Svenskan Jennifer Pettersons mamma föddes i Danmark strax före Andra Världskriget och var en av de danskar av judisk börd som räddades över Öresund undan nazisterna i 1943.
Hon kom att växa upp i Sverige, gifte sig med en svensk man, fick en dotter som döptes till Jennifer och flyttade till Holland för att studera på konstakademin där. I Holland träffade hon en israelisk man, som hon gillade. Så hon bestämde sig för att bosätta sig i Israel för att leva där.
Resultatet av det beslutet blir 18 månaders liv i Israel, där Jennifer snabbt finner det svårt att anpassa sig, speciellt när hon upptäcker muren och hur palestinierna behandlas. Medan hon alltmer engagerar sig för palestiniernas sak och träffar likasinnade israeler som vägrar att köpa produkter från ockuperat område, så ställer sig hennes pojkvän oförstående.
Resultatet blir också ett gripande och högst mänskligt reportage i Sveriges Radio Ett UFO i Israel som visar den mänskliga dimensionen av den brutala Mellanösternkonflikten.
Det här är som sagt ett mycket mänskligt reportage, lågmält och personligt och just därför gripande, bortom de schablonbilder vi vanligtvis matas vid i både Sverige och USA.
Själv blev jag aningen besviken över att Jennifer Petterson inte förklarade hur det kom sig att hon som nyinflyttad alls upptäckte och sedan engagerade sig för Palestinierna. Antalet Israeler som gör det är i alla fall försvinnande litet.
De svenskar som flyttar hit till USA bruka t.ex. traditionellt snabbt bli mer amerikanska än amerikanerna själva.
Det var just på grund av min egen kritiska inställning till det amerikanska samhället som jag liksom hajade till när jag hörde Jennifer Pettersons fina reportage.
Lyssna på programmet!
Axplock från den nordiska pressen:
Svenska bloggar om: Israel, Västbanken, Palestina, Gaza, Benjamin Netanyahu, Budrus , Israeli-Palestinian Conflict , Nonviolence , Palestine , West Bank , World News, Salam Fayyad, Mahmoud Abbas, Palestinamuren, Israelmuren, Israels barriär på Västbanken, Avigdor Lieberman, Tzipi Livni , Obama Mellanöstern, Fred Mellanöstern, Jennifer Petterson, Ett UFO i Israel
Klicka på bilden.
Det finns en viktig historisk gräns mellan samhället som det var på sten, brons och järnåldern och sen före och efter den industriella revolutionen på 1700 och 1800-talet.
Allt tyder på att den digitala revolutionen, när all information och alla data digitaliseras så att dom kan behandlas med datorer, kommer att bli oändligt mycket mer omvälvande än någon tidigare revolution i mänsklighetens historia.
Ett område som redan håller på att förändras till oigenkännlighet är medicinen, där vi idag snabbt övergår till elektroniska sjukjournaler, digitala instrument och banbrytande DNA-analys som kommer att göra att den mänskliga medellivslängden inom några decennier kommer att pressas uppåt så lång som överhuvudtaget är möjligt.
Scott Gottlieb från tankesmedjan American Enterprise Institute recenserar en bok av den amerikanska kardiologen och genetikern Eric Topol som länge har arbetat på den kända Cleveland Clinic. Boken dokumenterar hur den nya elektroniska medicinen fungerar : Digital Doctoring
The digital revolution can spur unprecedented advances in the medical sciences, argues Eric Topol in “The Creative Destruction of Medicine.”
Among the most common reasons why people come to an emergency room are bouts of heart failure or pneumonia. Sometimes they have a touch of both.
When I was doing my residency 10 years ago, we often struggled to distinguish swiftly one illness from the other. We ended up treating a lot of people for both ailments, until we could sort out later which was the primary culprit.
Over the past decade, the way that doctors approach this common clinical dilemma has been transformed with a simple innovation.
A blood test for B-type Natriuretic Peptide (BNP), which is secreted by weakened heart muscle, can help distinguish between the two conditions.
Another improvement in recent years: Doctors are replacing their stethoscopes with inexpensive, hand-held ultrasound scanners that can detect a failing heart right in the ER.
Such innovations are just the beginning of a transformation of medicine, says Eric Topol in “The Creative Destruction of Medicine.”
Dr. Topol, a prominent cardiologist and geneticist, envisions a technology-enhanced future where new tools are integrated into diagnosing and treating patients, transforming the handling of common medical problems.
Topol beskriver också hur man idag kan klassificera patienter baserat på deras DNA och sen sätta in medicinering mot t.ex. diabetes baserat på vilken DNA-grupp som patienten befinner sig i. Just möjligheten att klassificera patienter i olika DNA-grupper är en historisk utveckling bara det.
Besläktat med det är något jag skrivit om tidigare, hur man i Toronto i Kanada låter datarutiner automatiskt läsa igenom alla elektroniska sjukjournaler i jakt på kvinnor som har haft bröstcancer och som har döttrar i 30 och 40-års åldern som ännu inte har haft mammografi. Träffar man på en sån skickar man automatiskt ut en inbjudan till att ha mammografi på en närliggande klinik. Ingen sköterska eller läkare är inblandad fram tills själva undersökningen.
Ett paradexempel på hur automatiserade datarutiner räddar liv.
En rörelse som växer så det knakar här i Silicon Valley är to Quantified Self som idag har expanderat över hela världen, bl.a. till Helsingfors, och som består av människor som använder digitala mätinstrument för att ständig mäta sitt blodtryck, hur länge dom sover, vad dom äter, blodsockerhalten mm, i ett försök att förbättra sin hälsa.
Även om Eric Topols bok kanske inte innehåller något riktigt nytt för oss som jobbar på det här området så är det en mycket bra sammanställning av den allra senaste utvecklingen inom sjukvården idag.
Läs boken!
US. Department of Health and Human Services, California Department of Public Health, California Department of Healthcare Services, Patient Protection and Affordable Care Act
Svenska bloggar om: Eric Topol, the Creative Destruction of Medicine, Health Care Bill, SjukvÃ¥rd i USA, Sjukförsäkring i USA, Amerikanska sjukhus, Sjukhus i USA, Mayo Clinic, Massachusetts General Hospital, Johns Hopkins Hospital, Kaiser Permanente, Cleveland Clinic, Stanford Bio-X, Stanford, Hospital, Health 2.0, Patient Protection and Affordable Care Act, Quantified Self, Keas, HealthTap
Klicka på bilden.
Den tid som Barack Obama har kvar i Vita Huset innan Mitt Romney och republikanerna bär ut honom och vrider tillbaks klockan till 1800-talet, kommer han tydligen att tillbringa med att försöka modernisera USA.
Han har redan startat Data.gov som gör ett växande antal av den federala regeringens data tillgängliga för allmänheten genom ett öppet gränssnitt. Något som jag inte tror ännu finns i Sverige.
Nu har han gått ännu längre och öppnat för alla amerikaner att med ett enkelt musklick kunna ladda ner information om sin energiförbrukning.
TechCrunchs Matylda Czarnecka skriver om Obamas mycket intressanta initiativ, som redan har blivit verklighet på två energiföretag här i Kalifornien, nämligen Pacific Gas & Electric och San Diego Gas & Electric, se bilden ovan: White House Pushes Green Button To Liberate Your Energy Data | TechCrunch
The interesting aspect isn’t so much in the download itself, but what can be done with it. Federal officials hope this kind of data liberation will inspire developers to build apps and services that will help customers track and reduce their energy consumption. One study showed that subjects who were given access to their data reduced their usage by 8.7% just by tracking it. At scale, this could mean an annual savings of $32 billon per year on the country’s annual $369 billion power bill.
Tanken att alla medborgare ska ha tillgång till all den information som ligger i regeringens arkiv, skulle säkert slå de flesta regeringar inklusive den svenska som något misstänksamt för att inte säga direkt hotfullt.
Men Obama har alltså börjar öppna de digitaliserade arkiven och inom ett par generationer kommer det att vara helt naturligt att medborgarna ska ha rätt till alla data som inte är hemliga. Och vad som gör det här så spännande är att med öppna gränssnitt så kan medborgarna sen utföra sina egna analyser, analyser som kan leda till resultat som går stick i stäv med regeringens.
San Francisco, USA:s mest progressiva stad, har som första större stad också börjat öppna sina arkiv.
Axplock från den nordiska pressen:
Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem, Debatt – Debatt – hem
Svenska bloggar om: Kalifornien, California, San Francisco, Los Angeles, Hollywood, Silicon Valley, PG&E, Green Button, Data.gov, San Diego Gas & Electric
USA står inför ett existentiellt problem, för att använda ett nu populärt ord, nämligen att industrijobben försvinner och urholkar medelklassen.
Jag minns själv hur jag en dag för över tio år sen visades runt i an bilfabrik i tyska Stuttgart som till stor del sköttes av datoriserade industrirobotar.
Så industrirobotar, globaliseringen, växande förbud för fackföreningar i USA, högre krav på utbildningsnivåer, stegrade utbildningskostnader som betyder att en växande del av den amerikanska befolkningen inte längre har råd att skicka sina barn till college, allt har gjort att den amerikanska medelklassen nu krymper.
Lyckligtvis har mina tre barn redan just i år redan avslutat sin universitetsutbildning, men hade dom bara varit några år äldre hade jag aldrig haft råd att skicka dom till amerikanskt college.
David Dapice skriver på Yale Global Online om de faktorer som bidrar till att USA har tappat miljoner industrijobb: Tax Reform May Not Bring US Jobs Back
US manufacturing employment has declined sharply since 1979, when total jobs hit 21 million – they now number less than 12 million – with most of that decline coming since 2000. The share of manufacturing jobs in the total labor force also fell from 22 percent to 9 percent.
Real manufacturing output has risen, more than doubling from 1979 to 2007, though still falling as a share of output from 21 percent to 11 percent.
While the US trade deficit in manufactures added to the long-term downtrend in jobs, it was not the major cause. The main driver for job loss was increased productivity.
Because of automation and technology, each factory worker produces about four times as much per hour as 30 years ago. Even if manufacturing of selected products returns to the US, relatively few jobs will be added. Productivity growth in manufacturing continues to improve, faster than growth in the overall economy.
Det här är ett problem som USA delar med EU, men det gör det inte desto mindre allvarligt.
Här i Silicon Valley ska det snabbt växande Apple snart börja bygga sitt nya cirkelformade högkvarter i Cupertino, medan Facebook just har flyttat in i sitt nya stora högkvarter ute vid San Franciscobukten i Menlo Park. Men i båda fallen så handlar det om design och programmeringsjobb. Apples datorer och surfplattor och Facebooks alla serverar, som används i deras stora datahallar, var en snart kommer att byggas i Luleå, tillverkas av Taiwan-företetag i Kina.
Det är oerhört svårt att spå hur framtiden kommer att se ut. Datorerna utvecklas oerhört snabbt just nu och kommer steg för steg att ta över de flesta industri och tjänstejobb som finns. Även de mest lågavlönade tjänstejobb som att checka in böcker på bibblan eller passagerare på Arlanda kan effektiviseras och göras billigare med datorer.
För att kunna hålla datorerna stången behövs gigantiska satsningar på en helt ny skola och mer teoretisk och vetenskaplig utbildning.
Frågan är om dessa reformer kan komma snabbt nog.
Axplock från den nordiska pressen:
Debatt – Debatt – hem,Nyheter – Nyheter,
SvD – Senaste nytt, SvD – Senaste nytt, SvD – Senaste nytt
Svenska bloggar om: Industrijobb i USA, USA-industrin, jobben i USA, US manufacturing, Medelklassen i USA
Ryssland och Kina visar sig åter vara tondöva vad gäller demokrati. Men folkresningen i Syrien går knappast att stoppa.
Frågan är inte om ytterligare en av Mellanösterns despoter faller, utan när. Och hur många fler människoliv som krävs.
Sedan upproret mot president Bashar al-Assads regim startade i mars 2011 har tusentals människor dödats i Syrien. Ett hundratal beräknas vara barn.
Exakta dödssiffror saknas. 4 000? 5 400? Den franska utrikesministern Alain Juppé angav antalet döda till 6 000. Det var i onsdags.
I lördags steg dödstalet ytterligare i en massaker i staden Homs. Ögonvittnen uppger att 34 höghus bombades och att folk som försökte gräva fram människor ur rasmassorna besköts av regimens milis.
Räkneverket tickar: 300, 350, 420 döda, och det bara kring kvarteren Khalidiya och Bab Amro i Homs där rasmassorna från de bombade höghusen ligger.
Regimen i Damaskus förnekar ansvaret för massakern och hävdar istället, i linje med alla tidigare uttalanden, att det är beväpnade terrorister som dödat civila. Den syriska FN-ambassadören hävdar att landet blivit attackerat av krafter som vill ”straffa det” och att krisen i landet är ”konstruerad”. Oblygt lägger han även över ansvar på medierna. Att låta utländska journalister hämta belägg för detta inne i exempelvis Homs tillåts däremot inte – föga förvånande.
Ryssland och Kina valde i lördags att blockera en FN-resolution i säkerhetsrådet, och på så vis slå dövörat till mot såväl Arabförbundets vädjande som oppositionens rop på hjälp.
Rysslands stöd till Assadregimen är synnerligen anmärkningsvärt och olyckligt. I grunden handlar det om krassa ekonomiska intressen och vänskapsband sedan kalla kriget. Ryssland under premiärminister Vladimir Putin hyllar inte den arabiska våren. Befrielsen av Libyen betraktas i första hand som en åtgärd som indirekt ledde till att USA och Nato kunde flytta fram sina positioner på den internationella arenan, på bekostnad av ryskt inflytande.
Utan Moskva vore dagarna för Assad-regimen i Damaskus räknade. När de ekonomiska intressena dessutom består av omfattande vapenexport till Syrien framstår Rysslands veto mot resolutionen som cyniskt och bör kraftfullt fördömas av världssamfundet.
Ryssland och Kina må vara totalt tondöva vad gäller demokrati, men folkresningen i Syrien går knappast att stoppa. Frågan är inte om ytterligare en av Mellanösterns despoter faller, utan när.
Samtidigt är det viktigt att minnas att vägen till demokrati i regel är kantad av motgångar, vilket blodbadet i Egypten förra veckan blev en påminnelse om. Syriens underliggande potentiella konfliktlinjer i form av komplicerade etniska och religiösa strukturer tyder på att resan kan bli lång. Men under tiden är det viktigt att omvärlden ställer upp för de oppositionella, att arbetet mot en ny resolution fortsätter och att alla brott mot civila kraftfullt fördöms.
Ja, snart får vi se om Grekland lämnar euron. Mer än hälften av alla Tyskar tycker att de bör ta detta steg och jag tror att det också vore bäst för landet. Mer tveksamt är om det är bra för resten av EU. Som tidigare noterat, Storbritannien har en samlad skuldnivå på nästan 500 procent av BNP. Åtminstone en del av dessa skuldförbindelser lär ha koppling till Grekland.
Så om Grekland lämnar euron och ställer in sina betalningar är vi på okänd mark. Ingen vet vad som kommer att hända om det otänkbara skulle inträffa.
And that’s because gay unions don’t benefit society, Rick Santorum says. And why are we not beneficial to society? Apparently, because we can’t have children. This, in an ironic twist, motivates the discrimination that makes it more difficult for gay people to have a family. The argument is ridiculously circular.
What matters is our families, we live our lives in our families.
Vad får man om man om man korsar en svensk folkpartist med en finsk kommunist?* Svaret är en mycket läsvärd bok om inkomstfördelning. I 2011 års Välfärdsrapport redogör Anders Björklund och Markus Jäntti för inkomstfördelningen i Sverige både över tid och i jämförelse med andra länder. De visar bland att nedanstående graf över Gini-koefficienten för disponibel inkomst som visar att Sverige var som mest jämlikt 1980-1981:
De visar vidare att förklaringen till den ökade ojämlikheten därefter främst beror på ojämnt fördelade kapitalvinster.
I boken får man också veta hur bilden förändras om man istället analyserar inkomst över en längre tid, och hur stor betydelse familjebakgrunden har för framtida inkomster. Jag rekommenderar alla att läsa denna bok! (Läs också Ekonomistas Daniels ED-artikel tillsammans med Therese Nilsson om ojämlikhetens hälsoeffekter)
* Denna presentation av de bägge författarna har jag stulit från Markus Jäntti själv.
Begreppet "nolltolerans" förknippas ofta med New York. Och kanske är New York-polisens arbetsmetoder något för Malmö? Att inte strunta i småbrott och skadegörelse, utan i stället utreda och följa upp vardagsbrottsligheten.
Att stämma i bäcken är en teknik som fungerar på många andra områden. Inom sjukvården, exempelvis. Kaiser Permanente, som jag skrivit om tidigare, fokuserar på att upptäcka hälsoproblem tidigt. Då slipper man ägna stora resurser åt att åtgärda problem som hade kunnat undvikas med lite förutseende.
Det finns andra tekniker som polisen kan ta till sig från sjukvården. Att mäta och jämföra resultat, exempelvis. Kanske kan man till och med tänka sig fritt polisval?
Several bloggers reported that Mehdi Khazali, a blogger and publisher was sentenced to 14 years in prison. The blogger was sentenced to 90 lashes too. He can appeal this sentence.
This post is part of our special coverage Syria Protests 2011/12.
Russia and China seem to have voted with their own interests in mind yesterday in their controversial opposition to a draft resolution at the UN Security Council which calls on Syrian president Bashar al-Assad to stop the killings in his country, a revision of an earlier draft calling on Assad to relinquish power.
China justified its decision to veto the draft resolution, saying it wants to promote peace in Syria, and Russia claims to hope for a diplomatic approach to resolving the conflict in the country. As FireDogLake writer David Dayen points out: “The fact that Russia still supplies arms to the Syrian security forces clearly weighed heavily on the vote today.”
US ambassador to the UN, Susan Rice, confronting Li Baodong, China. Image posted to Weibo.
Unrest in the country has led to an estimated 7,000 deaths since March last year, with more than 200 lives lost in a massacre earlier this week.
Hu Xijin, editor-in-chief of the People's Daily tabloid Global Times, made today what is perhaps one of the most vocal statements in support of China's decision to veto the draft resolution, ending up under heavy fire in the comments section. Taking offense at Susan Rice's reported “disgust” at China's vote, Hu confuses her [zh] with Condoleezza Rice but also writes:
美国代表不点名批评中俄“出卖了叙利亚人民的意愿”。骂去好了。美国多次在安理会涉以色列提案表决时搞“一票否决”，这次中俄是“两票否决”。叶利钦当年说的好：只要中俄联手，美国无论捣鼓什么，“都是手淫”。赞呵。
The American representative has criticized China and Russia for their “betrayal” of the Syrian people. Whatever. America has vetoed a number of Security Council propositions dealing with Israel with a lone vote. China and Russia's “veto” now was done with two votes. Yeltsin said it best: As long as China and Russia stick together, the most America can do is play with itself. Awesome.Almost as a sort of response, writer Ran Yunfei wrote [zh] shortly after that:
一个政府做一次错事可以原谅，不可原谅的是把做错事当成事业。我不是个民族主义者，但百年来的历史证明，中国与俄国的联手从来都没有对过。
A government can be forgiven for making one mistake, but it becomes unforgivable when making mistakes becomes a legacy. I'm not a nationalist, but a hundred years of history has proven that China and Russia have never done anything right by sticking together.One “verified” commentator on Sina Weibo wrote [zh] early Sunday morning Beijing time that Russia and China ought now to be removed the Security Council and China replaced by Taiwan; that post was quickly deleted.
Sorry world, sorry Syria, we Chinese have an evil government. —Michael Anti, on Twitter.
The horrific video below [WARNING: GRAPHIC CONTENT], however, purportedly of the massacre Thursday in Homs, has not yet been deleted and has gathered hundreds of comments across the different spaces on which it's been embedded. At Sina Video, where it's currently being hosted, the most recent comment reads:
尼玛的我们国家在干什么鸟呀
Damnit, what the hell is our country doing?This post is part of our special coverage Syria Protests 2011/12.
This post is part of our special coverage Syria Protests 2011/12.
Russia and China seem to have voted with their own interests in mind yesterday in their controversial opposition to a draft resolution at the UN Security Council which calls on Syrian president Bashar al-Assad to stop the killings in his country, a revision of an earlier draft calling on Assad to relinquish power.
China justified its decision to veto the draft resolution, saying it wants to promote peace in Syria, and Russia claims to hope for a diplomatic approach to resolving the conflict in the country. As FireDogLake writer David Dayen points out: “The fact that Russia still supplies arms to the Syrian security forces clearly weighed heavily on the vote today.”
US ambassador to the UN, Susan Rice, confronting Li Baodong, China. Image posted to Weibo.
Unrest in the country has led to an estimated 7,000 deaths since March last year, with more than 200 lives lost in a massacre earlier this week.
Hu Xijin, editor-in-chief of the People's Daily tabloid Global Times, made today what is perhaps one of the most vocal statements in support of China's decision to veto the draft resolution, ending up under heavy fire in the comments section. Taking offense at Susan Rice's reported “disgust” at China's vote, Hu confuses her [zh] with Condoleezza Rice but also writes:
美国代表不点名批评中俄“出卖了叙利亚人民的意愿”。骂去好了。美国多次在安理会涉以色列提案表决时搞“一票否决”，这次中俄是“两票否决”。叶利钦当年说的好：只要中俄联手，美国无论捣鼓什么，“都是手淫”。赞呵。
The American representative has criticized China and Russia for their “betrayal” of the Syrian people. Whatever. America has vetoed a number of Security Council propositions dealing with Israel with a lone vote. China and Russia's “veto” now was done with two votes. Yeltsin said it best: As long as China and Russia stick together, the most America can do is play with itself. Awesome.Almost as a sort of response, writer Ran Yunfei wrote [zh] shortly after that:
一个政府做一次错事可以原谅，不可原谅的是把做错事当成事业。我不是个民族主义者，但百年来的历史证明，中国与俄国的联手从来都没有对过。
A government can be forgiven for making one mistake, but it becomes unforgivable when making mistakes becomes a legacy. I'm not a nationalist, but a hundred years of history has proven that China and Russia have never done anything right by sticking together.One “verified” commentator on Sina Weibo wrote [zh] early Sunday morning Beijing time that Russia and China ought now to be removed the Security Council and China replaced by Taiwan; that post was quickly deleted.
Sorry world, sorry Syria, we Chinese have an evil government. —Michael Anti, on Twitter.
The horrific video below [WARNING: GRAPHIC CONTENT], however, purportedly of the massacre Thursday in Homs, has not yet been deleted and has gathered hundreds of comments across the different spaces on which it's been embedded. At Sina Video, where it's currently being hosted, the most recent comment reads:
尼玛的我们国家在干什么鸟呀
Damnit, what the hell is our country doing?This post is part of our special coverage Syria Protests 2011/12.
Åsså tackar vi Sjöfartsverket och regeringen för att de varit framsynta nog att inte släppa iväg isbrytaren Oden till Antarktis för att forska om global uppvämning. Det hade varit dumt, nu när vi har lokal nedkylning.
Nu hoppas vi att regeringen blir lika framsynt i frågan om huruvida kärnkraftverken ska stå stilla när det är som kallast. Kanske dags att bryta upp Vattenfalls marknadsdominans, sälja några kärnkraftverk till elkonsumenterna och reglera om elmarknaden?
This post is part of our special coverage Russia Elections 2011/12.
Despite temperatures of -20 degrees, thousands of Russians went out to the streets to participate in election demonstrations. Many, organised online, were protesting against the current election procedures and possible re-election of Prime Minister Vladimir Putin. Others, partly organised by pressure and bribes as well as fear of possible revolutions manifested that Putin should stay.
Bolotnaya vs Poklonnaya
Numerous demonstrations took place in nearly all big Russian cities. Most of them were of protest-oriented. Ridus.ru compiled a list of photo reports from different cities all around the country: Barnaul, Saint-Petersburg (1), Omsk, Yekaterinburg, Moscow (1, 2, 3), Kemerovo, Ivanovo, Perm, Tambov, Irkutsk, Chelyabinsk.
In Moscow, an anti-Putin demonstration started as a march and ended up at Bolotnaya square. A pro-Putin demonstration took place at Poklonnaya gora.
"We started to better warm up" poster at Bolotnaya Square, Moscow. Photo by Alexey Sidorenko
Symbols of the protesters included white ribbons, self-made posters and white balloons. In Moscow, white balloons were released at the end of the demonstration as popular musician Yuri Shevchyuk performed the song “Motherland” (see the recording of the performance here [ru]).
Many protest posters were inspired by Internet memes or quotes of Putin or his allies that circulated online due to their hypocrisy, bad grammar, or plain absurdity. Most of them were handmade with a high level of creativity, a distinctive contrast to the Soviet-style posters supporting Putin at the Poklonnaya event (see coverage [ru]).
The pro-Putin event in Moscow included some sincere supporters of Putin and his version of stability. At the same time, several cases of mass bribery and coercion were reported (1, 2). A few of my friends said that employees of public budget organisations were given a choice: either be fired or go to the event and receive a small award (depending on the source price varied from 500 to 1,000 rubles).
YouTube user Bandarlog20120204 uploaded a video shot at Kutuzovskiy prospect (next to Poklonnaya gora), where a lady distributed money to other people. When she realised she was being recorded, the lady tried to escape, thus provoking anger among those who did not manage to receive the ‘compensation' for participation.
A hard dialogue among protest groups
Pro-Putin events mostly consisted of deliberately apolitical crowds (mostly labour unions, or the Soviet-era GoNGOs). On the other hand, protest events almost in every city consisted of at least four main groups: the general public, leftists (social-democrats and communists), nationalists, and liberals. This ‘coalition of negative consensus,' however, did not work well everywhere.
The video below shows particular difficulties in finding a common ground among liberals and nationalists in Saint-Petersburg. An LGBT-activist who was given the floor was booed. After he finished, a nationalist activist came and started a speech that there should be ‘no [homosexuals] on the Russian soil.' Then, he himself was severely booed by all other participants and was forced to leave the stage and was called ‘a Nazi' and ‘a fascist.'
Lady waving to protesters. Photo by Vasiliy Maximov (Ridus.ru)
The missing network
After the demonstration was over, the Levada center published [ru] an interview with Boris Dubin, a renowned Russian sociologist, who described in detail the difference of “For Fair Elections” (FFF) movement compared to the previous protest movements:
Лет пятнадцать, наверное, как ничего похожего по скорости сплочения людей не было. Мы давно понимали, что есть 15-20, а по некоторым вопросам и 25 процентов взрослого населения, которые этот режим не принимают. Но это люди разрозненные, у них нет общих символов, нет общих лидеров. Не было понятно, как это меньшинство могло себя проявить. И вот оказалось, что в декабре, как, кстати, уже случалось в других странах в 2000-е годы, все завертелось вокруг проблемы «честных выборов», и дальше процесс пошел очень быстро.
In perhaps 15 years there was nothing that even reminded the speed of the processes of getting people united. For a long time, we had an understanding that there is 15-20, and according to some polls 25 percent, of the adult population that does not accept the regime. But they're not co-ordinated, they don't have common symbols, they don't have common leaders. It was not understandable, how this minority could reveal itself. And then it turned out that in December, as it, by the way, already happened in other countries in 2000's, everything spun around the issue of “free elections,” and the process launched really fast.He pointed out 3 main elements of unrest: 1. it is a principal protest against contemporary socio-political regime, 2. the sense that the real election results were different, 3. the failure of the government to accept citizens as partners. He also noted an unusually high level of connectedness among the protesters:
Пришли люди, внутренне связанные, которые реально или хотя бы воображаемо солидарны друг с другом, и им интересно и важно быть вместе. А для большинства российского населения это абсолютно нехарактерно. Все-таки в основном население раздроблено, размазано, людей соединяет только телевизор и убеждение, что, какая бы плохая власть ни была, надеяться можно только на нее. Власть у нас плохонькая, но наша, примерно так большинство населения думает.
People came, internally connected, who really or at least imaginary were in solidarity with each other, and they are interested in each other and it is important for them to be together. And for the most part of Russian society this is absolutely not the case. For the most part, Russian society is atomised, dispersed, people are united only by TV and the belief that the government, as bad as it could be, is the only hope. “Government is not the best, but it's ours”; this is probably the way the majority of the population thinks.According to Dubin's research, while 15 per cent of Russians would definitely participate in the protest actions, 44 approve such actions, and 40 per cent of the population condemns them. Dubin also discussed the role of the Internet in the protest actions: 60 per cent of the attendees of December 24 protest event (so called Sakharov demonstration) found out about the event online. 30 per cent found out about the event via their more connected colleagues. As Russian society lacks most conventional social networks (like church organizations, labour unions, etc) most people believe only their closest friends and families.
Although Dubin doesn't speak about the role of the Internet directly, it seems logical to suppose that in the absence of conventional networks, it is the Internet that has become the missing network that united so many uncoordinated ‘angry citizens.'
A Twitter parody account @igor_sechin ironically concluded [ru]:
Страна разделилась. Одна половина - за честные выборы, другая - за честные выборы Путина.
The country has divided. One half for the fair elections, the other one - for Putin's fair elections.This post is part of our special coverage Russia Elections 2011/12.
Rupert Sheldrake has written a new book, The Science Delusion.
Oljeekonomin går mot sitt slut genom att de ändliga källorna sinar och och nya reserver inte hittas för att kompensera bortfallet eller de som hittas är för svåråtkomliga. Allt tyder på att naturgas temporärt kan fylla det gap som uppstår i världens energiförsörjning. Från miljösynpunkt har naturgasens metan (kompletterad marginellt med biogasens metan) stora fördelar framför olja. Metan (CH4) är det enklaste kolvätet med maximalt antal väteatomer per kolatom i molekylen. Viktigt är även att det saknas bindning kol-till-kol i molekylen. Det är sådana bindningar som är boven i bensin/diesels långa resp grenade kolvätekedjor och gör deras avgaser så miljö- och hälsofarliga.
I den debatt som följer av detta begynnande paradigmskifte framför allt för transportsektorn är det olyckligt, menar jag, att frågan om konsekvenserna för fordon och infrastruktur helt saknas på agendan. Både befintlig infrastruktur och fordonspark förutsätter flytande drivmedel. Utan föregående analys och debatt är det redan full fart på en mycket kostsam utbyggnad av infrastruktur för naturgas/biogas (som jag i fortsättningen kallar metan). Det är inte bara kostsamt utan även mycket opraktiskt, då metan för att bli vätska kräver -163 *C alternativt många hundra bars tryck för att få rimlig mängd med sig i ett fordon. LNG/CNG (Liquid Natural Gas/Compressed Natural Gas) måste upprätthållas i hela kedjan ända tills metanet förbränns i fordonens motorer.
Alltså, att redan från början kemiskt omvandla metan till metanol och en gång för alla få en i befintlig infrastruktur och fordonspark hanterbar vätska, som i sig själv är en prima bensinersättare (minst lika bra som etanol), borde vara självklar men debatteras överhuvudtaget inte. Politiker hänvisar till att "sådant får marknaden sköta". Men det håller inte när marknaden gör vad marknaden tjänar pengar på. I detta fall är det mackägare och bilister som får betala och snällt gör så med argumenten från gasindustrin att metan är så förträfflig från miljösynpunkt. Visst, men metanol är lika förträfflig, brinner lika rent och har även den fyra väteatomer per kolatom i molekylen och ingen kol-till-kol-bindning.
Metanol närstående dimetyleter (DME, CH3OCH3) är framtidens ypperliga dieselersättare. En metanolfabrik med metan som råvara kan lika gärna producera DME. Som framgår av formeln har DME visserligen bara 3 väteatomer per kolatom (precis som etanol (C2H5OH), men till skillnad mot etanol ingen kol-till-kol-bindning genom att de två metylgrupperna är förbundna med en gemensam syreatom. Jag tar med avsikt upp dessa enkla, viktiga kemiska fakta för att samtidigt slå ett slag för en renässans för femteklassares kunskaper i kemi.
Förutom hittills sagda är det förkrossande mycket som talar för en konsekvent satsning på metanol/DME som ersättare för bensin/diesel. Till skillnad mot etanol (som hittills bara framställs av odlade grödor) har metanol/DME som råvarubas överhuvudtaget allt som innehåller kol, till och med koldioxid. Metanolsyntesen av koldioxid och vatten är inte längre något problem. Kruxet är helt och hållet den energiintensiva elektrolys av vatten som måste till för att frigöra det erforderliga vätet. Till allt detta kommer färska genombrott för direkt metanol bränslecellen DMFC. Metanol/DME kan alltså inte bara fasa ut transportsektorns olja utan även fasa in transportsektorns elektrifiering.
Klicka på boken.
Många minns säkert den uppståndelse som Amy Chuas artikel, som snabbt kom ut i bokform: The Battle Hymn of the Tiger Mother orsakade här i USA för ett år sen med dess fräcka påstående att kinesiska mammor var bättre än amerikanska mammor på att uppfostra sina barn.
Nu var hela stormen verkligen en storm i en helamerikansk tekopp, för Amy Chua är själv inte var mer kines än vad jag är, född som hon är i USA, och det hela handlade uteslutande om amerikansk barnuppfostran, inte om hur kinesiska mammor i Kina uppfostrar sina barn. Amy Chuas man är dessutom helamerikan, så det fanns inte mycket kinesiskt i boken.
Men när nu Pamela Druckerman, amerikanska bosatt i Frankrike, går ut och hyllar hur de förhatliga fransmännen uppfostrar sina barn, jämfört med amerikanska mammor, ja då uppfattar miljoner ameriknska morsor det som ett casus belli, en nationell utmaning från det land som amerikanerna hatar mer än något annat, Frankrike.
Pamela Druckerman börjar också med att försöka övertyga sina läsare om att hon också ogillar Frankrike och fransmännen: Rest assured, I certainly don’t suffer from a pro-France bias. Au contraire, I’m not even sure that I like living here. I certainly don’t want my kids growing up to become sniffy Parisians..
Men med Frankrike-hatet överstökat så fortsätter hon i Wall Street Journal med att vifta ett gigantiskt rött skynke i ansiktet på alla amerikanska mammor: Why French Parents Are Superior by Pamela Druckerman – WSJ.com
.. When American families visited our home, the parents usually spent much of the visit refereeing their kids’ spats, helping their toddlers do laps around the kitchen island, or getting down on the floor to build Lego villages.
When French friends visited, by contrast, the grownups had coffee and the children played happily by themselves.I first realized I was on to something when I discovered a 2009 study, led by economists at Princeton, comparing the child-care experiences of similarly situated mothers in Columbus, Ohio, and Rennes, France.
The researchers found that American moms considered it more than twice as unpleasant to deal with their kids….
Nu är det ju inte alls underligt att amerikanska mammor är dåliga på att uppfostra sina barn jämfört med europeiska kvinnor, därför att, som Pamela Druckerman själv erkänner: ” Fransmännen har mängder av offentliga tjänster som bidrar till att göra med barnen mer tilltalande och mindre stressade. Föräldrar behöver inte betala för förskolan, oroa sig för sjukförsäkring eller spara till college. Många får månatlig bidrag, kopplade direkt till sina bankkonton, bara för att de har barn.”
Utan mammaledigt, föräldraledighet, VAB, sjukledigt osv, något som jag garanterar att så gott som INGA amerikanska mammor ens känner till existerar utomlands, med osäkra anställningsvillkor (som nu också börjar komma i Sverige med visstidsanställning) och kortkorta semestrar, som många inte ens vågar ta fullt ut, så är det inte underligt att amerikanska mammor inte gör bra ifrån sig.
Det bilburna amerikanska samhället med avsaknad av kommunala transportmedel gör också att barnen är helt beroende på sina föräldrar fram tills dom själva tar körkort.
Jag minns hur förvånad jag blev vid ett Sverige besök för några år sen att se barnen i huset, i elva-tolvårsåldern, hoppa på sina hojar och cykla iväg ut på stan för att träffa kompisar. Whao vilket frihet, och hur en sån frihet måste utveckla europeiska barn i tidig ålder och göra dom mer frimodiga. Amerikanska universitetsadministratörer som jag själv har träffat är förtvivlade över hur ovilliga amerikanska studenter är att studera utomlands, säkert ett resultat av mammornas uppfostringsmetoder och det inbundna och inåtriktade amerikanska samhället.
Nu ser Pamela Druckerman även andra faktorer än sociala förmånaer spela in, och då får man givetvis tro på henne.
Hur som helst så är det här en intressant bok som ser på USA och Frankrike från ett nytt perspektiv, barnens.
Nu finns det ställen där även amerikanska barn kan leva mer eller mindre som europeiska barn. Den lilla universitetsstaden Davis, t.ex. är en cykelvänlig småstad där jag lätt kan föreställa mig barn leva betydligt mer fritt än t.ex. här i smeten i Silicoo Valley.
Axplock från den nordiska pressen:
Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem, DN.se – Kultur & Nöje – Senaste, SvD – Senaste nytt, SvD – Senaste nytt
Svenska bloggar om: Pamela Druckerman , Bringing up Bébé, Barn i USA, Barnuppfosytran i USA, US Children, Barn i USA och Frankrike, USA barn, Amerikanska barn, American children
I sin bästsäljare Blink från 2005 skrev Malcolm Gladwell om experter som intuitivt och på några ögonblick kan uppfatta en situation genom att jämföra den med mönster som dom har lagrade i hjärnan. Min pappa som var röntgenläkare hade den förmågan, liksom Winston Churchill, som tidigt insåg att Hitler inte var den resonlige politikern som Chamberlain trodde sig se utan en maktgalen diktator som hotade Englands och Europas hela existens.
Obama saknar tyvärr Churchills “Blink”-förmåga, både när det gäller den arabiska våren, som han aldrig riktigt har förstått och sympatiserat med, och speciellt när det gäller Basher Assad och hans syriska Junta. Under de första sex månaderna av den demokratiska revolutionen i Syrien så trodde Obama uppenbarligen att Assad snart skulle införa demokratiska reformer, om man bara gav honom litet tid, speciellt eftersom Assad själv talade om hur han tänkte demokratisera Syrien..
Till Obamas försvar kan man kanske säga att han lyssnade på Assad-vännen Massachusetts-senatorn John Kerry alltför länge.
Med diktatorer som Assad så är det bara en sak som gäller, och jag tycker att den holländsk-amerikanske författaren Hendrik Willem van Loon har fångat det perfekt sin populära USA-historia, citerad i “A Military History and Atlas of the Napoleonic Wars”, kapitlet om The Russian Campaign: But when the tsar of all the Russians, the commander-in-chief of three million horse guards, foot guards, life guards and Cossacks, begins to talk sweetly of brotherly love, it is time for decent people to look to their guns.
När nu Rysslands Putin och KinasHu Jintao ställer sig bakom Assads blodiga krig mot sin egen befolkning så är det enda Obama kan göra att fortfarande hoppas att Assad kommer att vara resonable nog att “kliva åt sidan” så att Syrien kan bli demokratiskt.
Los Angeles Times’ Patrick J. McDonnell tar upp tråden om Obamas hopplöst naiva uttalande efter gårdagens blodbad i Homs i Syrien: Obama assails Syria’s ‘unspeakable assault’ on civilians
- President Obama, in his strongest condemnation yet of the leadership of Syrian President Bashar Assad, on Saturday assailed the Syrian government’s “unspeakable assault against the people of Homs,” following opposition accounts of a overnight “massacre” in the city that left more than 200 dead.
“Assad must halt his campaign of killing and crimes against his own people now,” Obama declared, reacting to opposition accounts of shelling of a neighborhood in Homs. “He must step aside and allow a democratic transition to proceed immediately.”
The White House had previously called for Assad to step down, so the statement did not represent a change in position.
But the timing and emotional content were clearly meant to galvanize other nations to support a U.N. Security Council resolution -– backed by Arab nations and many Western nations, including Washington — that would condemn Assad’s 10-month-long crackdown on protesters.
Det är på tok för sent för ord nu. Putin och Hu har gett Assad grönt ljus för vad som med stor säkerhet kommer att bli ett av de mest extravaganta blodbaden i Mellanösterns historia. Det kommer inte längre att röra sig om några tusen människor utan om tiotusentals, hundratusentals människor som kommer att dödas i en orgie av utstuderat, bestialiskt våld.
Vad Obama borde ha gjort är att säga att USA nu kommer att se till att 1) Assad och hans anhängare kommer att ställas inför rätta för sina krigsförbrytelser och att 2) USA nu kommer att göra allt för att direkt stödja demonstranterna. Sedan borde han 3) ha utvisat Rysslands och Kinas Washingtonambassadörer eller i varje fall ha dragit till baks USA:s ambassadörer i Moskva och Beijing, och det finns andra påtryckningssätt. Men han måste nu visa sitt starka missnöje med Ryssland och Kina.
Hur USA skulle stödja demonstranterna skulle Obama inte ha behövt gå in på. Men världens enda supermakt, hur försvagad den än är, kan inte låta speciellt Ryssland uppträda som Putin nu har gjort. Det är helt oförlåtligt och kommer att leda till allvarliga konsekvenser framöver om Obama inte uppträder betydligt mer aggressivt än han har gjort hittills.
Ett medel som Obama lätt skulle kunna ta till och som jag har skrivit om tidigare är att slå ut Syriens militära kommunikationsnät. Det kan göras med elektroniska medel och USA har redan gjort det tidigare, just mot Syrien i samband med .
Men när Obama vek sig för Israels Netanyahu över Palestina så insåg både Assad, Putin och Hu att Obama inte var någon man behövde oroa sig för. Bara man uppträder bestämt så viker han sig förr eller senare.
Syrien-krisen har nu antaget globala proportioner och om Obama fortsätter att vända bort blicken så kan utvecklingen i Mellanöstern snart bli oerhört allvarlig.
Och om Assad med rysk hjälp skulle lyckas slå ner revolutionen, som han uppenbarligen tror att han kan göra om han bara använder nog med våld, så kommer det att ändra på världshistorien och bl.a. visa militären i Egypten att man kan hålla sig kvar vid makten med samma medel. Det här är oerhört allvarligt
Axplock från den nordiska pressen:
SR , SVT, Nyheter – Nyheter,Nyheter – Nyheter, Nyheter – Nyheter, SvD – Senaste nytt, SvD – Utrikes, Aftonbladet: Sveriges nyhetskäl, Aftonbladet: Sveriges nyhetskäl, Aftonbladet: Sveriges nyhetskäl, Aftonbladet: Sveriges nyhetskäl
Svenska bloggar om: yria , Video , Bashar Al Assad , Syria UN , Syria News , Syria Violence , Syria Assad , Syria China , Syria Crisis , Syria Death Toll , Syria Resolution Russia Veto , Syria Russia , Syria Russia Veto , Syria Un Resolution , Syria Uprising , World News
Mitt ACTA-tal på YouTube (10 min)
Vi var ungefär 1000 personer som trotsade kylan och demonstrerade mot ACTA i Stockholm igår lördag, enligt polisens uppskattning.
Jag talade, och Urban Sundström, som brukar vara flitig och uppskattad gäst i kommentarsfälten på många bloggar, filmade mitt tal och la upp det på YouTube (10 min).
Det här är vad jag sa:
Jag heter Christian Engström, och jag är Europaparlamentariker för Piratpartiet.
När jag tillträdde som parlamentariker 2009, då var det en fråga som var hetare än allting annat: Telekompaketet. Det hade blivit över från föregående mandatperiod, kan man säga. Det var ett stort paket som handlade om internet och alla de sakerna. Det som var kvar var en ”liten detalj”, som i debatten gick under namnet ”Tillägg 138″.
Det handlade om att om folk ska stängas av från internet, för att det har gjort saker som någon inte gillar, då ska det ske på ett rättssäkert sätt. Vi i Piratpartiet tycker inte att man ska stängas av från internet överhuvud taget, men om så ändå skulle ske, var frågan: Hur ska det gå till?
Då krävde vi, tillsammans med andra, att det ska i vart fall vara ordentliga rättsliga garantier. Om någon ska bli avstängd från internet, då måste det ha varit en ordentlig rättslig prövning innan, och inte något som bara händer.
I striden om Telekompaketet 2009, då vann vi. Vi fick in de starkaste skrivningar som överhuvud taget var lagtekniskt möjliga. De sa att om någon ska stängas av från internet, ska det vara en ordentlig rättslig prövning innan.
Det här tyckte vi var bra, och det var en stor seger. Men det här gillade inte Hollywood, och det gillade inte de stora skivbolagen. Och lobbyisterna ger aldrig upp. De fortsätter, och fortsätter, och fortsätter.
Nu handlar det om ACTA, och nu försöker de ta sig runt den seger som vi vann i Telekompaketet. Där sas det: ”Om myndigheterna ska stänga av någon så måste det ske på ett ordentligt lagligt sätt”. Men då kommer lobbyn tillbaka och säger: ”Men om det inte är myndigheterna som stänger av, utan privata företag istället, då då kan vi ta oss runt det!”
Det här är en av sakerna som står i ACTA, men det står dolt och det står inlindat. När de höll på och förhandlade i de hemliga förhandlingarna bakom slutna dörrar, då stod de i ett av de tidiga utkasten: ”Vi ska uppmuntra till samarbete mellan internetleverantörer och rättighetshavare, till exempel three-strikes” (där three-strikes betyder att om man blir anklagad tre gånger blir man avstängd från nätet).
Men så läckte de här förhandlingsdokumenten ut, och det blev protester mot det. Då tog de bort den förklarande fotnoten, men det står fortfarande kvar ”Vi ska uppmuntra till samarbete mellan internetleverantörer och rättighetshavare” (alltså film- och skivbolag). Det är luddigare uttryckt, men det står där.
Och då undrar man: När det står luddiga saker i ACTA-avtalet, vem ska tolka det?
Jo, det står också i avtalet. De ska tillsätta en egen liten ACTA-kommitté.
ACTA-kommittén ska ha rätt att tolka avtalet när det är oklart, och ACTA-kommittén ska även ha rätt att föreslå förändringar i avtalet, så att avtalet kan bli ännu vidare. De som kommer sitta i ACTA-kommittén är precis samma tjänstemän och precis samma lobbyister som har förhandlat fram det här avtalet från början. Varje luddighet som finns i avtalet kommer tolkas till vår nackdel, om avtalet går igenom.
Men det här ska inte gå igenom. För om det finns någonting vi har lärt oss, så är det att det går att påverka parlamentariker. Det gäller parlamentariker i Sveriges riksdag i viss mån, men det gäller verkligen Europaparlamentariker.
Att vi kunde vinna en stor seger i Telekompaketet berodde på tusentals och åter tusentals människor skickade mejl till Europaparlamentarikerna och berättade varför internet är någonting viktigt, varför det är den del av samhället, och varför internet behövs om vi ska kunna utnyttja våra fundamentala rättigheter, som rätten att söka information och rätten att uttrycka sig fritt, och alla andra rättigheter.
Massor med massor med mejl från vanliga medborgare till Europaparlamentarikerna gjorde att stämningen i parlamentet svängde, så att vi kunde få en majoritet för att få med garantin för att man inte ska bli avstängd på lösa boliner i Telekompaketet.
Precis samma sak var det 2003 till 2005 när det var mjukvarupatenten som var den stora frågan. Då var det samma — det är alltid samma, de vanliga misstänkta — det var stora amerikanska företag som ville införa mjukvarupatent i Europa. Det skulle ha slagit hårt mot fri och öppen programvara, som till exempel Linux, och det skulle gjort det riskabelt att skriva vissa dataprogram.
När den här frågan först kom upp 2003 fanns det ingen i hela Europaparlamentet som hade en aning om vad det var frågan om. Det såg ut som en liten grej: ”Det är väl bara att skriva på, så går vi vidare till nästa ärende”.
Men då var det samma sak: Det var tusentals och åter tusentals vanliga medborgare som skickade mejl till parlamentarikerna, som ordnade demonstrationer, som bloggade och skrev på internet, som skrev till tidningar. Och genom att jobba på det här traditionella politiska sättet, gnetigt och långsamt men effektivt, lyckades vi få stopp på mjukvarupatenten 2005.
Vi vet att det här fungerar. Mjukvarupatenten 2005, Telekompaketet 2009, och — ACTA 2012 ska bli de riktigt stora segrarna!
Nu ska ACTA behandlas i Europaparlamentet under våren. Politik är en långsam sport, det är ingenting som händer över en natt (i vart fall ingenting bra). Vi tror att den stora omröstningen kommer komma i juni, men det är motståndarsidan som kontrollerar agendan, så det här kan ändras åt vilket håll som helst.
Men på vägen dit ska det gå igenom ett antal utskott i parlamentet. Det kommer bli många tillfällen att diskutera och debattera. Följ med på bloggarna för att se vad som händer. Skriv själv för att föra ordet vidare. Ordna demonstrationer som idag (men kanske inte alltför många så länge det är så här fruktansvärt kallt ). Traditionellt politiskt arbete. Kontakta EU-parlamentariker genom att mejla.
Då kan vi vinna det här, och vi kommer att vinna det här.
Och det måste vi göra, för oberoende av detaljerna i just ACTA finns det ett bredare perspektiv. ACTA är bara det senaste exemplet i en lång bokstavssoppa. Det är FRA, IPRED och IPRED2, det är SOPA, det är PIPA, det är som sagt bokstavssallad överallt. Men allihop är steg i samma riktning, mot det dystopiska samhälle som vi inte vill ha.
Men ACTA kan bli vändpunkten i Sverige och i hela Europa. Det kan bli när vi sa nej, när vi sa att vi inte vill ha ett internet som är kontrollerat av storföretagen. Vi vill ha ett internet som tillhör oss, där vi kan finnas och vara fria. Vi vill ha det öppna internet som vi alltid har haft. Det här kan vi vinna, och det här ska vi vinna.
Mitt namn är Christian Engström, jag är Europaparlamentariker för Piratpartiet. Nu vinner vi!
…………
Klicka på bilden.
Med de sociala nätverken kom också koncept hämtade från spelvärlden som gemensamt går under namnet Gamification.
Ett bra exempel är sajterna FourSquare och Gowalla där deltagarna kan vinna poäng om de besöker en viss bar eller restaurang, De kan bli “kung i baren” och därmed också få rabatt på någon drink.
Just tävlingsanda är något som, tro det eller ej, även går att använda inom sjukvården, där olika sjukhus t.ex. kan tävla om vem som är bäst på att få ner antalet sjukhusinfektioner.
Randall Stross skriver i New York Times om HealthTap, ett nystartat företag i Palo Alto här i Silicon Valley som låter läkare tävla om vem som är bäst på att ge råd till patienter på deras webbsajt, som är helt gratis:On HealthTap, Advice for You and Points for Doctors – NYTimes.com
HealthTap på min mobil.
At the company’s Web site, users post questions and doctors post brief answers. The service is free, and the doctors aren’t paid. Instead, they engage in gamelike competitions, earning points and climbing numbered levels. They can also receive nonmonetary awards , many of them whimsically named, like the ‘It’s Not Brain Surgery’ prize, earned for answering 21 questions at the site.
… By participating, doctors who want to attract new patients have a chance to gain visibility. When searching for answers to a particular question, users can add a geographic filter, narrowing the search to doctors who are nearby.
Det här är ett paradexempel på hur man kan ta koncept från sociala nätverk och spelvärlden för att skapa något som faktiskt verkar fungera trots att tjänsten är gratis, just därför att det är en vinn-vinn-situation för både privatläkare på jakt efter patienter och patienter på jakt efter bra privatläkare.
Det här är ett bra exempel på hur startupföretag här i Silicon Valley hjälper till att förnya den eftersatta amerikanska sjukvården.
Axplock från den nordiska pressen:
Nyheter – Nyheter,DN.se – Kultur & Nöje – Senaste,Sveriges Radio 1, Sveriges Radio 2
Länkar:US. Department of Health and Human Services, California Department of Public Health, California Department of Healthcare Services, Patient Protection and Affordable Care Act
Svenska bloggar om: Health Care Bill, Sjukvård i USA, Sjukförsäkring i USA, Amerikanska sjukhus, Sjukhus i USA, Mayo Clinic, Massachusetts General Hospital, Johns Hopkins Hospital, Kaiser Permanente, Cleveland Clinic, Stanford Bio-X, Stanford, Hospital, Health 2.0, Patient Protection and Affordable Care Act, Quantified Self, Keas, HealthTap
Parti efter parti tänker lyssna. Utmärkt. Men politiker måste vilja något själva också - förutom att bli återvalda.
Somliga säger att Gud gav människan två öron men bara en mun för att vi skulle lyssna mer och prata mindre.
Uppenbarligen har många politiker tagit det talesättet som ett uttryck för klokskap.
Miljöpartiet tänker möta väljare. Och lyssna. De gröna ska under denna mandatperiod, i projektet Vi finns där du finns, låta 250 000 människor påverka partiets politik.
MP vill vara ”Sveriges mest öppna parti”.
Nya Moderaterna är – i allmänintressets och pragmatismens namn – ständigt redo att slänga sin politik överbord om opinionsvindar vänder. I torsdags lanserade M en välfärdsgrupp, Trygga tillsammans, i syfte att ”förnya politiken”.
Moderaterna vill vara det breda, samhällsbärande partiet.
Längst går nog Centern, som i onsdags presenterade Framtidsbygget, ett projekt på nätet där alla – även icke medlemmar – får vara med och skriva partiets nya idéprogram.
Centerns ambition är att vara ”Sveriges mest öppna parti”.
Utvecklingen är förståelig. Partierna tappar medlemmar och partiidentifikationen minskar. Kring 1960 såg sig 53 procent av väljarna som starkt övertygade anhängare av något parti, ett halvt sekel senare var det 15 procent.
Dessutom går modern kommunikation mot mer interaktivitet, politiken sker oftare i en sorts samtalsdemokrati.
Så nämnda utspel kan vittna om lyhördhet. Men de kan också spegla att vilsna partier desperat ber om nya idéer när de gamla håller på att ta slut.
Att lyssna är bra.
Men om ett parti saknar såväl en tydlig ideologi som bärkraftiga idéer bör kanske avvecklingslinjen inte uteslutas. Politiker måste vilja något, vilja förändra samhället i någon riktning.
Munnen har du, skrev Gullan Bornemark, fått för du ska tralla.
Så sjung ut nu, politiker. Vad vill ni egentligen?
