I spåren efter Gudruns härjningar (stormen alltså), så har frågan om ersättning till de skadedrabbade från el- och telebolagen börjat diskuteras. De som äger ledningsnäten har i de flesta fall ett monopolläge som svårligen bryts. (Samma principiella resonemang gäller också för andra monopolnät, som tex avloppsnät. Jag väljer att exemplifiera med elnäten.)

Man skulle kunna göra jämförelser med andra verksamheter som har naturliga monopol. När det gäller vägar och järnvägar så arrenderas i vissa fall drift och underhåll ut. Om arrendatorn inte sköter sig, så byter man arrendator.

Men det är så att alla nät i dag i formell mening är i privat ägo, och att alla eventuella tidigare subventioner kan anses återbetalda. För att då byta byta arrendator krävs expropriering eller tvångsförvaltning. Jag är ingen vän av ökat statligt ägande eller exproprieringar.

Man bör vända på steken – problemet med dagens nätleverantörer är att de inte levererar det som efterfrågas. Att ersätta tre veckors bortfall med några efterskänkta kvartalsavgifter verkar inte rimligt. En husägare som investerat i eluppvärmning får ju i princip se sin investering bli värdelös, när elen uteblir så länge. Därför bör skadeståndet för ett långt leveransstopp ställas i proportion mot de investeringar som krävs för att husägaren ska vara trygg i sin värmeförsörjning. När monopolleverantören inte levererar ska denne tvingas finansiera sin egen konkurrens – ved, olja eller dieselaggregat, eller vad som nu är alternativet.

Det viktiga är att individens ställning väsentligt förstärks.