Radioprogrammen Kaliber och Ekot uppmärksammar att den offentliga sektorn är sämre på att bevaka arbetsmiljöfrågor (och andra “etiska” synpunkter – ofta samlade under rubriken Fair Trade/Rättvis handel) än de privata företagen.
(Inom parentes: Det är inte så konstigt. De privata företagen har ett varumärke att försvara på en konkurrensutsatt marknad, alltså bryr de sig om hur varumärket uppfattas. Den offentliga sektorn lever i en monopolmarknad, och behöver alltså inte engagera sig i “varumärket”. Naomi Klein har fel. Men denna artikel ska inte handla om det.)
Jag skrev en motion till Landstinget i Stockholm i ämnet. Den kan läsas här *klick*.
Vänsterns lösningar på frågor av den här typen är ofta att kräva konformitet mot någon viss standard, eller ett godkännande från någon organisation. Jag tror inte på den metoden. Desutom fungerar den typen av krav mest som ett uteslutande handelshinder. Om syftet är att hjälpa de kinesiska arbetarna till en bättre arbetsmiljö, så är de inte behjälpta av att bli utestängda från marknaden.
Som professionell inköpare så vet jag vilken påverkansmöjlighet man har som kund, men också begränsningarna i denna möjlighet. Vill man nå resultat på bred front, så fungerar dialog, genomlysning och offentlighet mycket effektivt. Mycket effektivare än aldrig så välmenande reglementen.
Trollen spricker i solljuset!