungdomarna i ungdomsförbunden saknar den referensen rent naturligt, de har inte hunnit få någon yrkeslivserfarenhet. Även så kallade ärrade politiker tappar också ofta bort dessa referenser, de har levt så länge i den politiska pseudoverkligheten så att de glömt hur det är på ett vanligt jobb.

Jag har inte mycket till övers för miljöpartiets politik av idag, men de har en god tanke bakom sin interna rotation. Efter ett visst antal år på en viss förtroendepost så måste man lämna den posten. Gustav Fridolin uttryckte detta på ett bra sätt i sin artikel “Dags skaffa ett riktigt jobb!” i Svenska Dagbladet för nästan ett år sedan:

Att unga kan vara unga i kommunfullmäktige är bra, men sedan måste de få chansen att gå ut i livet och bli vuxna också. Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man hinna bli något annat själv också.

Jag kan bara hålla med. Detsamma gäller även för vuxna politiker: Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man vara något annat själv också. Och det bör vara riktiga jobb, inte någon praktikplats i studieförbund, departement eller annan politisk firma.

Det är kanske inte det enda som behöver göras för att få fullvuxna människor på de politiska posterna. Med det räcker långt. Jag kan här avge ett löfte, som sträcker sig bortom valdagan: I den fp-valberedning som jag sitter i, ska riktiga yrkeserfarenheter värderas mycket högt.

En valarbetares noteringar – söndag 27 augusti

Det är på torget man finner fotfolket, sade de i Aktuellt om oss valarbetare. Så sant. Efter en dag i valstugan så är man rätt trött i fötterna, ett stenlagt torg är inte det mest ergonomiska underlaget.

Men kul är det. Är man (som jag) road av att diskutera, inte predika, så är valstugearbetet rena lisan. Alla frågar om allt, och vi som står i stugan förväntas kunna svara på allt. Första veckans mer oväntade frågor rörde dödsstraff, våldtagna kvinnliga interner och icke-fungerande patientföreningar. Mer väntat var frågor om varför Reinfeldt har sagt si eller så [Det ska du veta, han är ju din statminister!], vad kd har för syn på X eller varför centerpartiet inte finns i Stockholm.

Veckans stolle var nog han som påstod att “blocket” styrde allt. Jag förstod inte vad han menade (vänster/högerblocket eller blocket.se), varpå han slängde sig upp på sin cykel, cyklade runt på torget och skrek att vi alla var landsförrädare med en mäktig tordönstämma.

Jag fotvandrar i kvarteren också, lägger personvalsmaterial i brevlådorna. Mest smickrande var de lyckliga ropen från en av de sista lägenheterna “Ja, hurra! Folkpartiet är här.”

Men det finns över 20.000 hushåll i Hässelby, så nog är det fotarbete för fotfolket som gäller. Jag kommer att ha kanonkondis efter det här valet.

Leiph – en introduktion

Så här i valtider så kan det ju tänkas att några nya läsare hittar till min webbplats, för att “kolla den där Leiph”. Denna artikel är ett försök till introduktion, för att ge en snabb-bild av mig som politiker. Observera “försök”. Om det är någonstans som man är hemmablind, så är det väl om sig själv. Fortsätt läsa Leiph – en introduktion

Två webbplatser, en Leiph

Jag har två webbplatser där jag torgför mina politiska synpunkter. Dels denna plats leiph.se, dels Folkpartiet.se/leiph. Det är skillnad på dem, både tekniskt och innehållsmässigt.

Folkpartiet.se/leiph är äldst, den startade jag inför valet 2002. På den tiden kunde jag nog inte ens stava till blogg.

Den här platsen leiph.se startade jag i januari 2006, faktiskt efter uppmaning från Louise P i en kommentar hos Wille Fahler om att bloggande politiker är mer trovärdiga.

I sak så är det meningen att allt som står under rubriken “Texter med lång hållbarhet” också ska återfinnas på fp-platsen, och vice versa. Men sådant som har lite kortare hållbarhet finns bara på bloggen.

Just nu så uppdaterar jag genom att lägga in artiklar skrivna 2004 och tidigare, dvs jag kopierar dem från fp-platsen till leiph.se. För om nu bloggande politiker är mer trovärdiga, så måste ju allt material finnas på bloggen. Annars finns man ju inte, och när det nu snart är val så vill jag ju finnas…

_____________________________

Uppdatering: Willes blogg tycks ha gått sönder precis i oktober 2005, men jag lovar…det fanns en artikel där, då. /Leiph

Min valbroschyr 2006

Texten nedan är den text som kommer att återfinnas i min valbroschyr. Kan ses som pdf här *Leiph-broschyr*. (Uppdaterad 30 juni 2006)
_________________________

Sverige måste avpolitiseras, allt måste inte vara politik. Som inköpschef i det privata näringslivet, så vet jag att man kan få bra resultat utan att detaljreglera.

Sjukvården är det område som mest hämmas av att politiker går in och petar i detaljer. Jag vet hur man skulle kunna ändra på det, och få än bättre kvalitet. Sjukvården måste avsocialiseras

För en liberal är solidariteten med de svagare självklar. Det är inte plånboken som ska avgöra vilken skola eller sjukvård man får.

Men det betyder inte att allt måste styras av politiker. Jag anser att politiker ska fördela resurserna, ställa krav och följa upp. Men politiker ska inte pilla i verksamheten.

ALLT MÅSTE INTE STYRAS AV POLITIKER

Varför ska “sjukvårdsproduktion” ledas av politiker? Vore det inte bättre om läkare, sjuksköterskor och andra kunniga skötte verksamheten?

Jag vill föra ut ansvaret till de som finns i verksamheterna. Och låta patienternas val styra vilka som får uppdragen.

Kort sagt: Avpolitisera!

LANDSTINGET: EN ORGANISATION I KRIS

Det går att få bra sjukvård till rimlig kostnad. Samma politik som Folkpartiet förespråkar levererar resultat i många andra länder. T.o.m Socialstyrelsen rekommenderar vår modell med husläkare och sjukhus.

Det är politiska blockeringar som hämmar sjukvården. Stopplagar och en övertro på “politiken” gör att de som verkligen kan något inte orkar mycket längre till.

Ekonomin är osund. Man pressar personalen så att patienterna blir lidande. Detta trots landets högsta landstingsskatt.

ETT AV MÅNGA EXEMPEL

Cancervården är i kris. När (s) kom till makten, centraliserades allt. Nu är personalen i uppror, kunniga experter vägrar arbeta i Stockholm, och väntetiderna för patienterna bara växer. Pressen gör långa artikelserier om kaoset.

Detta blir resultatet när ideologi är viktigare än 80.000 patienter med cancerdiagnos.

Men det behöver inte vara så här. Det är inte resurser som fattas. Det är den politiska klåfingrigheten, och oviljan att kontraktera privata kliniker, som har lett till detta.

SJUKVÅRDEN: EN BRA CHANS FÖR SVERIGE I VÄRLDEN

De avknoppningar som inleddes under förra mandatperioden, har visat att de som arbetar inom svensk sjukvård är mycket duktiga.

Den svenska företagsandan, utan tung hierarki, gör att svenska sjukvårdsföretag står sig mycket bra i den globala konkurrensen. Det ger jobb även i Sverige.

För mig är det obegripligt att (s) vill stoppa denna chans till nya exportföretag. Att av ideologiska skäl hindra uppkomsten av ett “sjukvårds-Ericsson” är rent vettlöst.

LANDSTINGET BEHÖVER AVSOCIALISERAS

Det är viktigt att resurserna finns när man verkligen behöver dem. Vi måste kunna vara trygga i att vi får den sjukvård vi behöver.

Därför är jag allvarligt bekymrad. Sjukvården är det område som är mest genompolitiserat. Och som alla vet: Politiskt styrda organisationer är inte de mest effektiva.

Landstingets läkare lägger bara 30% av sin tid på patienter. Det är inget de själva valt, det är ett resultat av politiska beslut.

Därför engagerar jag mig i Landstinget. Det behövs politiker som faktiskt arbetar för att minska sjukvårdens politiska överrock.

För dig skulle det betyda fler läkare, garanterat kortare väntetider och lägre skatt. Detta är inte bara ord. Det är det faktiska resultatet i de länder som växlat till husläkare, vårdgaranti och fria sjukhus.

Vi står inför en större utmaning än kanske någonsin förr. Allt fler kan göra samma jobb som vi. I grunden är detta bra. Det är färre fattiga och färre krig idag, än någonsin förr.

Men då krävs det också en ny politik i Sverige. Vänsterns idéer har nästan alltid varit dåliga. Idag är de katastrofala för Sverige.

Ditt kryss för mig på valsedeln, är en stark signal om att en ny politik behövs. Den signalen ekar även utanför Landstingets väggar.

En valarbetares noteringar – bokbord 22 april

Idag var det “bokbord” igen. Bokbord är ett helt obegripligt namn på ett slags torgmöte utan högtalare. Vi står några stycken och delar ut broschyrer, svarar på frågor om allt mellan EU och gatsopning, och har något slags bord för att ha det samlade materialet tillgängligt.

Men även denna vecka (precis som för fjorton dagar sedan) så gjorde vi som sossarna – mutade väljare. Skillnaden mellan oss och dem är att vi betalar ur egen ficka. Istället för gratis dagis så bjöd vi på saft, kaka och kaffe.

En engelsk gentleman kom fram och var måttligt imponerad. “You Swedes are all the same – you’ll never learn that there are no such thing as a free lunch.” Han menade att visserligen var det lite kul att vi pekade på hur (s) alltid lyckats muta sig till röster, men i grunden är det en styggelse. Men han lovade oss en röst, i alla fall.

Dagens tema var skolpolitik, och då i synnerhet arbetsron i skolan. (Tragiskt lyckad timing, med tanke på att man i veckan ville stänga en skola i Malmö på grund av bråk och oroligheter.) Det är klart, de som inte sympatiserar med oss, kommer inte fram och småpratar. Men de som kom fram, var påtagligt välvilligt inställda. Skolan är viktig.

Jag hade också en liten diskussion med en rar tant från Jehovas vittnen. Hon förstod inte varför vi engagerade oss så hårt för detta livet, det var ju nästa liv som var det viktiga. Vi bytte i alla fall broschyrer, och hon tyckte att vårt kaffe var gott.

Long time – no web-see

Den flitige läsaren av denna blogg (notera ödmjukheten – singularis) noterar att det blivit lite glest med publicerandet den senaste månaden. Men jag har inte gått i ide -tvärtom.

Men man kan inte alltid bara skriva. “Action speaks louder than I do”, så jag försöker få lite fler att engagera sig för det här med kombinationen av yttrandefrihet och kulturpolitik. Jag startade ett organiserat nätverk “Kulturliberalerna”, som väl just nu har ett knappt hundratal enrollerade.

Den som vill enrollera sig gör det lättast på www.liberalerna.net. Enda kravet är att man kallar sig liberal.

Första aktiviteten blir förhoppningsvis ett seminarium kring temat “Kan kulturpolitiken stärka yttrandefriheten?” – eller någon liknande rubrik. Först föreslog jag den 11 mars, men det var för snabbt. Datum är nu spikat till den 17 maj i Riksdagshuset. Nu gäller det bara att få någon som vill komma dit… Får jag råd, så ska jag lägga ut seminariet på någon webbsida också efteråt.

För övrigt så har valrörelsen startat rent praktiskt för oss på småpolitiker – också. Förra helgen stod jag i ett köpcentrum och delade ut programblad och svarade på frågor. Denna gång försökte vi göra som (s) – muta väljarna. Fast vi valde kaffe i stället för maxtaxa. Idag har vi påsklov, men nästa helg är det dags igen.

Det är faktiskt vansinnigt roligt att stå på torg och prata politik. Men det svänger snabbt mellan frågorna: Vad vill vi med allmännyttan, varför går det inte en flexlinje här, SSU-Anna, pensioner, med massor av mera.