Kategoriarkiv: Texter med lång hållbarhet

Rättvisa förutsättningar för alla

Filip Reinhag frågar (4/10) ’Hänger riskkapitalisters möjlighet att göra vinster i svensk skola samman med fattiga människors möjlighet att välja skola?’ och svarar ’Nej’, men utan att på något sätt visa hur valfriheten ska bestå. Istället kommer fluff om hur svårt det är att skapa ett system som ger ’åt var och en efter dess behov’. Reinhag har fel, men först lite om ekonomin.

Kommunala verksamheter måste bära sina kostnader, det håller alla seriösa politiker med om. För att även kostnaden för lån och investeringar ska täckas måste verksamheten dessutom ge ett överskott – den måste ’gå med vinst’. Hur stor vinsten ska vara är däremot en politisk fråga, låg ’kommunal’ vinst betyder att man skickar skulden till barnen. Men alltså – alla verksamheter, privata såväl som kommunala måste ’gå med vinst’.

Så svaret på Reinhags fråga är: Ja, absolut! Utan vinster blir det ingen verksamhet, inte ens kommunal. Utan möjlighet för friskolor att göra vinst blir det inga valmöjligheter för fattiga föräldrar. Utan valmöjligheter så får vi inga välfärdsvinster. Men det går att få än större välfärdsvinster utan att bolagens vinster behöver skjuta i höjden.

Reinhag och jag är överens om att skolpengen inte tar tillräcklig hänsyn till de behov eleverna har. Sedan skriver han att det är ’svårt att utforma’ ett system som tar denna hänsyn. Men systemet finns – och är infört på Gotland. Exakt en månad (25/8) innan Reinhags första artikel skrev Gotlands Tidningar om ”Uppdrag socioekonomisk resursfördelning” som skulle behandlas politiskt. Om utredningens förslag går igenom får Gråboskolan ett ökat tillskott, där ökningen motsvarar det man håller tillbaka från Atheneskolan och Solbergaskolan. Systemet finns och fungerar, men det vill inte Reinhag kännas vid.

Istället för att förbättra ett system som ger rättvisa förutsättningar för alla skolor (minns att både den kommunala Solbergaskolan och den privata Atheneskolan fick ’betala’ till den kommunala Gråboskolan) så vill socialdemokraterna backa tillbaka till en rosa drömtillvaro – som aldrig fanns. Då satte de resursstarka sina barn i ’bra’ skolor genom pengar eller fejkad folkbokföring, talanger fick inte utvecklas och betygssystemet skulle sortera barn, inte visa kunskap.

De kommunala skolledarna och rektorerna har ett tuffare uppdrag än de privata, så är det. När professionen vill reformera skolorganisationen för att skapa pedagogiskt hållbara grupper så förstör vissa politiker det. Friskolorna kan däremot i lugn och ro skapa den skolorganisation de vill. Därför vill Liberalerna Gotland i en motion ge de kommunala skolorna samma stabila förutsättningar som de privata, och i gengäld minska politikernas detaljstyrning. Men minskad politisk detaljstyrning har aldrig gillats av socialdemokraterna. Det gör sig nog inte på plakaten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 oktober 2021.

Avveckla inte Almedalsveckan

De som inte är huvudattraktioner under Almedalsveckan brukar ofta klaga på veckans längd och omfattning. Just nu är några trötta partisekreterare och politiska skribenter ute och upprepar mantrat att Almedalsveckan blir bättre om färre får möjlighet att delta. Eftersom detta är personer som har god tillgång till media så får bilden av en onödigt stor Almedalsvecka en omfattande spridning. Almedalsveckan blir ett avvecklingsprojekt.

Men Almedalsveckan behövs, och den behöver utvecklas. Det breda politiska samtalet måste värnas i akt och mening för att fler ska vilja aktivera sig politiskt. Det är som med kulturpolitiken, den politiska basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av – och under Almedalsveckan träffas de.

Det kan vara värt att påminna lite om Almedalsstatistiken, siffrorna är från 2019: En knapp tredjedel (31%) av besökarna är ’vanligt folk’. En dryg tredjedel (34%) är unga eller unga vuxna. Nio av tio rekommenderar andra att besöka veckan. Av de medverkande ideella organisationerna svarade sju av tio att de skulle medverka kommande år, de stod också för 20% av alla evenemang.

En uppgift är särskilt viktig att komma ihåg när Almedalsveckan diskuteras. I den officiella utvärderingen av Almedalsveckan 2019 står: ”Totalt medverkade 1480 namngivna politiker från något av de åtta riksdagspartierna”. Valåret 2018 var de ytterligare ett tusental. Det finns maximalt 349 riksdagsledamöter, så den viktiga informationen är att Almedalsveckan är de lokalt aktiva politikernas vecka. Det som förvånar är att deras respektive riksorganisation inte orkar höja blicken över stockholmshorisonten.

Även Almedalsveckans arrangörsgrupp måste lyfta blicken över stockholmshorisonten. Hur ska Almedalsveckan utvecklas för att bli en än bättre demokratisk mötesplats – för hela Sverige? En plats för dialog, utbyte och oväntade möten som bidrar till att utveckla vårt samhälle.

Veckans sista dagar måste bli mer värdefulla. En komprimering av veckan till måndag – fredag, kanske är bra. Då blir det två partiledartal onsdag till fredag, och det kanske är bra. Temadagar kanske är bra. Att låta statsministern slippa linjetalet, men få hen att öppna veckan, kanske är bra. Jag vet att det finns många fler idéer.

Men att tidigarelägga veckan är inte bra. Den tredjedel besökare som inte är där i tjänsten skulle troligen utebli om det inte ligger i anslutning till semesterperioden. Första veckan i juli är en utmärkt kompromiss, precis i skarven mellan arbete och semester.

En publik mötesplats där över trettiotusen medborgare möter mellan en och två tusen lokalpolitiker plus hundra riksdagsledamöter (och halva regeringen) är något som verkligen måste försvaras i dessa populismens tider. Almedalsveckan är hela Sveriges festival för det sansade samtalet. Den behövs!

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 juni 2020

Rädda fritidspolitikern

Jag har länge varit oroad över vår demokratis långsiktiga utveckling.

Den pågående pandemin gör nu gamla synder plågsamt tydliga. Många frågar med rätta varför det inte fixats tidigare. Då våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten!

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att lösa bristerna (och stoppa populister) är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det bli rimligt att vara fritidspolitiker. Så är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse det omöjliga för en normalt anställd. Då blir det fler proffspolitiker, och det är ett demokratiproblem.

Fritidspolitikerns uppdrag är omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på mötena. Ibland blir det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen(!) hur skolmat ska tillagas. Samma iver att engagera sig i djupa detaljer finns i alla nämnder. Detta är inte bra. Politiker bör besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt, Riksdagen stiftar lagar, professionella domstolar och myndigheter tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå. Kommunerna styrs fortfarande enligt samma koncept som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se lagen ändrad så att kommunerna kan styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Däremot tillåter lagen att den operativa verksamheten separeras från den beställande. Men – det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte ansvarsbördan för fritidspolitikern förändrats. En nämndledamot riskerar fängelse för brister i verksamheten. En avskiljning är nödvändig.

Man måste bolagisera verksamheterna. (Bolagisera, inte privatisera.) Först då försvinner den politiska detaljstyrningen och fritidspolitikerns arbetsbörda krymper. Men det politiska ansvaret försvinner inte. Ansvaret för vad som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ ingår även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och liknande krav.

Detta är inte bara ’bra’, det är nödvändigt. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 16 maj 2020.

(Detta är en tidningsanpassad version av blogg-posten ’Överlever den kommunala socialliberalismen’)

Överlever den kommunala socialliberalismen?

Jag är allvarligt oroad över den långsiktiga samhällsutvecklingen. Den pågående pandemin gör vissa av bristerna plågsam tydliga, men det är gamla synder som är orsaken. Många frågar sig varför det inte fixats tidigare.

I kristider våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Populistiska demagoger tar och får plats, och menar att enkla, drastiska åtgärder löser problemet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten.

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att stoppa både populister och att lösa bristerna är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det vara praktiskt möjligt att vara fritidspolitiker, att orka kombinera civilt heltidsarbete med ett politiskt uppdrag. Det är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse uppdragets omöjlighet för en heltidsarbetande.

Fritidspolitikerns uppdrag blir omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på sammanträdet. Ibland är det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen hur skolmat ska tillagas (RS 2019/958). Liknande iver att engagera sig i djupa detaljer finns hos varje nämnd jag undersökt. Detaljengagemanget kräver ett ökat inslag av hel- och halvprofessionella politiker.

Professionaliseringen av politiken är ett demokratiproblem. Lösningen är att minska arbetsbördan för de förtroendevalda. Men samtidigt måste de förtroendevalda ha full kontroll över de skattefinansierade verksamheterna. Att överlåta allt till tjänstemannaorganisationen är att avhända sig rådighet över det man har ansvar för. Det betyder inte att man misstror sina förvaltningar, men en nämndordförande riskerar fängelse för brister i förvaltningens verksamhet. Man måste ha fortsatt beslutsförmåga över sitt ansvarsområde. Därför måste själva ansvarsområdet minska. Politiker ska besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt i den politiska världen, riksdagen stiftar lagar och professionella domstolar tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå, kommunerna styrs fortfarande enligt samma principer som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se en kommunal författningsreform, där kommunerna skulle styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Vad nuvarande lagar tillåter däremot är att separera den operativa verksamheten från den beställande/uppföljande. Men det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte det formella ansvaret för fritidspolitikern förändrats. Därför är en avskiljning av de operativa verksamheterna nödvändig. Man måste bolagisera verksamheterna.

Jag repeterar: Jag har landat i att separeringen är nödvändig – inte bara ’bra’ – för att det liberala demokratiska välfärdsbygget ska kunna överleva.

Genom ett tydligt uppdragsavtal kan politiken styra över vad som ska levereras till medborgarna, utan att behöva engagera sig i detaljer. Ansvaret för ’vad’ som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ’vad’ inkluderas även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och andra så kallade mjuka krav. Men ansvaret för tillämpningen stannar i verksamheten. Den politiska detaljstyrningen försvinner och då minskas fritidspolitikerns arbetsbörda.

Vi måste alltså ta oss ur denna direktstyrning. Men att ta sig ur direktstyrningen är inte trivialt. En snabb upphandling som quick-fix blir inte bra. Det behövs välfungerande uppdragsbeskrivningar. I till exempel Höganäs kommuns har man bolagiserat delar av sin socialtjänstverksamhet. Höganäs Omsorg AB är ett helägt kommunalt bolag med cirka 660 medarbetare. Ledningen berättar gärna om resan till ett bolag, en resa som tog fem år. Delar av tiden gick åt till att lyfta verksamhetens kvalitet till den miniminivå som IVO kräver.

Det finns ingen anledning att tro att Gotland skulle vara bättre eller snabbare. Men resan är nödvändig. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin.

I redigerad form publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida 16 maj 2020

Att motarbeta populismen

Det kommande EU-valet (liksom liberalernas kommande partiledarval) handlar till stor del om hur de högerpopulistiska krafterna ska motverkas. I kommande val lär vi också få anledning att tänka likadant om vänsterpopulistiska krafter. Vi som tillhör de liberalt inspirerade partierna har all anledning att fundera över metodval.

För det första: De populistiska partierna ger fel svar på rätt frågor. Det är inte frågeställningen eller frågeställaren som är fel. Men de seriösa svaren är komplicerade. Den femtioåring som blivit arbetslös på grund av global frihandel är inte hjälpt av ’jättebra för dina barnbarn’. Då är budskapet om tärande grupper mer lockande.

För det andra: Populisterna svar är att locka med en komfortabel tillvaro. Mannaminne är kort, och att locka med ’bättre förr’ går ofta hem. Det är bara att gå till sig själv – visst var musiken bättre förr? Dessutom är monokultur bekvämt. Mångfald ger visserligen långsiktigt mer hållbar ekonomi – både för samhällen och biologi – men är på kort sikt stökigt och besvärligt.

För det tredje: Det liberala samhället måste beskrivas. Populisterna har lätt för att peka på alla existerande brister, och lova ett gott land under ett nytt ledarskap. Vi som menar att de har fel måste lära oss att beskriva både felen i populisternas vision och fördelarna med vårt samhällsbygge.

Allt detta, helst på trettio sekunder i valstugan på torget. Detta är svårt. Slagord besegrar tyvärr oftast resonemang. Men det måste göras.

Både vänster- och högerpopulister vill bygga upp en konfrontation mellan påstådda grupper, det finns alltid ett ’vi och dom’. Klass mot klass, könskamp eller en hotad nationalkaraktär. Här kan det första förvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Motståndet mot att ge människor gruppegenskaper.

  • Vem ska tillåtas definiera din grupptillhörighet? Är du svensk, musikälskare, medelålders, kvinna, förälder eller gotlänning?

Om du är flera samtidigt, kan inte det innebära att några ur ’de andra’ också kan tillhöra en grupp som du själv menar att du tillhör? Om svaret är ja så innebär ju det att grupperingarna inte duger som beskrivning av en person. Alla är individuella, vilket är liberalismens grund.

Om man inte kan hävda sin rätt genom att hänvisa till en viss grupptillhörighet (min klantillhörighet ger mig rätt att…), så måste det finnas ett starkt rättssamhälle som försvarar individen. Rättssamhället måste försvara individen gentemot starka grupperingars önskan att få mobba avvikare. Här kan det andra försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Den stökiga mångfalden måste försvaras.

  • Kan du halka ut ur majoritetskulturen? Är det okej att inte omfamna mello, selfies, danskt fläsk eller kebabpizza?

Om svaret är ja så innebär det att det inte räcker med att följa majoritetens vilja. Monokulturen fungerar inte. Rättssamhället måste också försvara minoriteter. Den minsta minoriteten är en individ. Det liberala rättssamhället måste vara uppbyggt på att försvara individen.

Populisternas krav på ett nytt, starkt ledarskap innebär ett kunskapsförakt. Tidigare generationer erfarenheter och modern forskning förkastas. Det påminner väldigt mycket om argumenten för religiösa lagar, den heliga uttolkaren beslutar vad som är rätt för dagen. Här kan det tredje försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Det liberala samhällsbygget måste beskrivas.

  • Vem ska få avgöra om ditt mjöl är rent? Ska den opinionskänsliga politikern besluta vad som gäller för stunden, eller är det ordning och reda som gäller?

Om det är ordning och reda som gäller, så måste det ju också finns regler för hur detta kan förändras. Ordet är byråkrati. En väl fungerande byråkrati i självständiga institutioner är också ett gott skydd mot korruption och godtycke. En liberal måste alltså slåss för effektiva institutioner, för att på så sätt försvara individens rätt att vara individuell.

Allt detta, helst på trettio sekunder i en valstuga på torget.

Publicerad i redigerad form på Gotlänningens (GT) ledarsida 30 april 2019

’Ingen riktig mor’

Handel med människor förbjöds i Sverige år 1845. Drivande kraft var Erik Gustaf Geijers liberala idéer.  Det förefaller som om Liberalernas partistyrelse nu vill öppna för en ändring av detta.

I en motion till landsmötet 2017 (J15) har jag föreslagit att Liberalerna ska stå fast vid att en mor aldrig ska kunna forceras att adoptera bort sitt barn, oavsett eventuella kontrakt om surrogatmödraskap. (Surrogatmödraskap handlar om adoption.) Partistyrelsen föreslår att motionen avslås.

Det finns idag inga lagliga hinder för en kvinna att hjälpa ett barnlöst par att få ett barn. De vanliga adoptionslagarna står inte i vägen. Det är bra. Modern har dock alltid rätt att ändra sig och behålla sitt nyfödda barn. Det är också bra.

Men detta vill förespråkarna för en ny lag ändra på. Ett barn blir en handelsvara vars ’tillhörighet’ regleras i kontrakt.

Dagens adoptionslagar ger modern en rätt att efter förlossningen få en rimlig betänketid innan adoptionen fastställs. Jag tycker det är bra och ville att Liberalerna skulle uttala sitt stöd för denna del av lagen.  (Föräldrabalken, 4 kap §5a)

Partistyrelsen håller inte med. De menar att en kvinna som blir gravid genom äggdonation inte är en riktig mor. Man skriver att hon ’är gravid med någon annans barn’ (sid 356). ”Gravid med någon annans barn’ – vad innebär det? Får abort göras? Ska moderskapet utredas? För mig är det en människosyn som känns helt absurd.

Med partistyrelsens linje blir barn en handelsvara. Det är inte bra. Det är hur dåligt som helst.

(s) hotar fackföreningsfriheten

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu hotas den av s-regeringen som antyder att arbetsgivarens val av (lojal ?) fackförening ska vara tvingande för löntagarna. Bakgrunden är konflikten i Göteborgs containerhamn.

På ena sidan står Svenska Hamnarbetarförbundet som föddes ur en strid med Transportarbetarförbundet/LO på 70-talet. Hamnarbetarna motsatte sig den hårda centrala styrningen, och öppnade eget. De organiserar ca åttio procent av hamnarbetarna i containerhamnen. Men utöver det står de i stort sett ensamma förutom stöd från några organisationer på yttersta vänsterkanten.

På andra sidan står bolaget APM Terminals, med stöd från nästan hela etablissemanget: Transport/LO, Svenskt Näringsliv, konservativa och socialdemokratiska politiker samt förstås alla drabbade företagare. Nu senast även GA:s ledarsida.

Konflikten är allvarlig, så också dess orsak. Initialt handlade det om vanliga arbetsplatsfrågor, men vartefter tiden har gått rör det mer synen på fackföreningar, konflikträtten och rätten att teckna kollektivavtal.

Själva den fackliga konflikten borde kunna lösas av parterna. Men eftersom bolaget nu har fått eldunderstöd från LO och regeringen så fungerar inte de vanliga mekanismerna. Om arbetsgivaren får stöd från en socialdemokratisk regering i en kamp mot en fackförening, så växer förstås tuppkammen.

Problemet för Hamnarbetarförbundet är att de förvägras rätten att teckna kollektivavtal, och att det är Transportarbetarförbundet/LO som står i vägen. Detta har historiska orsaker.

LO har fått monopol på kollektivavtal för arbetare av historiska skäl. För att förhindra utpressning gentemot enskilda löntagare har LO:s kollektivavtal sedan åtminstone trettiotalet haft en klausul om att de gäller för samtliga anställda inom området. Lokala avvikelser måste godkännas centralt. Naturligtvis godkänner inte LO lokala avtal med ett konkurrerande fackförbund, även om dagens lagstiftning motverkar utpressningssituationen. Jämför med LO:s fientliga inställning till arbetskraftsinvandring – konkurrensbegränsning är ordet.

Arbetsgivarorganisationen är inte det stora problemet. De har i olika hamnar och vid olika tillfällen träffat lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. De andra hamnbolagen i Göteborg har lokala avtal med Hamnarbetarförbundet. Men dessa lokala avtal måste underställas eller godkännas av Transport. Ett hamnbolag på norrlandskusten träffade lokalt avtal med Hamnarbetarförbundet utan att underställa detta Transport, de hade inga lokala medlemmar. Men detta bröt mot det centrala avtalet och hamnbolaget dömdes i januari 2017 till skadestånd.

Före sommaren hoppade regeringen in i striden. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har aviserat en utredning som ska begränsa fackföreningsfriheten: Alla fackförbund inom avtalsområdet ska vid lag vara bundna till fredsplikten i det avtal som det av arbetsgivaren gillade fackförbundet har tecknat.

Hon tänker sig naturligtvis att det är ett LO-förbund som skriver avtalet, men inget hindrar en gul fackförening att komma först.

(Det låter helt annorlunda när det gäller utländska fackförbund. Ett lagförslag från december 2016 säger att ’svenska fackförbund alltid ska kunna kräva ett svenskt kollektivavtal, ytterst med stöd av stridsåtgärder’.)

Fackföreningsfriheten är en liberal seger från mitten av 1800-talet. Nu är det dags för liberaler att försvara den gentemot s-regeringen. Hur udda det än kan kännas bör liberaler slåss för (det troligen vänsterradikala) Hamnarbetarförbundets rätt att teckna egna avtal.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 augusti 2017

Kommunalt ministerstyre

Jag vet inte om jag någonsin tidigare hållit med Erik Fransson till etthundra procent, men hans text ’Demokratiska system ger skydd’ från den 9 juni är mycket bra. Hade det varit ett upprop hade jag skrivit under. Välkommen in i det liberala triangelhörnet, med mindre av ’starka ledare’ och mer av civilt rättssamhälle.

Den ledaren handlade om staten. Resonemanget bör tillämpas även på kommunalt styre.

Erik skriver ’När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin’. För den statliga verksamheten är ministerstyre olagligt, styrningen ska ske genom lagar och regleringsbrev. Politikerna får inte besluta i enskilda ärenden utan ska ge ramar och förutsättningar för tjänstemännen att verka efter. Blir det fel så får man ändra lagarna, inte ingripa under pågående ärenden.

Men detta gäller inte för kommunala beslut. I kommun, landsting och region är ministerstyre det som är anbefallt. Det är ett historiskt arv från tiden då man träffades på kyrkbacken och delade upp sysslorna mellan sig. Det kanske fungerade då, men bevisligen fungerar det inte idag.

Makt både berusar och korrumperar. Den kommunala korruptionen är ett känt problem och Statskontoret gjorde redan 2012 en jämförelse mellan stat, landsting och kommun där kommunerna kom ut som förlorare. Det visade sig dessutom vara sju gånger vanligare med korruptionsbrott i kommuner än landsting.

Ett väl så stort problem är maktberusning. Det visar inte minst diskussionerna kring fallet med markanvisningstävlingen för Kolgården 12. I korthet: De kommunala politikerna sätter upp regler, tjänstemännen följer dem, politikerna gillar inte utfallet och beslutar på tvärs mot sina nyss fattade regler. Detta är formellt helt korrekt, men man ska vara bra maktberusad för att inte inse det olämpliga. Särskilt olustigt blir det som i Almedalsfallen, de tjänstemän som försöker följa reglerna hånas av beslutsfattarna. Problemet finns i alla läger, men de som förespråkar politiskt styrd ekonomi faller lättare.

Makt berusar, och för att få en nyktrare kommunal styrning bör man göra som staten – ta bort politikerna från den dagliga verksamheten och de enskilda besluten.

Dagens system skapar slarviga politiker. Det tillåter politikerna att skapa otydliga regler, eftersom allt ändå kan ändras i slutändan. En ny kommunpolitisk roll blir då att skapa tydliga regler för vad som gäller – och se till att dessa regler också kan följas. Det är inte så konstigt som det låter, det är så staten fungerar.

Det går, även med dagens regelverk. Men det kräver att lokalpolitikerna både vill och förstår att rollen som tilldelades på kyrkbacken inte längre gäller. Våga avstå från makt. Kungarna på 1800-talet vågade avstå statlig makt, vågar dagens kommunpolitiker?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 17 juni 2017

Debatten om ny surrogatmödraskapslag är obehaglig

Det finns en ständigt pågående debatt om vuxna personers ’rätt’ att skaffa barn. I grunden handlar det om den helt naturliga önskan om att få bli förälder, önskan om att få barn.

Om naturen förvägrar en kvinna att bli gravid trots IVF och annan modern medicinteknik, återstår adoption som enda möjligheten för en kvinna att bli förälder. Själva adoptionsinstitutet är urgammalt, att frivilligt uppfostra andras ungar som sina egna är nog äldre än mänskligheten.

Surrogatmödraskap eller värdmödraskap är en avancerad blandning av etik, medicinteknik och adoptionsjuridik. Medicintekniskt finns inga konstigheter, i princip är det en graviditet genom IVF-teknik.

Etiskt finns det en diskussion som ligger snubblande nära prostitutionsdebatten. Den svenska debatten handlar mest om altruistiskt surrogatmödraskap och där får det inte förekomma någon ersättning – så klarar man den debatten.

Juridiskt handlar det om en till stora delar vanlig adoption. En tingsrätt fastställer adoptionen och överför det juridiska föräldraskapet på de nya föräldrarna.

Det obehagliga handlar om förspelet till tingsrättens adoptionsbeslut. Svensk lag kräver ett samtycke från föräldrarna innan de kan adoptera bort sitt barn. För att modern ska kunna samtycka krävs att hon återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Praxis säger att denna tid bör inte understiga sex veckor. Samtycke kan återkallas innan adoptionsbeslutet vunnit laga kraft.

Det finns inget hinder mot att någon annan tillförordnas som vårdnadshavare redan vid förlossningen, men själva adoptionen kan alltså inte genomföras förrän efter en viss betänketid, även om alla är helt överens. Ett vanligt mått tycks vara en betänketid på sex månader, förmodligen hämtat från skilsmässolagen.

Det är denna betänketid som förespråkarna för en ny surrogatmödraskapslag vill ändra på, och det är här det blir obehagligt.

Förerspråkarna för en ny lag vill att adoptionen ska kunna genomföras redan vid förlossningen, och att surrogatmodern genom kontrakt ska kunna tvingas att adoptera bort sitt barn.

Ett inte ovanligt argument för adoptionstvånget är att ’det inte är hennes barn’. Genom både ägg- och spermadonation menar man att det inte finns någon koppling mellan surrogatmodern och barnet. Surrogatmodern verkar betraktas som en leverantör, och barnet blir en kontrakterad handelsvara vars hemvist regleras i avtalslagen.

Det finns idag inga hinder för att en tredje person hjälper ett par att få det barn de önskar. Nuvarande adoptionsregler står inte i vägen. Men de nuvarande reglerna står i vägen för att graviditeter regleras genom kontrakt eller att samtycken forceras fram. Det är bra, låt det förbli så.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 maj 2017

Ideologiernas återkomst (2 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Jag återkommer till triangeln med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Kom ihåg att en karta är alltid en förenkling av verkligheten, och att inga partier är renläriga.

Jag har tidigare visat att det som förenar konservativa och socialister är tron på gruppidentiteter. Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar.

Det finns förstås även det som förenar liberaler och socialister, samt det som förenar liberaler och konservativa.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH KONSERVATIVA är tron på marknadsekonomi, att det ekonomiska systemet ska bygga på avtal mellan fria parter, och att dessa avtal är bindande för parterna.

MOT DETTA STÅR SOCIALISTERNAS tro på planekonomi, att ekonomin ska styras genom politiska beslut och att dessa beslut kan omprövas.

Marknadsekonomin förenar liberaler och konservativa, men det skiljer i synen på hur mycket lagen ska stötta en förmodat svagare part genom regleringar eller lagstadgade åtaganden. Socialisterna menar att ekonomisystemet alltid måste kunna ta politiska hänsyn och besluten ändras.

Pensionssystemet kan illustrera detta: Privata pensionsförsäkringar måste leverera avtalad ersättning, den statliga pensionen beslutas av politiker.

DET SOM FÖRENAR LIBERALER OCH SOCIALISTER är deras uppfattning om samhällelig solidaritet, att hela samhället har ett gemensamt ansvar för alla ’svaga’.

MOT DETTA STÅR DE KONSERVATIVAS korporativism, att man först måste ta hand om ’de egna’ innan hjälp kan spridas till fler.

Socialister och liberaler är överens om principerna för den grundläggande välfärden: Vård, skola och socialförsäkringar ska betalas gemensamt med skatter och omfatta alla. Miljöpolitik och internationellt bistånd ryms också inom solidaritetsbegreppet. Det är ambitionsnivån som skiljer.

Det konservativa svaret är privat finansiering och försäkringslösningar. Ett allmänt resonemang förs om att ’vi’ inte har råd eller rätt att hjälpa ’dem’ – åtminstone inte förrän vi har löst våra egna problem. Dessa ’vi’ och ’de’ skiljer sig mellan olika konservativa, ’vi strävsamma’ mot de lata, vi rättrogna, eller ’folket’ mot utlänningarna.

Avslutningsvis: Det blir lättare att orientera sig om man har en begriplig karta, även om många detaljer inte syns. Jag har fått både lättare att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel-karta. Jag hoppas att det nu kan gälla för fler.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 24 februari 2017

Ideologiernas återkomst (1 av 2)

Ideoligitriangeln_v2Hur kan det komma sig att socialdemokraterna (inklusive LO), de nygamla moderaterna och sverigedemokraterna har så lätt för att komma fram till samma svar i migrationspolitiska frågor. Och varför ’inser’ inte liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet samma sak? Det är ideologierna skiljer och förenar.

Folkbladets debattörer David Lindvall (6/2) och Hans Söderberg (15/2) snuddar vid ämnet, och både Erik Fransson och Eva Bofride återkommer ofta till det som kallas partiernas värdegrunder. I värdegrunden ligger bland annat den grundläggande ideologin.

Men vad är då detta? Ibland händer det att någon ber mig ’förklara liberalismen’, helst på max en halv minut vid något samtal på torg eller i en valstuga. Det är ju inte helt trivialt, och jag brukar då använda en bild på huvudideologierna och deras inbördes förhållanden.

Det är en triangel med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Bilden är en slags karta. En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men den hjälper en att orientera sig. Min triangel-karta visar de globalt huvudsakliga ideologierna. Det är också viktigt att komma ihåg att inget parti är renlärigt, men de håller sig oftast inom en ideologisk huvudriktning.

Jag har själv både lättare för att förstå och förklara vad som händer i politiken genom denna triangel. Jag börjar med det som förenar socialister och konservativa, och återkommer med det som förenar liberaler med socialister, respektive konservativa.

DET SOM FÖRENAR KONSERVATIVA OCH SOCIALISTER är tron på gruppidentiteter. Man talar om klass, kön, nationalitet, ras, tro etc. som viktiga parametrar för att beskriva en person.

MOT DETTA STÅR LIBERALERNAS tro på individualitet, att det endast är de personliga egenskaperna som ska tillmätas betydelse.

Att detta med gruppidentiteter förenar betyder inte att man vill värna om samma grupper, eller att man ens accepterar motståndarens gruppindelning. Feministiskt initiativ argumenterade i P4-Gotlands HBTQ-debatt för ’representation’, att det endast är de som tillhör ’HBTQ-gruppen’ som har rätt att motionera om HBTQ-frågor. Inga likheter i övrigt, men på samma sätt argumenterar sverigedemokraterna för att begränsa de demokratiska rättigheterna för de som inte tillhör ’folket’.

Det är olika grupper, men själva tanken på gruppidentiteter förenar socialister och konservativa. Liberaler anmäler avvikande uppfattning och hävdar att gruppegenskaper inte ens existerar. Din sexuella läggning säger inte vem du är.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 21 februari 2017

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ’Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ’vi’ mot ’de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ’intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016