Filip Reinhag går den 25 september till storms mot att fattiga föräldrar kan välja skola åt sina barn. Det står förstås inte så i klartext, men hans politiska dröm leder dit. Att vilja avskaffa det fria skolvalet betyder just detta – det ska bara vara de rikaste som ska kunna välja skola åt sina barn.

Det svenska systemet är – helt korrekt – nära unikt. Få stater garanterar att alla föräldrar ges möjlighet att välja den skola de tycker är bäst för just sitt barn. I större delen av den övriga världen är det bara de som har råd att betala privatskolornas avgifter som kan välja. Av okänd anledning drömmer sig Reinhag tillbaka till den tid när den stenhårda ekonomiska segregationen gjorde att det var så även i Sverige.

“Skolan ska drivas av kunskapsintresse” skriver Reinhag, men klagar samtidigt att “tillsyn och uppföljning kostar årligen mycket stora belopp”. Detta blir faktiskt obegripligt. De som menar allvar med att skolan ska ta sitt kompensatoriska ansvar, att alla barn ska ges de bästa förutsättningarna oavsett bakgrund, borde tycka att det är bra att även skolorna får hjälp att hålla kvalitet. ‘Tillsyn och uppföljning’ har varit lagkrav sedan folkskolestadgan 1842, vill socialdemokraterna verkligen skrota detta?

Om nu skolan ska drivas av kunskapsintresse, så borde det väl också hörts från ledande gotländska socialdemokrater när den gotländska skolorganisationen diskuterades förra hösten. Men icke – man pratade om byggnader och skolgårdar istället.

Men det blir förstås problem när (även fattiga) föräldrar väljer ’fel’ skola till sina barn. När en av de populära skolorna i Visby just byggt ut, så vill förstås många ha sina barn där. Förvaltningen blir negativt överraskad när den nyaste skolan i stan attraherar föräldrarna. Friskolan sägs stjäla elever, när dess stabila ledarskap får föräldrarna att rösta med fötterna. Detta är ett ’Not invented here’-problem.

Ett annat problem med s-retoriken om enhetsskola, där en modell ska passa alla, är att skolsystemet inte på ett rimligt sätt kompenserar skolorna för deras arbetsinsats. Barn (precis som vuxna) är individer med olika förutsättningar. Helt klart är att skolor med barn till föräldrar som har både höga ambitioner, och god förmåga att stötta studierna, har ett enklare uppdrag än de där det motsatta gäller. Men ’enhetstänket’ gör att alla får stort sett samma skolpeng.

Detta bör förstås ändras, och det är inget konstigt. Någon kanske minns att Bolognaprocessen tvingade flera svenska lärosäten att bevisa att de verkligen tillförde begåvade elever något.

Det finns enstaka s-politiker som talar om undervisningens kvalitet, skolministern gör sitt bästa i det hörnet. Men med en hel kongress full av plakatpolitik för skolan är socialdemokraterna helt enkelt inte trovärdiga i den frågan. Inte ens på Gotland.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 2 oktober 2021.

Cementa har förlorat rätten att bryta kalk på Gotland. De lyckades inte visa att brytningen bara gav acceptabla miljökonsekvenser. Jag har i en tidigare artikel argumenterat för att beslutet är både korrekt och rimligt.

Beslutet ger förstås både positiva och negativa konsekvenser. Positivt är att hot mot känsliga naturområden och grundvattenföring förefaller ha undanröjts. Det är bra, Gotlands vattenföring är både viktig och känslig, och den globala massutrotningen av arter måste bromsas – även här.

De lokala negativa konsekvenserna rör framförallt enskilda personers försörjning. Om verksamheten försvinner påverkas runt femhundra arbetstillfällen. Detta kommer att vara en katastrof för ett okänt antal individer. Människors investeringar i utbildning och bostäder kan bli värdelösa, och ett antal livsdrömmar krossas. För dessa är det ingen tröst att samhället skulle gå vidare och klara sig bra.

De nationella negativa konsekvenserna berör byggandet av infrastruktur och byggnader. Husbyggarsektorn menar att detta innebär tvärstopp för bostadsbyggande. Skeptikerna menar att kostnaden för cement i dessa projekt är enstaka procent, och att vinstmarginalerna endast marginellt påverkas av kostnadsökningen vid import. Om konsekvensen blir en nytänkande industrialisering av husbyggarbranschen är det välkommet, metodutvecklingen sedan Visby domkyrka imponerar inte. Oxarna har ersatts, mycket mer är det inte.

Det som däremot har utvecklats är insatsmaterialen. Cementa har exempelvis kommit långt när det gäller att utveckla cement för infrastrukturbyggen. Ett stopp i Slitefabriken skulle stoppa infrastrukturbyggen i några år, den konsekvensen skulle kanske naturmiljön kunna vara värd.

Den globala konsekvensen är däremot allvarlig. Cementa har en slogan ’Cement för hållbart samhällsbyggande’, och ägarna har uttryckt en ambition att Sliteverksamheten ska bli hållbar på riktigt. Även pilotanläggningar behöver få rimlig avsättning för sina produkter. Sverige är en väl lämpad marknad för detta. Vi har en samhällsstruktur med högt satta ambitioner, och en marknad med acceptans för de kostnader det medför. Från sidlinjen ser en stängning av Slitefabriken ut som en allvarlig förlust för det globala klimatarbetet.

Vi – hela samhället – måste bidra till att skapa en hållbar gruvnäring. Offentlig verksamhet måste driva på. Exempel: Cementa och RISE bör kroka arm med vattenmyndigheterna och ta fram bra metoder för att undersöka lokalt grundvatten. Länsvatten bör, som på Sudret och i Kivik, kunna återföras i marken.

Klimatarbetet måste hålla tempo, och det är metodutveckling som måste till. Industri bygger på kreativitet, och det ska utnyttjas. Där har vi alla ett ansvar att inte bara gnälla, utan att klokt bidra. Slitefabriken bör få hjälp att fortsätta utan att skada ekosystemen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 augusti 2021

Cementa förlorade möjligheten att fortsätta sin verksamhet genom Mark- och miljööverdomstolens beslut. Man kan ju tycka att ett företag med över två miljarder i omsättning skulle ha kapacitet att klara miljöprocesser, men mot sig har man haft en kvalificerad motståndare: Svenska staten genom flera myndigheter.

Jag läser beslutet: Först kan konstateras att Cementa fumlade med själva ansökan, man uppfyller inte alla processkraven. Domstolen hänvisar till tidigare HD-domar, samt miljöbalkens förarbeten. Bolaget bör byta juristbyrå, sådant har jurister betalt för att kunna.

Däremot tycker jag att Cementa har haft otur när det gäller metodval för att analysera påverkan på grundvattnet. Domstolen har lyssnat på olika vattenmyndigheter som alla menar att Cementa använder en bra och etablerat metod, men på ett nytt sätt, och att det inte är bekräftat att den metoden fungerar i Cementas fall.

Med det sagt tycker jag att domstolsutslaget är rimligt. Cementa har inte övertygat domstolen, och då ska ansökan inte bifallas. Rättssystemet fungerar på avsett vis.

Men Cementa har haft formidabla motståndare, anförda av Länsstyrelsen. Cementas ansökan gavs in i december 2017. Efter detta datum har Länsstyrelsen byggt en ring av naturreservat och Natura 2000-områden runt Cementas verksamhetsområde. I kronologisk ordning: Grodvät, Tiselhagen Filehajdar, Kallgatburg, Hejnum Kallgate, Bojsvätar, Bälsalvret och Hejnum hällar. Det sist nämnda beslutat tre veckor efter den tillåtande första domen. Länsstyrelsen har inte legat på latsidan.

Dock – Länsstyrelsen är ingen privat aktivistorganisation utan genomför de uppdrag som bestäms i regeringens regleringsbrev. Ett av dessa uppdrag är att säkra den biologiska mångfalden, och detta sker genom att identifiera skyddsvärd natur – och skydda den. Alla dessa beslut har också hanterats av regeringen. Regeringsbildningen hade stöd av två tredjedelar av de gotländska rösterna, så lite hårdraget kan man säga att Länsstyrelsen har en kvalificerad majoritet av gotlänningarna bakom sig.

Politiskt så har beslutet kritiserats ur två synvinklar. Brölhögern, anförda av Sverigedemokraterna, vill se en annan samhällsordning där landet mer styrs av starka politiska ledare. Man har därför argumenterat (DN 23/7) för att regeringen bör korrigera detta felaktiga domstolsbeslut.

Centerpartiet å andra står fast vid att ‘land ska med lag byggas’, men menar (SvD 27/7) att lagen är felaktig och bör ändras. I valet mellan att förbruka eller skydda ekoresurser, så väljer Centerpartiet som vanligt att ställa sig på ‘näringens’ sida.

Jag delar inte deras uppfattningar. Beslutet är korrekt och rimligt. Gotland och resten av Sverige klarar sig nog långsiktigt utan Cementa i Slite. Men trots det behövs just Slitefabriken. Jag återkommer imorgon med argument för detta.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 12 augusti 2021.

I valrörelser så står de enskilda kandidaterna inför sina potentiella väljare. Även om man befinner sig på en partilista så är det egna engagemanget och de egna utfästelserna viktiga. I några fall är det just dessa utfästelser som avgör vilken valsedel som väljs.

I Riksdagens senaste statsministeromröstning så var det två ledamöter som i detta fall öppet stod fast vid vad de hade lovat sina väljare vid valet 2018: Nina Lundström, ledamot i Liberalerna, och Amineh Kakabaveh som kallar sig oberoende socialist. Båda gjorde tydliga röstförklaringar, Nina Lundström på DN Debatt och Amineh Kakabaveh under riksdagsdebatten.

Nina Lundström gav i sin artikel röst åt liberalen Karl Staaf, som verkade för full demokrati i Sverige: ”Själva det demokratiskt-representativa statsskicket kräver oundgängligen, att politiska löften givas. Och när löften givits, skola de ock hållas.” Nina Lundströms (och Liberalernas) löfte inför valet 2018 var att inte samarbeta eller regera med stöd av Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna hymlar inte med att de vill behandla invånarna i vårt land olika, beroende på vilket ‘folk’ eller ‘nation’ de anses tillhöra. I deras principprogram resonerar man kring vilka som skall räknas till folket, och alltså välkomnas in i demokratin. Längre fram i programmet resonerar man kring att ‘man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur’.

Amineh Kakabaveh har betydande grundläggande åsiktsskillnader gentemot vad jag har. Men – hennes röstförklaring var bland de vackraste demokratiförsvar som jag har hört. Från diktaturens Iran, via de kurdiska bergen till Sveriges Riksdag: ”Vi kan inte förminska de problem som vi har idag med kriminalitet, klanstrukturer, fundamentalism, hedersförtryck, arbetslöshet och orättvisor. Men vi ska vara stolta över det land vi bor i. Vi som har äran att sitta i Riksdagen har ett (1) ansvar: att samtala och söka kompromisser. Jag är både stolt och tacksam över att få vara med och representera de som ofta saknar en röst och representanter. Jag är glad över att få vara med och försöka göra ett bra land bättre”.

Jag själv är glad över att vi har en liberal demokrati som gör det möjligt att rösta på sådana som Kakabaveh, trots att vi tycker olika.

Det kostar på att vara olydig, och ’civil olydnad’ kräver att man är beredd på konsekvenserna. Båda Kakabaveh och Lundström visar att de förstått detta och inte kan vara kvar inom sina respektive partier. Men de bär sin olydnad med heder gentemot de väljare som trodde på deras vallöften.

Svensk demokrati är inte i kris, den har just bevisat att den fungerar precis som det var tänkt när grundlagen skrevs. Den behöver försvaras. Vi ska vara glada att vi bor i ett bra land med fungerande liberal demokrati.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 9 juli 2021

Den första talmansrundan är avbruten, moderaternas partiledare gav upp innan han ens försökt. ”Vi har mycket noga undersökt förutsättningarna…” Men i dessa noggranna undersökningar ingick tydligen inte att kontakta andra partier än KD, SD och L. Kristersson sade i en DN-intervju att han vill ”bilda en borgerlig regering, som kan driva borgerlig politik, men som kan samarbeta med alla – inklusive Sverigedemokraterna”. Detta borde vara problemfritt för fler än hans närmaste kompisar, givet att han menar vad han säger.

För det Kristersson säger, är att han inte räknar in Sverigedemokraterna bland de borgerliga partierna. Här har han helt rätt. Begreppet ’borgerlig’ är mer än bara icke-socialistisk. För att låna ett annat citat från Kristersson – det är också att kunna vara den ’vuxne i rummet’.

Vad gjorde då Kristersson? Jag väljer att tro att både Annie Lööf och Ulf Kristersson talar sanning. Kristersson säger inte(!) att han skulle ha haft direktkontakt med Annie Lööf, och hon dementerar att de skulle ha haft det. Alltså verkar det troligt att han inte ens ringde sin forna allianskollega. Minst lika troligt är att han inte heller har kontaktat några andra partier. Att ’prata med alla’ betyder tydligen inte att man pratar med just alla. ’Vi vet vad de svarar’ duger inte. Vill han inte regera?

I både Stockholms stad, och Stockholm län (Regionen) så regerar de borgerliga tillsammans med Miljöpartiet. Det går såvitt känt alldeles utmärkt. Det har också tidigare gått i Riksdagen. Dåvarande Folkpartiet lyckades så när skapa en borgerlig regering 2002 med stöd av Miljöpartiet. (Den gången fegade Centern ur.) De två alliansregeringarna hämtade också stöd utanför borgerligheten för att få igenom sin politik. Så frågan kvarstår – varför vill inte Kristersson regera?

Om man jämför med Stefan Löfven, så råder det inga tvivel. Han och socialdemokraterna slår knut på sig själva för att få stå vid rodret. Man signerar – kanske inte glatt, men ändå villigt– ett 73-punkters avtal som går mot mycket som de tidigare ansåg heligt. Allt för att få tillgång till taburetterna. Så agerar ett parti och en ledare som vill regera.

Kristersson har även tidigare visat sig svag som ledare. När han som ordförande för Adoptionscentrum fick höra att många adoptivbarn från Chile kunde vara stulna gjorde han – ja, vadå? Han har nu bett Socialdemokraterna utreda vad som hände, och varför han inte reagerade den gången. P1-programmet ’Det politiska spelet’ har också utnämnt Kristersson till den partiledare som bäst simulerar beslutsamhet, utan att säga något substantiellt.

Nyamko Sabuni är tuffare. Hon har med all önskvärd tydlighet visat att hon inte räds strider om makten. Samma med Annie Lööf. Jag hoppas att de båda nu ringer varandra och diskuterar hur de ska hantera de mjäkiga moderaterna.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 6 juli 2021

”Vad var det vi sa?” – Nej, så bör man inte säga, det är ofint. Men som aktiv i det enda parti som även formellt markerat mot beslutet att satsa på byggnader i stället för elever, så är det svårt att hålla igen. Det handlar förstås om skolutredningen, där majoriteten kastade professionens synpunkter i papperskorgen. Man valde kortsiktig populism i stället för att fokusera på hur skolan ska kunna ge god utbildning till alla elever efter deras förutsättningar.

Liberalerna Gotland protesterade mot detta. Inte bara i de olika sammanträdesrummen, utan även så tungt som det bara går i politiska sammanhang – en partimotion lämnades till Regionfullmäktige med konkreta och tydliga förutsättningar för den framtida skolorganisationen. Ur motionen: ”För [Liberalerna Gotland] är det därför mycket viktigt att skolorna på Gotland måste ha förmåga att leverera god undervisning och ge det stöd som behövs till samtliga barn och elever.”

Föräldrar och de som arbetar i skolan vill ha stabila förutsättningar, man vill vara säker på hur det kommer att fungera framöver. Gotlands Tidningar skriver just nu om den ”generella osäkerheten” kring skolan, och det är detta som Liberalernas motion vill motverka.

Liberalerna tror på att utbildad och legitimerad personal vet vad den gör. Inga politiker går in och beslutar om detaljer i vårdarbete. På samma sätt vill Liberalerna Gotland att politiken ska visa förtroende för det kvalificerade arbete som skolpersonalen utför. Därför föreslås att minst två kommunala skolområden ska bli mer självständiga gentemot politikerna. Rektorerna och den övriga personalen ska få samma frihet som man har inom friskolorna, men utan privatisering. Målet på sikt är att samtliga skolor ska ha samma armlängds avstånd till politikerna.

Men även övriga skolor måste få stabila förutsättningar. Tydliga riktlinjer ges för hur skolor med vikande elevunderlag ska hanteras. Och när det blir orimligt att lägga ner en skola, t.ex. alldeles för långa restider, så beskrivs vilka resurser som måste tillföras.

Det finns en myt om att alla gotländska skolor är bra, att de ger goda förutsättningar för samtliga elever att utvecklas efter sin förmåga. Det är tyvärr inte sant. Exempelvis är barn- och elevhälsan eftersatt på många platser. Risken är uppenbar att barn far illa – ingen finns att se deras behov. Stärkt elevhälsa står därför allra högst upp bland Liberalernas yrkanden. Även pedagogikens kvalitet varierar. Yrkande två är att samtliga skolor ha en organisation som säkrar lärarnas möjlighet till fortbildning. För de minsta skolorna måste detta stärkas än mer, därför ska de garanteras heltidstjänster i de stödjande funktionerna.

Liberalerna Gotland pekar med hela handen – men pekar på kvalitet, kunskap och lärande. Tyvärr är man bland partierna ensam i det på Gotland.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 10 juni 2021

Tonårsföräldrar vet. Det inte är alla gånger som man älskar det som telningarna gör. Man vill förstås inte att det ska gå illa för dem, men det kanske inte skadar om en del dumheter möts av motgångar. Till slut växer de förhoppningsvis upp och blir kloka vuxna.

I politiken känner jag mig just nu som en tonårsförälder som hoppas att dumheterna är övergående. När ’min’ partiledning ställer sig i led med Sverigedemokraterna, blir jag bedrövad. Måtte min partiledning växa upp, bli klok och lyfta både sig och oss. För socialliberalismen behövs verkligen på alla politiska nivåer, och vem ska annars föra den?

Jag ger två exempel bortom rubrikerna.

I riksdagen bedriver Lina Nordquist ett berömvärt arbete med att lyfta sjukvårdspolitiken med goda socialliberala inspel, och arbetar med typiskt liberala sociala frågor som LSS, morgondagens apoteks- och läkemedelspolitik. Några citat visar vad hon vill: ”Läkemedel som gör oss friskare, borde inte skada djur eller människor någon annanstans i världen.” ”Det måste dras en gräns mellan apoteksbolag och vårdgivare: en aktör ska inte ha ekonomiska intressen på flera ställen i vårdkedjan.” ”Nya läkemedel måste nå människor jämlikt, oavsett postadress, oavsett vilken sjukdom vi drabbas av och vad som händer oss under livet.”

I regionpolitiken här på Gotland sliter Mats-Ola Rödén med att få både politisk och administrativ ordning på Gotlands sjukvård. Det är ett otacksamt gnetande med detaljer, som inte gör sig på rubrikplats. Tag till exempel kostnaderna för hyrpersonal. Mycket snack, men för att lyckas krävs det kompetent verkstad. Det är ord som ’bemanningsplanering’ och ’kvalitetssystem’ i skön förening som behövs. Mats-Ola har tre bra utgångspunkter: Hållbara scheman, behov och kollektivavtal. Detta ger den största möjligheten till minskat behov av hyrd personal och lägre kostnad.

Kvalitetssystem låter tråkigt och byråkratiskt, men som Mats-Ola säger: ”Kvalitet i utförandet är en sak som oftast ger lägre kostnader för att inte tala om upplevelsen hos patienten.”

Man tittar också på vad som kan vara kostnadsdrivande i den egna verksamheten. Exempelvis visar det sig att de privat drivna vårdcentralerna har lägre labbkostnader för “vardagsproverna” än Regionens egna. De skickar proverna till fastlandet och spar miljoner varje år. Där har nu förvaltningen fått i uppdrag att undersöka vad de höga kostnaderna består av, vad som är nödvändigt, och vad som kan utvecklas. Det fanns en extern utmaning i april förra året, men med hänvisning till pandemin avstod man. Förhoppningsvis orkar regionledningen väcka liv i den efter pandemin.

Bemanningsplanering, kvalitetsbristhantering eller apotekspolitik skapar inga stora rubriker. Men de behövs för ett gott samhälle. Utan socialliberaler blir samhället kallare. Socialliberaler behövs.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 4 juni 2021

De senaste veckorna har några av riksdagens moderater och kristdemokrater blivit upprörda när Jimmie Åkesson har påmint om vilken politik hans parti vill föra. Märkligt. Åkesson är konsekvent, han förvånar inte. Det som däremot förvånar är att moderater och kristdemokrater inte tycks vara läskunniga.

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.” Citatet kommer från Sverigedemokraternas principprogram, både utgåvan 2011 och den senaste från 2019. I båda fallen står texten i första kapitlet, ‘Sverigedemokraterna och demokratin’. Man måste orka läsa en (1) minut för att komma dit.

Sverigedemokraterna hymlar inte med att de vill behandla invånarna i vårt land olika, beroende på vilket ‘folk’ eller ‘nation’ de anses tillhöra. Längre fram i programmet resonerar man kring att ‘man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur’.

I kapitlet ‘Sverigedemokraterna och människan’ beskrivs partiets teori ’om den mänskliga naturens beskaffenhet’. Man erkänner individuella egenskaper men man menar också att det finns kollektiva egenskaper som beskriver en person, och att till exempel etnicitet är en kollektiv egenskap.

Där skriver man visserligen att etnicitet är irrelevant – men endast i en (1) mening. Sedan dementeras det av att man ägnar hela kapitlet ‘Sverigedemokraterna och nationen’ åt att beskriva hur viktigt det är med känslan av tillhörighet till en viss folkgrupp och dess uppfattning om gruppens gemensamma kultur och språk. Wikipedia kallar denna ’tillhörighet’ för etnicitet.

Att vilja behandla människor olika, baserat på påstådda egenskaper kallas diskriminering. Att bygga stater med lagar som diskriminerar baserat på påstådd tillhörighet till folk eller nation kallas apartheid.

Man behöver inte ha varit vaken på historielektionerna för att se exempel på när traditionella konservativa partier har trott sig kunna tygla en framsmygande fascistisk rörelse. Det räcker med att se på tv. I söndags så visade SvT en film som ur ett Trump-kritiskt perspektiv visade hur ’Lincolns parti’ hamnat i händerna på en antidemokratisk despot. Trump är alltjämt en stark inspiration för de fascistiskt inspirerade rörelserna. Några av dem nominerade hans regim till Nobels fredspris.

Att moderater och kristdemokrater tror sig ha starkare nypor än åsiktsvännerna i USA är kanske näpet. Men farligt. Konservativa partier misslyckas alltför ofta med att tygla icke-demokratiska rörelser som de ger makt. Varför vill de ens försöka?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 mars 2021

Det är intressant att följa Folkbladets resonemang kring bostadsmarknadens problem. Helt korrekt konstateras att ”Gotlands allmännyttiga bolag inte [får] bygga, om kostnaden inte täcks av hyrorna”. Men istället för att diskutera vad som drivit upp kostnaderna, så presenteras ”den universallösning som finns till vänster”. Socialisera marknaden! Jo tjena!

Vi som är gamla nog att minnas ‘Statens Järnvägar’, ‘Televerket’ eller för all del ‘Statsföretag AB’ har en del att berätta. När SJ betydde Statens Järnvägar härskade järnvägsdöden. Det var dyrt, folk slutade åka tåg, rälsen revs upp. Efter omregleringen 2010 har resandet ökat, nya spår behövs. Inget talar för att ett statligt bostadsbyggarmonopol skulle fungera bättre.

Problemet är kostnaderna för byggandet. Idag ligger kostnaden (utan vinst för mellanhänder) för en kvadratmeter bostad långt över priset (med vinst för mellanhänder) för motsvarande yta medelstor bil. Fundera över det en stund – vad upplevs som mest avancerat? Klinkergolv eller kraftlina? Dessutom tillkommer markkostnaden för bostaden.

På en fungerande marknad finns en kostnadskontroll hos kunden, dessutom finns det regler som balanserar styrkeförhållandena mellan svaga och starka aktörer. Konsumentköplagen är ett bra exempel, leverantören måste svara för produkten i upp till tio år efter köpet. I teorin finns också samma eller likartade regler på bostadsmarknaden där den privatperson som köper en bostadsrättslägenhet direkt av byggaren omfattas. Men så går nästan inga köp till.

Det förhärskande är att en byggare bildar sin egen förening och låter denna förening agera som kund. Så här gör både ’rörelsens’ bostadsbolag och de privata byggarna. Alla avtal är formellt korrekta mellan byggaren och den av byggaren skapade föreningen. Men eftersom föreningens styrelse sitter på dubbla stolar så bevakas inte de kommande bostadsrättsinnehavarnas intressen på förväntat sätt. Det finns skräckexempel där rena målvakter placerats på styrelseposter. De flesta är dock inte skurkar, bara lojala anställda.

Alla inblandade, från LO-fackens medlemmar via byggbolag och finansmiljardärer till kommunernas konto för markförsäljning, tjänar på detta system. Alla utom de boende. Det som en gång började bra, med 1920-talets bosparkassor, har idag blivit de bostadssökandes gissel.

”Den universallösning som finns till vänster” har testats många gånger, och aldrig fungerat. Det som fungerar är vanlig hederlig kapitalism. Men det kräver att politikerna vårdar marknaden genom att balansera styrkeförhållandena. Idag är köparen av en nyproducerad bostadsrätt nästan rättslös mot byggaren. Lagar måste ändras.

Här är jag pessimist. Så länge som vänstern behåller de ideologiska skygglapparna på, kommer vi aldrig att kunna få till ens en fungerande debatt om bostadsförsörjning.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 10 februari 2021.

Den gotländska skolutredningen heter ‘Framtidens förskola och grundskola’. Utredningen har många förtjänster, men jag tycker inte att den berättar särskilt mycket om framtidens förskolor. Låt mig berätta om en utredning som gör det.

Januariavtalet stipulerade en utredning om förskolan, och regeringen har nyss tagit emot den. ‘Förskola för alla barn SOU 2020:67’. Utredare var förra liberala skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm. De första reaktionerna på utredningen har varit mycket positiva. Jag gissar att utredningens förslag till stor del kommer att bli genomförda.

Tyngsta förslaget är att skolplikten från och med 2023 ska infalla vid fem års ålder.

Vi som började skolan före 2018 har gått i en max 9-årig obligatorisk skola, nu blir det snart 11-årig skolplikt. Jag tolkar detta som en forskningsbaserad förändring, det informella lärandet har uppgraderats och får en allt viktigare plats inom skolan. Man skriver att ’det finns en bred samsyn i forskningen om att förskolan har störst betydelse för barn med svag socioekonomisk bakgrund. Förskolan har också en större potential än andra skolformer att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor och förhindra tidiga kunskapsklyftor som senare är svåra att överbrygga.’

Det liberala hjärtat klappar också lite extra när det liberala perspektivet om starka individer landar i en utredningstext: ’Språk, lärande och identitetsutveckling hänger nära samman. Förskolan ska därför lägga stor vikt vid att stimulera barnens språkutveckling’. Det är mycket bra, språket är i många länder en markör som klassar människor. Att nu slåss för att motverka detta är helt rätt.

Att kvaliteten i lärandet är viktigt syns också i utredningsmaterialet. ‘Hög kvalitet i de pedagogiska relationerna mellan barn och personal är det viktigaste för barns utveckling och lärande.’

Men hög kvalitet kommer inte bara av att anställa någon som en gång har examinerats. Den kunskapsinvestering som både individ och arbetsgivare gör, måste ges ett periodiskt underhåll. På samma sätt som diskussionerna kring LAS pekat på arbetsgivarens ansvar för fortbildning, pekar förskoleutredningen på huvudmannens ansvar för kontinuerlig kompetensförsörjning: ‘…ökad personaltäthet inte är det som ger störst effekt för verksamhetens kvalitet. … mer [effektivt] att satsa på högskoleutbildad personal och fortbildning av existerande personal’. I detta sammanhang lyfter man också fram yrkesrollen barnskötare som en viktig del i det kvalitetsfrämjande arbetet.

Fokus på kvalitet och lärande. Förskolans viktiga roll. Liberalerna Gotland har det i sina förslag, vi ser det i den liberalt ledda förskoleutredningen, och det syns i Liberalernas riksdagsmotioner. Liberalerna är på väg tillbaka som det framåtriktade skolpartiet. Hoppas fler ser det i god tid inför valet.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 december 2020

I GT kunde vi i torsdags (26/11) läsa om de ”partipolitiskt öronmärkta” som är anställda av regionen. Artikeln handlade om politiska sekreterare, men även Regionråden är politiker som arbetar och får lön från Region Gotland.

Jag är (när nu systemet finns) anställd som politisk sekreterare, men jag tycker genuint illa om systemet. De politiska tjänsterna borde avskaffas! Det är stötande att se hur toppolitiker i olika partier tilldelar sig själva löner och förmåner, utan att någon motprestation efterfrågas.

Det mest uppseendeväckande är väl rollen som ’råd’ i opposition. Det ansvar som den rollen har gentemot uppdragsgivarna/väljarna är att författa texter som opponerar mot den styrande majoriteten. Inget ytterligare formellt ansvar. Inte ens största kommunens (Stockholms) tyngsta ’råd’ har ett formellt ansvar mer än för några politiska assistenter – inget mer.

’Ansvar’ har en tydlig definition. Den som är ansvarig kan dömas till straff. Någon som är ansvarig för en verksamhet kan tex dömas till fängelse om ett allvarligt miljöbrott begås av organisationen. En styrelseledamot i ett bolag kan dömas till att betala skadestånd för bolagets misskötta ekonomi. En förtroendevald ledamot i en nämnd kan också dömas till ansvar. Men rollen som ’råd’ innehåller inget ansvar.

Jag tycker inte att yrkespolitikernas löner ska sänkas. Jag tycker att deras nuvarande tjänster i kommun och region ska avskaffas! Istället borde partierna själva anställa och avlöna sina portalfigurer.

Jag menar vidare att det finns ett stort demokratiskt värde i partiväsendet, som går förlorat om topparna kan barrikadera sig inom en offentlig förvaltning. Därför bör all ersättning (inklusive lön till politiska sekreterare, resor, prenumerationer och allt annat som finns runt ’rådet’) tillfalla de politiska partierna direkt, som en utökad del av dagens partistöd. Hur partierna sedan vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, är upp till dem att bestämma. Sjukersättningar, pensionsavsättningar och andra förmåner blir en sak mellan arbetsgivaren ”partiet” och den anställde.

Förslaget ger också partierna möjlighet att om man så önskar locka högavlönade personer till politiska uppdrag – individuell lönesättning är namnet. Alternativt kan man ge en extra slant till alla de ersättare som är fritidspolitiker på riktigt.

Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt inget behov av att parkera politiker som tappat sin roll.

Det är också en förändring som är politiskt möjlig att genomföra – det innehåller ju inget omedelbart krav på sänkt lön. Vi har på Gotland en arvodeskommitté som nu börjar titta på nästa mandatperiods regelverk. De bör städa bort alla oss ’råd’ och politiska sekreterare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 december 2020.

11 april 2022: Uppdrag granskning redovisar inkomster för regionpolitiker per 2019.