Folkpartiet kommer (med stor sannolikhet) att anta Cecilia Wikströms m.fl. förslag till kulturprogram. De delar som programmet behandlar, eller medvetet avstått från att behandla, har diskuterats, och mycket klokt har redan sagts. Jag tycker programmet är en bra utgångspunkt.
Men jag upplever det som en brist att programmet i stort sett endast behandlar den del av det subventionerade kulturlivet där de flesta av oss endast deltar som kulturkonsumenter. Med ett undantag för barnkulturskolor, så nämns ingenting om alla de kulturutövare som inte ryms inom eliten. I brist på bättre uttryck, så får begreppet amatörer duga. Det är tråkigt, särskilt ur perspektivet att vi ska försöka mejsla ut vad som är en liberal kulturpolitik – till skillnad från en socialistisk eller konservativ dito.
En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.
Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Demokrati och frihet måste alltid återerövras. Samhället bör därför också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.
Den som på något sätt övas i konstnärlig gestaltning, till exempel att uttrycka sig genom måleri, ett musiksolo eller tolka en text på scen, övas också i att uttrycka en åsikt. I konsten finns både fakta och åsikter, fantasi och kunskap. Den som gör en viss tolkning, kommer att få försvara och motivera denna. Det är svårt att se någon bättre – opolitisk – skola för rätten att utnyttja sin åsiktsfrihet.
Ett avsnitt om amatörkultur bör komplettera det nuvarande programmet. Det bör behandla frågorna kring stöd till studie- och kulturcirklar, föreningslokaler, kulturföreningar och mycket mer av det som ligger mellan gräsrot och elit. Det bör också påpekas att det inte finns något motsatsförhållande mellan topp och bredd. Både förebilder och återväxt, och allt däremellan behövs.
____________________________
Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: kultur, kulturpolitik, wikström, folkpartiet, landsmöte