Kategoriarkiv: …bland annat om yttrandefrihet och kultur

Kulturens instrumentella nytta

(Detta är en motion till FP:s landsmöte i november.)

I förslaget till partiprogram, under rubriken Kultur (2.3.3) kan man läsa att ‘Kulturens ekonomiska och samhälleliga betydelse ska erkännas, men kulturpolitiken ska värna kulturens eget värde gentemot rena nyttoändamål.’

Detta är en klassisk formulering i dessa sammanhang, kulturprogrammen framhåller alltid att kulturens eget värde, är värde nog. Och oftast så stänger man därmed debatten för kulturens tillkommande nytta. Så också i vårt liggande förslag till partiprogram.

Detta är till skada, både för kulturen i sig men också för själva kulturdebatten. Om kulturpolitiken låses in till att bara hantera frågor som engagerar de närmast berörda, så utarmas åtminstone den kulturpolitiska debatten.

Folkpartiet bör i partiprogrammet erkänna kulturens direkt instrumentella nytta i olika sammanhang, till exempel musik och ljudkonst inom rehabilitering, eller dramapedagogik för att utbilda lågstadiebarn i kreativitet.

Detta är i Folkpartisammanhang inget okänt landskap. Följande text är ett direkt citat från Anna Starbrinks blogg, Anna Starbrink är landstingsråd i Stockholms läns landsting. Blogginlägget ‘Musik som medicin i Almedalen‘ var en puff för ett av de seminarier Anna deltog i under Almedalen 2012.

(Start citat)
* Det är ett väl bevisat faktum att konstnärliga upplevelser bidrar till patienter tillfrisknar fortare.
* Det är ett väl bevisat faktum att patienter mår bättre (eller rättare sagt mindre dåligt) under tillfrisknandeprocessen om de får tillgång till konstnärliga upplevelser.
* Musik och andra ljudupplevelser har fördelen att – rent fysiologiskt – gå direkt in i hjärnans känslocentrum, utan att ta omvägen via hjärnbarken.
* Musik och ljudkonst kan därför påverka allmäntillståndet positivt hos mottagaren, oavsett dennes tidigare kunskaper, och oavsett funktionshindrande omständigheter.
* Musik och ljudkonst är dessutom billigt och effektivt att distribuera praktiskt.

Sverige och Europa har vi nu sedan sextiotalet bedrivit experimentverksamhet med konstnärliga upplevelser kopplat till sjuk- och hälsovård, till en överväldigande majoritet med positivt utfall, vad gäller såväl patienter som medverkande personal. Nu är det dags att experimenten blir verksamhet. När vi kan använda kultur för att öka människors välbefinnande och minska sjukvårdskostnaderna är mycket vunnet. Och vi behöver mer forskning för att utveckla fältet. Det är dags för forskare, konstnärer och politiker att ta tag i frågan gemensamt. (Slut citat.)

Kulturpolitiken måste naturligtvis värna kulturens egna värde, bidra till att såddkapital för kulturellt nyskapande och experimenterade finns. Men kulturpolitiken bör också bidra till att tydliggöra kulturens instrumentella nytta i olika sammanhang:

– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kulturpengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.

– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.

– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Partiprogrammet bör därför kompletteras med avséende på kulturens instrumentella nytta.

Förslag till landsmötesbeslut:

1. Texten i Programkommitténs förslag till nytt partiprogram under punkt 2.3.3 ändras till ”Kulturens INSTRUMENTELLA, ekonomiska och samhälleliga betydelse ska erkännas, men kulturpolitiken ska OCKSÅ värna kulturens eget värde gentemot rena nyttoändamål.’

2. En ny text infogas på lämpligt ställe, med följande substantiella innehåll ”Kulturpolitiken ska bidra till att synliggöra och erkänna kulturens direkt instrumentella nytta i olika sammanhang, till exempel musik och ljudkonst inom rehabilitering, eller dramapedagogik för att utbilda lågstadiebarn i kreativitet.”

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?

Under Almedalsveckan 2012 så arrangerade jag och Nätverket Kulturliberaler ett seminarium under rubriken ”Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?”. På podiet fanns Anna Steele – riksdagsledamot Folkpartiet, Mattias Svensson Sandell – Utbildningsledare Gotlands Tonsättarskola och Mattias Wandler – Kulturproducent En Bild & Tusen ord. Seminariet var välbesökt och givande. Tyvärr finns det inte inspelat, så jag återger här mina högst personliga reflektioner från seminariet.

Några typiska frågor:

* Utbildning genom debatt: Skatter och pengar engagerar i varje valrörelse, och debatten gör att många har en rimligt god uppfattning om tankarna bakom olika förslag och kan på ett mer kvalificerat sätt ta del och delta i debatten. Den offentliga kulturpolitiken handlar till mycket stor del om resursfördelning. Trots detta diskuteras inte ‘varför kulturpolitik’ i någon bredare kontext. Vad kan det bero på?

* Debattpedagogik: Många kulturdebattörer framhåller att kulturen har ett eget värde, att den måste få vara onyttig. Kan detta vara kontraproduktivt, och bör debatten istället bli  ‘instrumentell’ för att låna styrka av andra områden? (Exempel: Kultur som medicin, Kultur i unga år för att öva i kreativitet, Kultur som försäljningsargument för besöksnäringen)

Inledningsvis så reflekterade deltagarna över rubriken, och konstaterade alla att kulturpolitik nästan aldrig diskuteras ‘utanför’ de kultrupolitiska kretsarna. Man spekulerade kring om det beror på att det är en så liten ekonomisk fråga – siffran 0.8% av de offentliga utgifterna nämndes. En alternativ teori var att de som väl diskuterar kulturpolitik är alltför inriktade på sin egen arbetssituation – i en annan debatt hade det uttalats att ‘staten måste garantera en långsiktig försörjning’. För vilka andra grupper gäller det?

För att lyfta själva den kulturpolitiska debatten behöver den bli mer ‘instrumentell’, dvs nyttan med kulturen måste framhållas. Att debatten måste bli mer instrumentell, betyder inte att den ska vara enbart instrumentell. De ‘enbart kulturella’ frågorna om till exempel kvalitet eller tillgänglighet måste också diskuteras. Men, som sagt, mer instrumentell behöver den bli.

Några av de nyttoaspekter som lyftes fram var
– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kultrupengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.
– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.
– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.
(För de två sista nyttoaspekterna hänvisades också till några andra seminarier där Gunnar Bjursell, professor, Göteborgs universitet berättat om hjärnforskningens senaste resultat vad avser kultur. De seminarierna finns inte heller på nätet, men ett bra substitutär ett TV-program från utbildningsradion. )

Så långt mina betraktelser. jag hoppas att kunna återkomma i ämnet.

Styrelsearbete i Stockholms läns museum

Jag sitter ju i styrelsen för Stockholms Läns museum. (Jo, det ska vara särskrivet.)

Ekonomin står ständigt i fokus för länsmuseets styrelse. Tyvärr så har jag fått rätt, vilket är tråkigt när det gäller pessimistiska förutsägelser: Länsmuseet genomför nu uppsägningar av personal. Det är inte bara de dåliga tiderna som har lett till detta, även en motståndet mot att diskutera ekonomi från framförallt vår c-märkta ordförande har bidragit till detta.

Dock, en postiv sak ur ekonomisk synvinkel är att länsmuseet med stor sannolikhet kommer att få ett flerårigt avtal med Landstinget, liknande det som Konserthusstifelsen har. Det avtalet bör kunna lägga grunden för en långsiktigt mer ansvarsfull hantering av länsmuseets ekonomi.

I klartext: Man får sluta drömma om tilläggsanslag!

En knaper ekonomi påverkar naturligtvis också verksamheten. Länsmuseet har producerat utmärkta egna utställningar. Det blir färre sådana framöver, och mer av inhyrda vandringsutställningar. Det bibliotek för kulturminnesvård som funnits, kommer att stängas för allmänheten. Samt naturligtvis en rad med andra besparingsåtgärder som kommer att drabba verksamheten.

Det som kan hjälpa upp ekonomin är fler arkeologiska uppdrag. Mitt fokus kommer framöver vara på frågan varför länsmuseet inte vinner fler anbud. Idag sitter ”man” och surar, men det är genom arbete som segrar vinns.

Infra-satsningar bra för kulturen

Det politiska uppdraget innebär ju i första hand ett fokus på verksamhetens ekonomi. För Stockholm läns museum (jo – det ska vara särskrivet) så är de offentliga anslagen inte allt, de motsvarar knappt 60% av intäkterna för årets budget. Resten förväntas komma som externa beställningar på uppdrag.

Uppdragen kan förstås vara av allehanda slag, men vanligast är uppdrag inom kulturminnesvård (tänk: gamla hus) eller arkeologiska utgrävningar.

Vid större byggprojekt, som vägar eller järnvägar, så är det nästan alltid någon fornlämning som berörs. Även om projekterarna numera försöker att undvika dragningar genom kända fornlämningar, för att slippa utgrävningskostnader, så går det inte alltid att undvika. Det ger att bland de som är först på plats vid ett infrastrukturbygge finns – arkeologerna.

Några av läsarna kanske vet att järnvägen mellan Karlberg och Kalhäll ska breddas till fyra parallella spår. Det arbetet startar nu i sommar, just genom att Stockholms läns museum har fått ett arkeologiskt uppdrag. Man vet redan idag att det finns två bosättningar i närheten av Barkarby, och utgrävningarna kring dessa startar nu i dagarna.

För arkeologer så är stora vägsatsningar bra, det ger tillfälle att undersöka marken. Normalt kostar utgrävningarna av större projekt motsvarande ca 1% av projektets totalkostnad. Infrastruktursatsningar är alltså bra även för kulturen.

Länsmuseet mars 2009

Det politiska uppdraget innebär ju i första hand att se till att verksamheterna är välskötta, och att budgetar är i balans. Jag har tidigare tagit upp den ekonomiska situationen för Stockholm läns museum (jo – det ska vara särskrivet). De bistrare tiderna kommer definitivt att påverka även muséet – det finns risk för uppsägningar. Denna gång tänkte jag behandla verksamheten ur operativ synvinkel.

När det gäller kulturella verksamheter så kan det vara svårt att bedöma vad som ryms i ”välskött”, mycket kan tolkas som smakfrågor. Men just nu finns det en unik chans att jämföra hur två muséer arbetar med likartat material.

Länsmuseet visar just nu utställningen ”Skuggan av en man”, som presenterar vad man fått fram av fynden vid en utgrävning vid Norrortsleden. Det är en högreståndsgrav från folkvandringstiden, just denna grav dateras till
500-talet. Museet har alltid fri entré.

Besök (också) Historiska Museet – fritt inträde på torsdagskvällar, och titta särskilt på ”Forntider”, den första utställningen som ligger i anslutning till cafeet. Utställningens tema är likartad länsmuseets ”Skuggan av en man”, och ger ett intryck av att ha kostat mycket att sätta upp med montrar, miljöer och multimedia.

Trots det så vinner länsmuseet på K.O. när det gäller att berätta om fynden, hur man arbetat arkeologiskt, och i vilket större historiskt sammanhang man kan tolka fynden.

Jag tycker att verksamheten på Stockholm läns museum är välskött ur operativ synvinkel.

Åk gärna till Dieselverkstaden (Sickla köpstad) och skaffa dig en egen uppfattning.

I styrelsen för Stockholms Läns Museum

Jag sitter numera i styrelsen för Stockholms Läns Museum, som kan liknas vid ett hembygdsmuseum för Stockholms län. Man dokumenterar och tillgängliggör länets kulturarv och konstmiljö, framförallt genom skyltar och utomhusmärkning. Dessutom har man ett pyttelitet museum i Sickla köpstad.

En annan del av museets verksamhet är den sk museipedagogiska verksamheten, där man lär ut till skolor och hembygdsföreningar hur ett museum kan ’utnyttjas’. Jag driver linjen att detta samarbete med framförallt hembygdsföreningarna måste utvecklas.

Kulturpolitikens mål bör vara att stärka medborgarnas möjligheter att gestalta sig, och inom länsmuseets domäner så blir det då naturligt att stärka hembygdsföreningarnas egen kompetens. (Se gärna *här* där jag utvecklar detta resonemang.)

Parallellt med dessa verksamheter, som är de som bedrivs i enlighet med museets stadgar skrivna av bla landstinget, så bedriver man också arkeologiska utgrävningar. Detta sker som en uppdragsverksamhet, där det är exploatören (tex vägverket) som bekostar utgrävningen. I dessa bistrare tider, så minskar uppdragsverksamheten.

Det lite oglamorösa landstingsuppdraget är att säkra de stadgeenliga verksamheterna. Det gör att styrelsearbetet till stor del måste fokuseras på museets ekonomi. Det finns risk för att museet måste minska personalstyrkan.

FRA: Vilka ‘yttre hot’?

Jag mail-debatterar med flera fp-riksdagsledamöter. Frågorna om proportionaliteten och de yttre hoten förblir dock obesvarade hela tiden. Även Staffan Danielsson har fått frågorna.

Proportionalitet:

Det nu aktuella lagförslaget ger inte några begränsningar i vad regeringen ska få efterforska. Brottsrekvisitet saknas. Tvärtom – underrättelsetjänsten ska spana efter allt som är till ”stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik”. (Det är redan gällande lag.) Det man nu vill införa är den slutgiltiga tekniska lösningen för att koppla in hela svenska folket.

Mitt argument mot det liggande förslaget handlar om rättssäkerhet. Om FRA-förslaget blir lag kommer det inte behövas någon misstanke om brott, eller något godkännande av domstol, för att staten ska börja spana på sina medborgare. Det blir regeringen och dess myndigheter som själva godkänner avlyssningen – inte rättsväsendet. Det går inte att läsa sig till i lagboken om vad som kommer att betraktas som olämpligt, och därför kan vara av intresse för regeringen.

Politiska åsikter får efterfrågas och registreras, om det anses nödvändigt. Det gjorde regeringarna Erlander och Palme för inte så länge sedan, även efter förbudet 1969. Det kan nog komma nya liknande ledare i Sverige.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den svenska regeringsformen föreskriver bland annat rätten till privatliv, inbegripet skyddad korrespondens. Endast sådana inskränkningar får ske som är rättssäkra, förenliga med den fria åsiktsbildningen och andra grunder i folkstyret, och proportionerliga.

För att den nya FRA-lagen ska anses som proportionerlig så bör man uppnå positiva effekter, som inte redan nås med befintliga lagar.

Kära riksdagsledamot: Vilka positiva effekter väntar ni (förespråkare) er få, i jämförelse med de nuvarande buggningslagarna?

Yttre hot:

Först måste man definiera vad vi menar med yttre hot. Tidigare så avsågs ju att annan stat skulle anfalla Sverige, den definitionen hette då ‘yttre militärt hot’. Att en annan stat anfaller Sverige, regleras inte i brottsbalken, det är alltså inte kriminellt att vara tex. dansk soldat och ingå i ett anfall mot Sverige.

Nu har man (vilka nu ‘man’ är) tagit bort ordet ‘militär’. Men alla de hot som då rimligen skulle kunna menas är redan kriminaliserade, och bör kunna hanteras inom det vanliga rättsväsendet. Jag har än så länge en hyfsad tilltro till vårt rättsväsende ur en mer teoretisk synvinkel. (Att det inte fungerar rent praktiskt i dag, är tyvärr något helt annat.) Därför tycker jag att det är OK med avlyssning av misstänkt brottslig aktivitet.

Jag tycker att land med lag ska byggas. Det är brottsligt att döda, skapa massupplopp, hälla gift i dricksvattnet, kasta granater i ambassader eller liknande. Det är också brottsligt att i utlandet planera ett grovt brott för genomförande i Sverige. (Yttre hot som varmare klimat kan vi dock inte olagligförklara…)

Kära riksdagsledamot: Vilka yttre icke-militära hot ser du, som inte redan är kriminella i dag i Sverige, och som vi måste skydda oss mot, och där massavlyssning kan vara ett motmedel?

Uppdatering:

Jag har fått respons från Gunnar Andrén, Tobias Krantz, Carl B. Hamilton, Cecilia Wigström.

Men ingen har svarat på mina två frågor, utan bara argumenterat i allmänna ordalag om varför signalspaning kan vara bra. (Det hedrar dem dock att de är artiga och skickar ett returmail, jag lär väl inte vara den enda som skickar meddelanden till dem – i tider som dessa.)

_________________________

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: , , , , ,

FP-Stockholm: Stoppa FRA-lagen

Folkpartiet i Stockholms stad, Sveriges största folkpartiförening, beslutade på ett välbesökt medlemsmöte i kväll (14 maj) att skriva till sin riksdagsgrupp och begära att de stoppar beslutet om den sk FRA-lagen. Beslutet var närmast enhälligt.

I Folkpartiet pågår just nu ett samråd kring integritetsfrågor. Stockholmsföreningen hade kallat till ett beslutande medlemsmöte (representantskap) för att behandla sitt remissvar i detta samråd. I en rad frågor beslutade medlemmarna att stärka integriteten för den enskilde gentemot både offentliga myndigheter och privata företag. Bland annat vill man att skolbetyg inte längre ska vara en offentlig handling, att smygfilmning ska bli otillåtet och att ett företag inte ska få använda kunduppgifter hur som helst om verksamheten förändras.

Dessutom tog man kraftfullt ställning mot den sk FRA-lagen, trots att den frågan inte ingår i själva samrådet. Mötet beslutade att omedelbart skriva till riksdagsgruppen och begära att de stoppar lagen. Lagen anses ge staten alldeles för långtgående rätt att avlyssna och övervaka den enskilde medborgaren. En talare berättade att han i sin yrkesgärning har att bevaka främmande staters lagstiftning med avséende på mänskliga rättigheter. En sådan lag som den föreslagna FRA-lagen anses alltid vara ett svårt brott mot europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Mötesdeltagarna var närmast helt eniga om att begära att lagförslaget stoppas.

Jag tycker detta var ett alldeles utmärkt beslut.

______________________________________

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: , , , ,

______________________________________

Uppdatering: Jag kanske var väl summarisk i mitt referat om smygfilmning. Det vi diskuterade i detalj var ett rättsfall där hyresvärden hade monterat in en kamera i hyresgästens badrum utan hyresgästens kännedom – förstås. Det visade sig under pågående rättegång att det inte var olagligt att göra så, under förutsättning av att det gjordes innan kontraktet skrevs. Detta bör på något sätt olaglig-göras.

Jordaniens drottning – web 2.0

Via Global Voices (på sidan 2 – förstås) hittar jag en artikel om att Jordaniens drottning Rania börjat vlogga. Via en filmsnutt på YouTube så uppmanar hon till debatt och dialog mellan arabvärlden och väst.

Hennes metod är att bemöta de stereotyper om araber som florerar:

From now until August the 12th, which is International Youth Day, I hope to be receiving from YouTubers some of the questions that they have and some of the common stereotypes that they hear about the Arab world and I will try to break them down one by one and address them. I will also be encouraging YouTubers to help me out and address some of these stereotypes so I will be relying on your skills and creativity so that we can all get this right

…Do all Arabs hate Americans? Can Arab women work?…

Alldeles utmärkt. När hon vederlägger att ”araber hatar väst” så är det inte bara ett starkt stöd för oss som tror på internationellt utbyte, frihandel, debatt och dialog. Det är också en kraftig moteld mot de mörkermän som gärna vill skapa motsättningar mellan olika kulturer – må de sedan sitta skäggprydda i grottor i Afghanistan, eller paradera slätrakade under vitsippor i Landskrona, eller uppträda någon annan stans.
__________________

Intressant!!!

Andra bloggar om: ,

Borgerlighetens kulturpolitik

I radions OBS i P1 så förs det en debatt om borgerlighetens kulturpolitik. Nästan alla debattinlägg har i skrivande stund (3 mars 2008) diskuterat vilken kulturyttring som ska få bidrag, eller inte. Det tycks stå en strid mellan marknadsivrare och kulturarvsförsvarare.

Men – med ett undantag – så gör sig debattens deltagare alla till uttolkare av en klassiskt konservativ syn på kulturpolitiken. En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Eller möjligtvis låta bli att beskatta allmogen, så att den kan välja själv.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

Hitills i debatten så är journalisten Karin Olsson det enda undantaget. Hon lyfter fram utbildning som ett viktigt inslag i kulturpolitiken. I detta så delar jag hennes inställning.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det behövs för att varje dag återerövra demokratin.

Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig.

Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken bör sträva till att skapa balans mellan starka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld.

Den liberala staten måste – faktist – uppmuntra sina medborgare att till att vara obstinata, ifrågasättande och – kunniga.

I huvudsak ska kulturpolitikens mål vara att göra många medvetna om, och vana att utnyttja, yttrande- och tryckfriheten.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt också blir ofta också frimodig i att uttrycka sin åsikter. Vågar man stå för en målning, vågar man också stå för en åsikt.

Historisk empiri tycks ge stöd för teorin, det är ingen slump att man talar om kampsånger. 1800-talets frikyrkor präglades framförallt av sång, både i Sverige och i den amerikanska södern. I Sverige ledde det till demokratisering, i USA till medborgarrättsrörelse.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer, och halvproffessionella. Och basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Den liberala kulturpolitiken måste se till att alla dessa aktörer finns och kan verka. Men utan att några politiker ska kunna komma dit och försöka påverka.

Därför är marknadslösningar det bästa, så långt de fungerar. Men det är inte givet att alla amatörsalonger klarar sig på sponsorer. Ett visst inslag av offentliga medel behövs. Kanske stiftelser vore bättre än politiska kulturnämnder.

Men det är detaljer, det viktiga är att den liberala kulturpolitiken leder till många obstinata, ifrågasättande och – kunniga medborgare.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

_______________________________

Intressant? Andra bloggar om: , ,

Folkpartiets kulturprogram – det fattas ett kapitel

Folkpartiet kommer (med stor sannolikhet) att anta Cecilia Wikströms m.fl. förslag till kulturprogram. De delar som programmet behandlar, eller medvetet avstått från att behandla, har diskuterats, och mycket klokt har redan sagts. Jag tycker programmet är en bra utgångspunkt.

Men jag upplever det som en brist att programmet i stort sett endast behandlar den del av det subventionerade kulturlivet där de flesta av oss endast deltar som kulturkonsumenter. Med ett undantag för barnkulturskolor, så nämns ingenting om alla de kulturutövare som inte ryms inom eliten. I brist på bättre uttryck, så får begreppet amatörer duga. Det är tråkigt, särskilt ur perspektivet att vi ska försöka mejsla ut vad som är en liberal kulturpolitik – till skillnad från en socialistisk eller konservativ dito.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Demokrati och frihet måste alltid återerövras. Samhället bör därför också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.

Den som på något sätt övas i konstnärlig gestaltning, till exempel att uttrycka sig genom måleri, ett musiksolo eller tolka en text på scen, övas också i att uttrycka en åsikt. I konsten finns både fakta och åsikter, fantasi och kunskap. Den som gör en viss tolkning, kommer att få försvara och motivera denna. Det är svårt att se någon bättre – opolitisk – skola för rätten att utnyttja sin åsiktsfrihet.

Ett avsnitt om amatörkultur bör komplettera det nuvarande programmet. Det bör behandla frågorna kring stöd till studie- och kulturcirklar, föreningslokaler, kulturföreningar och mycket mer av det som ligger mellan gräsrot och elit. Det bör också påpekas att det inte finns något motsatsförhållande mellan topp och bredd. Både förebilder och återväxt, och allt däremellan behövs.

____________________________

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: , , , ,

Årsmöte i fp, inte bara formalia

En fördel med att engagera sig i ett politiskt parti, och inte bara vara ”fri debattör”, är att det finns formella tillställningar där de som har politiska positioner kan ställas till svars även mellan valår. (‘Ställa till svars’ kan låta lite hårt, det är ju ändå personer som jag normalt tycker gör mer rätt än vad någon ur ett annat parti kan förväntas göra.)

Ett tillfälle, åtminstone inom folkpartiet, är årsmötet. Vi har en stående punkt: Frågor till de förtroendevalda. I år tänker jag ta upp två frågor som bloggens läsare nog känner som några av mina hjärteämnen. Dels byggnadsnämnders godtyckliga behandling av individer, och dels yttrandefrihet.

Yttrandefrihetsärendet rör den den tydligt antiborgerliga kulturföreningen Södra Fot, som fått sitt kulturbidrag indraget därför att man hyser fel åsikter.

En stadsdelsnämnd har, som bland annat refererats bland liberala bloggare, beslutat att dra in ett kulturbidrag till kulturföreningen Södra Fot. Som skäl för detta anges att man arrangerat ett evenemang med titeln ”Allsång mot Alliansen”.

Rent formellt så har man naturligtvis inte inskränkt yttrandefriheten, ingen hindras från att arrangera några allsånger. Men i det hårdbeskattade Sverige så är det svårt att arrangera publika möten utan offentligt stöd. Och ett indraget offentligt bidrag kan i just detta fall inte ses som något annat än ett straff för att fel åsikter framförts.

Det klassiska uttalandet om att ogilla någons åsikt, men ge sitt liv för dennes rätt att framföra den, brukar ofta citeras av liberaler.

Mot bakgrund av detta vore det intressant att höra vårt liberala kulturborgarråds kommentarer och reflektion över det inträffade. Samt – naturligtvis – om hon tänker agera med anledning av det inträffade.

Andra bloggar om: ,

_________________________

Uppdatering: Madeleine Sjöstedt tog den lokala stadsdelsnämnden i örat, och säkrade bidraget till Södra Fot. Helt rätt!!

_________________________

Byggnadsnämndsärendet rör den fastighetsägare som jag tidigare skrvit om, som fått på sig vite på en miljon kronor därför att en tokmoderat inte tycker att hans tomt är vacker nog.

I stadsbyggnadsnämndens protokoll av den 17 augusti 2006, så framgår det att två (2) viten på vardera en halv miljon kronor, har ålagts en Älvsjö-bo därför att han inte har putsat sin fastighet på ett sätt som faller stads byggnadsnämnden i smaken. Det är framförallt den uttalat radikalkonservative moderaten Ingvar Snees som drivit detta ärende.

Följande åtgärder krävs av stadsbygg nadsnämnden: Reparera regnrännor, trappor och räcken, putsa fasader, måla snickerier, staket och grindar, samt trädgårdsstädning. I huvudsak tycks ärendet vara estetiskt betingat. Ingenstans anförs några resonemang om fara eller risk för fara, för någon.

Såvitt framgår av reportage så är tomten inhägnad, vilket ger att barn, hundar eller andra inte riskerar att skada sig. Inte heller verkar tomten dra åt sig råttor eller andra skadedjur. Ett TV-reportage ger intryck av att en gammal man bor i ett något slitet hus.

Nämndens beslut verkar rimma mycket illa med de liberala grundvärderingarna om respekt för individen, samt respekt för äganderätten. Vite på sammanlagt en miljon kronor är mycket pengar för en enskild person.

Vid sammanträdet deltog för folkpartiet Madeleine Sjöstedt, Katariina Güven och ersättaren David Wästberg. Jag skulle vilja att någon av dem redogjorde för hur de resonerat i detta fall, när de avstått från att markera en liberal linje i frågan.

Andra bloggar om: ,

_________________________

Uppdatering: Ett luddigt resonemang om att individen måste inordna sig i kollektivet, var försvaret för detta agerande. Sorgligt!

_________________________

Pingat på Intressant