Regeringen får en fördande kritik av katastrofkommisionen för sin hantering av händelserna kring tsunamin. I förstone kan det verka som om ministerierna är befolkade med gräddan av landets inkompetenta, men jag tror att orsakerna är betydligt djupare och allvarligare än så.

Att statsministern är direkt ansvarig för den usla hanteringen är självklart, och rimligtvis borde krav på hans avgång ställas. Men jag tror inte att så många andra som skolats i det socialdemokratiska samhället hade löst det bättre.

Den bild som kommisionen ger av myndigheternas interna arbete, är att väldigt många satt och väntade på att “någon annan” skulle fatta beslut. Detta är signifikativt för det socialdemokratiska samhället.

I ett helt annat ämne så skrev jag i augusti att: ‘Det finns ett betydande inslag av “någon annan-ism” i det socialdemokratiska samhällbygget. Det är alltid någon annan som ska “ansvara”, “trygga” eller “finansiera” våra verksamheter.’

Precis samma anda präglade uppenbarligen de olika myndigheternas ledning. Man väntade på besked, eller information, eller beslut.

Att de på operativ nivå visste vad som skulle göras, förvånar inte. De har säkerligen rekryterats med avséende på kompetens. På samma sätt är handlingsförlamningen på högre nivå inte heller förvånande – 65 års utnämningsmakt sätter sina spår.

De svenska myndighetenas hantering av tsunamikatastrofen är en frukt av det samhälle som socialdemokraterna har skapat. En avsocialisering måste till, så att alla inser att deras egen insats är viktig för både den egna välfärden, och samhällets.

Sverige måste avsocialiseras.