Nej – och ja. De flesta politiskt aktiva är fritidspolitiker, som i praktiken betalar för sitt engagemang genom lägre “civil” lön.

Men några yrkespolitiker har väldigt hög lön, och jag anser att de får för hög lön från parlamenten. (Dessutom börjar vi få alltför många politiker som beter sig otillständigt, till exempel avbryter föräldraledigheter när parlamenten har stängt för säsongen.)

Däremot kanske de är förtjänta av en hög inkomst, men då bör det vara partierna som är deras arbetsgivare.

Om man ska diskutera politikernas ersättningar, så måste man först definiera vad rollen “politiker” är. Ska politikerns ersättning baseras på utförd prestation, eller ska ersättningen baseras på det värde man tillmäter positionen? På lite enklare svenska – ska politikern ha lön, eller fast arvode?

Arbetsinsats och ansvar för en politiker bör kunna jämföras med den insats och det ansvar en styrelseledamot i ett aktiebolag har. Varken operativt arbete eller ansvar efterfrågas, däremot ett ansvar för att verksamheten i stort sköts på bästa sätt.

Eftersom ansvaret inte är beroende på arbetsinsaten, så bör det arvoderas – inte lönesättas. Arvodet bör vara satt så att det är möjligt att ägna sig på heltid åt politiken. Och eftersom man utses av “Svenska folket” så bör ersättningen motsvara den som “Svenska folket” har, dvs medianlön för heltidsuppdrag. Den enda övriga ersättningen bör vara ett årskort för kollektivtrafiken för att kunna komma till och från parlamentet.

Medianlönen, var 2004 omkring 22.000 kr/månad. Det är knappt hälften av riksdagsmannalönen (ca 44.000 kr/mån), och bara mellan en tredjedel och en fjärdedel av kommun- och landstingsrådslönerna (ca 80.000 kr/mån) i Stockholm.

Några av mina partivänner får ursäkta: I de fall yrkespolitikerna inte har operativt ansvar – dvs inte är chef – så tycker jag att de har stötande höga ersättningar.

Däremot kanske dessa politiker är nyttiga för sina partier, i sin egenskap av frontfigurer. Det är därför som jag menar att partierna ska anställa och avlöna sina portalfigurer, utöver arvodet. Det ger också partierna möjlighet att locka högavlönade personer till politiska uppdrag. Men själva det politiska uppdraget blir i princip inte bättre utfört, bara för att man är duglig inom andra samhällsområden.

Jag menar alltså att det finns ett värde i partiväsendet. Därför bör resterande del av dagens ersättningar (inklusive lön till politiska sekreterare, studieresor, kaffebryggare och allt annat som finns runt politikern) tillfalla de politiska partierna allt efter antal mandat. Om de vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, så må de göra så. Sjukersättningar, pensionsavsättningar och andra vanliga löneförmåner blir en sak mellan arbetsgivaren “partiet” och den anställde “yrkespolitikern”.

Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt kanske mindre behov av att skapa nya myndigheter för att parkera politiker som tappat sin plats.

Slutligen så menar jag att detta kanske också är en förändring som är politiskt möjlig att genomföra. Det vanliga försvaret från många yrkespolitiker för att de inte ska uppföra sig som normala anställda är att de är “anställda av folket”. Gott så, men då till en rimlig kostnad. Om de i nästa andetag skulle hävda att partierna skulle vara dåliga arbetsgivare, och därför inte borde få den resterande ersättningen, så vore ju det ett präktigt självmål.