Kategoriarkiv: Texter med lång hållbarhet

‘Ingen riktig mor’

Handel med människor förbjöds i Sverige år 1845. Drivande kraft var Erik Gustaf Geijers liberala idéer.  Det förefaller som om Liberalernas partistyrelse nu vill öppna för en ändring av detta.

I en motion till landsmötet 2017 (J15) har jag föreslagit att Liberalerna ska stå fast vid att en mor aldrig ska kunna forceras att adoptera bort sitt barn, oavsett eventuella kontrakt om surrogatmödraskap. (Surrogatmödraskap handlar om adoption.) Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Det finns idag inga lagliga hinder för en kvinna att hjälpa ett barnlöst par att få ett barn. De vanliga adoptionslagarna står inte i vägen. Det är bra. Modern har dock alltid rätt att ändra sig och behålla sitt nyfödda barn. Det är också bra.

Men detta vill förespråkarna för en ny lag ändra på. Ett barn blir en handelsvara vars ‘tillhörighet’ regleras i kontrakt.

Dagens adoptionslagar ger modern en rätt att efter förlossningen få en rimlig betänketid innan adoptionen fastställs. Jag tycker det är bra och ville att Liberalerna skulle uttala sitt stöd för denna del av lagen.  (Föräldrabalken, 4 kap §5a)

Partistyrelsen håller inte med. De menar att en kvinna som blir gravid genom äggdonation inte är en riktig mor. Man skriver att hon ‘är gravid med någon annans barn’ (sid 356). ”Gravid med någon annans barn’ – vad innebär det? Får abort göras? Ska moderskapet utredas? För mig är det en människosyn som känns helt absurd.

Med partistyrelsens linje blir barn en handelsvara. Det är inte bra. Det är hur dåligt som helst.

(s) hotar fackföreningsfriheten

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.

På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.

På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.

Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.

Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.

Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.

LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.

Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.

Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.

Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.

(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ‘svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 augusti 2017

Kommunalt ministerstyre

Jag vet inte om jag någonsin tidigare hållit med Erik Fransson till etthundra procent, men hans text ‘Demokratiska system ger skydd‘ från den 9 juni är mycket bra. Hade det varit ett upprop hade jag skrivit under. Välkommen in i det liberala triangelhörnet, med mindre av ‘starka ledare’ och mer av civilt rättssamhälle.

Den ledaren handlade om staten. Resonemanget bör tillämpas även på kommunalt styre.

Erik skriver ‘När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin’. För den statliga verksamheten är ministerstyre olagligt, styrningen ska ske genom lagar och regleringsbrev. Politikerna får inte besluta i enskilda ärenden utan ska ge ramar och förutsättningar för tjänstemännen att verka efter. Blir det fel så får man ändra lagarna, inte ingripa under pågående ärenden.

Men detta gäller inte för kommunala beslut. I kommun, landsting och region är ministerstyre det som är anbefallt. Det är ett historiskt arv från tiden då man träffades på kyrkbacken och delade upp sysslorna mellan sig. Det kanske fungerade då, men bevisligen fungerar det inte idag.

Makt både berusar och korrumperar. Den kommunala korruptionen är ett känt problem och Statskontoret gjorde redan 2012 en jämförelse mellan stat, landsting och kommun där kommunerna kom ut som förlorare. Det visade sig dessutom vara sju gånger vanligare med korruptionsbrott i kommuner än landsting.

Ett väl så stort problem är maktberusning. Det visar inte minst diskussionerna kring fallet med markanvisningstävlingen för Kolgården 12. I korthet: De kommunala politikerna sätter upp regler, tjänstemännen följer dem, politikerna gillar inte utfallet och beslutar på tvärs mot sina nyss fattade regler. Detta är formellt helt korrekt, men man ska vara bra maktberusad för att inte inse det olämpliga. Särskilt olustigt blir det som i Almedalsfallen, de tjänstemän som försöker följa reglerna hånas av beslutsfattarna. Problemet finns i alla läger, men de som förespråkar politiskt styrd ekonomi faller lättare.

Makt berusar, och för att få en nyktrare kommunal styrning bör man göra som staten – ta bort politikerna från den dagliga verksamheten och de enskilda besluten.

Dagens system skapar slarviga politiker. Det tillåter politikerna att skapa otydliga regler, eftersom allt ändå kan ändras i slutändan. En ny kommunpolitisk roll blir då att skapa tydliga regler för vad som gäller – och se till att dessa regler också kan följas. Det är inte så konstigt som det låter, det är så staten fungerar.

Det går, även med dagens regelverk. Men det kräver att lokalpolitikerna både vill och förstår att rollen som tilldelades på kyrkbacken inte längre gäller. Våga avstå från makt. Kungarna på 1800-talet vågade avstå statlig makt, vågar dagens kommunpolitiker?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 17 juni 2017

Debatten om ny surrogatmödraskapslag är obehaglig

Det finns en ständigt pågående debatt om vuxna personers ‘rätt’ att skaffa barn. I grunden handlar det om den helt naturliga önskan om att få bli förälder, önskan om att få barn.

Om naturen förvägrar en kvinna att bli gravid trots IVF och annan modern medicinteknik, återstår adoption som enda möjligheten för en kvinna att bli förälder. Själva adoptionsinstitutet är urgammalt, att frivilligt uppfostra andras ungar som sina egna är nog äldre än mänskligheten.

Surrogatmödraskap eller värdmödraskap är en avancerad blandning av etik, medicinteknik och adoptionsjuridik. Medicintekniskt finns inga konstigheter, i princip är det en graviditet genom IVF-teknik.

Etiskt finns det en diskussion som ligger snubblande nära prostitutionsdebatten. Den svenska debatten handlar mest om altruistiskt surrogatmödraskap och där får det inte förekomma någon ersättning – så klarar man den debatten.

Juridiskt handlar det om en till stora delar vanlig adoption. En tingsrätt fastställer adoptionen och överför det juridiska föräldraskapet på de nya föräldrarna.

Det obehagliga handlar om förspelet till tingsrättens adoptionsbeslut. Svensk lag kräver ett samtycke från föräldrarna innan de kan adoptera bort sitt barn. För att modern ska kunna samtycka krävs att hon återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Praxis säger att denna tid bör inte understiga sex veckor. Samtycke kan återkallas innan adoptionsbeslutet vunnit laga kraft.

Det finns inget hinder mot att någon annan tillförordnas som vårdnadshavare redan vid förlossningen, men själva adoptionen kan alltså inte genomföras förrän efter en viss betänketid, även om alla är helt överens. Ett vanligt mått tycks vara en betänketid på sex månader, förmodligen hämtat från skilsmässolagen.

Det är denna betänketid som förespråkarna för en ny surrogatmödraskapslag vill ändra på, och det är här det blir obehagligt.

Förerspråkarna för en ny lag vill att adoptionen ska kunna genomföras redan vid förlossningen, och att surrogatmodern genom kontrakt ska kunna tvingas att adoptera bort sitt barn.

Ett inte ovanligt argument för adoptionstvånget är att ‘det inte är hennes barn’. Genom både ägg- och spermadonation menar man att det inte finns någon koppling mellan surrogatmodern och barnet. Surrogatmodern verkar betraktas som en leverantör, och barnet blir en kontrakterad handelsvara vars hemvist regleras i avtalslagen.

Det finns idag inga hinder för att en tredje person hjälper ett par att få det barn de önskar. Nuvarande adoptionsregler står inte i vägen. Men de nuvarande reglerna står i vägen för att graviditeter regleras genom kontrakt eller att samtycken forceras fram. Det är bra, låt det förbli så.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 maj 2017

Ideologiernas återkomst (2 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Jag återkommer till triangeln med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Kom ihåg att en karta är alltid en förenkling av verkligheten, och att inga partier är renläriga.

Jag har tidigare visat att det som förenar konservativa och socialister är tron på gruppidentiteter. Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar.

Det finns förstås även det som förenar liberaler och socialister, samt det som förenar liberaler och konservativa.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH KONSERVATIVA är tron på marknadsekonomi, att det ekonomiska systemet ska bygga på avtal mellan fria parter, och att dessa avtal är bindande för parterna.

MOT DETTA STÅR SOCIALISTERNAS tro på planekonomi, att ekonomin ska styras genom politiska beslut och att dessa beslut kan omprövas.

Marknadsekonomin förenar liberaler och konservativa, men det skiljer i synen på hur mycket lagen ska stötta en förmodat svagare part genom regleringar eller lagstadgade åtaganden. Socialisterna menar att ekonomisystemet alltid måste kunna ta politiska hänsyn och besluten ändras.

Pensionssystemet kan illustrera detta: Privata pensionsförsäkringar måste leverera avtalad ersättning, den statliga pensionen beslutas av politiker.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH SOCIALISTER är deras uppfattning om samhällelig solidaritet, att hela samhället har ett gemensamt ansvar för alla ‘svaga’.

MOT DETTA STÅR DE KONSERVATIVAS korporativism, att man först måste ta hand om ‘de egna’ innan hjälp kan spridas till fler.

Socialister och liberaler är överens om principerna för den grundläggande välfärden: Vård, skola och socialförsäkringar ska betalas gemensamt med skatter och omfatta alla. Miljöpolitik och internationellt bistånd ryms också inom solidaritetsbegreppet. Det är ambitionsnivån som skiljer.

Det konservativa svaret är privat finansiering och försäkringslösningar. Ett allmänt resonemang förs om att ‘vi’ inte har råd eller rätt att hjälpa ‘dem’ – åtminstone inte förrän vi har löst våra egna problem. Dessa ‘vi’ och ‘de’ skiljer sig mellan olika konservativa, ‘vi strävsamma’ mot de lata, vi rättrogna, eller ‘folket’ mot utlänningarna.

Avslutningsvis: Det blir lättare att orientera sig om man har en begriplig karta, även om många detaljer inte syns. Jag har fått både lättare att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel-karta. Jag hoppas att det nu kan gälla för fler.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 februari 2017

Ideologiernas återkomst (1 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Hur kan det komma sig att socialdemokraterna (inklusive LO), de nygamla moderaterna och sverigedemokraterna har så lätt för att komma fram till samma svar i migrationspolitiska frågor. Och varför ‘inser’ inte liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet samma sak? Det är ideologierna skiljer och förenar.

Folkbladets debattörer David Lindvall (6/2) och Hans Söderberg (15/2) snuddar vid ämnet, och både Erik Fransson och Eva Bofride återkommer ofta till det som kallas partiernas värdegrunder. I värdegrunden ligger bland annat den grundläggande ideologin.

Men vad är då detta? Ibland händer det att någon ber mig ‘förklara liberalismen’, helst på max en halv minut vid något samtal på torg eller i en valstuga. Det är ju inte helt trivialt, och jag brukar då använda en bild på huvudideologierna och deras inbördes förhållanden.

Det är en triangel med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Bilden är en slags karta. En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men den hjälper en att orientera sig. Min triangel-karta visar de globalt huvudsakliga ideologierna. Det är också viktigt att komma ihåg att inget parti är renlärigt, men de håller sig oftast inom en ideologisk huvudriktning.

Jag har själv både lättare för att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel. Jag börjar med det som förenar socialister och konservativa, och återkommer med det som förenar liberaler med socialister, respektive konservativa.

DET SOM FÖRENAR KONSERVATIVA OCH SOCIALISTER är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

MOT DETTA STÅR LIBERALERNAS tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Att detta med gruppidentiteter förenar betyder inte att man vill värna om samma grupper, eller att man ens accepterar motståndarens gruppindelning. Feministiskt initiativ argumenterade i P4-Gotlands HBTQ-debatt för ‘representation’, att det endast är de som tillhör ‘HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Inga likheter i övrigt, men på samma sätt argumenterar sverigedemokraterna för att begränsa de demokratiska rättigheterna för de som inte tillhör ‘folket‘.

Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar socialister och konservativa. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar. Din sexuella läggning säger inte vem du är.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 februari 2017

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ‘Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ‘vi’ mot ‘de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016

Använd Almedalsveckan

Besök Almedalsveckan, gå på seminarier!

Läxan alla borde lära sig av Brexit är att de enkla lösningarna på komplexa problem inte finns. Jimmy Åkessons politiske frände i England, Nigel Farage, tvingades efter segern i folkomröstningen erkänna att ett av de tyngsta argumenten hans linje framfört var lögn. När trollen hamnar i solen så spricker de. Men det betyder inte att de problem de pekar på inte finns.

På samma sätt är det i den svenska debatten. När populisten ställs inför komplexa frågor blir svaret infantilt. En syndabock pekas ut, och lösningen är att eliminera/straffa/beskatta den utpekade. En viktig beståndsdel i argumentationen är att håna motståndaren, och vinna skrattarna på sin sida. Många var de som skrattade åt ‘major Björklund’ och hans skolreformer. Gustav Fridolin skulle ‘fixa skolan på 100 dagar’. Idag ges Björklund ett tyst erkännande, alla viktiga reformer ligger fast. Fridolin däremot har tappat trovärdighet på alla områden.

Tyvärr är det också på samma sätt i den gotländska debatten. När Liberalerna genom Johan Thomasson och Lena Grund pekar på att det finns ett systematiskt fel i sjukhusorganisationen, blir ryggmärgsreaktionen uttalanden om att ‘de vill slakta vården’. Där sätts debattnivån, och tyvärr faller många ner i käbbelträsket. De snärtiga uttalandena om slakt och avgångskrav hamnar på rubrikplats, samtidigt som Lena Grunds kvalificerade resonemang om organisationer och ekonomistyrning inte ens nämns.

Jag känner till Lenas resonemang eftersom vi tillhör samma parti. Jag vet att liknande kvalificerade resonemang, men med andra förtecken och slutsatser förs inom de andra partierna. Vi är olika partier därför att vi har olika grundvärderingar. Där vi i Liberalerna till exempel menar att kvaliteten är viktigast inom vården, menar Vänsterpartiet att ägarformen är viktigast. Därför landar vi olika i debatten kring vinster i välfärden. Klart att det blir hård debatt.

Ibland är skillnaden hårfin, men resultaten skiljer sig drastiskt. Både Liberalerna och Miljöpartiet håller kretsloppsresonemanget högt i VA-planen. Det var dåvarande FP som genom Mats-Ola Röden som fick in ordet ‘kretslopp’ i planen. Färskvattenslöseriet måste upphöra, där är båda överens. Men där Miljöpartiet förlitar sig på omställningsarbetet vill Liberalerna komplettera med ett stort avsaltningsverk. Nyansskillnaden landar i skilda ståndpunkter i ett 100-miljonerbeslut. Det blir en hård debatt även här, trots att man är nästan överens.

Därför blir uppmaningen till alla: Använd Almedalsveckan. Med långt över tretusen seminarier, extremt kvalificerade deltagare, och hur många ämnesområden som helst är det ett gyllene tillfälle att fortbilda sig. Dessutom ger det en bild av hur man trots skilda intressen kan samverka för att nå goda resultat.

Särskilt till de tvärsäkra: Världen är inte svart eller vit. Motståndaren kan ha fel, men måste inte vara ond. Det finns en regnbåge av många olika förslag till lösningar på de komplexa frågorna. Se dem under Almedalsveckan.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 29 juni 2016

Serviceboende för alla generationer

Region Gotland har beslutat att upphöra med matserveringen på Åkermanska. Även på andra håll har man dragit in på matserveringar och gemensamhetslokaler. Kortsiktigt kanske man sparar några kronor, men på sikt betyder detta ökade kostnader. Gemenskap och umgänge är bästa medicinen mot ensamhet och begynnande depression.

Tänk om, men tänk också nygammalt.

Jag växte upp i en kollektivistisk idyll – Hässelby Familjehotell. Ett boende av det slag som paret Myrdal förespråkade och med ett rikt serviceutbud. Men byggt av en privat byggherre på god kommersiell grund.

Jag saxar ur en jubileumsskrift: Matsalen – Familjehotellets nerv – hölls öppen måndag – fredag kl. 16.30 – 19.30. Hade man inte möjlighet äta under öppettiden kunde man erhålla dagens mat om man lämnade ner en korg med matkärl och kuponger. Korgen lämnades och hämtades välfylld i ett kylrum vid uppgången till matsalen.

Ville man ha dukning och kanske en speciell meny, eventuellt med gäster, gick detta också bra, mot ett mindre tillägg. Det dukades i den ”tropiska” delen av matsalen. De drycker man ville ha fick man ta med själv.

Det fanns daghem och för skolbarn fanns ett fritidshem. Vi hade även en anställd sjuksköterska som kunde lämna första hjälpen och ge injektioner i hemmen eller i ett qärskilt behandlingsrum.En hobbysektion fanns for snickeri, vävning, bridge, gymnastik (jo, vi hade egen gymnastiksal) och jazzbalett.

Som ett bevis på att Familjehotellet verkligen var något extra på den tiden var att byggmästare Olle Engkvist ofta åt i matsalen. Han planerade att själv flytta in, men avled dessförinnan 1968. [Slut urklipp]

Det är lätt att fastna i stuprörstänkande, ‘servicehus ska byggas för äldre och lägenheter nära förskola för barnfamiljer’. Familjehotellet skulle idag kallas för servicehus men var definitivt inte endast för årsrika. Mina syskon sprang i strumplästen till dagis. En skön dröm för småbarnsföräldrar, dagar som denna.

Kalla det för servicehus, familjehotell eller trygghetsboende. Men idén med ett boende som är mer än en samling lägenheter håller än i dag. Ett generationsboende är inte bara trevligt, det finns stora vinster att hämta också.

Mycket har hänt i Familjehotellet men man äter fortfarande tillsammans, idag kostar en vuxenportion ca trettio kronor. Detta bör jämföras med kostnaden för kommunala matpaket. De sociala vinsterna kommer förstås alla tillgodo, men de ekonomiska vinsterna kan skattebetalarna räkna hem omgående.

Bror Lindahls (L) gamla motion om trygghetsboende avslogs med motiveringen att detta bör inarbetas i den generella bostadsförsörjningsplanen. Men sedan har inget hänt på fem år. Stuprörstänkandet leder till stängda matsalar och njugg inställning till trygghetsboende.

Segregation är inte bra någonstans, inte ens om den baseras på ålder. En uppmaning till alla progressiva hyresvärdar: Våga tänk nygammalt och pröva tanken med servicehus för generationsboende. En fungerande marknad för serviceboende skulle underlätta för många, inklusive biståndshandläggare.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 19 januari 2016

Heder åt Gotlands Folkblad

I Riksdagen finns det två partier som kan förkortas s-demokraterna. I höstens och vinterns mest brännande politiska fråga, migration, så går det inte att se någon skillnad på de båda partiernas politik, varken i retorik eller praktik.

  • Det ena partiets ledare hyllar Ungern för att det landet bygger järnstängsel för att hålla flyktingar borta.
  • Det andra partiets ledare stiftar lagar som tvingar fram järnstängsel i Danmark för att hålla flyktingar borta.
  • Det ena partiet skickar budskap till flyende genom att dela ut flygblad i Grekland.
  • Det andra partiet skickar budskap till flyende genom att ställa formalistiska krav på barn.

Båda partiernas migrationspolitik är en skam för Sverige.

Därför är det befriande att läsa Gotlands Folkblads ledarsida i dessa dagar. Chefredaktören, ledarskribenter och debattörer markerar tydligt avstånd från den förda politiken. Heders!

Publicerad på Gotlands Tidningars ledarsida 7 januari 2016

Efterlyses: En tokliberal migrationspolitik

(Motion till Folkpartiets Landsmöte 2015)

Den nuvarande svenska migrationspolitiken är en skam och en olycka.

En skam därför att den gör börd, nationalitet eller andra påstådda gruppidentiteter till en viktig egenskap när det gäller att bedöma en person.

En skam därför att den bygger på en grund som lagts av despoter som vill kontrollera sina undersåtar.

En skam därför att besluten i våra parlament aktivt driver människor i döden i sin högst rättmätiga strävan efter en bättre tillvaro.

Men också en olycka för Sverige som nation. Om inte landet innanför kustremsorna ska bli ett säsongsbefolkat sommarland så måste vi bli fler invånare. Många fler invånare som utvecklar och stärker vårt samhälle.

Därför behövs det en radikal omläggning av migrationspolitiken. En omläggning som leder till de öppna gränser som många liberaler säger sig kämpa för.

Denna motion vill lägga grunden för en sådan omlagd migrationspolitik genom att markera några grundstenar. Den bygger på grundtesen att ‘Den som kan och vill arbeta i Sverige, ska få göra det’.

Det vanligaste motargumentet från socialistiskt och konservativt håll är att ‘Vi kan inte ta emot alla’.

Det liberala svaret är att – Jo det kan vi. Den fysiska/geografiska ytan finns. Vi kan ta emot alla som kan och vill arbeta i Sverige, eftersom varje sådan individ i krassa ekonomiska termer innebär ett nettotillskott.

Den enda återstående frågan är om vi vill. Mitt svar är: Ja!

En första grundsten gäller rätten till att vistas på svensk mark. Här ska regler motsvarande EU:s regler för uppehållsrätt tillämpas för alla utlänningar som saknar uppehållstillstånd. I korthet innebär det att den som bevisar att hen arbetar eller på annat sätt klarar av att försörja dig får vistas i landet. Person med uppehållsrätt har inte rätt till försörjningsstöd, men omfattas i stort av övriga socialförsäkringar med samma kvalificeringskriterier som idag. Dagens regler för uppehållstillstånd tillämpas för de som önskar ett sådant.

En andra grundsten gäller för asylsökande. Med det förändrade begreppet uppehållsrätt så behövs inte uppehållstillstånd. Beviljandet av asyl ska då innebära att kravet på egen försörjning tas bort, försörjningsstöd kan beviljas. Avslag av asyl innebär att den asylsökande ses som en ‘vanlig’ migrant, med uppehållsrättens krav på egen försörjning. Dagens regler för uppehållstillstånd tillämpas för de som önskar ett sådant.

Med den önskade ökade invandringen behövs det liberaliseringar inom fler politikområden än ‘Migration’. Grundsten tre är ett exempel på en sådan följdförändring, kanske den viktigaste.

En tredje grundsten gäller bostäder. Med den önskade ökade invandringen behövs det massivt fler bostäder och därför måste reglerna för byggande av bostäder förändras i grunden. Ett första steg är att ta bort det generella förbudet mot att bygga. (För att få bygga krävs bygglov. Utan bygglov är det olagligt att bygga.) En anmälningsplikt där fastighetsägaren visar hur detaljplanen uppfylls ska räcka. För byggande utanför detaljplanelagt område ska generella regler finnas. För den som vill bygga utanför dessa regler eller planer tillämpas dagens system för ‘frimärksplaner’.

Yrkande:

  • Folkpartiet Liberalerna ska arbeta för att regler motsvarande EU:s regler för uppehållsrätt ska tillämpas för alla utlänningar utan uppehållstillstånd
  • Folkpartiet Liberalerna ska arbeta för att ett avslag på asylansökan ska innebära en frist på tre månader för att ordna egen försörjning för att därefter kunna uppfylla den nya uppehållsrättens regler
  • Folkpartiet Liberalerna ska arbeta för att avskaffa dagens förbud mot byggande

Medlemmarna är Folkpartiet Liberalernas viktigaste resurs

”Personalen är vår viktigaste resurs! Har du hört det förut? Uttrycket som stundtals kan upplevas som en klyscha som företag och dess ledningar tar till för att betona att de värdesätter sina anställda. Dessa ord sätts på pränt i verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Men det är ju faktiskt så det är – ingen personal ingen verksamhet. För vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera kundnytta, utveckla idéer eller producera varor? ” (Detta var ett citat från Ledarna.)

Så är det – nästan – också inom Folkpartiet. För med all respekt för det arbete som våra anställda ombudsmän genomför, utan medlemmarna så stannar Folkpartiet. För att travestera citatet ovan: vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera i fullmäktige, utveckla idéer eller producera kampanjer?

Men den som inom Folkpartiet längtat efter att få höra att ”Medlemmarna är vår viktigaste resurs!” har hittills fått vänta förgäves. Varken som direkt citat, eller i omskrivna former har det klart och otvetydigt uttalats. Tvärtom fanns det under det tidiga 2000-talet till och med en partisekreterare som menade att medlemskapet i FP borde omvandlas till ett medlemskap i en fanclub-liknande organisation. Medlemmarna behövdes inte i det egentliga Folkpartiet.

Det vore därför befriande att någon gång då och då höra vår partiordförande uttala att ”Medlemmarna är Folkpartiet Liberalernas viktigaste resurs”.