Nu är valrörelsen helt över, åtminstone för oss i Hässelby/Vällingby. För kalenderbitaren så finns vårt lokala valresultat som Excelfil här.

Vi var några farbröder som städade upp i valstugan och körde överblivet material till sopstationen i Lövsta. Det var en dj-a massa papper, två bilar fylldes två gånger.

Men nu är stugan tom, och kan övertas av någon lycklig köpare. Alla stugor från alla partier säljs efter valrörelsen, i befintligt skick. Vår stuga kostade nu ca 8.500 kr – “på rot”. Det lär bli lite pyssligt för den som köpte stugorna från Vällingby torg – lastbilar får ännu inte köras på det nylagda torget. Gatstenarna måste sätta sig först. Alla partierna hade löst det genom att köra dit sina stugor i moduler, och montera dem på plats. Jag lider (men bara lite) med den som ska släpa i väg med stugorna, och bara får använda handkraft.

Många har redan kommenterat valnatten, och visst – det var spännande. Särskilt när tv-kommentatorerna började stamma om att deras vallokalsundersökning kanske inte stämde. Lägesbeskrivning då: Fotsvett, armsvett och svårt att sitta still.

Men valdagen var inte så dum den heller. Soligt och varmt, åtminstone fram till sju-tiden. Vid den skola där jag stod, stod också en heroisk vänterpartist. Han kom vid åttatiden och placerade/kontrollerade sina valsedlar, och stod sedan på pass till solnedgången, förutom en kort lunchpaus.

Gulligaste valsedeln var nog den som kom från “Bondiska republikanska partiet – Bondesrepublikans, BR-Partiet (BRP)”. Det enda jag funnit på nätet om dem är ett klipp från Gotlandska.se

Partiet kallar sig Bondiska Republikanska partiet och är hemmahörande på Stora Essingen i Stockholm … Vad partiet har för syfte med sitt program framgår inte, inte mer än att det befinner sig i mobiliseringsläge Lützen

Så är det. Nu är valrörelsen nästan över. Samtidigt så tror jag att också stora delar av valet är över. Jag har de senaste dagarna stått vid vårt lokala köpcentrum (Åkermyntan) där det också finns möjlighet att förtidsrösta. De senaste dagarna så har det varit långa köer vid det valbåset. Idag så lär det ha tagit bort mot en halvtimme att genomföra sin förtida röstning. Jag tror att det aldrig har varit så många som har gjort sitt val så tidigt.

Många förståsigpåare hävdar att X eller Y är valets viktigaste fråga. Så är det inte på torget. Bortsett från att nästan alla skolelever frågor om vår skolpolitik, så är frågorna jämnt spridda över det politiska fältet. (Fast en (s)-riksdagsman med mikrofon fick nog valets mest udda frågor i onsdags: Vill ni ha gratis tuggumi för skolbarn? och Varför serveras det inte mer husmanskost i snabbmatrestaurangerna?)

Dagens längre diskussioner har handlat om Förbifart Stockholm vs Diagonal Ulvsunda, kulturpolitik (gå gärna med i nätverket Kulturliberaler), jag var inbjuden till Marockanska Kvinnoföreningen, sjukvård (naturligtvis), “Perssons lögner”, hur mycket man tjänar som valarbetare (= 0 kr), kriminalitet och straffsatser, trängselavgifter och utsläppsrättigheter (har jag skrivit om här). I dag var det faktiskt ingenting om arbetsmarknadspolitik.

Så är det. Nu är valrörelsen nästan över. Det som återstår är att i morgon (söndag) dela ut valsedlar vid vallokalerna, kolla att ingen illasinnad motståndare stjäl valsedlar (jo, det är vanligt) samt att under nästa vecka städa bort alla affischer och valstugor. Det “stora” valets resultat lär vara känt om ett dygn ungefär. Hur det gått i min personvalskampanj vet jag omkring första oktober. Inget är som väntans tider…

- – -

En dam besökte valstugan häromdagen och var bekymrad över att vi “ville sälja sjukhusen till börsbolag”. Det hade hon hört från säker källa, det stod ju på ett anslag på socialdemokraternas valstuga, att vi hade en färdig lista och plan. Om det är något ämne som kan trigga mig, så är det just detta – den så kallade privatiseringen.

Påståendet är fel på tre sätt:

• För det första så finns det ingen plan, lista eller annan strategi för att privatisera några sjukhus.
• För det andra så handlar det inte om att sälja några sjukhus. Det som diskuteras är att arrendera ut driften av sjukhus. Man skriver ett kontrakt, och om kontraktet inte efterlevs så tar man (Landstinget) tillbaka arrendet.
• För det tredje, så är det fel att detta skulle vara något av ondo. Det vore en välsignelse om Landstinget kunde arrendera ut sina verksamheter till kunniga entreprenörer. Det skulle effektivt lägga en slags ostkupa över verksamheterna, så att klåfingriga politiker inte kan komma och pilla i detaljer. Landstingets läkare lägger bara 30% av sin tid på patienter. Det är inget de själva valt, det är ett resultat av politiska beslut.

Jag och damen diskuterade detta en kort stund, och vi konstaterade att ingen av oss hade levt idag, om det inte hade varit för de duktiga aktiebolagen. Före aktiebolagens tid – säg tex 1700-talet – så hade vi troligen dött redan som barn. Om inte då, så hade åtminstone jag strukit med för en femton år sedan. (Jag blev sjuk och fick ligga på sjukhus en tid. Det var inga politiker eller landsting som hade uppfunnit de verktyg eller mediciner som kurerade mig.) Hon sade sig vara över 65, så även hennes 1700-tals-odds var dåliga.

Jag tycker att mina borgerliga politikersyskon ibland är lite fega när det gäller att ta denna diskussion med vänsterblocket.

- – -

Jag har några eftermiddagar stått i Åkermyntan (ett ännu mer lokalt köpcentrum) och delat ut material. Jag står oftast ensam – folkpartiet är inte ett jättestort parti. Flera gånger så har det också funnits representanter för andra partier (läs (s) och (m) )där. Det lustiga är att när de står där, flera stycken från samma parti, så orkar de bara vara i tjänst 10 – 15 minuter. Sedan börjar de prata med varandra, stå i ring, och ibland till och med gräla om det senaste interna mötet.

Idag så stod jag, och sex stycken från “ett annat parti”. Under den tiden så lyckades de – alla sex tillsammans – få ut ungefär hälften så mycket material som jag fick ut under samma tid. Pladderskaft – kan inte säga bättre. Och, jag lovar, de hade flera kandidater som var mycket sötare än jag.

I natt ska jag gå nattvakt i båtklubben. Uff! Jag lär inte vara så förtvivlat morgonpigg i morgon.
På återseende. /Leiph

Igår så fick jag noll (0) frågor om dataintrånget, men säkert över hundra om olika sakpolitiska spörsmål. SVT Aktuellt kom ut till Vällingby för att göra ett reportage om hur allmänheten tog emot skandalen. De var lika förvånade som alla vi valarbetare över att ingen tog upp ämnet. Det blev dock inget inslag, Johan/Lars smällde högre än Leiph.

Samma idag. Aktuellt kom på nytt ut till stugan, och fortfarande nästan inga frågor om dataintrånget och efterspelet. Nästan. Jag stod på torget hela dagen, och fick sammanlagt tre (3) kommentarer: den första var mest tröstande, nr två ville ha lite fakta, och den sista var den enda negativa. Tre stycken, det är ingen folkstorm. Eventuellt så visar Aktuellt något i kvällens 21-sändning. (Uppdatering efter 21: Jodå – 9:00 minuter in i Aktuellt så visas ett inslag från valstugan.)

Vi pratade lite om detta på torget, både mellan oss folkpartister, och med våra politiska “kollegor” i s, v och m. Den gängse teorin gick ut på att folk har någon slags kålsuparteori, och eftersom partierna då är lika bra/dåliga så är sakpolitiken viktigare än skandaler.

Så – för den som undrar hur det känns att vara folkpartist idag? Svar: Det är – lite – trist, men inte mycket. Några valpar har inte lärt sig netikett, och pressen lyckas få några av partitopparna att bladdra bort sig. Men bland oss valarbetare (fp, s, m, v på torget i Vällingby, och hos den besökande “allmänheten” så är detta inte ett intressant ämne. Polisen får göra sitt, det är bra om de som begår brott får ta konsekvenserna, det gäller inte bara “andra”.

Men vi på torget fortsätter att prata politik och samhällsfrågor, och det är roligt och stimulerande. Jag kan varmt rekommendera en dag i valstuga. Man blir lite hes, men det är det värt.

I morgon är det en ännu nyare dag!

Väldigt många bloggare har skrivit bra om detta. Jonas Morian och Lennart Regebro beskriver det rent tekniska, vad som faktiskt har hänt. De verkligt skyldiga ska rannsakas av polis, det är bra. Sedan rullar den vanliga såpan på, X får avgå därför att Y inte stoppades eller Z inte meddelades. Det är trist, men förmodligen nödvändigt.

Denna gång var det ungliberaler som passerade gränsen. Nyss var det några andra ungdomsförbund ännu tidigare var det någon minister som trixade med sin fotbollsförenings intäkter. Det finns fler.

Jag tror att det finns ett mönster i alla dessa händelser, och jag tror att den gemensamma nämnaren kan stavas ‘yrkespolitiker’. (Ungdomarna i ungdomsförbunden är förvisso inte yrkespolitiker i ordets egentliga bemärkelse, men de har sin yrkesmässiga inkomst från genompolitiserade miljöer.) Yrkespolitikern har ingen normal arbetsgivare, kraven på leverans är väldigt diffusa, de är både hårda och samtidigt obefintliga. Framförallt de som arbetar i opposition lever i en miljö där det ständigt gäller att svara på motpartens olika förslag och utspel. Den valfeber som Kjell-Olof Feldt beskrev i sin bok, är ständigt pågående i dessa miljöer.

Jag menar att detta skapar en slags ständigt pågående stridsstämning, där det är lätt att tappa sans och balans. Framförallt om man saknar referenser till vanliga arbetsplatser. Ungdomarna i ungdomsförbunden saknar den referensen rent naturligt, de har inte hunnit få någon yrkeslivserfarenhet. Även så kallade ärrade politiker tappar också ofta bort dessa referenser, de har levt så länge i den politiska pseudoverkligheten så att de glömt hur det är på ett vanligt jobb.

Jag har inte mycket till övers för miljöpartiets politik av idag, men de har en god tanke bakom sin interna rotation. Efter ett visst antal år på en viss förtroendepost så måste man lämna den posten. Gustav Fridolin uttryckte detta på ett bra sätt i sin artikel “Dags skaffa ett riktigt jobb!” i Svenska Dagbladet för nästan ett år sedan:

Att unga kan vara unga i kommunfullmäktige är bra, men sedan måste de få chansen att gå ut i livet och bli vuxna också. Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man hinna bli något annat själv också.

Jag kan bara hålla med. Detsamma gäller även för vuxna politiker: Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man vara något annat själv också. Och det bör vara riktiga jobb, inte någon praktikplats i studieförbund, departement eller annan politisk firma.

Det är kanske inte det enda som behöver göras för att få fullvuxna människor på de politiska posterna. Med det räcker långt. Jag kan här avge ett löfte, som sträcker sig bortom valdagan: I den fp-valberedning som jag sitter i, ska riktiga yrkeserfarenheter värderas mycket högt.

Men kul är det. Är man (som jag) road av att diskutera, inte predika, så är valstugearbetet rena lisan. Alla frågar om allt, och vi som står i stugan förväntas kunna svara på allt. Första veckans mer oväntade frågor rörde dödsstraff, våldtagna kvinnliga interner och icke-fungerande patientföreningar. Mer väntat var frågor om varför Reinfeldt har sagt si eller så [Det ska du veta, han är ju din statminister!], vad kd har för syn på X eller varför centerpartiet inte finns i Stockholm.

Veckans stolle var nog han som påstod att “blocket” styrde allt. Jag förstod inte vad han menade (vänster/högerblocket eller blocket.se), varpå han slängde sig upp på sin cykel, cyklade runt på torget och skrek att vi alla var landsförrädare med en mäktig tordönstämma.

Jag fotvandrar i kvarteren också, lägger personvalsmaterial i brevlådorna. Mest smickrande var de lyckliga ropen från en av de sista lägenheterna “Ja, hurra! Folkpartiet är här.”

Men det finns över 20.000 hushåll i Hässelby, så nog är det fotarbete för fotfolket som gäller. Jag kommer att ha kanonkondis efter det här valet.

Först som sist: Jag är fritidspolitiker. Min huvudsakliga syssla är att vara inköpschef inom den tillverkande industrin. Jag började med politiken i vuxen ålder, någon gång efter det jag fyllt 40. Något litet om mig som privatperson kan man finna *här*.

Min politiska linje gå i korthet ut på att politiker ska besluta om mål och medel, men inte mer. Politiker ska inte pilla i detaljer eller leka företagsledare. Jag säger att Sverige måste avsocialiseras.

• Här *klick* hittar du mina grundteser. Lite teoretiskt kanske, men det visar var jag har mina grundvärderingar.
• Här *klick* hittar du mer konkreta förslag på hur man ska kunna minska det politiska området, utan att rasera välfärdssystemen. De flesta av dessa förslag är frågor som ligger utanför landstinget (där jag sitter idag, och gärna fortsätter). Dessa frågor driver jag inom Folkpartiet, för att andra folkpartister ska driva min linje.
• Här *klick* hittar du en kort webb-artikel som ganska väl belyser min inställning till EU, frihandel och vad vi vanliga människor skulle kunna göra för dem i mellanöstern.

Det är till landstinget jag kandiderar, och det är sjukvården som intresserar och oroar mig. Det är viktigt att sjukvården fungerar så bra som det bara är möjligt, för när man väl ligger på britsen så är man inte så kaxig. Dessutom så ska inte plånbokens storlek få avgöra vilken kvalitet på vården man får.

Sjukvården är det område som är mest genompolitiserat. Och som alla vet: Politiskt styrda organisationer är inte de mest effektiva: Landstingets läkare lägger bara 30% av sin tid på patienter. Det är inget de själva valt, det är ett resultat av politiska beslut.

Därför engagerar jag mig i Landstinget. Det behövs politiker som faktiskt arbetar för att minska sjukvårdens politiska överrock.

• Här *klick* hittar du ett stort antal artiklar som rör sjukvården och landstingen.

I valtider så får jag många frågor, både om min politik och partiets. Ofta så är de frågorna intressanta för många fler än bara frågeställaren. Om du har en sådan fråga, så ställ den gärna på mitt kommentarsforum .

Läs även gärna andras bloggar: på sidan 2 så återfinns några av de som jag har funnit läsvärda. Läsvärda av olika skäl, en del kommer från sidor som jag ofta känner stor samhörighet med, några andra kommer från “motståndarlaget”.

På återséende.

/Leiph

Folkpartiet.se/leiph är äldst, den startade jag inför valet 2002. På den tiden kunde jag nog inte ens stava till blogg.

Den här platsen leiph.se startade jag i januari 2006, faktiskt efter uppmaning från Louise P i en kommentar hos Wille Fahler om att bloggande politiker är mer trovärdiga.

I sak så är det meningen att allt som står under rubriken “Texter med lång hållbarhet” också ska återfinnas på fp-platsen, och vice versa. Men sådant som har lite kortare hållbarhet finns bara på bloggen.

Just nu så uppdaterar jag genom att lägga in artiklar skrivna 2004 och tidigare, dvs jag kopierar dem från fp-platsen till leiph.se. För om nu bloggande politiker är mer trovärdiga, så måste ju allt material finnas på bloggen. Annars finns man ju inte, och när det nu snart är val så vill jag ju finnas…

_____________________________

Uppdatering: Willes blogg tycks ha gått sönder precis i oktober 2005, men jag lovar…det fanns en artikel där, då. /Leiph

Sverige måste avpolitiseras, allt måste inte vara politik. Som inköpschef i det privata näringslivet, så vet jag att man kan få bra resultat utan att detaljreglera.

Sjukvården är det område som mest hämmas av att politiker går in och petar i detaljer. Jag vet hur man skulle kunna ändra på det, och få än bättre kvalitet. Sjukvården måste avsocialiseras

För en liberal är solidariteten med de svagare självklar. Det är inte plånboken som ska avgöra vilken skola eller sjukvård man får.

Men det betyder inte att allt måste styras av politiker. Jag anser att politiker ska fördela resurserna, ställa krav och följa upp. Men politiker ska inte pilla i verksamheten.

ALLT MÅSTE INTE STYRAS AV POLITIKER

Varför ska “sjukvårdsproduktion” ledas av politiker? Vore det inte bättre om läkare, sjuksköterskor och andra kunniga skötte verksamheten?

Jag vill föra ut ansvaret till de som finns i verksamheterna. Och låta patienternas val styra vilka som får uppdragen.

Kort sagt: Avpolitisera!

LANDSTINGET: EN ORGANISATION I KRIS

Det går att få bra sjukvård till rimlig kostnad. Samma politik som Folkpartiet förespråkar levererar resultat i många andra länder. T.o.m Socialstyrelsen rekommenderar vår modell med husläkare och sjukhus.

Det är politiska blockeringar som hämmar sjukvården. Stopplagar och en övertro på “politiken” gör att de som verkligen kan något inte orkar mycket längre till.

Ekonomin är osund. Man pressar personalen så att patienterna blir lidande. Detta trots landets högsta landstingsskatt.

ETT AV MÅNGA EXEMPEL

Cancervården är i kris. När (s) kom till makten, centraliserades allt. Nu är personalen i uppror, kunniga experter vägrar arbeta i Stockholm, och väntetiderna för patienterna bara växer. Pressen gör långa artikelserier om kaoset.

Detta blir resultatet när ideologi är viktigare än 80.000 patienter med cancerdiagnos.

Men det behöver inte vara så här. Det är inte resurser som fattas. Det är den politiska klåfingrigheten, och oviljan att kontraktera privata kliniker, som har lett till detta.

SJUKVÅRDEN: EN BRA CHANS FÖR SVERIGE I VÄRLDEN

De avknoppningar som inleddes under förra mandatperioden, har visat att de som arbetar inom svensk sjukvård är mycket duktiga.

Den svenska företagsandan, utan tung hierarki, gör att svenska sjukvårdsföretag står sig mycket bra i den globala konkurrensen. Det ger jobb även i Sverige.

För mig är det obegripligt att (s) vill stoppa denna chans till nya exportföretag. Att av ideologiska skäl hindra uppkomsten av ett “sjukvårds-Ericsson” är rent vettlöst.

LANDSTINGET BEHÖVER AVSOCIALISERAS

Det är viktigt att resurserna finns när man verkligen behöver dem. Vi måste kunna vara trygga i att vi får den sjukvård vi behöver.

Därför är jag allvarligt bekymrad. Sjukvården är det område som är mest genompolitiserat. Och som alla vet: Politiskt styrda organisationer är inte de mest effektiva.

Landstingets läkare lägger bara 30% av sin tid på patienter. Det är inget de själva valt, det är ett resultat av politiska beslut.

Därför engagerar jag mig i Landstinget. Det behövs politiker som faktiskt arbetar för att minska sjukvårdens politiska överrock.

För dig skulle det betyda fler läkare, garanterat kortare väntetider och lägre skatt. Detta är inte bara ord. Det är det faktiska resultatet i de länder som växlat till husläkare, vårdgaranti och fria sjukhus.

Vi står inför en större utmaning än kanske någonsin förr. Allt fler kan göra samma jobb som vi. I grunden är detta bra. Det är färre fattiga och färre krig idag, än någonsin förr.

Men då krävs det också en ny politik i Sverige. Vänsterns idéer har nästan alltid varit dåliga. Idag är de katastrofala för Sverige.

Ditt kryss för mig på valsedeln, är en stark signal om att en ny politik behövs. Den signalen ekar även utanför Landstingets väggar.

Men även denna vecka (precis som för fjorton dagar sedan) så gjorde vi som sossarna – mutade väljare. Skillnaden mellan oss och dem är att vi betalar ur egen ficka. Istället för gratis dagis så bjöd vi på saft, kaka och kaffe.

En engelsk gentleman kom fram och var måttligt imponerad. “You Swedes are all the same – you’ll never learn that there are no such thing as a free lunch.” Han menade att visserligen var det lite kul att vi pekade på hur (s) alltid lyckats muta sig till röster, men i grunden är det en styggelse. Men han lovade oss en röst, i alla fall.

Dagens tema var skolpolitik, och då i synnerhet arbetsron i skolan. (Tragiskt lyckad timing, med tanke på att man i veckan ville stänga en skola i Malmö på grund av bråk och oroligheter.) Det är klart, de som inte sympatiserar med oss, kommer inte fram och småpratar. Men de som kom fram, var påtagligt välvilligt inställda. Skolan är viktig.

Jag hade också en liten diskussion med en rar tant från Jehovas vittnen. Hon förstod inte varför vi engagerade oss så hårt för detta livet, det var ju nästa liv som var det viktiga. Vi bytte i alla fall broschyrer, och hon tyckte att vårt kaffe var gott.