Att Sverige måste avsocialiseras för jobbens, tillväxtens och ekonomins skull är självklart för de flesta utanför vänsterblocket. Men Sverige måste avsocialiseras även för de humanistiska, mjuka värdenas skull. Sverige måste avsocialiseras för glädjens, solidaritetens – ja hela samhällets skull.

Men hur gör man? Själv tror jag inte på ett Alexanderhugg, även om det finns vältaliga populister som talar för snabba enkla lösningar.

För hur illa vi än anser att dagsläget är, så har vi alla som verkar i Sverige anpassat oss efter dagens spelregler. Därför måste en avsocialisering ske med varsamhet. Mycket talar också för att vi har tid till det, om vi startar nu. Den stora påfrestningen på de allmänna finanserna väntas inträffa omkring 2015, och då framförallt med höga kostnader i sjuk- och äldrevården. Men det tar tid att vända stora skutor, så vi måste börja nu. De första förändringarna efter ett regeringsskifte måste vara tydliga och ha en genomtänkt pedagogisk idé.

För att omvandlingen till en mer långsiktigt hållbart samhällsskick ska vara möjlig, måste det till en betydande förändring i många av våra attityder. Den första och viktigaste är att “någon-annan”-ismen måste motas bort.

Attitydförändringar i privatlivet
Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

* På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Även om vi har system som omfördelar resurser över tiden, så måste nettot för alla friska bli att man försörjer sig själv. (Mer om just detta resonemang.)
* Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (Ett konkret förslag.)
* Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas.
* Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (Ett konkret förslag.)

Attitydförändringar i den offentliga sektorn

Inom den offentliga sektorns domäner så handlar det dels om att politiker måste sluta leka operativa chefer, dels att medborgaren/brukaren ska ses som en värdefull kund.

* All verksamhet ska som regel arrenderas ut till privata entreprenörer. Det är en betydande samhällsekonomisk skillnad på om fria entreprenörer utför samhällsuppdragen, gentemot om poitikerstyrda organisationer gör det “i egen regi”. (Mer om just detta resonemang.)
* Man kan inte bara kasta ut den egna verksamheten – både organisationen och politikerna måste bli kunniga beställare. Det tar förvisso lite tid, men omvandlingen måste ske metodiskt och målinriktat. (Ett konkret förslag på metod.)
* Så långt som möjligt bör den anonyma finansieringen avvecklas. Pengsystem som “tar omvägen” över individen skapar möjlighet för den goda och positiva dialogen mellan leverantör och kund. Det leder till en ökad kostnadsmedvetenhet hos alla inblandade, och detta bör leda till att mer kostnadseffektiva metoder vinner framsteg. (Ett konkret förslag.)

Atitydförändringar i samhällslivet

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

* Vardagssolidariteten måste återkomma. Det måste kännas naturligt att vara hjälpsam mot den som behöver, men också förmanande mot den som gör fel. Vi ska inte bli små privatpoliser till mans, men om vi börjar med den vanliga hjälpsamheten så växer nog insikten och förmågan att också hjälpa en vilsen själ till rätta. (Ett konkret förslag.)
* Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Det är inte det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar, som ger marknadsekonomin dess styrka. (Ett konkret förslag.)
* Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (Ett principiellt förslag.)

Målet med dessa punkter är att skapa ett samhällsklimat där de flesta kan säga: Jag kan, jag får, och framför allt – jag vill. När detta är på plats har ett stort steg mot segern över “någon annan”-ismens hegemoni vunnits.