Nej, jag har inte lagt ner verksamheten, bara tagit lite sommarsemester. Men nu är det val, och som flitig valarbetare finner man mig oftast i valstugan på Vällingby Torg.
Men sommaren (som ännu inte är slut) har hittills varit fantastisk. Visserligen så bor jag på en bedårande plats, Lambarö, men trots det så är det skönt att få byta miljö. För att göra en kort historia lång så startade det i juli 2005. Jag fick någon slags omvänd lappsjuka, allt var fantastiskt vackert här på ön, alla grannar och vänner var harmoniska och trevliga, och vattnet var varmt och mer än badbart. Så jag tröttnade, satte mig i bilen och åkte till Falun Folkmusikfestival. Trodde jag, för den gick just då i konkurs, och bjöd bara på ett (1) intressant band, Ale Möller Band. Inte mycket till festival. Men jag fick blodad tand, och bestämde mig för att viga sommaren 2006 åt festivaler.
Först hamnade jag på Åmåls bluesfest. Otroligt evenemang, hela stan är fylld av blues. Varje pizzeria befolkas av några skäggiga som spelar bra. Muzaken på ICA var utbytt mot BB King, och i de två gathörn som staden har, så står/satt det glada entusiaster och spelade. Så ska en festivalstad vara. Den rekommenderas varmt även om blues inte är favoritgengren. Naturligtvis hade de en konsertlada, med två scener. Inte många döda minuter där inte. Själv förvandlade jag mig till “Mr Easy-to-go-crazy” på dansytan. Rimligt nykter förstås! Höjdpunkterna var Blue Thrill från Eskilstuna (Cecilia Ringkvist – vilken pipa) och Ian Siegal från London (tänk tidiga ZZ Top) .
Någon vecka senare blev jag medsläpad på konsert med Ulf Lundell och Jerry Williams i Västervik. Det visade sig vara en stor MC-träff. Jag som inte ens har cykel utan hjälpmotor, hamnade snart i bartältet hos Vulcan Riders. Rar dam snattade mina jordnötter, men det hade hon faktiskt inget för, jag är en gentleman. Uffe och Jerka behöver väl inga närmare presentationer. Jag tycker nog att Lundell hör hemma i blöjrockfacket, men under en timme i mitten av giget så rockade han riktigt duktigt. Jerry Williams körde i drygt 60 minuter, inklusive extranummer. Det var lagom för mig, men han är otroligt duktig. Det MC-folk som jag träffade på, var väldigt trevliga. Jag och “presidenten för Horny Bikers” fann varandra i synen på barnuppfostran: TV och video är inga barnvakter, möjligtvis om det är dåligt väder ute. Västervik kan absolut rekommenderas för vuxna som vill festa.
Efter Västervik så skulle det bli Gotland, via Oskarshamn, Men det blev ett dygn över i resplanen, så jag stannade över natt i Oskarshamn. Där var det (lite oväntat) också festival. Staden fyllde 150 år och bjöd på både sambauppvisning Maravilha do Samba och storbandsjazz från Oskarshamn Big Band. Ett lite udda inslag var – uppvisningspingis!
Gotland var förföriskt, på alla sätt. Jag har lyckats missa ön ända till nu, men det lär bli många fler besök framöver. En lammytterfilé, i solnedgången på värdshuset Guldkaggen i Burgsvik står i ett sällsynt skimmer. Musik blev det också, Gotland Chamber Music festival. En konsert med kontrabasisten Svante Henryson, Staffan Scheja och Roland Pöntinen inledde. Det var helt “spejsat”. (Tänk: Arvo Pärt meets Frank Zappa). Svante Henryson är ett unikum:
Henryson blev redan som tonåring medlem i Oslo Filharmoniske Orkester, och efter solodebuten i Vanhal’s Kontrabaskonsert blev han orkesterns solokontrabasist. Därefter gjorde han ett musikaliskt lappkast; sa upp sin tjänst, tog upp elbasen igen och turnérade världen runt med hårdrockgitarristen Yngwie Malmsteen under ett antal år.
Klart att någon med en sådan biografi måste prestera lyssningsvärd musik. En modernistisk konsert med Roland Pöntinen och Cecilia Zilliacus, i en kyrkoruin, med avlägset men hörbart skrålande studenter i bakgrunden, var också något utöver det vanliga. Karol Szymanowskis “Myter” var höjdar. Det var Frimurarrestaurangens egna öl också.
I Stockholm blev det strax kulturfestival, när jag kom åter. Men den kan andra få skriva om. Nu har mitt sommar-ego fått skriva av sig.
I fortsättningen blir det valrörelse och politik-bloggande, som vanligt.