Motion – Mindre Stockholm i vårt landsbygdsprogram

(Motion till Liberalernas landsmöte 2019)

Alltför mycket av Liberalernas framtoning låter det stockholmska bytänkandet skina igenom. Det är onödigt. Ett liberalt parti som bygger på idén om meritokrati och individers förmåga borde våga lita även på medlemmarna ’ute i landet’.

Ett tyvärr nästan övertydligt exempel får man vid en sökning på etiketten Landsbygd. Jag uppmanar den intresserade att söka svar kring landsbygdsskolor, serviceorter eller lanthandel. Man får leta länge. Däremot finns det gott om förslag kring frågor som engagerar den storstadsbo som sommartid åker till ’landet’.

Eftersom landsbygdsprogrammen behöver bli bättre, och Liberalerna behöver bli bättre på att delegera utanför Stockholm, bör dessa två konstateranden kunna kombineras.

  • Jag yrkar att Liberalerna ska låta två eller flera länsförbund utan storstäder, tillsammans få ansvara för ett nytt landsbygdsprogram

Motion – Enskilda vägars maxhastighet

(Motion till Liberalernas landsmöte 2019)

I Trafikförordningen (1998:1276), 3 kapitlet, 17 §, tredje och fjärde styckena bestäms att hastigheten utom tättbebyggt område får vara 70, 80, 90 100 eller 110 km/h. 70 km/h definieras som bashastighet. Kortare sträckor kan få nedsatt hastighet om särskilda skäl finns.

Detta är ett problem för alla de enskilda landsbygdsvägar som får statsbidrag. I de fallen får inte vägens ägare besluta om vilken (lägre) hastighet som är lämplig för vägen. Bashastighet gäller, med undantag för kortare sträckor om särskilda skäl finns. (För vägar utan statsbidrag ligger hela beslutsrätten på vägens ägare.)

Det innebär exempelvis att en liten tre-meters grusväg, lämplig för ca 30-40 km/h, som ansluter till en 90-skyltad landsväg, vid infarten skyltas med en 70-skylt. Dagens trafikbeteende gör att detta ger både ökad olycksrisk och ökat slitage. Eftersom en stor del av förvaltningskostnaden ska bäras av vägens ägare leder begreppet ’bashastighet’ till att landsbygdens befolkning påförs helt onödiga kostnader som de inte kan påverka.

Liberalerna bör därför verka för att alla enskilda vägars ägare ska ha rätt att besluta om lägre hastighet än bashastigheten på hela eller delar av vägen.

  • Jag yrkar att Liberalerna ska verka för att alla enskilda vägars ägare ska ha rätt att besluta om lägre hastighet än bashastigheten på hela eller delar av vägen.

Motion – Bättre tidtabeller för att öka kollektivtrafikresandet

(Motion till Liberalernas riksmöte 2019)

EU-Domstolen har i rättsfallet C-452/13, Germanwings GmbH vs Ronny Henning, fastställt att vid beräkningen av en flygförsening så skall förseningen räknas fram till tidpunkten då åtminstone en av flygplanets dörrar öppnas under förutsättning att passagerarna tillåts att lämna flygplanet vid denna tidpunkt.

Det är rimligt att anta att ovanstående dom kan tillämpas även på andra transportslag. Det är bra, då har vi inom EU entydigt definierat vad som avses med ankomsttid.

Tyvärr finns ingen liknande definition av vad som menas med avgångstid. Det är illa eftersom de olika reseplaneringssystem som finns och kan tänkas komma att finnas då inte ger korrekta uppgifter.

Med samtrafikens reseplanerare ’Resrobot’ så finns nästan all inrikes kollektivtrafiks tidtabeller samlad på ett ställe. Det går i teorin att planera en resa med lokal- och expressbussar, inrikes flyg, tåg, spårvagnar, tunnelbana, skärgårds- och gotlandsbåtar. I teorin, för många av bolagen har högst egna tolkningar vad som menas med avgångstid. Tidtabellens tid gäller inte som inställelsetid, finstilta extraregler som inte kan läsas av databaser gör reseplaneringen till ett moras.

Detta gör att kollektivtrafikresandet blir onödigt svårplanerat och tappar i attraktionskraft för resor över operatörsgränser.

Liberalerna vill främja kollektivtrafikresande. Även om en standardiserad definition av avgångstid kan tyckas som en infinitesimal fråga, är det i praktiken ytterligare ett hinder för ett välfungerande kollektivtrafiksystem. Liberalerna bör därför driva denna fråga i lämpliga forum. EU är ett av flera lämpliga forum, man har redan beslutat om liknande frågor i till exempel busspassagerarförordningen och den ovan citerade domen från EU-Domstolen.

Jag yrkar
* att liberalerna i lämpliga forum ska driva frågan om en standardiserad definition av begreppet ’avgångstid’

Att motarbeta populismen

Det kommande EU-valet (liksom liberalernas kommande partiledarval) handlar till stor del om hur de högerpopulistiska krafterna ska motverkas. I kommande val lär vi också få anledning att tänka likadant om vänsterpopulistiska krafter. Vi som tillhör de liberalt inspirerade partierna har all anledning att fundera över metodval.

För det första: De populistiska partierna ger fel svar på rätt frågor. Det är inte frågeställningen eller frågeställaren som är fel. Men de seriösa svaren är komplicerade. Den femtioåring som blivit arbetslös på grund av global frihandel är inte hjälpt av ’jättebra för dina barnbarn’. Då är budskapet om tärande grupper mer lockande.

För det andra: Populisterna svar är att locka med en komfortabel tillvaro. Mannaminne är kort, och att locka med ’bättre förr’ går ofta hem. Det är bara att gå till sig själv – visst var musiken bättre förr? Dessutom är monokultur bekvämt. Mångfald ger visserligen långsiktigt mer hållbar ekonomi – både för samhällen och biologi – men är på kort sikt stökigt och besvärligt.

För det tredje: Det liberala samhället måste beskrivas. Populisterna har lätt för att peka på alla existerande brister, och lova ett gott land under ett nytt ledarskap. Vi som menar att de har fel måste lära oss att beskriva både felen i populisternas vision och fördelarna med vårt samhällsbygge.

Allt detta, helst på trettio sekunder i valstugan på torget. Detta är svårt. Slagord besegrar tyvärr oftast resonemang. Men det måste göras.

Både vänster- och högerpopulister vill bygga upp en konfrontation mellan påstådda grupper, det finns alltid ett ’vi och dom’. Klass mot klass, könskamp eller en hotad nationalkaraktär. Här kan det första förvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Motståndet mot att gruppera människor.

  • Vem ska tillåtas definiera din grupptillhörighet? Är du svensk, musikälskare, medelålders, kvinna, förälder eller gotlänning?

Om du är flera samtidigt, kan inte det innebära att några ur ’de andra’ också kan tillhöra en grupp som du själv menar att du tillhör? Om svaret är ja så innebär ju det att grupperingarna inte duger som beskrivning av en person. Alla är individuella, vilket är liberalismens grund.

Om man inte kan hävda sin rätt genom att hänvisa till en viss grupptillhörighet (min klantillhörighet ger mig rätt att…), så måste det finnas ett starkt rättssamhälle som försvarar individen. Rättssamhället måste försvara individen gentemot starka grupperingars önskan att få mobba avvikare. Här kan det andra försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Den stökiga mångfalden måste försvaras.

  • Kan du halka ut ur majoritetskulturen? Är det okej att inte omfamna mello, selfies, danskt fläsk eller kebabpizza?

Om svaret är ja så innebär det att det inte räcker med att följa majoritetens vilja. Monokulturen fungerar inte. Rättssamhället måste också försvara minoriteter. Den minsta minoriteten är en individ. Det liberala rättssamhället måste vara uppbyggt på att försvara individen.

Populisternas krav på ett nytt, starkt ledarskap innebär ett kunskapsförakt. Tidigare generationer erfarenheter och modern forskning förkastas. Det påminner väldigt mycket om argumenten för religiösa lagar, den heliga uttolkaren beslutar vad som är rätt för dagen. Här kan det tredje försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Det liberala samhällsbygget måste beskrivas.

  • Vem ska få avgöra om ditt mjöl är rent? Ska den opinionskänsliga politikern besluta vad som gäller för stunden, eller är det ordning och reda som gäller?

Om det är ordning och reda som gäller, så måste det ju också finns regler för hur detta kan förändras. Ordet är byråkrati. En väl fungerande byråkrati i självständiga institutioner är också ett gott skydd mot korruption och godtycke. En liberal måste alltså slåss för effektiva institutioner, för att på så sätt försvara individens rätt att vara individuell.

Allt detta, helst på trettio sekunder i en valstuga på torget.

Publicerad i redigerad form på Gotlänningens (GT) ledarsida 30 april 2019

Djupt obehaglig gasolycka

Gasbussolyckan i Stockholm sätter den pågående gotländska bussupphandlingen i ett skrämmande ljus. Bussen i fråga körde in i en metallbalk som träffade gasbehållaren på taket, varpå behållaren exploderade.

Vi som känner till platsen vet att där kan hastigheten för en buss inte vara särskilt hög, gissningsvis max omkring fyrtio kilometer i timmen. Syftet med balken är att den ska ’skapa skrammel’ så att föraren av fordonet ska förstå olämpligheten i att fortsätta köra. Den kommande tunneln är för liten.

Balken hänger och dinglar, det var alltså inte en särskilt hård kollision. Men det som borde ha resulterat i lite bucklor i plåten, blev en gasexplosion. Det finns en slående likhet med luftskeppet Hindenburgs olycka. En tämligen trivial incident, lite statisk elektricitet eller en plåtskråma, utvecklas till en gasbomb.

Ansvariga för den pågående kollektivtrafikupphandlingen på Gotland förklarar morskt att ’Vi ser inga risker i trafiken kring det här. Vi har inga sådana passager som Klaratunneln.’ Det är förstås korrekt.

Samtidigt startar idag det rättsliga efterspelet kring bussolyckan utanför Sveg för nästan exakt två år sedan. Det var en tyvärr alltför vanlig bussolycka – bussen välte. Det är av det skälet vi busspassagerare uppmanas att använda bälten. Bussar krockar nästan aldrig, men de välter.

Det är inte alltför orimligt att tänka sig att en buss i landsbygdstrafik på Gotland skulle kunna välta och kana en liten bit, Om vi alla som sitter i bussen använder bälte blir det förhoppningsvis bara lite plåtskador. Såvida det inte sitter en biogasbehållare på taket.

Jag ser inga stora risker med gasbussar för den gotländska stadstrafiken, jag kommer fortsätta att nyttja bussarna. Men för landsbygdstrafiken bör upphandlarna tänka om och invänta de utredningar som helt klart lär blir följden av bussexplosionen i Stockholm.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 15 mars 2019

Motarbetade gotländska resenärer

Motarbetade bussresenärer

Under stort buller har nu kollektivtrafikprogrammet ”Regionalt trafikförsörjningsprogram för Gotland” antagits. För oss som försöker åka kollektivt på Gotland är det trevligt med ett dokument som åtminstone i teorin tar oss resenärer på allvar. Det skiljer sig från hur vi historiskt har behandlats av Tekniska nämnden och dess förvaltning.

Jag har flera gånger i GT påtalat svårigheterna för oss resenärer att ens kunna resa med bussarna. Redan för fem år sedan skrev jag att ”det går att förstå att ökad turtäthet kostar pengar, men det går inte att förstå varför man aktivt försvårar för de som vill försöka åka med den befintliga trafiken. Om man vill att antalet resenärer ska öka, så måste det vara rimligt lätt för ovana att orientera sig i systemet.”

Jag av ett antal exempel:

  • Nästan ingen hållplats var skyltad med hållplatsens namn.
  • Nära hälften av hållplatserna saknade stolpe. Man förväntades gissa var bussen ska stanna.
  • De stolpar som väl finns saknade ofta information om linje och tider.
  • Landsbygdens resenärer förväntades ofta stå mitt i trafiken och vänta.
  • Tidtabellerna saknade ’rytm’. ”För tex. vardagsavgångarna från Klintehamn mot Visby så går nästan samtliga turer på egna minuttider, och då går de ändå nästan varje timme.”

Jag skrev också att bussförarna troligen var Sveriges trevligaste. Det gäller fortfarande, chaufförerna är alltjämt på topp.

I trafikprogrammet skriver man att ’mycket har förändrats sedan 2013’, men av det jag tog upp 2014 och senare har nästan inget förändrats, förutom att andelen hållplatsskyltar (med namn) har ökat något. Dock inte på den stackars linje 61. Till och med i trafikprogrammet hålls den linjen fram som ett informationsmisslyckande

Enligt regionens hemsida ska skyltningen vara tydlig. Det är den inte. Det finns till och med hållplatser som saknar alla tillstymmelser till skyltning: I måndags hade jag anledning att vilja åka buss från Österby till Visby på morgonen. Buss 22 skulle gå 7.32 från hållplats ’Österby’. På de elektroniska kartorna finns hållplatsen utmärkt. I verkligheten finns ingenting som andas busshållplats på hela Österbyväg! Sådan slapphet handlar inte om pengar utan om totalt ointresse från de som ska sköta kollektivtrafiken.

Att man i programmet ens behöver skriva att ”miniminivån på hållplats ska vara hållplatsstolpe på båda sidorna av vägen, hållplatsnamn samt tidtabellsanslag” är en örfil på byråkratsvenska till förvaltningen.

Men även politikerna får sig en omgång. Fagra ord om kollektivtrafiksatsningar har inte följts upp med resurser. Gotland satsar minst, alla andra län gör rejält mycket mer. Det län som satsar näst minst satsar 50% mer än vi. Och det efter att vi haft två mandatperioder av påstått grönt styre.

Men som sagt, det handlar inte bara om pengar. Det måste finnas en vilja också. Så länge de som ska sköta kollektivtrafiken inte ens orkar sätta upp stolpar vid de alldeles för få hållplatserna lär Gotland vara parkerat på skämsplatsen i kollektivtrafikligan.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 mars 2019

Välkommet liberalt självförtroende

Det var uppenbarligen länge sedan våra politiska kollegor ansåg att liberaler skulle ha något avgörande inflytande över politikens inriktning. De moderata stormtrupperna går upp i falsett när de inser att det finns en egen vilja inom de liberala partierna. Uttryck som ’omoget’, ’sandlåda’ och ’opålitlighet’ hör till de snällare. Att Liberalerna och Centern inte vill agera lydpartier smärtar den högra falangens självbild. Liberaler med självförtroende agerar dock inte under plikt, utan av övertygelse.

Befriande är då att höra statsvetarens Katarina Barrlings kommentar om att ’väljarna är inte dumma, de vet att det är svåra beslut’. Och beslutet är svårt, det är som att välja mellan pest eller kolera när nu både Kristersson och Löfven sätter den egna prestigen främst. Politiskt är både V och SD djupt obehagliga. Båda vill rasera det liberala samhälle vi har idag.

Att stödja Kristersson innebär att man ser problemen med SD som mer hanterliga än problemen med V. Ett stöd för Löfven innebär ett motsatt resonemang, V skulle utgöra en mindre risk än SD. Här måste man vara noga med orden – båda partiernas idealsamhällen är likvärdiga hot mot den liberala demokratin. SD håller fram Ungern som förebild, och V har bara helt nyligen backat från att ha Venezuela som inspirationskälla.

Ungern är ett land med öppet statsunderstödd antisemitism, oliktänkande som hindras i sin yrkesutövning och ett tydligt stöd till Rysslands expansiva ambitioner. Venezuela har genom den socialistiska politiken blivit helt bankrutt, varken mat eller mediciner finns tillgängliga och inflationen är just nu högre än i det för-nazistiska Tyskland. Båda ländernas ledare skyller problemen på utlänningar och onda företagare.

SD förespråkar en apartheidliknande politik i partiprogrammet, partisekreterare Jomshof kan tolerera judar om de inte blir för många, våldsbrottslighet hindrar inte politisk karriär. V skriver i partiprogrammet att de vill avskaffa äganderätten och lämna EU, våldsverkare i AFA och öppet tydliga Putinanhängare i Sveriges Fredsråd välkomnas. Båda partiernas politik och praktik är tydliga hot mot den liberala demokratins samhälle.

Så – vilket av hoten utgör då den mest påtagliga risken? Jag hämtar mitt svar med hjälp av matematiken. SD är större och har chans till större inflytande än V. För de alternativ som just nu finns är Löfven det minst dåliga alternativet. Det smärtar, mitt politiska engagemang började som en reaktion mot socialdemokraterna.

Man ska dock minnas att det är moderaterna som spräckt alliansen. Miljöpartiet har sagt att de är villiga att samarbeta över blockgränsen, bara inte med en moderat statsminister. En icke-moderat statsminister hade möjliggjort en alliansregering, men den prestigeförlusten vill inte moderaterna ta.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 januari 2019

Skäms dinosaurier!

Jag läser i tidningen om ett ärende där föräldrar och personal vid en förskola i Fole vill ha sänkt hastighet, från nuvarande 70 km/h till max 30 km/h. Länsstyrelsen, Trafikverket och vår egna teknikförvaltning tycker det är onödigt och motiverar sina avslag med ”att det är föräldrarnas ansvar att ha tillsyn över barnen om de går eller cyklar utmed vägen”.

Så kan bara de uttrycka sig som inte har gått med tre barn längs en väg. Skäms dinosaurier!

Publicerat på GA:s insändarsida 27 november 2018 och GT:s insändarsida 29 november 2018.

Moderat prestige hindrar allianspolitik

I Riksdagen pågår just nu ett chicken race mellan hannarna Kristersson och Löfven. Båda hävdar att de är störst och att de därför är den närmast naturbestämda ledaren av riket. Alla andra förslag påstås vara antingen orealistiska eller illojala. Chicken race eftersom det handlar om ett oansvarigt spel om vem som viker ner sig först.

Löfven kastade in handduken redan innan det gick till omröstning. Kristersson valde att spräcka Alliansen och prövas i votering med väntat resultat. Så länge som moderatledaren sätter sig själv främst så kommer hans förslag till regering att röstas ner. Detta eftersom hans förslag innebär aktivt stöd från Sverigedemokraterna vilket de liberala partierna säger nej till.

Det tål att upprepas: Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ’ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde, inte minst så här strax efter 9 november.

Alltså vet Kristersson att hans nuvarande förslag till regering och tillhörande regeringsunderlag spräcker alliansen. Samtidigt har åtminstone Miljöpartiet varit öppna för ett samarbete över blockgränsen, givet att det inte är en moderat som är statsminister. Men den prestigeförlusten tar inte Kristersson.

På precis samma sätt är det med Löfven. Hans invit till blocköverskridande samarbete bygger på att de övriga partierna ska agera lydpartier till socialdemokraterna.

Den låsta prestigekampen mellan Löfven och Kristersson gör att Sverige ännu inte har en regering. Båda är dessutom tydliga med att de under inga omständigheter kan tänka sig att ledas av den andre. Gott så, låt dem slippa.

Annie Lööf har nu fått ett sonderingsuppdrag, och Jan Björklund har öppet fört fram Annie Lööf som statsministerkandidat. Det är bra. En koalitionsregering under Annie Lööf med de tre liberalt inspirerade partierna Mp + C + L, och ett organiserat samarbete med både socialdemokrater och moderater har goda chanser att bli en både bra och stark regering.

Herrarna Kristersson och Löfven bör stå utanför regeringen och då agera opposition när de finner påkallat, och ingen av dem behöver ledas av någon annan. Det är en modell som inte är ovanlig på kontinenten och bör kunna fungera även hos oss.

Sverige mådde bra av den liberala regeringen Reinfeldt, och skulle må bra av en liberal regering Lööf.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 november 2018

Intellektuell härdsmälta!

Intellektuell härdsmälta! Jag hittar inget bättre ord för att beskriva Liberalerna Gotlands beslut att aktivt ta avstånd från manifestationen till minne av åttioårsdagen av Kristallnatten. Det smärtar, jag är medlem och är av och till mycket aktiv i partiet.

Det är helt riktigt att markera och påminna om kommunismens roll i förföljelser och folkmord. Men att göra det genom att i ett pressutskick ta avstånd från att markera mot inledningen av de absolut värsta antisemitiska förföljelserna som vi historiskt känner till – det är bara fel, fel, fel.

Det är tur för oss att vi har LUF Gotland, de markerade tidigt mot beslutet. Till och med den s-märkta ledarsidan ser och förstår det viktiga i detta när man skriver ”att det finns hopp även för L på Gotland, Liberala ungdomsförbundets Anna Hallbom tar, enligt Helagotland.se, kraftigt avstånd från avhoppet, något som hedrar henne.”

Per Ahlmark, en av vårt partis skarpaste debattörer, var oförsonlig i sin kritik av både antisemitism och kommunism. Hans memoarer bär titeln ’Gör inga dumheter medan jag är död!’. Per Ahlmark dog den 8 juni i år. På dagen fem månader senare så får den nuvarande styrelsen i Liberalerna Gotland oss att inse att han hade rätt även i titelvalet.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 november 2018

Liberala blocket större än SD

Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara ’det tredje blocket’.

Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.

På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framförallt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ’ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centern och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.

Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.

Samtidigt funderas det över hur Centern och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämstora med moderaternas 70 mandat.

Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Lövens omstöpning av (s) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.

Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna. Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framförallt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 18 september 2018

Landsbygden har nyckeln till Sveriges framtid

Storstädernas splittring i centrum och periferi kan ha sin lösning i landsbygdspolitiken. Stockholms förorter har precis som Gotlands och övriga Sveriges landsbygder problem, och flera av dem är besläktade. En god politik för landsbygderna kan i många fall vara till god hjälp även för de större städerna. Och – nej, jag talar inte om livsmedelsförsörjning.

Ett gemensamt problem är att det byggs för få bostäder till rimliga kostnader. De större bostadsbolagens rent orimliga avkastningskrav (JM redovisade 22% i Stockholm 2016) har lett till att kostnaderna tillåtits skena. Det dyraste blir normen. Idag ligger kostnaden, inte priset, för att producera bostäder nära 40.000 kr per kvadratmeter – marken oräknad.. Det är jämförbart med en bil i premiumklass, och då är bilen proppad med avancerad teknik. En bostad är faktiskt mest luft.

För att skapa prispress måste kostnadsgolvet sänkas. Det billigaste måste bli billigare, det sätter prispress på det ’näst billigaste’ och så vidare i hela kedjan. Här kan landsbygdspolitiken gå före. En normalhändig person kan själv bygga sig ett hem för en bråkdel av kostnaden – om bara byggnadsnämnden tillåter. En friare byggrätt för självbyggeri utanför planlagt område bör prövas. När man hittat en rimlig regelnivå bör även de planlagda områdena befrias.

Ett annat gemensamt problem är de kriminella ligorna. ’Gängens’ narkotikahandel i storstäderna och ligornas diesel- och maskinstölder i landsbygderna har samma grundorsak – den frånvarande polisen. På de tjugo år som jag varit politisk aktiv tror jag att det går nästan lika många närpolissatsningar. Det slutar alltid med att något annat anses viktigare. En kommunalisering av närpolisen bör allvarligt prövas.

Kulturen är ett redje område som har likartad styvmoderlig behandling. Kulturpolitikens mål bör vara att så många som möjligt får möjlighet att gestalta sig kulturellt. Då behövs det småscener i närområdet. I Stockholm hade man på sjuttio- och åttiotalet ett system där det lokala föreningslivet fick en inte oanselig del av stadens kulturbudget att gemensam besluta om. Systemet kallades ’Kulturkommiteer’, ett inte så upphetsande namn men det fungerade. Förorterna blomstrade – ni som är gamla nog minns kanske Ebba Grön, som debuterade på Oasen i Rågsved. I Vällingby var jag med och drev ett galleri. Det fanns där och då ett tiotal lokala kommitteer. Här på Gotland bör de olika serviceorterna (eller vad de nu kallas i den senaste utredningen) kunna få egna kulturkommiteer med egen budget.

Förorterna och landsbygderna har många besläktade och likartade problem. Lösningarna bör också kunna vara likartade, eller åtminstone inspirerade av varandra. Gotland skulle i vissa fall kunna lära Stockholm vad som kan göras, och vice versa.

För övrigt kan en gammal man från Stånga vara lika obegriplig som en rappare från Rinkeby. Med ömsesidig respekt kan man ändå samtala med varandra. När samtalet väl är igång kommer vi att hitta lösningarna. Vi möts på torgen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 augusti 2018