Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

Jag listar några exempel från tidigare bloggpostningar – detta är ingen dagslända för mig.

• På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Jag vill därför att vi ska argumentera för att “alla friska vuxna ska försörja sig själva “, inte dystert sia om att “vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring. (1 aug 2005)
• Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (6 nov 2005)
• Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas. (14 sep 2005)
• Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (1 jan 2004)
• Samhället är tillgängligt för alla. “Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp. (27 jul 2005)

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.

• För byggärenden kan det uttryckas så, att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas. (9 aug 2009)

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

• Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Marknadsekonomins styrka ligger inte i det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar.(14 sep 2005)
• Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (14 sep 2005)
• Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna. Flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten har inget stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. (6 april 2010)

• … och så är det ju det där med FRA. Ett liberalt samhälle avstår från vapen som riskerar att göra mer skada än nytta; atombomber, klusterbomber och massavlyssning av egna folket tex.

————
Fler visionärer
Amanda Brihed
Per Petterson
Per Altenberg
Andreas Froby
Victor Zetterman
Daniel Rhodin

Bloggarna Daniel Waldenström och Mattias Lundbäck problematiserar detta på ett bra sätt.

Jag vill slå ett slag för ett nygammalt ekonomiskt begrepp: Ekonomiskt utanförskap

Ett populärt begrepp i andra sammanhang är “utanförskap”. Innan det klatschigare “relativ fattigdom” slog igenom så användes begreppet “ekonomiskt utanförskap” ofta för de som hade mindre än 60% av medianinkomsten.

Det går lätt att förstå känslan av ekonomiskt utanförskap för den som tvingas avstå från Porche i Monaco. Det går också att förstå att det i överförd betydelse kan vara samma känsa hos den som inte har råd med cykel med fotbroms i Rumänien. Att dessa två individer däremot skulle uppleva samma slag av fattigdom är obegripligt.

Om man vill göra debatten begriplig, den om inkomstskillnaders påverkan på individens framtida möjligheter i det samhälle hon lever i, så är begreppet “ekonomiskt utanförskap” mycket bättre.

Men en skicklig retoriker vet att om folk begriper vad man säger, så kanske de inte gillar det som sägs. Det bör man minnas när debatten börjar handla om ords definitioner.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom

Jodå, den politiska vilja finns numera. I FP:s miljöprogram för Stockholms län så står det bland annat:

5 Minska bullernivåer

5.1 Buller är ett växande problem i samhället. För enskilda människor är olika bullerkällor olika påfrestande. Det är välbelagt att buller bidrar till hälsoproblem som i värsta fall leder till hjärt- kärlsjukdomar och högt blodtryck. Kommunerna, landstinget, Trafikverket och Luftfartsverket har ett särskilt ansvar för att minska trafikbullret.

5.2 Minska väg- och järnvägsbullret

I bullriga trafikmiljöer är det prioriterat att åtgärder riktas mot att minska bullernivåerna, snarare än att riktas in på att skydda mot buller. Försök pågår runtom i regionen med modern tyst vägbeläggning (”tyst asfalt”). Dessa försök ska utvärderas och om de visar sig effektiva är det värt att satsa på denna metod.

5.3 Minska flygbullret

Flygbullret är ett problem för alla som bor under inflygningsvägar eller i närheten av flygplatser. Stora ansträngningar måste göras för att minska flygbullret, exempelvis genom satsning på ny teknik, som ger möjlighet till bättre utnyttjande av befintliga inflygningskorridorer.

5.4 Förbättra bullermålen för bostäder

I stället för att kräva samma bullernivå utanför alla fönster i en bostad bör man införa ett alternativ med en tystare och en bullrigare sida. I stadsmiljö med stora trafikleder är det ofta mycket svårt att uppfylla det generella bullermålet på alla sidor av en bostad, medan det går att få en sida av bostaden tystare än gränsvärdet. Om bostaden tillgodoses med en tyst sida bör man kunna acceptera en bullrig sida där bullret överstiger gränsvärdet.

Det är visserligen bara en början, och inte ett heltäckande “bullerprogram”, men frågan har fått fokus inom Folkpartiet. Folkpartiet anser att bullret ska minska, och att det ska minskas vid källan – inte dämpas bort genom vallar eller tjocka fönster.

Läs även andra bloggares åsikter om buller

De stora partierna har högst andel höginkomstagare bland sina kandidater. Det visar en granskning av alla 55000 kandidater i valet till kommuner och riksdag som Statistiska centralbyrån gjort för Ekots räkning.
I ett inslag i P1 Morgon så förklarar både moderaternas och socialdemokraternas partisekreterare att detta beror på att de har så stor andel heltidspolitiker på sina listor.

Det är detta som borde vara den stora nyheten. Den politiska klassen beter sig som romarikets konsuler och berikar sig och de sina på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har inga problem med höga löner, den som utför ett kvalificerat arbete bör kunna få bra betalt. Men det är stötande att se hur toppolitikerna i respektive parti tilldelar sig själva löner och förmåner, utan att någon motprestation efterfrågas. (Mina exempel kommer från landstingen eftersom det är där jag varit verksam de sensate två mandatperioderna.)

Det mest uppséendeväckande är väl rollen som oppositionsledare, i till exempel Västerbottens läns landsting så premieras den rollen med 60.000kr/mån. Det ansvar som den politikern har gentemot uppdragsgivarna/väljarna är att författa elaka insändare i opposition mot den styrande majoriteten. Inget ytterligare formellt ansvar!
Ett finanslandstingsråd i Stockholm har långt över 80.000 kr/mån. Då har man ett formellt ansvar för några anställda politiska sekreterare – inget mer. Det görs ibland liknelser med näringslivsledare, men en vd har operativt ansvar för verksamheten och kan göras personligen ansvarig för fel som någon i organisationen har gjort. Inget landstingsråd är operativt ansvarig för verksamheten, det är landstingsdirektörens roll. En politiker kan bara göras formellt ansvarig för sitt personliga agerande, inget annat.

Landstingsråden är nyttiga för det egna politiska partiets arbete, man samordnar internt, förhandlar om kompromisser och så vidare. Man har ett stort politiskt ansvar, men inte något operativt ansvar.

Jag tycker inte att de heltidsavlönade politikernas löner ska sänkas. Jag tycker att deras tjänster ska avskaffas! Istället bör de anställas av partierna.

2005 skrev jag följande, och jag tycker fortfarande likadant, trots att det nu är ‘vi’ som sitter vid köttgrytorna:

Några av mina partivänner får ursäkta: I de fall yrkespolitikerna inte har operativt ansvar – dvs inte är chef – så tycker jag att de har stötande höga ersättningar.

Däremot kanske dessa politiker är nyttiga för sina partier, i sin egenskap av frontfigurer. Det är därför som jag menar att partierna ska anställa och avlöna sina portalfigurer, utöver arvodet. Det ger också partierna möjlighet att locka högavlönade personer till politiska uppdrag. Men själva det politiska uppdraget blir i princip inte bättre utfört, bara för att man är duglig inom andra samhällsområden.

Jag menar alltså att det finns ett värde i partiväsendet. Därför bör resterande del [utöver det vanliga mötesarvodet] av dagens ersättningar (inklusive lön till politiska sekreterare, studieresor, kaffebryggare och allt annat som finns runt politikern) tillfalla de politiska partierna allt efter antal mandat. Om de vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, så må de göra så. Sjukersättningar, pensionsavsättningar och andra vanliga löneförmåner blir en sak mellan arbetsgivaren “partiet” och den anställde “yrkespolitikern”.

Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt kanske mindre behov av att skapa nya myndigheter för att parkera politiker som tappat sin plats.

Slutligen så menar jag att detta kanske också är en förändring som är politiskt möjlig att genomföra. Det vanliga försvaret från många yrkespolitiker för att de inte ska uppföra sig som normala anställda är att de är “anställda av folket”. Gott så, men då till en rimlig kostnad. Om de i nästa andetag skulle hävda att partierna skulle vara dåliga arbetsgivare, och därför inte borde få den resterande ersättningen, så vore ju det ett präktigt självmål.

Följande är klart:

* Tisdagen (6/7) viks åt vattenfrågor; Anita Brodén, Sverker Thorén och Lars Tysklind alla från Folkpartiet.
* Onsdagen (7/7) handlar om artutrotning; Jan Terstad från Artdatabanken, Anita Brodén och Karin Granbom Ellison, båda från FP.

Övrigt som är på gång, men inte helt fastställt ännu:

* En dag får lite mer upplevelseorienterad inriktning med Svenskt Friluftslivs generalsekreterare Ulf Silvander.
* En dag ägnas åt principiella frågeställningar (vad är just liberal miljöpolitik). LUF deltar med Adam Cwejman och Christoffer Jönsson. Eventuellt så dyker också Liberatis Alexander upp

Mer info på www.gronaliberaler.se/almedalen2010

Läs även andra bloggares åsikter om almedalen

_______________________________

Läs även andra bloggares åsikter om tobleronepolitik

Jans belackare förklarade ofta och vältaligt att skolans problem bara kunde lösas med mer resurser, mer teknik, fler tjänster etc. Som Jan konstaterade i en debatt år 2005: ”Först skulle Perssonpengarna lösa alla problem i skolan. Sedan kom Wärnerssonpengarna. Nu kommer Baylanpengar. Jag motsätter mig inte mer pengar till skolan, men resursbrist är inte huvudproblemet. Det är den förda skolpolitiken.”

Alltid var det rätt med mer pengar, aldrig var det rätt att ställa krav på organisationen.

Jag påminer mig det debattklimatet när jag följer Johan Perssons rättspolitiska linje. Alltid mer resurser, strängare straff, mer integritetskränkande teknik till polisen. För att inte tala om detaljpillandet, direktiv för i vilka lokaler polisen ska husera, att polisen ska kunna SMS:a och så vidare. Aldrig några krav på de utförande organisationerna. Aldrig några krav på att polisen som organisation har ett uppdrag som de ska leverera.

Någon måste ta bladet från munnen och förklara att flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten inte har något stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. Det har däremot ett krav på ökad effektivitet inom den befintliga poliskåren.

Det behövs en ny sorts polispolitik. Folkpartiet har med framgång reformerat skolväsendet. Nu bör Folkpartiet ta sig an polisväsendet. Den väl etablerade devisen ”Att ställa krav är att bry sig” passar sällsynt väl in i detta sammanhang.

Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Ett målvärde för antalet uppklarade brott – inte att förväxla med antalet avslutade/nedlagda utredningar – borde vara en bra start för dessa diskussioner. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna.

Folkpartiet gick före och visade vägen för en ny skolpolitik. Nu kan vi gå före och visa vägen för en ny polispolitik. Jan visade hur och vågade till och med utmana delar av lärarkåren. Vågar Johan utmana polisen?
___________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om polisen, rättspolitik

All övergång från reglerad ekonomi till marknadsekonomi har visat sig vara svår. Det blev kaos i taxinäringen i Stockholm när taxi avreglerades. Men nu har den marknaden stabiliserat sig. Det är oligopol inom elmarknaden i Sverige. Den marknaden är ännu inte fungerande – det är bara säljarens marknad.

Men Folkpartiets svar är inte återinförande av planekonomi inom energiförsörjningen. Svaret är att få en fungerande marknad.

I kapitlet om vindkraft så skriver fp:s klimatkommision: …Det ger möjligheter för nya aktörer att ge sig in på energimarknaden, som enskilda, kooperativ och bostadsrättsföreningar. Den el-prisdämpande effekten för dessa aktörer kan bli betydande.

Vi ska inte önska oss att bli daddade av överheten. Vi ska bli kunniga och kritiska konsumenter. Först då får vi rimliga priser på elen.

Men nu har han ändrat sig. På en direkt fråga från mig svarar han “Jag vill bygga ut tunnelbanan”.

Nätdrivna fordon är generellt “bättre” ur nästan alla aspekter i jämförelse med de fordon som bär sitt bränsle med sig. Det gäller även för bussar, dvs trådbussar är starkare, tystare, energisnålare än motsvarande trådlösa bussar.

Däremot är de inte lika flexibla som de trådlösa, vilket gör dem olämpliga i innerstaden.

Men det finns några samverkande faktorer som kan göra trådbussar attraktiva:

* Det finns en gammal tanke om att konvertera blåbussar till spårväg.
* Det finns nya tankar: “Tänk spårvagn – kör buss”
* SL utreder en snabbusslinje mellan Värmdö och Täby.
* Vägverket är mycket positiva till trådbussar i Förbifart Stockholm. (Samrådssvar på Ekerö.)

Det finns goda motiv för att pröva trådbussar, men inte i innerstaden utan som ett försteg till snabbspårväg. De tyngre blåbusslinjerna borde på sikt kunna konverteras till tråddrift. I Rom lär det gå hybrid-trådbussar som kan gå längre sträckor på batteri, det borde borga för att man kan optimera tråddragningen till de platser och sträckor där det är bäst lämpat.

Förslag: Skicka ett uppdrag till SL att i samband med utredningarna kring snabbusslinjen Värmdö-Täby, också undersöka förutsättningarna för moderna trådbussar.

________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om trådbussar, kollektivtrafik, SL