Ett annat samhälle är tänkbart

I den pågående Ansvarsutredningen så ska man försöka komma fram till hur det politiska samhället ska vara organiserat framöver. För att kunna svara på den frågorna krävs att man har visionen om det framtida samhällets organisation klar. Jag är inte övertygad om att vi – folkpartister i gemen – har den bilden klar. Till viss del beror det på att liberalismen som ideologi inte har något “Utopia”. Men också på att vi alltför lätt fastnar i dagens politiska världsbild, och inte ser skogen för alla träd. Det är synd.

Jag visar därför här ett (1) förslag till resonemang kring samhällsmodell, och föreslår att detta bör ställas mot andra resonemang och andras förslag. Jag kommer att använda mig av tre vardagsnära exempel – bygglov, skola, och vård.

I vår partiprogram så säger vi ” Politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.” I denna enkla mening så ligger en hel värld av ideologiska värderingar och realpolitiska lösningar.

“Politiska beslut…” – en ideologisk fråga – allt som idag är politiska beslut, kanske inte ska vara det i framtiden.

Varför ska vi engagera politiker och tjänstemän i vanliga bygglovsärenden? Om byggrätten för ett villaområde är definierad, och samtliga grannar med gräns mot det aktuella bygget givit sitt godkännande – skulle det inte kunna räcka med att byggherren åläggs att spara grannarnas godkänande i tio år. Annars betraktas det som svartbygge.

Byggnadsnämnden reduceras till att hantera strategiska frågor och besvär.

Vilket behov har vi av lokala skolpolitiker? Om nationell skolpeng och nationella kvalitetskrav införs, och alla offentliga skolor omvandlas till friskolor – till exempel stiftelsestyrda företag, med tung föräldra- och lärarrepresentation i styrelsen – vad tillför då politikerna för värde?

Varför ska politiker styra “sjukvårdsproduktion”? Politikerna bör agera som framsynta beställare, och skapa system gör det möjligt för medborgarna att som så långt som möjligt själva agera som framsynta beställare. Politikerna ska ställa krav och följa upp resultat, men inte pilla i verksamheten. Verksamheten sköts nog bäst av “professionen”.

“…ska fattas så nära?” -medborgarperspektivet – men närhet är ett relativt begrepp.

Bygglovsärenden är typiskt lokala ärenden. Det ger att det inte finns någon nedre gräns för hur liten den grupp av väljare ska vara, som utser dessa förtroendevalda.

Skolärenden av operativ natur hanteras i de nya friskolornas ledning. Föräldrar och lärare är här beslutsfattarna. Närmare går det inte att komma.

Eftersom det är en nationell angelägenhet att utbildningen håller hög klass, så bör “de övriga besluten” fattas på nationell nivå.

Men – man kan inte nöja sig med ett rent konsumistiskt sysnätt på skolan. Att välja skola för sina barn är ett stort beslut – det är en typisk “sällanköpsvara”. För att trygga kvalitén i återmatningen bör skolinspektörerna ha en lokal förankring.

Sjukvård är en verksamhet som ur medborgarpespektivet blir lite av en hybrid. Dels förväntar man sig lokal förankring i de beslut som fattas, dels finns en förståelse för att vissa specialiteter måste koncentreras på ett fåtal platser i landet, kanske rent av på ett fåtal platser inom Europa. Det ger att det inte finns någon självklar beslutsnivå.

“…som möjligt. ” – det ekonomiska perspektivet sätter sina egna gränser.

Bygglov: Den kostnad som ska finansieras är direkt proportionell mot det område som ska täckas. Det ger att för denna typ av rent lokala frågor, så finns det ingen nedre gräns vad avser upptagningsområdets storlek.

Skolfrågor: En nationell skolpeng ska naturligtvis finansieras via statsskatten.

Däremot kan skolinspektörerna finansieras på en lägre nivå. Eftersom man kan anta att varje skolorganisation är hjälpligt homogen, så blir kostnaden beroende av vilket antal skolor som finns inom ett område. Detta är naturligtvis indirekt – men inte direkt – beroende på antalet elever. För att få en naturlig fördelning av kostnaderna så bör upptagningsområdet för denna finansiering vara större än vad de flesta av dagens kommuner är, kanske 250.000 invånare.

[Siffran kommer från utredningen kring utjämningssystem, som visade att även de minsta landstingen var stora nog för att inom sig utjämna mellan resursstarka och resurssvaga kommuner. Utredningen visade också att utjämning mellan dagens landsting inte behövs – skattekraften skiljer endast +/-5%, Stockholm undantaget.]

Vård: För den enskilde kan man likna “sjukvårdsskatten” vid en försäkringspremie. Förhoppningsvis behöver man inte utnyttja det man är med och finansierar, men har man otur så krävs det resurser långt utöver det man som individ betalar över en livsålder.

I takt med att den högspecialiserade vården blir allt mer specialiserad, och dyr, så krävs allt större upptagningsområden. Idag krävs ungefär 1.000.000 invånare för att få balans i ekonomin, det är troligt att det framöver kan komma att krävas än större upptagningsområden.

Den politiska organisationen – inte självklart given.

Sockenstämma: Det finns många rent lokala frågor som, likt bygglovsexemplet, inte ställer några krav på storlek på den politiska organisationen. Den minsta politiska enheten kan vara “hur liten som helst”, tex 5 – 10.000 invånare. Stadsdelar och små lokalsamhällen kan i dessa frågor vara självstyrande.

Häradsting: För vissa frågor, som skolexemplet ovan men även tex sociala frågor, så kan en politisk mellannivå motsvarande våra små landsting vara lagom, tex 250.000 invånare. En, eller flera närliggande, tätorter kan vara självstyrande i dessa frågor. Stora tätorter bör inte delas upp i mindre enheter för dessa frågor.

Regionting: För andra frågor, som vårdexemplet ovan men även tex infrastuktursatsningar, behövs en ganska stor – men fortfarande lokalt präglad – mellannivå, tex 1.000.000 invånare. Landsdelar och naturliga regioner kan vara självstyrande i dessa frågor.

Riksmöte, EU:Slutligen finns det frågor som bör hanteras på nationell nivå, och i vissa fall är den överstatliga nivån den självklara.

Jag förordar inte här att vi ska införa fler politiska nivåer. Det jag med resonemanget och de teoretiska utflykterna vill visa är att det krävs ett betydligt djupare resonemang inom de olika politiska områdena innan man seriöst kan ta ställning till hur framtidens politiska Sverige ska vara organiserat.

(Detta är ett remissvar till fp:s styrelse, avsett som underlag till ett fp:svar till ansvarsutredningen. Styrelsens beslut blev i detta inläggs anda – man måste diskutera ämnet mycket djupare, innan diskussion om slitgiltigt beslut kan tas. Dock att man samtidigt beslutade sig för att förorda regioner, och att avveckla landdstingen.)