Det genompolitiserade styrelseskick som präglar Sverige av idag har byggts upp sedan tidigt sextiotal av olika vänsterinspirerade regimer. Sedan en lång tid tillbaka så står vi vid den vägens ände, hela samhällsapparaten (privat och offentlig) stagnerar under komplicerade regleringar, tunga skatter och rigid organisering av verksamheter i offentlig regi.
Men hur illa vi än anser att dagsläget är, så har vi alla som verkar i Sverige anpassat oss efter dagens spelregler. Därför måste avpolitiseringen ske med varsamhet. Jag skissar nedan på en modell för varsam avpolitisering av offentligt drivna verksamheter. (Många andra reglerade områden bör också avpolitiseras, men de behandlas inte här.)
Bolagisera tidigare förvaltningsdrivna tjänster
För de flesta verksamheter är det en fördel att bedriva verksamheten som bolag. Det är en väl beprövat och fungerande organisationsform, som har den mycket stora fördelen att den är tydligt avgränsad gentemot andra organisationer. För offentliga bolag gäller samma principer om offentlighet och sekretess som för myndigheter och förvaltningar, varför inga skäl finns som talar mot bolagisering av verksamheter. I det följande resonemanget antas att verksamheten bedrivs som bolag, men samma principiella förhållningssätt gäller naturligtvis för förvaltningar.
(En principiell markering: Jag resonerar här kring verksamheter som även fortsatt ska styras politiskt. Vanlig kommersiell verksamhet ska inte alls bedrivas av politiker. Sådana offentliga bolag ska säljas eller avvecklas – när politiker leker affärsmän blir det dyrt, för skattebetalarna.)
Skilj på samhällsuppdraget och affärsuppdraget
Offentliga bolag och förvaltningar har i grunden två typer av uppdrag: ett samhällsuppdrag, och ett affärsuppdrag.
- Samhällsuppdraget är den tjänst som “det offentliga” efterfrågar. Detta kan vara höftledsoperationer, barnomsorg, kollektivtransporter eller vad helst som idag utförs av kommunala-, landstingskommunala- eller statliga förvaltningar och -bolag. (Även myndighetsutövning är ett samhällsuppdrag, men det är en typ av samhällsuppdrag som jag inte innefattar i det följande resonemanget.)
- Affärsuppdraget är att bedriva och utveckla verksamheten inom givna budgetramar, hantera organisation och resurser på ett sunt och ansvarsfullt sätt , samt att agera på ett sätt gentemot uppdragsgivare, anställda, kunder/klienter och övrig omvärld på ett förtroendeskapande sätt.
Det krävs olika kompetenser för att förstå hur dessa två uppdrag ska hanteras. Framförallt krävs det professionell kompetens kring hanteringen av affärsuppdraget. En stark och kunnig styrelse måste finnas för att kunna balansera vd, annars blir det lätt ensamstyre från vd:s sida. En stark styrelse bygger på att styrelsen har egen kompetens att bedöma huruvida verksamheten sköts optimalt, eller ej. Men en politisk styrelse baseras inte på eventuell fackkompetens, utan på att de enskilda ledamöterna är representanter för sina respektive partier. De politisk ledamöterna är höggradigt kompetenta att bedöma samhällsuppdraget, men inte affärsuppdraget. Därför bör styrningen av de två olika typerna av uppdrag separeras.
Styr de offentliga verksamheterna med tydliga nyckeltal
För den offentliga verksamheten är samhällsuppdraget överordnat, det viktigaste är att tex. höftledsoperationen verkligen utförs, och att detta utförs på ett sätt som är till största möjliga nytta för patienten. Uppdragsgivaren måste vara duktig på att formulera relevanta krav, och på att förstå hur dessa ska följas upp.
Affärsuppdraget är inte oviktigt, men underordnat. Organisatoriska och tekniska lösningar kan vara nog så intressanta, men det finns inget samhällsintresse i detaljerna. Uppföljningen av affärsuppdraget sker på sedvanligt företagsekonomiskt sätt.
En särställning har de ekonomiska ramarna för verksamheten. Till skillnad från vanliga privata bolag, så ligger det inte alltid i ägarnas intresse att verksamheten ökar i omfattning: En ökad omsättning leder till högre krav på intäkter – dvs ökat skatteuttag. Verksamhetens ekonomiska omfattning måste beslutas av uppdragsgivaren.
För att förtydliga ansvarsfördelningen, den mellan ansvaret för att definiera uppdraget, och att utföra det, bör styrningen av de offentliga bolagen förändras:
- Ägarna/uppdragsgivarna (politikerna) måste i tydliga direktiv definiera vilka samhällsuppdrag som ska utföras, de ekonomiska ramarna för uppdraget, och på vilket sätt verksamheten ska följas upp. Detta kallas styrning medelst nyttobaserade nyckeltal.
- Bolagsstyrelsen ska rekryteras med avséende på fackkompetens, inte utifrån politiska meriter. Styrelsens uppgift blir att som i “vanliga” bolag stötta och balansera vd.
När nyckeltalsstyrningen fungerar tillfredsställande – upphandla tjänsten.
All avreglering bör göras varsamt. Därför bör förändringarna göras stegvis, och varje steg utvärderas innan man går vidare.
Det är förvisso en fördel för den som vill styra en verksamhet att driva verksamheten i egen regi. Som ägare kan man omedelbart gå in och påverka – på gott och ont. Men verksamheten i sig mår inte bra om ägaren har intressen inom många olika områden. Hela samhällsutvecklingen visar att specialisering är bättre, än att alla försöker göra allt. (Vi har bättre levnadsstandard i dag, när vi är specialiserade inom olika gebit, än förr på självhushållets tid.) Dock – att gå från att göra själv, till att köpa av någon annan, är ett mycket stort steg.
Därför ska inte offentliga verksamheter omedelbart läggas ut på entreprenad och upphandlas. Först måste uppdragsgivaren lära sig definiera vad som är väsentligt i det uppdrag som ska upphandlas – nyckeltalen måste etableras och utvärderas. I takt med att nyckeltalen ställer nödvändiga och tillräckliga krav, kan därefter driften av verksamheten arrenderas ut. Ägandet av driftsorganisationen kan avvecklas.
Infrastrukturen är ett eget område
För att försäkra sig om att en entreprenör som inte uppfyller kraven, verkligen kan ersättas måste eventuell specialiserad infrastruktur (räls, sjukhus, avloppsnät etc.) under en lång övergångsperiod behållas under offentligt ägande. Ägandet av infrastrukturen måste förvaltas på ett konkurrensneutralt sätt.
Om och när väl en riktig och fungerande marknad skapats, kommer troligen alternativ till befintlig infrastuktur att växa fram. Då, men först då, faller skälen till fortsatt offentligt ägande av infrastrukturen.
Men uppdraget förblir i offentlig regi, finansierat med offentliga medel. Privatiserat blir det aldrig – bara upphandlat från kvalificerade privata aktörer.